”Det var små incidenter hela tiden som jag tyckte var obehagliga”

Johan Tornberg lade av redan som 28-åring, men hann med en hel del under sin karriär. Alla minns väl hans fantastiska VM-avgörande 1998, och i veckans Old School berättar backen om VM-guldet, men även turbulensen som tränare i Västerås.

Johan Tornberg hade en relativt kort karriär då han redan som 28-åring tvingades sluta på grund av skada. Han lyckades sätta ett rejält avtryck i den svenska hockeyhistorien genom att göra det avgörande målet då tre Kronor vann VM-guld 1998.

I dag hittar vi Tornberg i TV-rutan på C More, men när han var tränare för Västerås i Hockeyallsvenskan hoppade han av det jobbet då det kom missyttringar och skrivna angrepp mot honom som person. Saker inträffade som påverkade honom personligt.

– Jag hade hoppat på som assisterande tränare tillsammans med Pelle Bäckman. Pelle fick möjligheten att flytta ner till Frölunda och då fick jag ta över. Det var jätteinspirerande givetvis, men jag hade gärna velat att Pelle hade varit kvar, att fått gå bredvid och lära mig av en så pass etablerad tränare.
– Nu blev det som det blev och det var fullt ös med Västerås. Vi åkte ut i playoff mot Nyköping första året. Vi alla var jättebesvikna, men vi i Västerås laddade på nytt och krigade på som tusan. Vi gick vidare via playoff till kvalserien. Det blev en ganska tuff kvalserie för oss och jag tror att vi bara vann en match.
– Säsongen efter var det givetvis satsning igen med Pär Arlbrandt, Niklas Olausson och allt vad det innebar. Det gick helt okej under hösten, men inte smärtfritt på något sätt. Det var små incidenter som hände, saker som inträffade på hemmaplan mot Nybro bland annat. Det blev lite rabalder medialt efter en incident med Arlbrandt. Han hade åkt förbi Nybros bås och fick en näve i ansiktet. Jag blev förbannad och var inne i Nybros bås. Där stod Lenny Eriksson och undrade över vad jag gjorde där. Jag fick tag på hans bakficka till och med. Vi skrattar gott åt det där än idag.

Tornberg som ung tränare i Västerås.

”JAG BLEV FRUSTRERAD OCH RÄDD”

Nu var det inte direkt som Johan Tornberg från början trodde att det var.

– När jag såg reprisbilderna och ser hur Arlbrandt uttrycker sig åt Nybros spelare, han hånar dom lite grann, så uttrycker jag mig på presskonferensen att jag förstod att Nybro gjorde på det sättet. Hade det varit jag hade jag till och med smällt till hårdare, sa jag dessutom. Jag bad om ursäkt till Arlbrandt, men det var i frustration och en del av mitt temperament som gjorde att jag uttryckte mig så.
– Det vart ett jäkla liv på supporters i Västerås. Några blev riktigt förbannade eftersom man tyckte att jag skulle stått upp för Arlbrandt.
– Sedan hände det lite mer grejer och jag tror att det var så att vi förlorade mot Almtuna borta i november. Då kulminerade det här lite grann. Jag var inte alls förberedd på att det här skulle kunna inträffa och jag har sagt det tidigare och säger det igen, många tror att det här bara är påhittat och så vidare. Men det var små incidenter hela tiden som jag tyckte var obehagliga. Bland annat då vi kom hem från Uppsala hade jag skrivna lappar inpetade i bilen.
– Jag blev frustrerad, rädd och funderade på om det verkligen var så här det skulle vara. Sedan finns det dom som har förstärkt det här och sagt att det varit folk hem till mig, men det har inte varit någon som varit hem på det sättet.
– Många i vår supporterförening, GSU som den hette, blev vansinniga för att jag hade uttryckt att det var dom som hade gjort det här, men det har jag aldrig sagt. Jag har aldrig sagt att det var GSU även om det finns tillfällen som dom inte har uppfört sig som man ska göra på en idrottsanläggning

Var det direkta hot skrivna på lapparna?
– Nej, det var mer att jag skulle avgå och lägg ner, ungefär så. Det sämsta från min sida var att jag aldrig tog hjälp utan kröp in i mitt eget skal. Jag tog det aldrig till ledningen utan jag tog det bara själv eftersom det var mig det handlade om.
– I och med att jag inte var förberedd på det här så jag kände jag att jag inte vill hålla på om det är så här det fungerar. Hade jag vart öppen och berättat om det här kanske jag inte hade behövt kliva av, men jag var bestämd att jag inte skulle vara kvar.

Det var små incidenter hela tiden som jag tyckte var obehagliga. Bland annat då vi kom hem från Uppsala hade jag skrivna lappar inpetade i bilen

Johan Tornberg började annars sin hockeyresa i Pajala, drygt 18 mil från Kiruna.

– Hockeyintresset i Pajala när jag växte upp var jättestort på många håll, men tyvärr var det lite för lite utövare och engagerade föräldrar.
– Det fanns hockey på 60-talet när farsan (Kjell Tornberg) växte upp där. Då var det killarna själva, precis som det var för mig och mina två äldre bröder (Fredrik och Niklas), som fick dra igång det. Klart att i en by med så lite invånare som det är i Pajala, knappt 3000 på den tiden, så var det så pass få i varje årskull. Vi fick alltid ha dispens för att spela med äldre spelare i yngre serierna och dom yngre fick köra med äldre. Det innebar att jag även fick spela med dom som var fyra år äldre.
– Jag uppfattade ändå intresset som väldigt stort och det var väldigt kul när vi fick börja åka ut och möta andra lag. Att åka till Kiruna var stort men att få åka till Luleå och spela var extremt stort.

Pappa Kjell Tornberg var precis som Johan back.

– Pappa spelade hockey i mitten av 1960-talet. Tyvärr miste han ett öga i en match då han var 17 år. Han uppfann själv ett visir, egentligen av ett halvt galler som han hade för ansiktet. Jag tror att han gjorde det här gallret av svetstråd eller liknande.

Johan Tornbergs bror, Niklas, gick en annan väg och blev framgångsrik i en annan sport.

– Niklas var tidigare volleybollspelare och spelade runt 150 landskamper med A-landslaget. Bland annat var han med på VM i Globen.
– Volleybollen har alltid varit stor i Pajala, inte nu, men tidigare var man med uppe i elitserien och då var Niklas med där.

Hur blev det aktuellt med flytten till Kiruna?
– Jag hade min farbror Hans Tornberg (Även han före detta spelare i Pajala IF) och min kusin Peter med familjer där uppe. När vi inte hade lag i Pajala, det varierade lite, pendlade jag dit upp och spelade med Kiruna när dom behövde folk.
– När jag var 14 och 15 år, dom två säsongerna, pendlade jag dit upp 18 mil enkel resa varje fredag med buss. Jag fick ta ledigt från skolan, sätta mig på bussen och sedan tog det tre timmar dit upp. Man hämtade mig på busshållplatsen och sedan åkte vi och tränade.
– Det var IFK Kiruna först när jag kom upp dit, men sedan blev det Kiruna Hockey. Man anpassade alltid träningarna på fredagskvällar för mig. Sedan spelade vi matcher på helgerna.

”MITT HUMÖR VAR SVÄNGANDE”

Säsongen 1990/91 tar Johan Tornberg klivet upp i Kirunas A-lag. Som lagkamrater får han då bland andra Hans Wallson, Igor Vlasov, Hans Huczkowski och Janne Nilsson.

– Det var en jättebra inskolning när jag som 16-åring kom till Kiruna och som 17-åring upp i A-laget. Det var tydliga ramar vad som man förväntade sig av mig då det gällde beteendet.
– Även om jag hade ett ganska dåligt beteende fick jag ändå höra vad som krävdes om jag skulle bli A-lagsspelare. Flera av dom här killarna hade spelat A-lagshockey under många herrans år innan jag kom dit. En av dom viktigaste sakerna dom hade med sig var hur man uppförde sig och ödmjukhet. Man lät det aldrig stiga en åt huvudet.
– Jag kommer ihåg en episod när Peter Bäckström, ”Lie” kallad, var kapten där uppe. Jag ville ha massage i omklädningsrummet. Jag var ganska snabb efter en träning och skulle lägga mig på massagebänken. ”Lie” brukade också vara snabb efter träningarna och behövde massage han med. Det var bara ett hårt grepp i bänken så låg jag på golvet. Han behövde inte säga något, men jag sa ”Vafasen, kom igen nu.” Han skakade bara på huvudet. Jag tror att det här var första året i A-laget och då funkade det inte att gå före dom som varit med under många säsonger tidigare.

Hur fungerade det hockeymässigt att kliva upp från junior till A-lagshockey i Kiruna?
– Det funkade bra. Första säsongen var med galler och fullt ös. Det var inte så stora förväntningar på mig under första tiden. Jag hade fysiken med mig rätt bra och var ganska stark i kroppen, inte så stor men stark. Det här byggdes på under hela den här tiden av Hans Wallson och Hans Huczkowski som tog hand om mig plus Ola Stöckel som också är en god kamrat som jag hade i Kiruna. Han är fyra år äldre och spelade back där uppe. Jag umgicks mycket med dom tre och dom tog hand om den här fysbiten.
– Det är klart att det också var mycket incidenter. Mitt humör var svängande, men det fanns positiva saker i det också och humöret fick jag stävja på resans gång.

Samma säsong tar förbundskaptenen Tommy Tomth ut Tornberg i Juniorlandslaget. I det som då hette J18-EM slutar Sverige på en fjärdeplats.

– Jag blev jätteglad. I och med att jag spelade A-lagshockey fick jag chansen landslaget, plus att jag kom med till något liknande regionsläger efter TV-pucken. Vi spelade mot bland andra Ångermanland och Medelpad nere i Nordingrå. Där var Anders Melinder och han var med Tommy Tomth som förbundskapten.
– Jag kommer ihåg att jag gjorde en bra turnering och sedan fick jag chansen i landslaget. Sedan var jag kvar i landslaget enda fram till J20-VM 1993.

SPELADE MED ‘FOPPA’ UNDER HISTORISKA JVM

I samma landslag spelade en rad Modospelare, Fredrik Bergqvist, Hans Jonsson, Peter Forsberg, Henrik Gradin, Markus Näslund, Andreas Salomonsson och Magnus Wernblom.

– Jag var ensam från Kiruna i landslaget från den åldersgruppen. Det var så många från den årskullen som exempelvis Niclas Hävelid, Niklas Sundblad, Andreas Johansson, Micke Magnusson och så vidare, som var drivande i ett lag. Dessutom kom Kenny Jönsson in i bilden som en 74:a back.
– Det var en otrolig tävlingsnivå på allting som hände. Det kommer man aldrig ifrån och det var något jag fick anpassa mig till direkt. Det var ett djävulskt drag i allt som hände. Det var mycket tack vare Melinder och Tomth, men framförallt var det spelarna själva som ville framåt.

Vid J20-VM i Gävle säsongen 1992/93 tar Sverige silver efter Kanada. Det var också här som Peter Forsberg sätter det smått fantastiska rekordet med 31 poäng på sju matcher, alltså drygt fyra poäng per match.

– Det var på något sätt Modo-klanens turnering med ”Foppa” och Näslund i spetsen och alla poäng dom gjorde. Samtidigt vill jag framhålla Gävle och på det sätt man tog emot oss och allt vad det innebar.
– I andra matchen vinner Kanada över oss med 5-4. Trots att vi vinner resten av matcherna kommer vi bara tvåa. Tjeckerna vinner över Kanada i sista matchen, men eftersom det var en rak serie så räknade man inbördes möten.

Vad var storheten med den kedjan där Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Sundström spelade?
– En del var tävlingsnivån vi hade i laget och viljan att spela. Dom ville hela tiden och slutade aldrig producera. Tappade man pucken jobbade man arslet av sig hemåt för att ta tillbaka den. Dom var i en klass för sig.
– Jag kommer håg när dom spelade i numerärt överläge, dom använde målburen och målvaktens skridskor. Jag kommer ihåg då ”Foppa” tog pucken bakom mål och petade in den via skridskorna på målvakten.
– Jag tror att Peter och Markus uppfattade det som att det var ganska tufft ändå. Det var ändå ett ganska lugnt klimat om man jämför med hur det är nu. Trots det var ”Foppa” laid back och mest låg och åt banan på en bänk. När han helt plötsligt kopplade på hjälmen och det blev tävling blev han något helt annat.

Var det under turneringen i Gävle som du kom i kontakt med Brynäs?
– Ja, absolut. Tommy Sandlin satt ju på läktaren med Tord Lundström och Brynäsfolket. Jag fick även kontakt med bland andra Leif Boork som var i Frölunda och Peter Elander som pratade med mig om att komma ner till Ängelholm och Rögle.
– Jag spelade klart vårsäsongen i Kiruna, men under sommaren var jag runt och träffade några föreningar och bestämde mig då för Gävle. En anledning till det var mottagandet jag fick i Gävle av Anders ”Masken” Carlsson, Anders Huss, Ove Molin och Anders Gozzi för att nämna några.
– Det var ett häftig lag att komma till och dom hade vunnit SM-guld 1993, men det var en tuff resa att ta en plats i ett Brynäs som hade vunnit SM-guld. Det fanns kvalitéer i laget och jag tror att vi var totalt åtta eller nio backar.
– Jag hade ändå möjligheten att spela med Team Gävle som hade Björn Åkerblom och Göran ”Flygis” Sjöberg som tränare. Vi hade inget J20-lag, men istället ett Division 1-lag.
– Klart att det var mycket frustration över att inte få spela i Brynäs då förväntningarna var att jag skulle spela i elitserien.

En ung Tornberg i Brynäs.

”VAR BESVIKEN PÅ BRYNÄS OCH SANDLIN”

Det blir bara två säsonger i Brynäs innan Johan Tornberg flyttar vidare till Västerås.

– Jag är inte ens säker på att Brynäs ville ha mig en säsong till, men jag hade bestämt mig för att göra någonting annat. Då var jag besviken både på Brynäs och Tommy Sandlin, men i efterhand vill jag säga att det var ett jättebra lag och tuff konkurrens samtidigt som jag inte var mogen för att ta steget in i elitserien då.
– Jag 22 år och kände att jag stod och stampade. Jag var i stort sett packad och klar redan när vi spelade den femte och sista finalen mot HV71 i Gavlerinken 1995. Dagen efter flyttade jag upp till Kiruna. Jag skulle tillbaka och spela där egentligen. Då ringde Pelle Mårts från Västerås och sa:
– Förtusan ta chansen igen!
– Vi var några stycken med Jakob Karlsson, Mattias Olsson, Mats Lusth, Fredrik Öberg, Mattias Lööf, jag med flera som kom utifrån till Västerås. Det gick fantastiskt bra och jag tycker att den resan var jätteintressant

Fick du direkt en mer bärande roll i Västerås?
– Inte direkt från början eftersom det var hård konkurrens om platserna där också. Jag fick absolut mer speltid och förståelse för vad som gällde där. Det rullade på rätt bra första säsongen. Andra säsongen däremot hade vi det tufft. Jag tror att vi hade 23 matcher utan vinst. Jag tror att det rekordet från säsongen 1996/97 håller fortfarande.
– Det var tufft för Pelle Mårts då, men vi var inte bättre. Vi hade några finnar och ryssar i laget. Bland annat kom (Andrej) Lulin dit. Pelle klev av jobbet som tränare i januari månad, men det var absolut inte på grund av honom på något sätt att vi låg där vi låg.
– Vi var ganska tidigt klara för kvalserien och vi bestämde oss för att det här ska vi klara. Då kom Dan Hobér in i bilden och vi lyckades hålla oss kvar. Även Thomas Gradin kom in och spelade några matcher. Han var då 42 eller 43 år och gjorde det helt okej. Vi avgjorde kvalserien i sista matchen borta mot Linköping.

Jag hade en frustration och ville veta varför jag inte fick spela mer

Du hade Tommy Sandlin som tränare i Brynäs och Pär Mårts i Västerås. Var det stor kontrast i deras ledarskap?
– Ja, det tycker jag nog att det var. Sandlin hade mängder med pärmar, förberedd till träningarna, tydlig med vad man skulle göra, uppställningarna klara och så vidare. Det var säker Pelle också, men inte på det synliga sättet.
– Tommy hade fantastiskt många bra saker med sig, men Pelle Mårts hade en annan sida mig sig, ett annat coachande förhållningssätt. Han talade till spelarna. Nu var jag vid sidan om i Brynäs och det kanske inte var så lätt för Tommy att hålla tal till hela den här fårskocken, men det var lite svårare att få kontakt med honom. Så uppfattade jag som yngre spelare i alla fall.

Hamnade du och Tommy Sandlin i konflikt under din tid i Brynäs?
– Nej, inte konflikt. Det var mer att jag frågade Tommy om speltid och så vidare. Jag hade en frustration och ville veta varför jag inte fick spela mer, är det något jag kan göra? Det tog lång tid innan jag vågade sätta mig ner och prata med honom.
– Det handlade mer om mitt ego, att jag ville spela. Jag tyckte då inte han var rättvis mot mig, men egentligen handlade det inte om honom utan det handlade om mitt sätt att förhålla mig till att jag inte fick spela helt enkelt.

Efter tre säsonger i Västerås och efter ett VM-Guld, som vi återkommer till senare i texten, flyttar Johan Tornberg vidare till Malmö.

– Det hade varit ganska turbulent i Västerås 1997/98 med ekonomin och man hade lite problem med utbetalningarna till pensionsförsäkringar och allt vad det innebar. Jag hade dessutom lite problem med en ljumskskada och en magskada. Jag spelade också ganska lite, 31 matcher. Allt pekade på att det var ett jätteproblem i Västerås. Jag kollade upp det här och mycket riktigt var det ett jätteproblem med lön och pensionsutbetalningarna.
– Då fick jag ett anbud från Malmö. Jag förstod att det var seriöst. Jag förstod det bland annat på att om jag flyttade dit fick, otroligt bra betalt, och den andra delen var att man samtidigt värvade Niclas Hävelid. Man hade också Kim Johnsson och Mats Lusth sedan tidigare. Dessutom kom Niklas Sundblad, Marcus Thuresson och så vidare vilket gjorde att det kändes som en satsning för att kunna gå så långt som möjligt ett slutspel som jag ville vara med.
– Den flytten var inte svår på något sätt förutom att det var svårt för mig som norrlänning att komma ner till Skåne och förstå allting, skrattar Johan Tornberg.

SLUTADE SOM 28-ÅRING

Tränare för Malmö under Johan Tornbergs tid i klubben var Stephan ”Lillis” Lundh och Niklas Wikegård. Trots två rutinerade herrar i båset och ett bra lag lyckas aldrig Malmö knyta ihop säcken och vinna sitt tredje SM-guld.

– Jag tror att det var många parametrar som påverkade det. Vi tog oss till slutspel, men jag tycker att vi hade material för att ta oss till final. Men varför vi inte fick ihop det? Det är en jäkligt bra fråga, men det fanns en frustration även i Malmö. Vi hade problem att vinna matcher på hemmaplan och jag uppfattade det som att vi var ett ganska trögt lag. Vi körde en otroligt tung fysträning vilket jag tycker att vi blev påverkade av.
– Jag tror att ledarna uppfattade det som att vi skulle klara av att vinna hockeymatcher fast vi körde den här fysen och att vi då istället kunna få ut mer av den längre fram under säsongen. Men vi blev, som sagt var, tröga och hade inte det trycket som krävdes för att vi skulle kunna vinna hockeymatcher. Här har säkert tränarna en annan uppfattning.

För min del att inte vara delaktig i ett lag gjorde att det blev en väldigt tuff tid att få allt att fungera, alltså rent livsmässigt och privat. Att få livet att gå runt överhuvudtaget och det blev en identitetskris av rang och utan hjälp på något sätt

Efter säsongen 2000/01 tvingas Johan Tornberg sluta som spelare.

– Mitt knä började paja redan ett och ett halvt år innan. Jag fick problem med ledytorna i knäet. Det var brosket som hade spruckit. Jag hade mycket problem under slutspelet 2001 och spelade mycket på sprutor och tömde knäet ofta på vätska.
– Jag hade opererat knäet sommaren innan och då sa läkaren att det fanns en problematik i mitt knä. Jag skulle köra på så fick vi se vart vi skulle landa. Under säsongen följde han upp det där och tog även artroskopi. Det var en process som varade under den vintern, och som gjorde att när det kom till kritan efter säsongen var det slut.

Han avslutade karriären i Malmö.

Hur tog du det här beslutet?
– Det var extremt tufft. Det var en tuff tid under framförallt månaderna jag hade i början, sommaren var extremt tuff men hösten då hockeyn drog igång igen var ännu tuffare. Jag började jobba på hockeygymnasiet, men jag var inte med i ett lag längre.

Johan Tornberg tystnar en lång stund innan han fortsätter:

– För min del att inte vara delaktig i ett lag gjorde att det blev en väldigt tuff tid att få allt att fungera, alltså rent livsmässigt och privat. Att få livet att gå runt överhuvudtaget och det blev en identitetskris av rang och utan hjälp på något sätt.

Hur viktigt var det då att säsongen efter få börja träna ett lag i Västerås?
– Jag var kvar i Malmö hela det året. Min käraste, Maria, var med mig där nere vilket gav mig stöttning. Jag försökte hitta substitut för det här så jag började golfa rätt mycket. Jag vet inte hur många miljoner bollar jag slog under den här tiden.
– Den här tuffa perioden fortsatte när vi flyttade hem till Västerås våren 2002. Göran B Lundberg ringde mig då och sa ”Johan, nu ska din nästa karriär börja. Du ska komma hit och börja som ledare.”
– Jag började då på hockeygymnasiet och som B-juniortränare tillsammans med Pär Hellenberg. Det var en tuff höst även då, men det blev mycket bättre när jag började hitta mig själv. Det var jätteinspirerande att få hoppa in som ledare på det sättet. Ser jag på det i efterhand så var det nog en stor räddning för mig.

Avslutningsvis bjuder vi er här på Johan Tornbergs VM-guld resa från 1998.

”Att jag kom med till VM var för mig personligen näst intill en chock. Sweden Hockey Games hade spelats just innan VM och där hade det fungerat bra för mig. Jag hade varit med hela vägen från första lägret under elitserieslutspelet fram till VM. Jag kunder uppriktigt sagt inte föreställa mig att jag skulle komma med tanke på vilka fantastiskt skickliga backar som fanns med. På något vis resonerade Kent Forsberg och Tommy Tomth, som då var förbundskaptener, och kom fram till att jag skulle åka med till VM. Jag tyckte att det var en supergrej och jag var nöjd med att bara få vara reserv eller bära vattenflaskorna. Jag hade inga som helst förväntningar på att få spela.
Den enes bröd… är ju ett bekant talesätt och i mitt fall så fick Mattias Norström en så kallad ”droppfot”. Han fick en smäll på knäet så att han inte kunde använda sin fot fullt ut vilket i sin tur innebar att jag fick chansen att spela.

När alla stjärnor började ansluta till laget, Mats Sundin, Niklas Sundström, Mattias Öhlund, Fredrik Modin, Mikael Renberg och så småningom även ”Foppa”, minns jag att allt snack i omklädningsrummet gick ut på att vi skulle vinna guld. Dom här killarna hade åkt hem till VM för att vinna guld, något annat existerade inte. Det här drog självklart med oss som spelade i elitserien. Vi ville alla lyfta oss ytterligare ett snäpp. Alla fick positiva vibbar tack vare alla dom här starka karaktärerna som anslöt och blandades ut med alla starka karaktärer som redan fanns i laget.

Vi elitseriespelare som blev kvar i laget upplevde aldrig att det på något vis att det var jobbigt eller att det störde laget att det kom in nya NHL-spelare allt eftersom. Tvärtom. Vi såg nog i stället att chanserna till att vinna VM-guld ökade tack vare det.

Ett sådant minne är när Peter Forsberg kommer ner till frukosten första morgonen han är i Zürich. Hela laget ger honom en spontan applåd. Vi skulle spela mot USA, eller vilket lag det nu var, den kvällen och ”Foppas” grejer hade ännu inte kommit till Schweiz. Tack och lov hade Niklas Sundström dubbel utrustning med sig. ”Foppa” lånar hans reservgrejor och lite annat från andra spelare. Sedan gick han ut på kvällen och var bäst på plan.

Johan Tornberg jublar under VM 1998.

Redan från början spelade jag i backpar tillsammans med Mattias Öhlund. Vi kände inte varandra mer än att vi spelat mot varandra, jag i Västerås och han som ett underbarn i Luleå. Fast det är väl något med oss norrlänningar. Vi hittade varandra direkt, lilla jag och den store Öhlund. För mig var det bara att lyssna på Öhlund och följa med. Sedan är Öhlund väldigt lätt att ha och göra med. Lugn, stabil och som en stor nallebjörn. En trygghet helt enkelt.

Grundserien och första slutspelsgruppen var inte lika enkel som man kan tycka när man ser resultaten. Vi hade hela tiden fokus på att inte hamna så till att vi skulle behöva flytta från Zürich till Basel. Vi hade ju hittat rätt med omklädningsrum, boende och vi gillade att spela i den atmosfär som var där. Dessutom hade vi ju matchen mot Vitryssland där Mats Sundin gör 2-1 i slutminuten.

En roligare match var mötet med Kanada. Vi vann med 7-1 och ”Foppa” hade stor show. Han gjorde två mål precis som Micke Renberg. Här såg man verkligen vilka starka karaktärer och ledare det fanns i laget. Dessutom märktes det på NHL-killarna hur viktigt det var att få slå just Kanada. I semifinal ställdes vi mot Schweiz. Vi kände egentligen aldrig någon riktig oro inför dom matcherna. Det var mera att vi hade fokuset på att gå ut och göra jobbet. Här var killar som exempelvis Jonas Bergqvist väldigt viktiga för just den biten med att visa stora ledaregenskaper. Hallen där vi spelade var en gammal cykelvelodrom och stämningen där inne var nästa magisk. Vilket tryck! Trots det kändes det aldrig som att Schweiz skulle kunna besegra oss, speciellt eftersom
Tommy Salo spelade fantastiskt bra i målet och vi hade spelare som var väldigt försvarsinriktade och ett spel där vi styrde ut skyttarna mot kanterna så dom oftast fick ta svåra avslut mot Tommy.

Jag minns att jag åkte hem till mormor i Norrbotten och firades i min hemby Pajala med guldstol och allt vad det var. Jag hade med mig bucklan hem och runt tretusen människor hade letat sig ut på gatorna och till gympahallen i byn. Allt var som i en dimma

Vi spelade en gruppspelsmatch och två finaler mot Finland där vi inte ens släppte in ett mål. Mycket av hemligheten med att vi lyckades så bra i dom här matcherna var just försvarsspelet. Stefan Lunner var med som målvaktstränare och han, tillsammans med Tommy Tomth, styrde upp det här försvarsspelet med att få ut skyttarna till sargerna samtidigt som det gav oss backar möjlighet att jobba tillsammans med Salo på ett bra sätt.

Nu blev det bara ett mål i dom båda finalerna och det kom i första av matcherna. Det var mitt i ett byte. När jag åker över rödlinje ser jag att pucken går ner i sarghörnan. Eftersom det var just mitt i ett byte tappar den finska spelaren markeringen på mig. När så Niklas Sundström och Patric Kjellberg gräver fram pucken och får bak den till mig tänker jag bara att jag måste få den på mål. Jag fattade aldrig vad som hände utan vände hem och den enda tanke jag hade var att nu är det dags att försvara sig igen. När jag väl förstod att det var mål var jag nog mest chockad. Man lever kanske lite som i en bubbla under ett finalspel. I alla fall gjorde jag det. Det var inte speciellt mycket snack i omklädningsrummet inför den andra finalen, utan alla hade fokus på vad man skulle göra där ute på isen. Det jag personligen minns starkast var natten innan den finalen, vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom jag hade gjort mål och vi vunnit den första matchen. Jag såg mig själv stå på blålinjen tittande upp mot den svenska flaggan. Hela laget står där och håller om varandra. Just den här känslan hade jag med mig ut till andra matchen. Det fanns inga tankar alls på att vi kunde förlora utan bara känslan av att stå där med guldmedaljerna om halsen.

För mig var nästa guldkänsla som en chock. Jag minns att jag åkte hem till mormor i Norrbotten och firades i min hemby Pajala med guldstol och allt vad det var. Jag hade med mig bucklan hem och runt tretusen människor hade letat sig ut på gatorna och till gympahallen i byn. Allt var som i en dimma. Eskorten med JAS-planen när vi flög in över Stockholm, Sergels Torg… Jag minns knappt någonting av allt det här eftersom man uppe i någon for av rus. Jag flyttade den sommaren till Malmö och det var först när man hade landat med allting där nere som det gick upp för mig vad jag hade fått vara med om.

Kent Forsberg som förbundskapten? Lugn, tillbakadragen och som vågade ge ansvaret till oss spelare. Det fanns så många stora ledare i den här gruppen så han kunde utan några svårigheter ge ganska fria händer till femmorna att agera själva. Jag har inget minne av att Kent skulle hållit några länge genomgångar där han styrde upp hur vi skulle spela. Det behövdes aldrig och hade antagligen blivit konstigt med så många starka ledartyper som det fanns i laget. Jag gillade Kent som förbundskapten och det är en riktigt skön kille vid sidan av hockeyn.”