Landsbrosonen som blev NHL-stjärna – Old School Hockey Johan Franzén

Johan Franzén hann uppleva mycket under sin hockeykarriär innan hjärnskakningar satte stopp för fortsatt spel. I dagens Old School Hockey minns vi när han berättade om uppväxten i Landsbro, genombrottsåren i Linköping, guldåren i Detroit och de senaste årens tuffa kamp.
– Energimässigt har det faktiskt varit som natt och dag sedan i somras så jag är hoppfull, men jag skyndar långsamt och tar det väldigt lugnt, sade Franzén för två år sedan.

Johan Franzén har haft en tuff resa genom sitt hockeyliv. Han tvingades avsluta karriären i förtid på grund av hälsoproblem efter en del hjärnskakningar. Under hans karriär har han även byggt en meritlista som imponerar. Stanley Cup-mästare, världsmästare och avancemang till Elitserien är några av godbitarna.

För två år sedan flyttade han hem till Sverige, utanför Linköping. Det var också där vi träffade Landsbrosonen för två år sedan för en intervju till OLD SCHOOL HOCKEY. 
– Jag började med hockey då jag var fyra år. Då var farsan tränare för D-pojkarna där. Visserligen var dom killarna sju och åtta år, men jag tvingade mig med. Min ett år äldre kompis fick börja. Då vägrade jag att inte få börja, säger Franzén med ett leende och fortsätter:
– Fotbollen började jag nog med samtidigt. Om det var organiserat eller inte vet jag inte, men det var nog fotboll varje dag ändå. Det var nog också mycket fotboll både i och efter skolan, hela tiden sport, sport, sport och bygga koja.

Var pappa ”PG” nyckeln till att det till slut blev just hockeyn du valde att satsa på?
– Jag skulle säga att det först och främst var samhället. Det var mycket hockey hemma i Landsbro. Har du en ishall i ett samhälle på 1500 personer så… 
– Skolan ligger intill så vi kunde åka på rasterna och hallen var alltid öppen. Det tycker jag är lite tråkigt här inne (Linköping). Det finns isytor men det är nästan aldrig öppet för allmänheten. 
– Givetvis var farsan min hjälte. Han slutade spela ungefär då jag själv blev riktigt hockeytokig. Det var under storhetssatsningen med Team Boro. Då var jag som klistrad i hallen. Jag kollade alla träningar och tiggde klubbor. 

Hur viktig tror du just den här perioden var för hockeyn i Landsbro?
– Jag vet inte, men vi kom på kartan, helt klart…

Både positivt och negativt med tanke på ekonomiska fadäsen som blev?
– Ja, men utvecklingen i klubben där har nog hängt med samhällsutvecklingen. Det är inte 40-åriga gubbar som spelar där utan unga grabbar som satsar lite i början. När inte det fungerar slutar dom. 
– Så var det inte förr. Då var det en kompisgrej där gubbarna åkte runt, spelade i Division 2 eller 3 och umgicks. 
– Storsatsningen var ändå kul och det var ett jäkla drag i hallen. Det var underbart som tioåring att springa där.

Foto: Ronnie Rönnkvist
 

”UPPVÄXTEN JAG HADE SOM HOCKEYKILLE DÄR HEMMA VAR RENA DRÖMMEN”

Givetvis fick 10-åriga Johan Franzén idoler och förebilder i det Team Boro där det radades upp nyförvärv från Elitserien: Jarmo Mäkitalo, Anders ”Masken” Carlsson, Ivan Hansen, Rolf Ridderwall, Peter Hasselblad och så vidare. 
– Jarmo var en favorit. (Pelle) Hånberg, målvakten Stefan Ivarsson, både han och Ridderwall. 
– Ridderwall är en skön snubbe som jag sprungit på då och då. Han umgås fortfarande med materialaren i Landsbro, ”Sotarn”. Nu är dessutom hans lille grabb materialare där. Så är det lätt att det blir på mindre orter.

Det händer också att förra Detroit-stjärnan är hem och hälsar på i ishallen Landsbro. 
– I år har jag inte varit där så mycket, men annars åker jag alltid dit. Då tar jag med mig skridskorna och åker med syrrans grabbar på allmänhetens. Det är lika kul fortfarande, man spelar mot barn. 
– Det är också så man utvecklas som liten, genom att spela mot dom som är större. Jag gillar det. Dessutom får jag då känna mig duktig också, skrattar Franzén. 

Trots att Johan Franzén vunnit Stanley Cup och VM-guld kan han känna att tiden i Landsbro kanske var den roligaste i hans karriär. 
– Ja, då var ju allt på lek. Sedan handlar det om glädjen att få vinna saker när det är mycket som står på spel. Det är en annan känsla, en lättnad. Det är himmel eller helvete hela tiden. 
– Uppväxten jag hade som hockeykille där hemma var rena drömmen. Jag var jätteblyg och alltid ute på isen, vilket verkligen blev min trygghetspunkt. Jag tror inte ni har träffat någon som var mer blyg än vad jag var. Jag var väldigt tyst och sa ingenting. Det var nästan lite otäckt.

Boro/Landsbro upptäckte tidigt blyge forwardens talang och redan då han är 14 år får han debutera i A-laget. 
– Då var det även lite andra ungtuppar med i laget. Jag hade inte någon riktig utbildning som hockeyspelare på den nivån. Utbildningen då det gällde spelstrategier och så vidare fick jag i TV-pucken.
– Jag spelade gårdshockey, men det gick nog bra ändå samtidigt som jag har haft lätt att anpassa mig genom åren. Jag vet inte varför det är så. Antagligen var jag nog rätt duktig då också.

SKOLKADE FRÅN SKOLAN: ”OTROLIGT JOBBIGT FÖR MIG”

Redan tidigt började Johan Franzén göra mycket poäng för sitt Boro. 
– Det var fortfarande ekonomiska problem då. Klubben hade inga pengar så dom kunde inte heller ta in några spelare. Så fort det blev en skada fick man använda oss yngre. Det var inte många matcher första säsongen (fem), men sedan blev det fler säsongen efter. 
– Jag tyckte det vara skitkul att bara få komma in i omklädningsrummet och sitta där. Det var ju drömmen att få sitta där i ett eget bås och få gratis tejp. 

Stämmer det att du var på väg att sluta med hockeyn som junior?
– Nej, inte sluta, men jag satsade inte eftersom jag inte vågade flytta. Jag hade precis börjat prata med jämnåriga hemma. Då ville jag inte börja om. 
– Det här var något som var otroligt jobbigt för mig och jag skolkade från skolan. När jag var junior i Vetlanda gick jag i skolan till tolv. Sedan åkte jag hem för att åka skridskor. Det funkade inte riktigt för mig i skolan eftersom dom bara ställde krav. 
– När jag kom till hockeyn, jag sa inte så mycket i omklädningsrummet, men på isen var jag en helt annan person. Det var som ett skådespel. 
– Jag tyckte det var jobbigt senare också då jag började komma upp på högre nivåer. Intervjuer och sådant tyckte jag var otäckt. Dessutom kom det kameror med då vi gick upp i Elitserien med Linköping. Det var inte svårt att spela hockey, men jag ville helst inte vara med på någon TV-intervju.

Förstod inte lärarna i skolan dina problem?
– Nej, det är nog ingen som förstod. Eller jo, i högstadiet förresten! Där var det bra, men det var inte dom tiderna då. Alla skulle vara lika, vilket jag har svårt för än idag. 
– Vad man inte ska göra kan jag förstå att man har regler för, men ha regler för vad man ska göra eller gilla har inte skolan med att göra. Det stör jag mig på som fan… vad man ska tycka om. 

Hur hanterade du då din blyghet senare då du åkte över till Detroit?
– Där kändes det nästan enklare eftersom det var på ett annat språk. Dessutom var det en annan mentalitet med. Jag blev väldigt framlyft i min personlighet bara genom att vara i USA. Folk sa positiva saker till mig. Det gör man inte här i Sverige. I USA letar man efter enda rätt medan här i Sverige letar vi efter enda felet. 
– Mycket handlade det om kulturen där. Jag pratade inte med någon annan innan jag åkte utan sa bara till mig själv att tar jag inte den här chansen så…
– Jag har också haft några sådana stora kliv i mitt liv. Ett var då jag jobbade på Elitfönster. Det var 25 grader kallt ute och jag stod vi en betongvägg med ett fönster och tänkte ”Ska livet vara så här?”, säger 40-åringen med ett skratt och fortsätter:
– Då tog jag ett mentalt steg att jag skulle flytta på mig om någon ringde, vilket Tranås gjorde. Jag behövde ingen betänketid utan jag sa bara ”jag kommer”.

STÄNGDES AV TIO MÅNADER FRÅN HOCKEYN  

Johan Franzén fick också i junioråren en längre avstängning efter att ha bråkat med en domare. 
– Vi mötte Karlskronas juniorlag. Dom spelade riktigt fult och domaren dömde ingenting. Till slut blev jag ”Foppa-galen”. Jag åkte igenom deras lag och hade ett friläge. Då drog dom undan skridskorna på mig. Hela matchen hade varit ungefär likadan. 
– Jag åkte bakom domaren hela tiden och skällde ”du måste väl förfan ta en utvisning”.  Då stannade han upp och vände sig om. Jag var någon meter bakom och stannade inte lika fort, typ. Han åkte i backen, men i sin rapport skrev domaren att han flugit från röd till blå. Det måste iså fall varit en kraftig smäll. Jag har aldrig sett någon flyga så långt på en hockeyrink. 
– Klart att jag inte skulle köra på domaren. Jag har aldrig släppt mig själv till att vara så inne i en match efter det. Hockeyn var för viktig fram till den punkten, men sedan lät jag mig aldrig bli så het. Det är också därför jag aldrig varit i någon fight.
– Från början blev jag avstängd ett år, men sedan skrev man ner det till tio månader. Då spelade jag bandy i Näversjö i stället. Jag kom där med mina stora hockeyskydd, men jag lånade ett par bandyrör av en kompis. 

Inför säsongen 2000/01 blev Johan Franzén värvad till Linköping från Tranås. 
– Torgny Bendelin kom till Tranås samtidigt som jag kom dit. Det gick jättebra den säsongen för mig. Jag var fortfarande avstängd första tio matcherna och var faktiskt förvånad över att dom värvade mig. 
– Sedan blev ”Toggan” värvad till Linköping. Samtidigt blev jag kontaktad av HV71. När ”Toggan” fick nys om det kom han med sin gotländska och övertalade mig. ”Du ska nog ta en säsong till i allsvenskan”. 
– Det var en skitkul säsong och extremt häftigt att gå upp med Linköping. Vi fick en tung start i kvalet. Sedan kommer jag ihåg då allt började vända och alla resultaten gick med oss. Topplagen förlorade medan vi vann. Så var det fem omgångar i rad. 

Torgny Bendelin. Foto: Ronnie Rönnkvist
 

SÄKRADE SHL-AVANCEMANG MED LHC

Avgörandet var i Södertälje. Linköping vann den tuffa bortamatchen med 3–2 efter att ha legat under med 2–0. 
– Jag minns nog ingenting från den matchen (skratt). Det var vara bara för mycket och jag tänkte hela tiden ”gör inte bort dig, gör inte bort dig”. Jag spelade nog bra men tänkte verkligen hela tiden på att inte tappa min gubbe. 

Vad har Torgny Bendelin betytt för dig?
– Han hade bra tal innan matcherna, tänkte mycket och sa alltid ”jag höjer ett varningens finger”. ”Toggan” var väldigt seriös och lågmäld, vilket var skönt. I Linköping hade vi han och (Mats) Weiderstål. Det var som Yin och Yang. Jag har inget negativt att säga om ”Toggan” och man kan säga att det var min första riktiga tränare så jag bara lyssnade och tog in. Han blev viktig för mig. 
– Jag har dessutom alltid varit defensiv och hatat att släppa in mål. Det har alltid varit det viktigaste för mig, mer än att göra mål själv. Det har jag från grunden då jag spelade på allmänhetens, att försvara mer än anfalla, men när det kom till taktiska spelsystem så var det ”Toggan” som lärde mig.

Om du blickar tillbaka på avancemanget, vad var nyckeln till att ni faktiskt fixade det till slut?
– Vi var ett skönt gäng. Visst var det lite grupperingar i laget, men kanske mer på ett positivt sätt. Det blev att vi triggade varandra och det var nästan som lite krig på träningarna. Vi pusha oss själv till att visa vilken gruppering som var bäst, skrattar Franzén och fortsätter:
– Jag har bara bra minnen från avancemanget och jag höll mig i mitten av grupperingarna, som vanligt. Jag iakttog, var i alla hörn, men sa inget i något av dom. Det var sköna, men framförallt duktiga killar i det här laget.
– Då umgicks jag mycket med Stefan Pettersson. Han var också en som hjälpte mig genom mitt lilla skal. Han var en riktig ”tjo och tjimmare” och vi hängde mycket. Jag söker mig fullt naturligt till sådana personer.

Franzén i LHC-tröjan.Foto: Rickard Nilsson/Bildbyrån 

Under Linköpings första säsong i elitserien svarade Johan Franzén för två mål och totalt åtta poäng på 36 matcher. 
– Vi förlorade mycket och jag blev nästan automatisk en defensivspecialist eftersom det var i den zonen vi spelade, skrattar Johan Franzén och fortsätter:
– Där var det verkligen så att dom inte skulle få göra mål då jag var inne. Jag har egentligen aldrig brytt mig om statistik förutom plus/minus. Det älskar jag. Jag utvecklade mitt defensiva spel vilket bottnade i en blandning av blyghet inför media och att det passade mig. Jag gav mig själv den rollen på något sätt och blev den sortens spelare. 
– Då försvann också alla poäng jag brukade göra med Tranås. Där gjorde jag mål nästan hela tiden. Jag ville inte vara den spelaren då. Det fick någon annan vara istället. ”Köp in en finne till det”, jag fick spela ändå.  

Tog Torgny Bendelin dit dig som en defensiv spelare eller för att du skulle göra mycket poäng?
– Jag gjorde ändå mina poäng, men första säsongerna hade vi köpt in två powerplayformationer. Då blev det inte så mycket poäng för mig. Då tog jag den defensiva rollen, men den hade jag säkert fått ändå. I Linköping var det dom inköpta som fick speltid. Dom satt och väntade på en utvisning. Sedan gick dom in och gjorde poäng. 
– Lite så var det, viket är synd, men det är många lag som är sådana. Man ser verkligen hur dom här killarna nästan sitter och väntar på ett powerplay medan talangerna är där ute och kämpar men aldrig får vara med på powerplay. Dom tekar i egen zon, tar upp pucken sedan hör man från bänken ”byt, byt, byt…”.

LANDSLAGSDEBUTERADE I RYSSLAND

Säsongen 2003/04 gick Linköping till slutspel samtidigt som det lossnade poängmässigt för Johan Franzén. På 49 matcher svarade han för 12 mål och totalt 30 poäng. Lägg där till att han var +24 och dessutom fick chansen i Tre Kronor. 
– Det kan ha varit tack vare Roger Melin. Han snackade väldigt positivt om mig, vilket jag både hörde och kände. Sedan spelade jag dessutom med Tim Eriksson. Tim var väldigt viktig för mig då. 
– Jag hade en lekkamrat i Boro också, ”Myggan”, Joakim Andersson. En spelare som passade mig. Tim var en sådan som drev in pucken, jag kunde tajma honom, få pucken innanför blå och skjuta.

Just Roger Melin var en coach som passade Johan Franzén bra. 
– Han är positiv. Nu har vi fått se honom göra några tjuriga kommentarer, men har är skön och avslappnad. 
– Det var också då jag började satsa på den fysiska biten. Jag sprang som en dåre hela den sommaren och skulle bli bäst på det, vilket jag blev. Det är inte säkert att löpningen gjorde mig till en bättre hockeyspelare, men självförtroende jag fick av den gjorde det. Dessutom, kondition kan man inte få för mycket av. 
– Det var också så att jag vid den här tiden kände mig mer bekväm. Om det tar en månad eller en vecka för någon att komma in i ett hockeylag så tog det mig tre år. Det har alltid varit så. 
– Samtidigt spelade jag med några transatlanter som sa ”är du inte draftad” eftersom dom sett på träningarna att jag kunde dominera, vilket var skönt att höra. Jag var lite i skymundan, men det var ingen tränares fel utan jag tog den rollen med glädje. 

Franzén i Tre Kronor-tröjan 2004.Foto: Sören Andersson/Bildbyrån
 

Hur minns du idag debuten i Tre Kronor?
– Det var häftigt. Vi spelade i mörka Ryssland mot tjeckerna. Vi hade sängar som gjorde att man låg som en banan. Det var 40 grader varmt i rummen till vänster och minusgrader i dom till höger. Maten var vidrig, men jag tror allt det här passade mig bra, en bondpojke från Landsbro. Det ska vara lite jävligt för då trivs jag. Idag tvingar jag mina ungar att campa och sådant, men det tycker dom bara är väldigt kul.   
– Vi hade Hardy Nilsson som coach. Jag minns att jag hamnade i rygg på en spelare i egen zon. Jag drog ner honom och tog en taktisk utvisning för att han inte skulle få göra mål. Det gick väldigt bra för mig i turneringen och jag fick pris som matchens lirare i någon match. 
– Jag var fortfarande väldigt blyg, men jag minns när vi skulle gå av bussen efter turneringen då sa Hardy ”Frasse, bästa debut jag har sett”. Själv kände jag inte så, men han tyckte att det hade gått bra samtidigt som jag växte ett steg. Små välmenande ord som betydde så mycket.

Hardy Nilsson måste ha passat dig?
– Säkert, men jag vågade inte prata med Hardy. Alla sådana personer är som statyer jag ser upp till ha ha… Jag sätter mig i ett hörn. Sedan sitter jag där. 

VANN VM-GULD 2006

Vid VM 2004 i Ostrava och Prag var Johan Franzén reserv. 
– Det var första gången jag träffade Daniel Alfredsson. Daniel frågade om jag ville spela tennis med honom. Jag kände ”wow, jag ska spela tennis med Alfredsson”. Det var häftig och han är en så skön gubbe. Enkel, trevlig och rak. 
– Sedan såg man Alfredsson på träningen, han var mästare där också. Jag åkte och täckte så han inte skulle få igenom en pass. Då lade han en ”flippmacka” i hålet på min skena. Jag tror inte det var meningen, men i mitt huvud så försökte han det och gjorde det avsiktligt, men jag tror inte han själv skulle hålla med om att det var så. 
– Jag slog honom i alla fall i första tennismatchen, men då var vi tvungna att spela igen eftersom han är sådan. Då förlorade jag givetvis. 

Du spelade även ett OS, 2010, hur ser du tillbaka på den turneringen?
– Jag tyckte inte det var så kul och jag tycker att jag fick helt fel roll. Jag hade då slagit igenom som slutspelsmålskytt två år i rad. När jag kom dit fick jag spela ”checking line”, med riktigt bra killar i och för sig. 
– Jag kände att jag borde vara med och göra mål. Då hade jag kommit tillbaka från en skada, men jag hade spelat tre matcher innan där jag gjort mål i varje. Jag var inte ens uttagen i OS–truppen från början eftersom dom inte trodde att jag skulle hinna bli återställd. ”Nej, det bestämmer inte ni”. 
– Jag kommer ihåg att jag sprang i tre meter snö på golfbanan vid jul. Då hade jag varit skadad i två och en halv månad. Sedan testade man mig och den testen gick felfritt, men när jag kom till OS kändes det bara fel. 
– ”Foppa” (Peter Forsberg) hade problem överallt och hade inte tempot i kroppen som krävdes och så vidare, så det där med OS har jag glömt och lagt bakom mig.

Johan Franzén spelade tre VM där höjdpunkten givetvis var guldet 2006. 
– Det var kul och vi spelade väldigt bra. Jag spelade med ”Zäta” (Henrik Zetterberg) och ”Bäckis” (Nicklas Bäckström). Vi hade pucken hela tiden samtidigt som vi spelade mot dom bästa. 
– Jag kommer ihåg då jag stod mot Sidney Crosby i semifinalen. Det var sex eller sju sekunder kvar av matchen. Då tog jag klubban runt benen på honom och skickade hans fötter upp mot taket. ”Nu kan jag bli utvisad, det spelar ingen roll. Han ska i alla fall inte få någon chans”.  

Kan du klä ord på känslan då det stod klart att ni vunnit VM–guld?
– Många som sett bilder därifrån säger att dom aldrig sett mig sådan, alltså glad. Jag tog plats längst fram. 

Vad har det betytt socialt för dig att vara med i Tre Kronor?
– Mycket. (Jonathan) Hedström var med då jag startade, men hade också varit med någon säsong innan i landslaget. En skön person och jag gillar att lyssna på folk eftersom jag inte pratar så mycket själv. Han var stenhård i truten, men det var bara kul och jag tog mycket rygg på honom. 

Har du kontakt med honom fortfarande?
– Nej, men han är skyldig mig en skotertripp så jag kommer nog söka upp honom. Jag är inte en sådan som håller kontakt. Om jag skulle ha vägarna förbi då ringer jag, men annars känner jag ingen anledning att bara ringa folk sådär. 

Franzén (längst till vänster) efter VM-guldet i Riga 2006.Foto: Andreas Hillergren/Bildbyrån
 

”VI SPELADE KORT OCH DÅ RÅKADE JAG SÄGA DET”

Vi backar tillbaka bandet. Sommaren 2004 draftades Johan Franzén av Detroit och efter VM-turneringen 2005 stod det klart att han skulle lämna Linköping för spel i NHL. 
– När jag blev draftad ringde ”Håggan” (Håkan Andersson). Jag satt på bryggan hos morsan. Han sa ”Du är draftad av Detroit, hur känns det?”. ”Vad betyder det?” typ så kände jag. 
– Jag visste att folk var draftade, men det var inget märkvärdigt med det. Jag var tvungen att fråga honom om vad det innebar att jag var draftad.

I det Detroit Johan Franzén kommer till spelade en rad stora stjärnor som exempelvis Steve Yzerman, Pavel Datsiuk, Nicklas Lidström, Brendan Shanahan, Chris Chelios, Chris Osgood och så vidare. 
– Jag kommer ihåg att jag första dagen gick från hotellet med bagen på ryggen. Det var tidigt på morgonen. Jag kom in där och hade ingen aning om vart jag skulle. ”Go that way”. 
– När jag kom in i omklädningsrummet… Jag tror jag sa hej, i alla fall till dom som sa hej till mig (skratt). Där hängde jag med gruppen mycket och det var inget svårt för mig att komma in i laget, men sedan är det en annan sak att ta för sig i gruppen. 
– Då var Stevie (Yzerman) kapten. Han var en av mina favoriter. När man kollade på ”super duper hockey bloopers” gjorde han en massa snurrgrejer och gjorde mål. Det där hade jag kollat på säkert 50 gånger. Han var också en sådan som bara satt och väntade på ett tillfälle att säga något samtidigt som han är så jäkla rolig och verkligen hade dräpande kommentarer. Jag visste direkt att jag inte skulle ta någon plats eller säga något som kan tolkas som kaxigt. 
– Jag satt bara och lyssnade medan alla tjabblade hela tiden. ”Homer” (Tomas Holmström) på svenskengelska (skratt). Det var många hetsporrar och man bråkade på ett öppet sätt.

Hur var din engelska när du kom över?
– Jag förstod allt, men jag tyckte att det var otäckt att gå ut med laget för att äta middag. Då planerade jag till punkt och pricka vad jag skulle äta, men det gick aldrig igenom eftersom servitriserna kom med följdfrågor. ”What?”. Då kom jag av mig och sa bara ”The same”. 

Det var många svenskar i laget redan från början, vad betydde det för dig?
– Det var ju skönt. ”Zäta” hade jag träffat lite i landslaget, vilket jag gjort även med (Niklas) Kronwall. Samtidigt är det svenskarna som hånar dig om du gör något fel, aldrig amerikanerna, skrattar Johan Franzén och fortsätter:
– Jag minns en gång då jag sa riktigt fel med sj-ljuden. Istället för snål jäven sa jag ”sheep fucker” (Vi översätter nog inte det) ha ha… Det var till Shanahan. Vi spelade kort och då råkade jag säga det, men jag fattade inte vad alla skrattade åt.

Foto: Niklas Larsson/Bildbyrån

”HELA HALLEN SJÖNG MITT NAMN”

Säsong tre får Johan Franzén vara med och vinna Stanley Cup med Detroit.
– Vi var så jäkla bra och jag minns att jag fick göra mycket mål. Jag var skadad i slutet av säsongen, men när jag var tillbaka stod jag framför målet och gjorde mål i nästan varje match på slutet. Sedan fortsatte det stimmet. 

Bland annat var han den som gjorde flest mål i slutspelet av alla spelare, 13 på 16 matcher. 
– Jag var skadad och stod över en runda så det blev nästan ett snitt på ett mål per match. I en av matcherna under slutspelet fick jag avgöra på övertid, vilket var häftigt. 
– Jag gjorde första målet i slutspelet i match fem mot Nashville (omgång 1), tror jag att det var. Då fick jag något rus som jag tog med mig till Colorado-serien. Jag älskar små målvakter och Colorado hade José Théodore (180 cm). Då kunde jag sätta pucken under ribban, vilket jag är bra på. Var det stora målvakter fanns det inget utrymme ovanför axlarna. 
– Det var dessutom så härlig stämning i Joe Louis Arena. Jag rös när jag satt där på bänken. Man kommer in i någon häftig zon och det är ett sådant jäkla tryck. Det känns inte som det är under så lång tid utan det blir mer ”ät, sov och nu kör vi”. Har du ont så bryr du dig inte om det.

Vad är annars ditt mest minnesvärda ögonblick i Detroit vid sidan av Stanley Cup?
– Första säsongen var alla matcher minnesvärda. Jag var väldigt nervös hela tiden, men det gick bra även om jag hade en enorm adrenalinpuls hela den säsongen. Det fanns inget som hette att jag var trött eller att det tog emot. 
– Ett enstaka minnesvärt ögonblick är då jag gjorde fyra mål mot San José i ett slutspel. När då hela hallen sjöng mitt namn var jag helt skakis och var så resten av matchen. Det var häftigt. 

Hur trivdes du i Detroit som stad?
– Jag kräver inte så mycket. Detroit har ett väldigt dåligt rykte. När vi flyttade var det inte så att man vistades i Detroit-downtown speciellt mycket. 
– På senare år har det blomstrat upp väldigt mycket med många bra restauranger samtidigt som det flyttat in mycket ”hipster-folk” eller, vad man ska säga, som fått tag på billiga lokaler och startat eget. Senaste tre åren har vi nästan uteslutande åkt ner till downtown och ätit. 
– Sista sju åren bodde vi i Birmingham. Där är det som lugnast. Det är ett väldigt trevligt ställe med en mer europeisk känsla med en stadskärna och mycket folk som är ute och rör på sig. Det kanske inte är så vanligt i USA där dom flesta kör bil. 

Hur såg ditt liv ut vid sidan av hockeyn?
– Min fru gillar att ha folk runtomkring sig. Jag säger väl egentligen inte emot det, men jag kör mitt eget race även om det är fullt hus. Behöver jag vila så vilar jag, men vi har haft väldigt många goda vänner där både i och utanför laget. 
– Sedan är inte jag den mest sociala människan, inte oftast i alla fall. Ibland kan jag vara väldigt social, men det tar lite kraft. 

”VARIT JÄTTEJOBBIGT FÖR FAMILJEN”

Johan Franzéns karriär avslutades på ett trist sätt efter att han fått återkommande problem efter att ha ådragit sig flera hjärnskakningar. 
– Kroppen sa ifrån efter för många hjärnskakningar. Det som hände var egentligen att jag fick smällar som störde centrat bak i hjärnan, det som sände ut tillväxthormoner när du tränat. Det som styr kroppen och ser till hormonbalansen. Man kan säga att det slutade att fungera. 
– Jag återhämtade mig inte och kunde ligga en vecka i sträck i sängen efter en ansträngning, en lång återhämtning kan man säga. 
– Givetvis har det varit jättejobbigt för familjen. Det har också varit fruktansvärt tråkigt att inte kunnat vara med barnen… 

Franzén tystnar lite och det märks att han tycker det är jobbigt att prata om det:
– … i deras unga år. Det är också vad som egentligen fått mig att ta det lugnt och inte stressa fram något. Senaste åren har jag lagt all energi på att ägna mig åt barnen. Jag har inte varit så delaktig som jag velat vara i deras liv, men det har blivit bättre med det. 

Johan Franzén.Foto: Ronnie Rönnkvist

Trots det var Johan Franzén inställd på att kunna fortsätta spela på elitnivå.
– Sådana tankar hade jag egentligen hela tiden, Varje gång jag kände mig pigg var jag skitglad. Sedan började jag träna lite lugnt eftersom jag visste att jag måste hålla igen. 
– När jag lyckades hålla mig fräsch i två veckor fick jag lite bråttom att komma tillbaka, men det gick samma väg varje gång. Jag gick in i väggen. Sedan var jag sängliggande i några veckor eller månader. Jag började om på ruta ett igen och gjorde så ett 20–30 tal gånger. 
– Det är först senaste året som jag har förstått att det inte går att komma tillbaka till Red Wings. Mitt mål är fortfarande att jag kunna bli så pass pigg att jag kan leva aktivt, gå ut och göra en riktigt cykeltur eller ett löp-pass för det älskar jag att göra. Den här senaste sommaren har jag också haft mycket högre energi än jag haft på länge. 

Utåt sett tycks också Johan Franzén må ganska bra idag. 
– Ja du, jag mår ganska bra. Energimässigt har det faktiskt varit som natt och dag sedan i somras så jag är hoppfull, men jag skyndar långsamt och tar det väldigt lugnt. Jag jobbar mest i trädgården med lite fysiskt arbete. Det får räcka, avslutar Johan Franzén innan han ska ta med sig sonen för att åka in till Stångebro ishall för träning.

---

TV: Peter Forsbergs mest klassiska aktioner i NHL