Från Kalix ut i världen – Old School Hockey Johan Fransson

Från Kalix tog sig Johan Fransson vidare ut i hockey-Sverige och världen. Under sin karriär hann 38-åringen med spel i fyra olika länder och representerade Tre Kronor i både VM och OS. Här minns “Frallan” tillbaka på sin framgångsrika karriär – och otäcka olyckan som satte stopp för vidare spel.
– Jag har försökt skaffa mig ett liv som jag trivs med. Sedan har det blivit en vana att ha lite problem, säger Fransson till Hockeysverige.se.

ULLVI/LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)

Till och från kommer det fram skickliga hockeyspelare från Kalix. Blickar vi tillbaka i tiden så hittar vi bland andra Jonas Rönnqvist. Den som kanske gjort störst avtryck i svensk hockey vid sidan av tidigare NHL-spelaren är antagligen Johan Fransson som var med i det Tre Kronor som vann VM-guld 2013. 

– Jag upplevde att hockeyn var ganska stor i Kalix då jag växte upp. Hockeyn var ändå ganska hajpad och många som följde den, berättar Johan Fransson, ”Frallan” kallad, och fortsätter:
– Bästa minnena är derbyna mellan Kalix och Överkalix som var ganska hajpade. Det var matcher jag alltid såg fram emot eftersom det var sjukt roliga matcher att titta på. Det var lite gruffigt med fans från Överkalix och Kalix. 
– Ambitionen fanns att Kalix skulle nå högre, men dom stannade i ettan ett bra tag. 

Är hockeyn fortfarande stor och framför allt utspridd i Kalix och Överkalix?
– Nej, nu är det mest Kalix. Bandy var stor där då jag växte upp, men den har också kommit i skymundan nu. Det var derbyn i bandyn mellan Kalix och Karlsborg, men den är inte alls lika stor längre.  
– Även jag spelade bandy till det att jag var 14-15 år. Den 15:e mars 1998 spelade jag min sista bandymatch med att vi vann JSM-guld. Det var inte helt självklart att jag skulle välja hockeyn för jag tyckte att bandyn var jätterolig. 
– Det som lockade mig då var att Luleå hade ett elitserielag. Det var en extra drivkraft och en dröm att få spela där. Så blev det också. Roger Rönnberg tog kontakt med mig och mina föräldrar rätt tidigt. Det var också något som gjorde att det vägde över till hockeyn. 

Hur såg första kontakten ut mellan din familj och Roger Rönnberg?
– Nu kommer jag inte riktigt ihåg det, men Luleå visade intresse tidigt, att dom ville att jag skulle komma dit ner. Jag tror att han hade varit och tittat på mig, så Roger har en jättestor del i min karriär. 
– Han har varit jätteviktig för mig under många år och då var junior hade jag förmånen att få vara med i A-laget. 
– Jag har alltid gillat Roger och förhoppningsvis har han gillat mig (skratt). Vi har alltid haft en jättebra kontakt. Även nu då vi stöter på varandra. 

A-lagsdebuterade som 14-åring

Johan Fransson var endast 14 år då han debuterade i Kalix A-lag. 

– Det stämmer och det var något fantastiskt. Jag glömmer aldrig då Ingvar “Igge” Gälman kom in efter en träning med juniorerna. Han hämtade mig, tog med mig in i A-lagets omklädningsrum och sa att ”Det här blir din plats i fortsättningen. Nu får du byta om här”. Nu hade jag en plats i A-laget och fick spela där. 

Nu är du ganska vältränad, men hur var det som 14-åring att kliva upp bland 25-åriga gubbar i A-laget?
– Det gick faktiskt bra. Jag kommer ihåg att jag inte var nervös för att tacklas eller närkampsspelet, utan för allt gick mycket fortare. I alla beslut var jag lite försiktig även om jag vågade göra saker med pucken. 
– Jag kommer ihåg att alla passningar skulle ske så mycket snabbare än i juniorhockeyn. Jag tycker att jag gjorde mycket som var bra, men det var en hel del som jag gjorde dåligt också. 

Var det i Kalix A-lag du hade dina idoler och förebilder? 
– Ja, så var det. Jag och en polare var ofta och såg varje träning. Klockan 19.00 satt vi vid ett litet hål och tittade. Vi följde hockeyn på väldigt nära håll och såg varje match vi kunde. 
– Jag har lärt mig väldigt mycket av att titta på spelare. Det har jag haft stor nytta av. Jag såg också mycket hockey på tv:n. Bland annat hade jag en ”Hockey Highlight”-kassett med alla målen mellan 1992 till 1996. Den där såg jag säkert tusen gånger. 
– Jag tror jag haft mycket nytta av att se olika spelare, deras mönster på isen. Antagligen har jag tagit med mig mycket från det utan att reflektera och tänka så mycket på det. 

“Ja, jäklar – allt gick jättefort”

Inför säsongen 2001/02 kom så Johan Fransson till Luleås juniorverksamhet. 

– Det gick jättebra. Luleå ligger rätt nära Morsan och farsan. Första året bodde jag med två andra, Johan Karlsson från Kalix och Alexander Andersson från Malmberget. Alexander flyttade tillbaka ganska tidigt. Vi var ändå tre och aldrig ensamma även om det inte hade spelat så stor roll om jag varit det. 
– Jag fick också mycket hjälp av mina föräldrar med mat och allt sådant. Vi åt ändå mycket på ishallen och bodde nästan där, så det blev inte mycket tid hemma. 
– Föreningen tog hand om oss jättebra och jag kom in i allt med hockeygym där jag fick många nya polare. Det var bättre än jag trodde att det skulle vara eftersom jag har alltid varit hemmakär. 

Träffade du Jenny i Luleå?
– Jajamän…

Jenny Fransson:
– Du var 17 år då och vi är gifta sedan 2010. 

Johan Fransson:
– 19 juli 2010 gifte vi oss. Sedan dess har vi kamperat ihop. 

Redan under sin andra säsong i Luleå debuterade han i elitserien. 

– Ja, jäklar. Allt gick jättefort. Från det att jag spelade B-juniorhockey då jag kom dit. Snabbt hamnade i A-juniorhockeyn, spelade med äldre och kom in i A-laget. 
– Janne Sandström är en som har betytt mycket för mig. Han var min backkollega och lät mig spela mitt spel. Nästan så han blev hämmad själv efter att ha fått täcka upp något så förbannat efter mig när jag drog i väg, slog felpass eller gjorde något annat galet, skrattar Johan Fransson och fortsätter:
– Det är svårt att nämna alla som tog hand om mig då jag kom in i A-laget… Roger Åkerström, till exempel, är en av dom bästa människor jag stött på. Jätteödmjuk. 
– Det är lite roligt när jag tänker tillbaka på vilka jag spelat med. Bland annat ”Bulan” (Thomas Berglund) och (Jonas) Rönnqvist som senare blev mina tränare. Dom hade också en stor del i min karriär då jag hade dom som tränare under tre säsonger. Jag utvecklades och blev en mer allroundspelare, blev duktig i boxplay, powerplay, försvarsspelet, men egentligen över hela banan. ”Bulan” och Rönnqvist utvecklade mig till att bli en bättre spelare i alla tre zonerna. 

“Det har blivit en del misstag”

Från att ha lämnat Kalix 2001 plockade förbundskaptenen Peo Larsson ut Johan Fransson att spela Junior-VM 2004. 

– Allt gick faktiskt jättefort. Jag var inte med första landslagsturneringen i min årgång. Andra landslagsturneringen var jag med och efter det ringde 84:ornas coach och ville ha mig med. Sedan var jag med året efter också.
– Hockeymässigt tycker jag det steget gick rätt bra. Visst kunde jag vara samma spelare, men hade jag fått göra om det idag… Jag var så inbiten på att göra samma saker som jag alltid gjort, men det går så väldigt snabbt där ute på isen så det har blivit en del misstag i karriären (skratt). 
– Spelare som kommer upp tidigt och får spela med äldre, jag tror alla upplever att du måste ta snabbare beslut. Lär man sig det kommer allt gå jättebra. 

Johan Fransson är inte känd som någon ful spelare, men säsongen 2005/06 drog han på sig 74 utvisningsminuter. När vi berättar det för honom blir både han och frun Jenny överraskade. 

– Hade jag det?

Vad hände där?
– Jäklar… Det kommer jag inte ens ihåg. Det kan inte ha varit för att jag skrikit på domaren så vad kan det varit. Antagligen var det ”Bulan” som sa till domaren ”ta honom i stället”. 

“I mina fall har det varit att jag själv sökt mig bort”

Säsongen 2006/07 inledde Johan Fransson i Frölunda. Han blev sedermera utlånad till finska Ässät för sedan att avsluta den samma i Linköping. 

– Frölunda hade haft sina kanonår. Klubben hade värvat bra, men förlorade mycket. Vi bytte tränare. ”Lillis” (Stephan Lundh) och Calle Johansson fick gå (Per Bäckman och Benny Vestblom kom in) även om jag tyckte att vi var på gång. Calle hade varit storback och jag fick massor med tips som jag tog in. Dessutom är han en fantastisk person. 
– Dom ville verkligen att jag skulle spela mitt spel, men också att jag skulle addera bort mina större misstag som jag gjorde. Vi pratade om hur man ligger rätt i banan och så vidare. 
– Vi fortsatte att förlora och hade jag fått göra om något så skulle jag ha stannat kvar och kriga lite mer. Inte bara ta den enkla utvägen och söka mig till en annan klubb för att jag inte platsade hos en tränare.

Det var också Fransson själv som sökte sig till Ässät. 

– Ja, det blir lätt så när man inte får spela. I mina fall har det varit att jag själv sökt mig bort och jag tror att det generellt fungerar så. 
– Med facit i hand, när man är ung ska man ta in och lära sig. I vissa fall hamnar du i frysboxen hela tiden och självklart kan du inte alltid vara där. Jag tycker ändå att man ska stanna kvar, kämpa och ta chansen. Det är sådant man tänker på då man blir äldre. 

Fick du en större roll då du kom till Linköping?
– Ja, Herregud. Mitt självförtroende var sargat men Janne Karlsson… Han är också en som varit viktig i min karriär och jag fick en jätte fart på karriären igen då jag kom till Linköping. Janne sa alltid då jag gjorde något misstag ”skit i det där, ut och kör nästa byte”. Janne är en fantastisk människa.
– Säsongen därpå fick jag spela jättemycket, vartannat byte. Det var den säsongen det tog ordentlig fart. 

Trivdes du bra i Linköping som stad och med allt runtomkring?
– Ja, jättebra. Vi var där under två och ett halvt år. Det var en tränare som verkligen lät mig spela mitt spel. ”Fransson, ut, gasa och gör samma sak igen”. Janne är en tränare som ligger mig varm om hjärtat. 

“Dubbelt så roligt att spela i Schweiz”

Tredje säsongen i Linköping avslutade han med spel i Lugano. 

– Jag hade kört fast lite. Jag hade haft Slavomir Lener i Luleå och han var nu i Linköping. Vi kom inte riktigt överens. Jag vet att han gillade mig, men jag gjorde för många misstag. Ibland måste man acceptera vad tränaren vill åt. Inte så att man ska ändra på sig själv, men göra sakerna tränarna vill att man ska göra. 

Var det under tiden i Lugano du fick mersmak för att komma tillbaka till Schweiz senare i karriären?
– Ja, så var det nog. Det spelades en jätterolig hockey där, böljande. Det kunde vara fyra målchanser i samma byte. Inga små lägen utan friläge i ena svängen. Sedan kunde man spela bort en gubbe så det blev ”två-ettor”. Vissa gånger kunde det vara två frilägen åt vardera håll i ett byte. Hockeyn i sig där är fantastiskt rolig. Publikmässigt måste det vara jättekul att titta, säger Johan Fransson samtidigt som regnet börja ge sig till känna på altanen i Ullvi där vi sitter.
– Jag var också på gång till KHL ett tag då, men Schweiz är tio stjärnor av fem så det kändes bra att jag valde det. Jag trivdes bäst i Geneve. Vi trivdes bra på alla ställen, men Geneve kommer alltid kännas som hemma. Vi var där en bit över fyra år. Det var också jättenära att vi hade stannat kvar där. Hade vi väntat lite längre skulle jag tro att vi varit kvar två säsonger till. 
– Tåget går ju under sommaren. Väntar man för länge så, klubbar kan inte vänta hur länge som helst… 
– Nu blev det jättebra. Vi trivs i Leksand och Dalarna. Just Schweiz… Det är dubbelt så roligt att spela i Schweiz som i Sverige. En superrolig hockey. Sedan kanske inte den passar alla, men många. 

Trivdes i St. Petersburg

Vi backar bandet till säsongen 2010/11 och en säsong i KHL med St. Petersburg. 
– Där var också hockeyn jätterolig. Även levnadssättet var jättebra. Där hade vi också kunnat stanna kvar, men det var lite strul. Ni vet hur det kan vara med svenska kontrakt och lösensummor till höger och vänster. 
– Sedan är St. Petersburg en väldigt fin stad. Vi hörde lite historier innan om att åka till Ryssland, men jag tycker att det var proffsigt där. Det var ett skönt gäng. Ryssarna är lite egna, men vi trivdes bra. 

Umgicks ni även med ryska spelarna?
– Ja, lite grann. Klart det blev så när jag kom till ishallen. Sedan var Mattias Weinhandl och Tony Mårtensson där. Vi tre bodde jättenära varandra i en ”community”. 
– Det var jättesmidigt för familjen att flyga dit eftersom dom inte bodde med mig där. Oftast var det så, om vi inte åkte till Moskva för att spela en eller två matcher där, att var det ofta sex till tio dagars ”roadtripp”. Sedan kunde vi vara hemma i 16 dagar i rad.   
– Det är lätt att man glömmer bort avstånden där borta. Man tänket ”Ryssland, okej”, men det var helt sjukt vilka avstånd. Vi flög överallt och det var tidszoner till höger och vänster. Jag tror vi flög över åtta tidszoner till Khabarovsk som ligger längst ut. Det var såklart också en upplevelse. 

Draftad av Dallas: “Hade massor med lägen att åka över”

Johan Fransson draftades av Dallas redan i andra rundan 2004, men det blev aldrig något spel för honom i NHL eller AHL. 

– Jag hade massor med lägen att åka över. Vi skulle åkt första svängen, men det skiljde några tusen dollar mellan mig och Loui Eriksson, så det blev inget då. 

Hur känner du idag kring att du inte tog chansen?
– Nu håller jag inte så låg profil när jag säger att hade jag gett det tre år tror jag själv att jag skulle spelat där borta. Sedan vet man inte. 
– Det är lite av det jag ångrar, att jag inte åkte dit och gav det något år för att se vad som hade hänt. Möjligheten har absolut funnits. 

Var du över på Dallas camper?
– Ja, jag var över på en del camper. Jag vet inte riktigt vad det var. Vi fick barn tidigt, men jag tror inte det hade spelat någon roll för Jenny. Hon hade hakat på ändå, säger Johan Fransson samtidigt som han fru nickar instämmande. 
– Det var kanske lite läskigt, men jag vet inte varför jag inte åkte över. Jag åkte över till Los Angeles Kings. När jag och Oscar Möller blev nedskickade till farmarlaget i Manchester var planen att stanna kvar och köra ett år. Då ringde Tony (Mårtensson) till mig. Jenny och ungarna satt i luften på väg till Manchester. Under dom 22 timmarna som dom reste pratade jag med Tony. När familjen landade sa jag att vi åker nog till Ryssland. 

Johan Fransson:

– Jenny tyckte att jag hade kunnat kläcka ur mig det tidigare. I alla fall innan dom var på väg, men det var snabba beslut. 
– Idag kan jag känna att jag borde ha stannat kvar. Samtidigt kände jag mycket mer för Dallas än för Kings om man ser till deras ”line-up”. Man slår sig inte in som offensiv back när Drew Doughty och Jack Johnson finns i laget. ”Varför sajnade jag?” Det var den feelingen jag hade då jag såg Kings ”line up”. Däremot kan jag ångra att jag inte åkte till Dallas. 

Tre SM-finaler – noll guld

Johan Fransson har spelat tre SM-finaler, två med Linköping och en med Luleå, men aldrig vunnit SM-guld. 

– Det handlar om att vinna och bägge finalerna med Linköping tycker jag att vi borde ha kunnat knutit ihop. Vi spelade jättebra mot HV71 och ledde med 2–0 i matcher. I tredje matchen gjorde vi 3–0 två gånger, men bägge målen blev bortdömda. Under en fyraminuters period small det flera gånger för HV71. Där vände serien och det blev 2–1 i matcher och sedan 2–2. Både mot MoDo och HV71 var vi det bättre laget och borde ha kunnat sytt ihop påsen lite bättre. 
– Finalen med Luleå… Normalt sett är man jättebesviken efter att ha förlorat. Vi hade vår chans i andra eller tredje matchen som var jättetajt. Vi hade kunnat rubba Skellefteå lite om vi hade fått 2–1 i matcher, men där var det bara att lyfta på hatten. Efter fjärde matchen, då Skellefteå vunnit med 4–0, var det bara att säga grattis eftersom det var väldigt välförtjänt. Då var jag inte så besviken eftersom det inte gick att rubba Skellefteå.

Johan Fransson inledde inte bara sin elitseriekarriär i Luleå. Han spelade även där mellan 2011 och 2014. 

– Luleå har som klubb betytt jättemycket. Det var klubben jag höll på som barn. Jag minns att jag en dag sa då jag åkte med farmor och farfar till Luleå ”Tänk om jag skulle få spela med Micke Renberg.”  Eller ”Skuggan” (Stefan Nilsson), ”Bulan” och alla dom här killarna. Det blev verklighet. 
– Det är många som fortfarande jobbar kvar i föreningen. Dottern bor i Luleå och vi har varit på någon match. Då kände jag hur folket kring föreningen och staden som ligger mig varmt om hjärtat. Folk där som vet vem jag är till 100 procent.  

Varför valde du då Leksand efter din tid i Geneve?
– Samma där som med det tränaruppdrag jag nu fått i Falun. Jag fick ett jättepositivt intryck och magkänslan kändes jättebra från första början. Thomas Johansson kontaktade mig. Jag känner ”Tjomme” lite sedan tidigare. Då jag kom upp i landslaget, också tidigt, var ”Tjomme” en av kaptenerna. 
– Han är också en människa som tar hand om dom yngre. En jättesnäll, ödmjuk och trevlig person, så jag hade en positiv bild av honom sedan långt tidigare. När han presenterade upplägget och Leksands visioner blev det en jättemorot. 

MC-olyckan blev slutet på karriären

Påverkade det att dina kompisar från OS 2018, Jonas Ahnelöv och Patrik Zackrisson, fanns i klubben?
– Ja, det skulle jag säga. Just det här att Leksand ville satsa och hade framtidsplaner. Sedan gick det tyvärr inte som vi hade tänkt, men vi höll oss kvar vilket var det absolut viktigaste. 
– Leksand har gått upp, åkt ner och gått tungt. Att då få vara med på en utmanande resa var något som drev mig i slutändan. Jag vill åt utmaningar. 

Hur ser du på tiden som spelare i Leksand?
– Det har varit blandat resultat. Både för laget och egen del, tycker jag. Det kändes riktigt, riktigt bra andra säsongen. Då fick jag tyvärr problem med ljumsken och en höftböjare. Det började strula redan på försäsongen. 
– På försäsongen kändes det annars väldigt bra och jag kände att det hade kunnat bli min bästa säsong i karriären. Sedan kom det där succesivt. 
– Tidigare i karriären har jag spelat halvskadad, men ändå kunnat spela eftersom då man har rutin kan man positionera sig mycket bättre. Nu kan det låta fel för yngre, men man behöver inte alltid gå 100 procent då utan ändå tillföra laget en del om man spelar på 70-80 procent. Man sätter sig inte i onödiga situationer om man har riktigt ont någonstans. 
– Just med ljumskar och höftböjare… Det är puckar du måste åka absolut max på, viket inte är skönt. Det blir alltid några sådana under en match. 

Fanns det då tankar på att sluta helt?
– Nej, jag kände att det skulle gå att ordna till. Jag spelade med en dålig ljumske i 20-25 omgångar. Dessutom spelade jag en bra hockey. Hade jag fått spela utan att ha ont tror jag att jag hade kunnat spela ännu bättre. 
– Det blev operation och det här med ljumskarna for bort. Tyvärr så var det något annat som avslutade min karriär. 

Vad hände den här dagen då du skadade nacken allvarligt?
– Jag har alltid haft motorer som mitt största intresse, bilar och motorcyklar. Det som hände var att när jag skulle flytta in min vänsterfot lite halkade jag till. Jag fick högerlut och åkte ut i något buskage och skit. Sedan kom ett dike och då small det bara. 
– Jag fick ligamentskador i nacken, frakturer på kotor och skit så idag går inte nervsystemet att lita på. Jag har försökt skaffa mig ett liv som jag trivs med. Sedan har det blivit en vana att ha lite problem. Vi får se med tiden om det försvinner, men jag har inga större förhoppningar. 
– Första året var jättejobbigt och jättetufft med mycket smärtor. Allt runt omkring också… Allt var helt värdelöst. 

“Hittat tillbaka till livet”

Dessutom hade du en familj att ta hänsyn till och inte bara dig själv att tänka på.  
 – Ja, det var nästan jobbigast. Klart att det är kul och bra att ha min familj, men orken att finnas till… Jag satte all kraft på att finnas med så mycket jag kunde för dom andra i familjen. 
– Sedan har det kommit mer och mer att jag hittat tillbaka till livet. Man måste hitta en tillvaro man trivs med. Det är jätteviktigt och det går inte att sålla bort allting. Jag försökte hitta en balansgång med roliga saker och sedan tänka till vad man gör och så vidare. Just nu trivs jag väldigt bra och familjen och vänner har varit ett väldigt bra stöd för mig. 

Mår du relativt bra idag?
– Ja, det skulle jag säga att jag gör. Folk ser inte när jag är dålig eller det är sämre utan jag är samma person när det är dåligt som då det är bra. 
– Folk kan säga ”Du är fräsch…” Det var i och för sig att ta i (skratt)… ”Du ser ut att må bra”. Ofta svarar jag ”Jo, det är bättre” eftersom jag inte orkar svara något annat. Jag trivs bra och det här med Falun känns jättekul. Superroligt. 

Hur blev Falun aktuellt?
– När jag träffade Jimmy Stenvall på ishallen en gång tog han upp det här. Jag sa att jag absolut skulle fundera på saken. Det kändes bra från första början och jag tänkte ”varför inte?”. 
– Jag hade då ett möte med Jimmy och ”Tobbe” (Tobias Mårtensson). ”Tobbe” är sportchef. Allt kändes jäkligt bra från egentligen första mötet. Det lockade. Jag har hållit på med kill-idrott hela livet så det känns som lite nytt, men ändå samma. En utmaning. Jag har bara hört positiva saker om damhockey. 

Vad vill du tillföra laget?
– Framför allt glädje. Sedan har jag självklart mycket i bagaget som jag tagit med mig från olika åren jag spelat. 
– Jag spelade trots allt på en rätt hög nivå, länge, i olika lag och har haft många olika tränare, men framför allt, som jag sa, vill jag tillföra glädje. 

Ser du dig själv på sikt jobba med just damhockeyn?
– Jag tycker att ska bli väldigt kul. Det är inte så att jag tänker att jag tar det här nu och hoppar på något annat sedan. Jag vill göra ett så bra jobba jag kan här. Sedan får vi se vad framtiden har att utvisa, säger Johan Fransson som tänkt mer och mer på att just satsa på en tränarkarriär. 
– Ja, så har det blivit. Jag har en liten drömvision… Jag tycker det är viktigt att ha någon drömbild och för mig är det att kanske någon dag vara coach utomlands. Jag spelade under många år och det var fantastiskt. Just det här med hur det är i olika länder, kulturen och hockeyn lockar. 
– Det är en liten drömvision jag har, men nu vill jag först och främst göra ett så bra jobb som möjligt i Falun och jag har inte som mål att bara ta det här en säsong för att sedan hoppa vidare. 

Har blivit kvar i Leksand: “Vi gick ‘all in’”

Johan Fransson och hans familj kommer från Norrbotten, men har valt att bo kvar i Leksand trots att hockeykarriären som spelare är över. 

– Jag tycker att vi har kommit in i allt jättebra. Det är trevliga människor, vilket det såklart är på flesta ställena. 
– Just också det här att barnen trivs bra. Det var aldrig på tapeten att vi skulle flytta på oss. Vi gick ”all in”, köpte hus och stadgade oss då vi flyttade hit. Det är vår bas idag samtidigt som allt är gemytligt och trevligt, men också allt runtomkring med bland annat nära till Siljan känns bra och vi har inga planer att röra på oss utan kan mycket väl tänka oss att bo kvar här då vi blir äldre. 

Ni blir Mas och Kulla med andra ord?
– (Skratt) Vi får öva på att prata dalmål, men det kommer mer och mer på ungarna så det kommer säkert för oss också. 

2013 var Johan Fransson med om att vinna VM-guld i Globen. 

– Det var pricken över i:et. Jag tror att det var roligast att vinna inför min familj, föräldrarna, barn och så vidare. Det är nog bästa minnet jag har, att dom fick sitta där på läktaren och se oss vinna guldet. Jag kände det som att jag fick betala tillbaka för allt tid jag varit borta. Även från det jag var liten, alla utgifter, tid… 
– Vid slutsignalen åkte jag runt och tittade upp mot läktaren. Jag glömde nästan bort mig själv i allt det där.

Var det mest glädje eller lättnad när det stod klart att ni vunnit VM-guldet?
– Både glädje och en massa annat. Det var en massa folk som grät och jag fällde en tår jag också. En fin säsongsavslutning på ett bra år. 
– Just hur turneringen var. Vi var uträknade och fick en jäkla massa skit mot oss. Sedan kom Sedinbröderna (Daniel och Henrik Sedin) … När vi fick slå ut Kanada i kvartsfinalen. Finland i semifinal. Finalen mot Schweiz… 
– Herregud dom där två sedinarna. Det var helt sjukt. Jag fick ärna att sitta mellan dom i omklädningsrummet. Folk som vet hur jag är förstår nog. När jag pratade med Henrik trodde jag att det var Daniel och tvärtom (skratt). Det tog ett tag innan jag kunde se skillnad på dem. 
– Henrik och Daniel kom in och gjorde en väldig skillnad.  Dessutom så fruktansvärt ödmjuka människor. Något helt otroligt. Det är sällan man stöter på sådana superstjärnor som verkligen inte vill synas eller höras utan dom visade ute på planen. I omklädningsrummet spred både Henrik och Daniel som en aura runt omkring sig. 
– Jag hade sett sedinarna spela på tv, men nu fick jag se det på nära håll. Dom visste exakt hur dom skulle spela och var experter på att skapa sig tid för att lätta på trycket vid press och otroliga på att hitta varandra för att skapa ytor. 
– När jag satt i båset blev jag fascinerad över hur bra dom var runt sargerna. Hur smarta dom var. I samma kedja spelade Loui Eriksson. Han gjorde mycket mål i den turneringen. I powerplay körde Sedin-bröderna en liten nickning till Loui vart skulle vara. Sedan kom pucken och då small det bara. 

Var nyckeln till guldet just att Daniel och Henrik Sedin anslöt till laget?
– Ja, en av nycklarna. Sedan tycker jag målvaktssidan var en annan. (Jhonas) Enroth stod på huvudet och tog allt. Vad duktig han var och fortfarande är. Han är en av dom bästa målvakter jag spelat med. Det ser ut som Enroth har lite ”Old School-stil” och väldigt duktig på att ta puckarna.  

Vilken av dina tre VM-turneringar var ”din”?
– Det måste ha varit guldet, men alla tre har sin olika charm. Nu är det inte så att man spelar med samma spelare, men många har varit med i dom olika turneringar beroende på vilka som kommit där bortifrån. 
– Just landslagstiden var så otroligt rolig. Speciellt när jag etablerade mig, skapade mig ett namn och fick ofta vara med. Det var ganska många gånger jag inte kunde eller var halvskadad, eller att lagen ville att jag skulle vara hemma och vila för att kunna prestera i klubblaget. 
– Just gemenskapen. Det blev nästan semestervecka. Jag skulle kunna jämföra det med ett gäng polare som träffas och åker till Spanien vecka. Lite så fast vi spelade ishockey. På fritiden umgicks vi, åt middagar tillsammans, spelade en bra och rolig hockey. Oftast med ett bra resultat. 
– Jag kommer ihåg när vi alla träffades. Alla skojade, pratade, skrattade… Den tiden var fantastiskt rolig. Vi var ett äldre garde som spelade flera turneringar tillsammans fram till det att man bytte till den yngre generationen.

Fick chansen i OS

Johan Fransson var även med under OS 2018. 

– Det var också jätteroligt. Allt runtomkring, bortsett från vår turnering. Jag fick en liten inblick i andra idrotter också. Hur stora dom är och vilket jobb folk runtomkring gör för aktiva idrottarna. 
– Min fru, dotter och bekanta var med. Det var också jättekul att få ge tillbaka för all tid jag varit borta. 
– Sedan var det lite snöpligt att vi förlorade i kvartsfinalen, men tyskarna var väldigt duktiga. Jag tycker ändå att vi skapade tillräckligt med chanser för att kunna nypa in en puck. Det var en liten besvikelse, men all heder till tyskarna.

 

Hann ni med att se några andra idrotter?
– Vi var i väg och kollade längdskidor. Det är nog sjukaste jag upplevt. Vi fick någon VIP-biljett in till deras anläggningar. Vi pratade med någon som var vallachef. Jag tror att vallarna kom bärande på 30 par skidor inför en tävling.
– Det var en backe. Två och två höll man varandra i handen. Sedan åkte dom på ett par skidor var för att kolla vilket par som gled längst. Efter det ”skatade” båda upp för att byta skidor och sedan åkte dom ner igen. Jag minns att jag tänkte ”Shit, vilket jäkla jobb runtomkring materialare i hockey eller andra sporter gör för att vi och andra idrottare ska lyckas.”  
– Vi har varit något fruktansvärt bortskämda genom våra karriärer. Allt är fixat så vi tar bara våra bagar, sätter oss på bussen, skojar och skrattar. Sedan är det alla andra som fixar materialet, hotell, mat och allt det andra. Som tillexempel materialförvaltare i ishockey. Vilket jobb dom gör för att vi ska lyckas. 
– Det finns många bra materialförvaltare, men tillexempel ”Pudding” (Anders Weiderstål) i Tre Kronor eller ”Greppa” (Peter Åström) i Luleå. Dom tillför så mycket mer än många tror. Det är ofta dom som är spindeln i nätet och gör att det är jäkligt kul att komma till ishallen eftersom dom sprider glädje runt omkring sig. 

Jenny Fransson:

– När du inte riktigt orkade går ner till hallen för att vara med grabbarna gick du ofta ner och hängde med ”Levvan” (Jonas Levén) ändå.

Johan Fransson:

– Ja, så var det. Därför var det också så kul att han blev kvar för det är en viktigare pusselbit än vad folk tror att han en skön materialare som ofta är pratglad och social. 
– När det varit eller är jobbigt, att då gå och prata med (Jesper) Korning eller ”Levvan” är svinroligt. Båda sprider en enorm glädje runt omkring sig. 

Vad har familjen betytt för dig under din hockeyresa som gått både i dur och moll?
– Allt. Vi har tre barn och det är inte så lätt att dom bara ska hänga med. Jag vet att jag alltid får det perfekt. Samtidigt får familjen skapa sig ett nytt liv varje gång jag bytt klubb. 
– All stöttning… Vi har pratat mycket under alla år både då det gått bra, dåligt eller i stort sett om allting. Den glädje vi haft tillsammans och jag fått känna… Vi matchar bra faktiskt. Jenny är en underbar människa, säger Johan Fransson samtidigt som han lite rörd ser på sin fru som också är lite blank på ögonen. 
– Hon har varit en viktigare pusselbit än många tror. För att kunna lyckas måste man trivas. Trivs inte familjen blir det oftast inget bra. Har det inte gått bra så har det inte berott på familjen utan det har varit av andra orsaker. 
– Jag har varit nummer ett i familjen under alla år. Allt har kretsat kring mig. Så har det blivit och Jenny har varit väldigt förstående kring det. Därför är det så kul när man lyckas med någonting och får ge det tillbaka till familjen. Det är absolut det bästa jag känt, att fått ge tillbaka något i idrottsväg än att jag bara tuffat runt. 
– Det har varit jättemånga nätter jag varit borta med landslaget. Att då få ge tillbaka och, som även dom fick känna på, visa hela svenska folket, alla runt laget som offrat väldigt mycket för att jag ska lyckas, har varit den bästa känslan, avslutar Johan Fransson med ett leende samtidigt som regnet slutat och vi slår oss ner på trappan från altanen för att dricka upp kaffet, men också kika på det monster han och Jenny kom åkande med till intervjun.

---

TV: William Odelius vill gå i storebrors fotspår