Den döve NHL-spelaren – Old School Hockey Jim Kyte

Redan vid födseln var Jim Kyte döv. 
Trots det blev han en professionell hockeyspelare med nästan 600 NHL-matcher i sin karriär. 
I Old School Hockey berättar Kyte nu själv om sin fascinerande resa. 

Jim Kyte, eller James Kyte som han egentligen heter, hade en bra karriär i NHL. Under 13 säsonger spelade han totalt 598 matcher och svarade för 17 mål och totalt 66 poäng. Lägg där till att Kyte satt utvisad 1 342 minuter. Klubbarna han representerade i NHL var Winnipeg, Pittsburgh, Calgary, Ottawa och San José. 

Men det Jim Kyte blivit mest känd för är att han är den första och hittills enda döva hockeyspelaren som spelat i NHL. Han spelade med hörapparater och en specialkonstruerad hjälm som skydd.

– Jag var döv redan vid födseln. Min hörsel testades när jag var tre år. Min bror hade problem på dagis och då upptäcktes hans hörselnedsättning, berättar Jim Kyte för hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY och fortsätter:
– Jag kommer från en familj med fem pojkar och en tjej. Min pappa och vi alla pojkar är döva, men min mamma och syster har en perfekt hörsel. 

Hur påverkade det här dig som hockeyspelare?
– Svårt att svara på eftersom jag inte vet vad jag missat i och med att jag aldrig haft någon bra hörsel.
– Det jag kan säga är att jag ibland inte hörde då domaren hade blåst av så det hände att jag tacklade spelare trots att spelet var avblåst. 
– Sedan kunde svettningarna få hörapparaterna jag hade att sluta fungera så jag var tvungen att använda en fön i alla periodpauserna för att torka dom. Det var såklart något dom andra spelarna inte behövde göra. 

”SPELARE MED BRA HÖRSEL KAN HÖRA SÅDANA SAKER”

Det sägs också att Jim Kyte använde sig av reflexerna från plexiglaset när han spelade.

– Ja, det stämmer. Plexiglaset i både juniorligorna och NHL rengörs både på ut och insidan inför varje match. I stället för att kolla igenom glaset kunde jag se i reflektionerna från glaset om jag hade någon spelare som var på väg mot mig. Jag har förstått att spelare med bra hörsel kan höra sådana saker genom skridskoskären mot isen. 
– Nu hade jag inte förmånen att kunna höra det så med en snabb blick fick jag kolla upp och se om ”forechecken” kom från höger eller vänster. 
– Om jag var i hörnet kunde jag också se med en snabb blick i plexiglaset om min ytter var i bortre sidan så jag kunde skicka en puck till honom med ett pass efter sargen. 

Vad var det som fick dig att börja med hockey hemma i Ottawa?
– Alla barn i mitt kvarter spelade ishockey på vintern och landhockey på sommaren. Plus att jag har fyra bröder som också älskade att spela hockey. 

Redan som junior spelade Jim Kyte tufft, men dom tuffaste fighterna på isen var under åren i NHL. 

– Jag har blivit knockad några gånger, men jag har även slagit ut några spelare under åren. Om du vill veta vem den bästa ”enforcer” jag spelat mot så svarar jag Dave Brown som spelade i Philadelphia, Edmonton och San José. 
– Den tuffaste spelaren jag spelat mot är annars John Tonelli som spelat för New York Islanders, Calgary och Los Angeles. Han var ingen som slogs, men det var armbågar och klubbor. Dessutom var han stark som en tjur. Det gällde att vara redo när man skulle möta honom. 

”SÅG TILL ATT INGEN BRÅKADE MED HONOM”

Innan Jim Kyte klev in i NHL för Winnipeg gjorde han två säsonger i OHL för Corwall Royals. 

– Tiden i Cornwall var fantastik. Det fanns bara en rutinerad back där, vilket gjorde att jag som rookie fick mycket speltid. Det här gjorde också att Winnipeg valde att drafta mig i första rundan. 

En av lagkamraterna i Cornwall var Doug Gilmour. 

– ”Killer” blev aldrig draftad som 18-åring vilket gjorde att han behövde bevisa något under tiden i Cornwall. Han hade ett monster år och slog Jim Fox OHL-rekord genom att göra minst en poäng 55 matcher i rad. 
– Han avslutade säsongen med att ha gjort 68 mål och totalt 177 poäng, vilket är den tredje mesta produktiva säsongen i OHL:s historia. Som ett resultat av hans fina säsong blev han sedan som 19-åring draftad av St. Louis. 

Säsongen 1982/83 debuterade Kyte i NHL i en match mot Vancouver. I Winnipeg spelade då bland andra Thomas Steen och Bengt Lundholm. 

– Thomas och ”Bennie” var fantastiska lagkamrater. Thomas är nog den tuffaste svensk jag sett spela. Han backade inte för någon. ”Bennie” var en sann gentleman och så smidig på isen. Det var ett sant nöje att se då han spelade. 
– Jag spelade även med ”Freddy” (Fredrik Olausson). Han var min backpartner under två säsonger. Jag såg till att ingen bråkade med honom så han fick utrymme att spela sitt offensiva spel. Han var en mycket begåvad spelare. 

”TACKLADE WAYNE GRETZKY”

Thomas Steen:
– Jim var en jättebra lagkamrat samtidigt som han hade det tuffaste jobbet i laget. Dessutom är han en bra dansare, skrattar förra kapten i Winnipeg Jets och fortsätter:
– Han hade nog den värsta fighten jag sett live. Det var mot Gord Kluzak i Boston. Dom slog varandra 40 gånger i ansiktet, vilket jag tror vi räknade till då vi sett på videon efteråt. Bägge stod upp och det var blod överallt. 
– Jim är en av dom trevligaste man kan träffa vid sidan av isen. Han har jämt varit involverad i välgörenhet. Speciellt för döva. Han har jobbat med hockeyn efter att han slutat spela, men är numera professor. En ödmjuk och fin kille. Inte alls som man lätt kan tro om en slagskämpe i NHL. Samma sak gäller för övrigt dom flesta tuffa killarna i NHL.

I Winnipeg Jets spelade Jim Kyte med Dale Hawerchuk som nyligen avled efter en tids sjukdom. 

– Jag var i kontakt med Dale fram till slutet, men till och med dagen han gick bort. 
– Dale är den mest begåvade spelare jag sett spela efter Wayne Gretzky och Mario Lemieux. Det är närmast ett dåligt skämt att han inte utsågs till en av NHL:s bästa 100 spelare genom tiderna. Dale var en ödmjuk superstjärna. Väldigt jordnära. 

Vad är ditt bästa minne från tiden i Winnipeg?
– Första matchen är alltid speciell plus matcherna mot Edmonton. Jag kommer ihåg då jag tacklade Wayne Gretzky med en ”open ice” vid blålinjen. För det fick jag två minuters utvisning för armbågstackling. 

”DÅ GICK DET BRA ATT SNACKA SKIT”

Inför säsongen 1989/90 trejdades Jim Kyte till Pittsburgh med Randy Gilhen och Andrew McBain to mot Randy Cunneyworth, Dave McLlwain och Rick Tabaracci.

– Jag var i Chicago och hjälpte till på en skola för döva då jag fick beskedet av Kevin Stevens att jag var trejdad. Det här var vid NHL-draften. 
– Bästa minnet från tiden där är att jag fått spela och träna med Mario Lemieux och Paul Coffey. Båda var otroliga att titta på när dom spelade. 

I december 1990 var det dags för en ny trejd. Jim Kyte hamnade i Calgary medan Jiri Hrdina fick åka över till Pittsburgh. I Calgary spelade han bland annat med Tomas Forslund och Roger Johansson. 

– Det stämmer. Två bra spelare och väldigt trevliga människor. Tomas och Roger…, vi hade mycket kul tillsammans. 

Tomas Forslund:
– Jim var den första döva spelaren i NHL. Jag hade ingen aning om det då jag kom dit. Sedan var det någon som sa det till mig eftersom när han tog av sig dom där ”dövgrejerna” i duschen hörde han ingenting. Då gick det bra att snacka skit om honom, säger Tomas Forslund skämtsamt och med ett skratt innan han tillägger:
– Om man tordas. 
– Jim var en stabil back, stor och tuff. Han fick en hel del smällar. En klassiker är då Joey Kocur spräcker hjälmen på Jim då han var i Winnipeg. Det var en jäkla smäll, men han har klarat sig rätt bra genom åren och var också i stort sett en fighter under sina år i NHL. 
– En jättetrevlig kille vid sidan av och det finns inget ont att säga om honom. Han och jag var skadade samtidigt. Dom andra var på en roadtripp så det var bara han och jag som tränade. Vi åkte runt där och jag frågade om jag kunde få några tips av honom om jag skulle hamna i fight. 
– ”Well Tomas, if it's a bigger guy, go near him and throw him”   
– ”Okej”
– ”If it's one of the same size grab him and throw him”
– (Skratt) Det var tipsen jag fick. 

Jim, vad ser du som bästa minnet från tiden i Calgary?
– Självklart att återförenas med min kompis från juniortiden, Doug Gilmour, men också att få spela i samma backpar som Gary Suter. 

”VAR SÅ BESVIKEN ATT JAG VAR NÄRA ATT SLUTA MED HOCKEYN”

Inför säsongen 1992/93 var tanken att Jim Kyte äntligen skulle få spela ”hemma” i Ottawa Senators, men det blev bara fyra matcher för honom.

– Jag bröt min fotled illa då jag spelade i Calgary säsongen innan. Min fotled var inte 100 procentig i början av säsongen så jag behövde gå ner till AHL för att bygga upp styrkan i foten igen. 
– Jag var såklart besviken över att inte bli uppkallad till Ottawa senare under säsongen. Faktiskt så mycket att jag var nära att sluta med hockeyn. 

Du fortsatte trots allt och fick senare chansen att spela två säsonger i San José. 
– Ja och jag älskade min tid i San José. Det slutade med att jag spelade 20-25 minuter per match för Kevin Constantine i slutspelet 1995. 
– Jag såg det personligen som ett bevis för att jag inte borde ha spelat i ”minor” då jag tillhörde Ottawa. Jag behövde bara någon som gav mig förtroendet och möjligheten att visa upp mig. 
– Vi var nära att slå Calgary i slutspelet den säsongen. Bland annat förlorade vi två av matcherna efter övertid. 

I vilken organisation har du trivts bäst?
– I Winnipeg och San José. 

Varför just där?
– I Winnipeg valde dom att satsa på att jag skulle utvecklas som hockeyspelare. San José hjälpte mig att få tillbaka mitt självförtroende. 

Du är ensam om att vara döv och spela i NHL, hur tänker du kring inte flera i samma position fått chansen?
– Det handlar om att ett lag måste ge även döva möjligheten. Många tränare tror att en döv spelare inte kan vara lika bra som en som inte är det. 
– Vart fjärde år är det ”Winter Deaflympics”. Ishockey är en av sporterna där. Lag från Kanada, USA, Ryssland, Finland och Kazakstan är med. Varför har inte Sverige något lag med?

Vilken kontakt har du med dina tidigare lagkamrater från Sverige?
– Jag har inte hållit kontakten med så många förutom Thomas Steen. Vi sågs på Heritage Classic 2016, men jag var också med då hans tröja pensionerades i Winnipeg. Vad jag har förstått så är han tillbaka i Sverige och jobbar med sin son Alex. 
– Om jag någonsin kommer till Sverige skulle jag älska om jag fick tid att träffa mina svenska lagkamrater som vi pratat om, men också Marcus Ragnarsson, Ulf Dahlén och Willy Lindström som alla är väldigt fina killar.                          

Ulf Dahlén:
– Jim är en riktig kanonkille. Han var tuff som fasen på isen, klev upp och det smällde bra. En enkel och stabil back. Du visste då han var på isen eftersom han kunde göra en ”open-ice” och lade inte direkt fingrarna emellan. Dessutom var han stor och stark.
– Lite samma sak som Doug Smail. Han var en kille som var så snäll och trevlig att det inte var klokt och väldigt bra lagkamrat. Samma sak var det med Jim. 
– Vi var ute och käkade några gånger, men det var aldrig så att jag umgicks med honom jättemycket annars. 

TVINGADES LÄGGA AV EFTER OLYCKAN

Säsongen 1996/97 blev Jim Kytes sista. Han spelade då i IHL för Kansas City Blades då en olycka avslutade hans karriär. 

– 27:e oktober 1997. Jag spelade i Kansas City och var på väg hem från träningen. En annan bil stannade inte vid en stoppskylt utan körde ut och träffade min förardörr. Min bli åkte över vägen och träffade trottoarkanten på andra sidan, vilket fick min att välta. Enligt vittnen hade bilen voltat tre gånger. 
– Jag vaknade av brandmän som klippte sönder min bil för att få ut mig. Jag bröt ingenting, men mitt huvud träffade passagerarsidans nackstöd med en sådan kraft att det vreds sig 180 grader. 
– Jag fick diagnosen ”post concussion syndrome”. I juli 1998 sa Doktor James Kelly, den främsta experten i Nordamerika på hjärnskakningar vid den här tiden, till mig att jag aldrig mer skulle kunna spela hockey igen, så min karriär var över. 
– Vid den här tiden hade jag en väldigt ung familj. Två av pojkarna var tre år och en var två. Tyvärr slutade det med att jag fick tillbringa två år hemma på soffan för att återhämta mig. Den här tiden var inte kul alls och det blev såklart jobbigt för min fru, men hon är verkligen ett helgon. 

Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag är ”Dean of the School of Hospitality and Tourism at Algonquin College in Ottawa, ON.” Livet är bra. Jag har tre friska pojkar och varit lyckligt gift i snart 29 år, avslutar Jim Kyte.