Brynäs stora poängkung – Old School Hockey Janne Larsson

Med sina 527 poäng på 680 matcher är han den fjärde bästa poängplockaren i elitseriens historia. Dagens gäst i Old School Hockey är den vasse centern Janne Larsson, en spelare som blev svensk mästare med Brynäs två gånger och dessutom vann VM-guld med Tre Kronor 1992.

Han är för alltid förknippad med Brynäs på grund av sina stora framgångar som spelare i Gävlelaget. Men det var faktiskt i Skåne som allt började för den i dag 48-årige Janne Larsson.
– Jag är född i Långshyttan, men uppväxt i Tyringe. Fast hem det säger jag om Gävle. Trots allt har jag bott här i stan över 20 år, säger Janne Larsson när Old School Hockey får en pratstund med honom om hans mycket framgångsrika karriär.

Tyringe frågar vi lite trevande.
– Tyringe var ett jättebra ställe att växa upp i. Visserligen är Tyringe SoSS en ganska liten hockeyklubb, men intresset för hockeyn var väldigt stort där. Det fanns inte så många spelare i klubben så vi som höll på med hockeyn fick spela i flera lag samtidigt. Det blev många matcher för oss under en säsong vilket var väldigt kul.

Pappa Ove Larsson, tidigare Timråspelare, var tränare för klubbens A-lag och i samma ungdomskull av spelare hittar vi tidigare Leksands- och Frölundaspelaren Stefan Larsson.
– Det var inget speciell press på mig bara för att pappa tränade A-laget. Stefan lärde jag känna direkt då vi flyttade till Tyringe. Vi spelade i samma lag och gick i samma klass mer eller mindre hela tiden. Stefan var ju den riktigt stora talangen i Tyringe vid den här tiden.

Du spelade i två upplagor av TV-pucken för Skåne utan någon större framgång. Vad kom turneringen att betyda för din utveckling som spelare?
– Första året slog vi ut Stockholm i gruppspelet vilket ansågs som en stor skräll. I matchen efter förlorade vi mot Småland som hade ett väldigt bra lag det året och vann hela TV-pucken.
– Året efter hade vi ett ganska bra lag (där pappa Ove var tränare och Stefan Larsson spelade), men vi fick aldrig ihop det.
– På frågan om vad TV-pucken betydde för min fortsatta karriär vill jag nog säga att den inte betydde speciellt mycket alls. Det beror nog i första hand på, precis som du säger, att det inte var några speciellt framgångsrika turneringar för Skåne.

Hur hamnade du i Brynäs?
– Vi kommer ju från Långshyttan och när en del av min släkt började komma upp till åren ville pappa och mamma flytta hemåt igen. Dom fick jobb i Gävle och då tog vi kontakt med Brynäs och frågade om jag fick vara med där. Då var jag 15 år.
– I första hand var det en väldigt stor omställning att komma till Brynäs. I Tyringe var man van vi att gå runt på två femmor, här spelade man med tre formationer. Dessutom tränade vi då och då på Brynäsvallens uterink. Bara det var en stor omställning i sig eftersom nere i Skåne hade jag aldrig spelat utomhus. Det var inte riktigt förutsättningar för det där nere kan man väl säga, skrattar Larsson och fortsätter:
– När jag sedan kom upp i A-juniorerna flyttade vi in i Gavlerinken. Fast än i dag håller våra ungdomslag till ute på Brynäsvallen. Jag vågar nog påstå att det bara är Brynäs och Hagaström som gör det i dag i Gävle.

Kan det rent av ha fördelar med skridskoåkning och så vidare att träna utomhus?
– Det kan jag inte svara på eftersom jag aldrig tränade utomhus som barn. Däremot finns det en hel del nackdelar med att träna utomhus. Du är väldigt beroende av vädret. Regnar eller snöar det får man ofta ställa in träningen, eller så blir i alla fall kvalitén på träningen sämre.

SLOG IGENOM SOM 20-ÅRING

Säsongen 1983/84 slår en ung Per-Erik Eklund igenom i AIK och tar stockholmarna (jodå, klubben bildades på Biblioteksgatan i centrala Stockholm, inte i Solna) till SM-guld. I Brynäs släpper Brynästränarna Stig Salming och Lasse Öberg fram en 18-årig Janne Larsson.
– Min första match med Brynäs var när serien vände i januari 1984. Jag satt på bänken när vi mötte Frölunda nere i Scandinavium (vinst 5-1). Däremot fick jag spela hemmamatchen mot Frölunda några dagar senare (vinst 8-3). Jag gjorde väl inget större väsen av mig och dom två första säsongerna tillhörde jag inte A-truppen utan man lyfte upp mig ibland på grund av att dom hade en del skador.

Etablerad i A-laget blir Janne Larsson som 20-åring först säsongen 1985/86.
– Jag fick chansen att spela från start den säsongen och det gick ganska bra redan i början. Jag blev nog bofast i laget ganska omgående även om jag inte hade någon av de mer framträdande rollerna i laget.

Efter flera bra säsonger från Brynäs och Janne Larssons sida kan klubben 1992/93 stoltsera som svenska mästare ånyo.
– Vi hade haft en uppåtgående trend hela vägen från säsongen 1988/89. Vi hade även oförklarlig svacka 1990/91. När så Tommy Sandlin kom in som tränare fick vi en nytändning samtidigt som vi hade ett väldigt bra lag. En bra blandning av rutinerade spelare och unga spelare. Dessutom hade Tommy väldigt bra isträningar vilket inspirerade oss mycket.

Brynäs förlorar bara en hemmamatch under hela slutspelet. Vinstraden: Leksand 4-1, Malmö 8-0 och 5-0 samt Luleå 7-4 och 3-1.
– Över huvud taget hade vi ett väldigt bra lag där Michael Sundlöv var otroligt bra i målet. Inför match fyra uppe i Luleå höll Tommy Sandlin ett ganska annorlunda tal om samurajer som gav oss en härlig vinnarkänsla (skratt).
– Hela finalserien var ju otroligt jämn, spännande och högintressant. Luleå ledde den avgörande finalen länge och först när ”Dacke” (Andreas Dackell) gjorde 1-1, då det var sju minuter kvar av matchen vågade man hoppas att vi skulle vinna.

Året innan (1992) var du med och vann VM-guld nere i Prag. Vad kom det guldet att betyda för dig som spelare?
– För det första var det en jäkligt rolig upplevelse att få vara med i ett VM. Jag hade varit aktuell för spel 1990 i Bern, men blev kapad i sista stund.
– Nu hade jag spelat en del i B-landslaget och tidigare samma år hade Tre Kronor rest till OS med ett väldigt namnkunnigt lag. Till VM hade flera av dom här spelarna hoppat av. I stället tog Conny Evensson och Curt Lundmark med 16 debutanter.
– Turneringen började jättedåligt för vår del och vi kom fyra i vår grupp vilket innebar att vi fick Ryssland i kvartsfinalen. Till den hade vi fått in flera bra spelare från NHL, Calle Johansson, Mats Sundin och Micke Andersson. Dessutom hade vi Peter Forsberg i laget som fick sitt genombrott i den här turneringen. Vi vann över Ryssland och sedan över Schweiz i semifinalen.

Fick ni redan på vad media hemma i Sverige skrev om er insats i inledningen av turneringen? En av kvällstidningarna skrev bland annat att detta var det sämsta svenska landslag någonsin.
– Jo, på något sätt kom det fram till oss och det var ju inget som lyfte laget direkt. Samtidigt kände vi hela tiden att vi hade något på gång och Conny Evensson och Curre Lundmark gjorde ett väldigt bra jobb med gruppen.

Finalen mot Finland minns han naturligtvis med stor glädje.
– Vi fick en bra start när Peter Forsberg gjorde 1-0 tidigt i matchen. Sedan spelade vi tajt och på kontring. Det stod 4-0 ett tag, men Finland gick upp till 4-2. Närmare än så kom dom aldrig och i slutet av matchen sätter Arto Blomsten 5-2 i öppen kasse.

PROFFSÄVENTYR I SCHWEIZ

Efter SM-guldet 1993 lämnade Janne Larsson Brynäs och satte sin kos mot Schweiz. Där blev det två säsonger i Lugano.
– Jag fick ett anbud från Lugano och kände att det kanske var dags att prova på något nytt. Det var inte självklart att jag skulle tacka ja eftersom vi hade en dotter på två år och ytterligare ett barn i min frus mage.
– Nu valde vi att tacka ja och det blev två otroligt roliga år, även två nyttiga år eftersom det är lite speciellt att vara utlänning i ett lag i Schweiz. Pressen och förväntningarna på att du ska prestera är väldigt höga.

Trivdes ni bra vid sidan av hockeyn?
– Absolut. Klimatet är väldigt bra och eftersom Schweiz är till ytan ett ganska litet land så hade du ingen resa till bortamatch som var längre än tre och en halv timme. Du kom med andra ord hem varje kväll.
– Många av killarna i Lugano hade haft John Slettvoll som tränare tidigare och visste hur vi svenskar spelade. Just hockeymässigt spelades det en väldigt rolig hockey i ligan där.
– Första året var Pär Djoos där nere och andra året Tommy Sjödin, vilket gjorde tillvaron ännu roligare. Sedan var schweizarna väldigt bra på att ta hand om oss svenskar. Framför allt landslagsmannen Sandra Bertaggia. Han är en fantastik person och efter tiden i Lugano även en bra vän.

När du återvände till Sverige blev det Modo i stället för Brynäs, varför?
– Egentligen ville jag till Brynäs, men dom var inte så jätteintresserade direkt. Då fanns det andra klubbar som var mer intresserade och jag valde att spela två år i Modo istället.

Den 16 november Gavlerinken Brynäs – Modo 3-5, hur minns du den?
– Första matchen mot Brynäs, skrattar Janne Larsson och fortsätter:
– Visst kändes det lite underligt, men samtidigt handlar hockey om att du vill vinna med ditt lag. Sedan var det extra roligt att få sätta dit en puck på Sundlöv.
– Örnsköldsvik är liksom Gävle en väldigt bra hockeystad även om man är lite mer patriotiska i Ö-vik. Jag hade två väldigt fina år i Modo och vi trivdes väldigt bra där uppe.

Kallade Brynäs hem dig sen?
– Emma skulle börja skolan och Emil lekis. Då ville vi till Gävle igen och som jag sa tidigare – efter så många år här så är Gävle hemma för oss.

Du får vara med om att vinna SM-guld 1999. Kan du se liknelser mellan guldåren?
– Nej, kanske inte direkt. När vi vann guld 1993 var vi ett av lagen som hade chansen att slåss om ett guld. I alla fall enligt expertisen, men även vi i laget trodde på guld det året.
– När vi vann 1999 var det inte många som trodde på oss, men bitarna föll på plats samtidigt som vi hade väldigt många bra spelare, säger Janne Larsson som även blev elitseriens poängkung samma säsong med 59 poäng på 50 matcher i grundserien och utöver det belönades med Guldhjälmen.

Kan du se liknelser i ledarskapet mellan Tommy Sandlin (1993) och Roger Melin (1999)?
– Både och. Lugnet och sättet att analysera är liknande. Sedan fanns det många saker som skiljde dom åt också. Men både Roger och Tommy är två tränare som jag respekterade mycket.

Vad minns du starkast från själva finalspelet mot Modo 1999?
– Dom två sista matcherna. Vi ligger under med 4-1 hemma i Gavlerinken, går upp till 4-4. Då gör Modo 5-4, men vi vänder tillbaka till 6-5. Stämningen i hallen i slutskedet var helt magisk.
– Sedan minns man givetvis Ove Molins avgörande uppe i Örnsköldsvik. Han tystade hela Kempehallen. Det var en ruskigt skön känsla.

Hinner man bli nervös under matcherna eller har man sådant fokus på själva matchen så man stänger av?
– Inte när man spelar. Precis som du säger så har man bara fokusen på nästa byte. Du hinner inte bli nervös.

RÄDDADE BRYNÄS KVAR I ELITSERIEN – OCH SLUTADE

Säsongen 2002/03 blir till skillnad mot 1998/99 en jobbig historia för Brynäs. Efter knackigt spel i grundserien hamnar Brynäs i kvalserien.
– Det var en väldigt tuff säsong. Vi fick det aldrig att stämma…

Varför?
– Det är svårt att svara på. I grund och botten hade vi faktiskt ett bra lag. Men vi fick en del skador. Bland annat var Pär Djoos tvungen att sluta efter 14 matcher. Jag har för mig att det var hans knä som satte stopp för vidare spel.

Var det glädje eller lättnad som du kände när det stod klart att ni klarat er kvar i elitserien?
– För min egen del var det bara lättnad. Sedan var man glad att det var över. Det är otroligt tufft att komma från elitserien till kvalserien. Du har allt att förlora. Kommer du från Hockeyallsvenskan är det i stället årets höjdpunkt där du har allt att vinna, svarar Janne Larsson som valde att lägga av efter att ha hjälpt Brynäs att säkra nytt kontrakt.

Du spelade inte mindre än fem VM-turneringar. Om vi släpper guldet 1992, vilken är din mest framgångsrika turnering?
– Jag tror det blir 1993. Där gjorde vi egentligen en riktigt bra turnering trots att vi förlorade mot Ryssland i finalen. Det kom väldigt många bra spelare från NHL till den här VM-turneringen. Inte bara då svenska utan många lag fick bra förstärkningar.
– Sedan gick dessutom turneringen i München som är en jättefin stad och vädret var fint hela tiden. Sådant gör också att det är väldigt roligt att spela.

TV: 2021-minnet: Tre Kronors historiska VM-fiasko