Old School Hockey – Jacob Josefsson: Spelade åtta säsonger i NHL

Jacob Josefson har spelat åtta säsonger i NHL, vunnit guldpucken och spelat VM med Tre Kronor. I dagens Old School Hockey får ni möta den forne djurgårdskaptenen, som fick avsluta karriären i förtid på grund av hjärnskakningar.
– Hade jag fått välja skulle jag varit 37, 38 år och lite less på hockeyn när jag skulle ha slutat, berättar 31-åringen för Hockeysverige.se.

TORSHÄLLA (Hockeysverige.se)

Jacob Josefson valde tidigare i år att avsluta karriären efter dragits med sviter efter ett antal hjärnskakningar. 31-åringen med IK Göta som moderklubb kan se tillbaka på en mycket karriär med inte mindre än åtta NHL-säsonger och VM-spel. Dessutom erhöll han Guldhjälmen 2019 som ett bevis på att spelarna tyckte han var SHL:s bästa spelare den säsongen. 
– Jag växte upp i Bromma, Norra Ängby. I fotboll blev det först spel i Ängby IF och sedan Brommapojkarna. I hockey var det Göta från början. Mina två brorsor, David och Andreas, spelade också där. Dom är sju och tio år äldre än jag så det var full fart med träningar och matcher när jag växte upp, berättar Jacob Josefson för OLD SCHOOL HOCKEY och hockeysverige.se när vi slagit oss ner i solen på familjen Josefsons brygga utanför deras hus invid Mälaren i Torshälla. 
– Själv var jag en sladdis som bara fick haka på. Medan jag och mamma väntade på att deras träningar skulle vara klara åkte jag på uterinken bredvid hallen på Stora Mossen så jag började nog åka skridskor redan då jag var två år.

När började du spela i organiserat i Göta?
– Jag kan ha varit fem år. Innan det hade jag åkt på allmänhetens i tre år. Jag ville börja spela i ett lag, men det fanns inget för min egen ålder eller dom som var ett år äldre. Då fick jag börja spela med killarna som var tvår äldre. Dom hade redan gått hockeyskolan och allt sådant, men jag fick ändå börja där direkt. Det blev bra och jag spelade där under några år.
– Under den här tiden var jag alltid minst i laget. När jag blev tio år hade dom andra fyllt tolv år och börjat växa lite. Då var det en i mitt fotbollslag som spelade hockey i Hammarby. På våren, när jag var tio år, gick jag dit i stället. 
– Eftersom jag spelade fotboll i Brommapojkarna, Hammarby körde fys redan när man var tio år, kunde jag var inte med på en enda fys med hockeyn. När jag sedan skulle börja på hösten fick killarna som varit med på mest fys åka på en turnering medan jag inte fick åka på några alls. 
– Efter några månader bytte jag då till Djurgården. Då kunde jag spela fotboll några år till samtidigt som jag spelade hockey. 

Hur länge spelade du fotboll?
– Jag spelade i Brommapojkarnas förstalag till det att jag var 14 år. Sedan spelade jag ett eller två år till med ett klasslag, bara lite matcher för skoj skull. 

Du är alltså hammarbyare…
– Absolut inte! Det var bara in och ut eftersom jag kände någon där. 

Ny klubbadress för tioåriga Jacob Josefson blev alltså Djurgården. 
– Jag har alltid hejat på Djurgården. Det är också där jag skulle säga att jag fick min riktiga fostran. Många av dom som jag idag ser som mina nära kompisar har jag fått genom Djurgården. 
– Att kliva in där, jag minns att det var jättehäftigt att få sätta på mig en djurgårdsmatchtröja och spela match.

Namnkunnigt juniorlag

Var det en stor kontrast mot Göta?
– Det laget vi hade i Götas 89:or var ganska duktiga. Vi slog dom flesta bra lagen, Hammarby, Djurgården och var jämnbra med Spångas 89:or där Oscar Möller och det gänget spelade. 
– När vi var i den åldern splittrades vårt lag. Våra fem bästa gick till Spånga tillsammans med tränaren. Då gick jag till Djurgården och började spela med killar i min egen ålder. Jag kände att jag i princip inte kunde något om spelarna där, men jag låg absolut steget före killarna i min ålder. 
– Sedan har jag spelat med äldre under hela ungdoms och juniorhockeyn. I Djurgården fick jag spela med 90:orna, kom upp i J18 tidigare, J20 tidigare och A-laget tidigare. Jag har alltid varit yngre och fått kämpa mig upp lite. 

I Djurgårdens juniorlag spelade förutom Jacob Josefson, Patrick Cehlin, Alexander Fällström, William Wallén, Mattias Guter, Alexander Urbom, Marcus Krüger, Filip Cruseman, Mark Owuya, Tim Sandberg, Niklas Svedberg…Listan av spelare som blev riktigt bra kan göras lång. 
– Daniel Brodin… Säkert att det är några du glömmer där också. Det var ändå något speciellt eftersom vi även gick i samma skola och klass. Några av killarna är än idag jättenära kompisar och vi umgås. Många var riktigt duktiga hockeyspelare och vi pushade varandra hela tiden. 
– Jag vet att jag haft nytta av ”Wille”, ”Sillen”, Brodin, Krüger och alla dom här. Det var en tuff miljö på isen och prestige. Ingen ville att den andre skulle vara bättre samtidigt som vi var kompisar utanför. Det var en väldigt härlig tid som också lade grunden till en fin vänskap även så här efteråt.

Som junior var Jacob Josefson med om att vinna U16-SM-guld och sedan J18-SM-guld. 
– Jag tror att vi hade vunnit J20 också om vi inte haft så många som dubblerade mellan J18 och J20. I princip spelade halva laget J18 och J20 samtidigt. 
– Vi hade en J20-match i slutspelet mot Brynäs. Senare skulle vi spela match med J18 i Karlstad. Vi spelade klart J20-matchen. Sedan hade Djurgården hyrt en buss för tio personer så vi åkte i den till matchen i Karlstad. Jag tror vi hade 17 matcher på 21 dagar eller liknande, vilket jag tyckte var helt underbart.  

Vilket av guldet var tuffast att nå och som du idag håller närmast ditt hjärta?
– Då vi vann med U16 spelade jag Wille Wallén, Cehlin och Calle Ackered med J18. Vi spelade egentligen inte med U16 under säsongen utan var bara med i SM-slutspelet och vissa stora turneringar. 
– Det var en bra lagsammanhållning där också, men det var inte vårt lag till hundra procent. Vi fick väldigt mycket förtroende och det kändes som vi fick spela så mycket vi ville. På så sätt var det kul.
– När vi vann med J18 hade vi kört hela säsongen tillsammans och var mer ”mitt lag”, men båda gulden smäller högt såklart.

Blev en juniorlandslagsman

Jacob Josefson kom säsongen 2006/07 med i både U16- och U17-landslagen. 
– Debuten? Vi spelade i Mörrum och Karlskrona. Det var med 91-landslaget. I slutet av den säsongen fick jag även vara med i 90-landslaget på Åland då vi spelade finnkampen. 
– Jag minns inte så mycket av själva debuten, men efter Karlskrona åkte vi till Norge för att möta Norge, Danmark och Finland. Att få spela i Tre Kronor var ett av målen jag hade haft under lång tid så det var väldigt coolt. 
– Det var under några år som jag hängde ihop med Cehlin och Wallén även i landslaget och var en väldigt bra kedja. 

Det blev två U18-VM och två J20-VM för hockeykillen från Ängby. 2009 var han med om att spela hem silvret i U20-VM. 
– Jag var ganska ung och med två år för tidigt det året. Under träningsmatcherna spelade jag med (Mikael) Backlund och (Oscar) Möller. Vi skulle vara en ledande kedja, men jag blev magsjuk efter första matchen och spelade i princip inget mer under den turneringen. 
– Under några dagar låg jag sjuk på rummet. Efter det hade laget gått bra så jag satt som 13:e forward under resten av den turneringen.

Kände du dig mer delaktig då ni spelade hem bronset året efter?
– Ja, absolut. Då var det verkligen att jag var med på riktigt. Vi spelade i Regina och Saskatoon. Båda turneringarna var roliga på olika sätt, men jag kommer ihåg att jag var väldigt besviken efter Ottawa 2009, att jag inte kunde vara med. Jag hade säkert kunnat spela i slutet, men laget gick bra och som den gamla klyschan säger så ändrar man inte på ett vinnande lag. Det är så den här branschen är, vilket jag fick lära mig direkt.

Victor Hedman, Oliver Ekman Larsson, Mikael Backlund, Mattias Tedenby, Oscar Möller, Marcus Johansson, Jacob Markström… Hur var din roll i det här gänget vid sidan av isen? 
– Det var bara att vara sig själv. Jag har aldrig varit en sådan som pratat och synts mest utanför. 
– Alla blev bra kompisar, vi hade alltid en bra stämning och alla var grymma personer. Landslagssamlingarna var hur roliga som helst.

“Visste inte att det just skulle bli New Jersey”

Det måste ha triggat dig som spelare att tävla med dom här killarna?
– Ja, och alla tränade och tävlade på samma premisser. Det var svårt att se då vem som skulle bli bäst i slutändan, ha längst karriär och så vidare. Alla hade sina styrkor och svagheter. 
– Det var fantastiskt talangfulla lag och spelare. När jag tittar på ”lines-upen” från JVM idag är det otroligt vilka karriärer all haft. 

Sommaren 2009 draftades Jacob Josefson i första rundan av New Jersey Devils. 
– Det året hade vi sju svenska spelare i första rundan (Victor Hedman, Oliver Ekman Larsson, Magnus Pääjärvi, David Rundblad, Jacob Josefson, Tim Erixon och Marcus Johansson reds. anm.) och hade några bra generationer där. 
– Jag och hela familjen var över på draften som var i Montréal. Jag hade haft bra samtal med många klubbar, men jag visste inte att det just skulle bli New Jersey. Så här i efterhand är jag jätteglad för det och jag hade många bra år där.

Vad visste du om klubben då?
– Egentligen inte jättemycket mer än att jag visste att dom varit väldigt framgångsrika under mitten, slutet på 1990-talet och början på 2000-talet. New Jersey var alltid ett lag som gick till slutspel och hade ett strukturerat lag. 
– Jag minns att alla som kom fram och sa någonting till mig efter att jag draftats tyckte att det var en perfekt klubb för mig att komma till. Jag är väldigt glad att fått vara där. Det var ändå ganska många lag jag trodde ”det kanske kan bli det eller kanske det”, men det där beror på vilka som finns kvar i draften då lagen ska drafta. 

Jacob Josefson åkte över till New Jersey redan sommaren han blev draftad. 
– Det var en hektisk sommar. Eller rättare sagt var hela året så. På vintern var det JVM, U18-VM på våren, någon ”combine” och efter det var draften. Sedan var det en Lake Placid-turnering och Ivan Hlinka. Jag var nästan inte hemma på hela den sommaren så jag var lite trött efter den, säger Jacob Josefson med ett skratt och fortsätter:
– Jag åkte även över på ”development campen” som var det året. Jag kom dit tillsammans med (Mattias) Tedenby och (Alexander) Urbom. Tedenby var jag bekant med sedan landslaget och Urbom hade jag spelat med i Djurgården sedan U15 eller U16. 
– Vi hade med oss vår svenska scout, Dan Labraaten. Han visade oss runt lite. Tommy Albelin var också där så det fanns ett svenskt ansikte på isen också. Det hjälpte till, men alla där var schyssta och hjälpte till.

Debuten i Djurgården

Säsongen innan draften fick Josefson debutera i Djurgårdens A-lag. 
– Jag spelade tre minuter i en fjärdekedja tillsammans med (Andreas) ”Ante” Engqvist och Calle Gustafsson. Vi mötte Timrå borta. Jag hade varit med några träningar innan. Sedan sa dom att jag skulle få vara med. Jag var 16 år då och jag minns att det var väldigt stort.

Christian Eklund, Dick Axelsson, Fredrik Bremberg, Nicklas danielsson, Niklas Anger, Thomas Johansson, Patric Hörnqvist, vilket lag ni hade i Djurgården då. Det var ett skönt gäng du kom upp till. 
– Den säsongen spelade jag bara en match, men många var kvar året efter. ”Tjomme” var inte kvar, men det var legendarer i mina ögon. Jag fick spela med Nichlas Falk, Marcus Ragnarsson, ”Linkan”, ”Fimpen”…
– Vi var en ganska bra grupp från juniorerna som kom upp samtidigt så vi kände varandra sedan tidigare. Det fanns ett äldre garde av djurgårdare med (Nichlas) Falk, (Kristofer) Ottosson och (Jimmy) Ölvestad som varit där länge. Sedan var det en mellanåldersgrupp med ”Nicke” Danielsson, Andreas Engqvist, Dick (Axelsson) och sådana spelare. Det var en väldig bra mix mellan gammal och ungt. 
– Första säsongen jag var uppe gick det lite tungt för laget. Säsongen efter kom Hardy Nilsson in. Då vände allting och det gick hur bra som helst.

Coacher under Jacob Josefsons tid i Djurgården var vid sidan av Hardy Nilsson även Tomas Montén och Mikael Johansson. 
– Jag hade hört mycket om ”Hårde Hardy” så jag tror att jag tänkte ”vad har vi att förvänta oss nu?” 
– Hardy var extremt smart. Det första han sa var att han hört om ”Hårde Hardy” och allt det där, ”Jag har blivit för gammal att skälla på dig”, skrattar Jacob Josefson och fortsätter:
– Det är fortfarande, nu när jag ser tillbaka på karriären, en av dom bästa tränare jag haft. Äldre, men gjorde det väldigt enkelt och tydligt för alla spelare att förstå vad man skulle göra. Speciellt gjorde han det väldigt enkelt och tydligt för oss unga som kom upp som juniorer så vi kunde slappna av, spela hockey och göra det vi var bra på i stället för att tänka. 
– Det var många ”one-liners” under den säsongen som vi fortfarande skrattar åt. Många kommentarer i stridens hetta som var kul. 

Du tog ganska snabbt en plats i laget trots att du var ganska ung. 
– Min första säsong hade jag som målsättning att ta en plats, men det är inte så lätt att komma som 17-åring och ta en plats i elitserien. Vid den här tiden började det precis vicka över lite mer till att man lät juniorer komma upp och få chansen. Innan dess var det ganska svårt för unga spelare att bryta sig in i elitserielag. 
– Jag hade en ganska bra försäsong, fick självförtroende där och tränarna litade lite på mig efter det. Sedan rullade det i princip bara på. Det var hockey som vanligt för mig. Jag tänkte inte mycket utan tyckte bara det var underbart att få spela hockey i Djurgårdens A-lag, vilket var något jag alltid velat göra. Jag levde min dröm och ville att det skulle fortsätta. 

“Försökte verkligen njuta av det”

Efter bara två säsonger i elitserien och som 19-åring stod det klart efter säsongen 2009/10 att Jacob Josefson skulle åka över till USA för att försöka ta en plats i NHL för New Jersey. 

– Jag draftades och sedan spelade jag kvar ytterligare en säsong i Djurgården. Den säsongen gick vi till final. Då var tanken att jag skulle spela en säsong till i Djurgården. 
– Det hände en del grejer i New Jersey. Jag tror det handlade lite om lönetaket och att komma under det genom att satsa på yngre spelare. New Jersey var också ganska tydliga med att jag skulle få spela. Givetvis måste man prestera för att få spela, men innan säsongen började sa dom att man såg mig som en del av laget, som en tredjecenter. När ett NHL-lag säger det till en 19-årig kille säger han inte nej. Att jag åkte över så tidigt är ingenting jag ångrar idag. 
– Jag gjorde en jättebra camp. Som sista personer blev jag och (Mattias) Tedenby inkallade till Lou Lamoriello, General Managern. Han sa i princip ”Under normala omständigheter hade ni tagit en plats i premiären, men nu har vi problem med lönetaket så vi kommer inte kunna ha full trupp.”
– New Jersey började matcherna den säsongen med två, tre forwards kort. Jag och Tedenby blev nedkallade till farmarlaget (Albany) och var med sista veckan där. Vi bodde först på hotell. Sedan sa dom åt oss att fixa en lägenhet så vi var övertygade om att vi skulle bli kvar där ett tag. 
– Vi åkte i väg och hyrde en lägenhet tillsammans. När vi skulle åka tillbaka till hotellet för att hämta väskorna för att sedan flytta in i lägenheten ringde dom och sa att jag var uppkallad. I stället för att flytta in i lägenheten fick jag åka tillbaka till hotellet för att hämta mina grejer och sedan åka till New Jersey. 
– Jag spelade en match med Albany innan jag blev uppkallad så det var en kort visit där. Några veckor senare kom ”Teden”. Det var nog som ledningen i New Jersey sa, att vi fick vara där nere ett litet tag tills det löst sig där uppe.

Jacob Josefson spelade 28 matcher i NHL under sin debutsäsong. Det blev tre mål och totalt tio poäng. 
– Det började ganska bra. Jag gjorde inga poäng, men spelet kändes bra. Efter sex matcher skulle åkte vi till San José för att spela. Jag trillade lite oturligt och slog i tummen i isen. Jag spelade vidare den matchen och tänkte inte mer på det, men dagen efter var tummen stor som en handboll. 
– Jag röntgade tummen och det visade sig att ett ligament hade gått av. Då var vi i Kalifornien så jag fick flyga tillbaka till New York, operera handen dagen efter och sedan var det tre månaders rehabilitering. 
– Innan dess hade jag aldrig varit skadad så det var startskottet till att mina skador började. Det var inte den start jag ville ha, men jag fick ändå vara kvar där uppe, med runt laget och lära känna folk bättre. Det var i alla fall positivt. 
– När jag kom tillbaka efter skadan skickades jag ner till Albany och spelade där 15-16 matcher innan jag fick avsluta i New Jersey sista två månaderna den säsongen.

I NHL-debuten ställdes Jacob Josefson mot Colorado. 
– Mamma och pappa hade redan i oktober bokat en resa över så dom såg min första match i Albany. Dom sa; ”Vi åker över oavsett om du är i farmarlaget eller NHL”.  
– Någon dag efter den matchen åkte dom in till New York för att göra den staden. Precis när dom kommit till New York ringde New Jersey till mig och sa jag blivit uppkallad så det blev att mamma och pappa i princip var där och väntade på mig. Det var kul att dom redan var på plats. 
– Innan själva matchen tänkte jag; ”Nu ska jag verkligen suga in det här ögonblicket, åka runt på uppvärmningen, nationalsången…” Jag försökte verkligen njuta av det så mycket som möjligt trots att jag var nervös. 

Lyckades du njuta?
– Ja, jag minns det så. Jag åkte runt och tittade i arenan, kikade på spelarna jag stod bredvid och vilka som stod på andra sidan. 
– Jag var 19 år och delade omklädningsrum med Martin Brodeur, Patrik Elias, Zach Parise och Ilja Kovaltjuk. Det var många häftiga namn.

Hyllar Moratränaren: “Som en extrapappa”

En person och lagkamrat som har kommit att betyda mycket för Jacob Josefson är nuvarande Mora-tränaren, Johan Hedberg. 
– Det går nog inte att beskriva i ord vad han betydde för mig då jag kom över. Johan är för mig en av dom bästa människor jag träffat. 
– När han kom till New Jersey var det utan sin familj eftersom barnen gick i skolan i Atlanta. Första två åren bodde han i New Jersey utan familjen. Vi fick väldigt starkt band mellan oss, bodde i samma lägenhetshus och han var som en extrapappa/-storebror att ha där. Han lärde mig hur man ska vara som professionell både på och utanför isen. 

Vem var bäst på pingis av er?
– (Skratt) Det var jag. Vi bodde ungefär som dom i TV-serien ”Friends”. Jag bodde högst upp och ansvarade för TV-spelet. Tedenby bodde under mig. Han hade sin tjej med sig så vi var inte där jätteofta. Det var mer att dom lagade mat åt oss ibland. 
– Adam Larsson hade precis flyttat hemifrån och kom hem till mig varje kväll och käkade upp alla mina flingor i skafferiet. Nere hos Johan stod pingisbordet. Alla hushåll hade sin uppgift. Det här var en jätterolig tid. 
– Vi ska inte heller glömma bort (Henrik) Tallinder. Han kom till New Jersey samma år som oss andra. Han hade sin familj där från start och det var många pingismatcher hemma i hans källare också. 
– Att komma dit som ung spelare och ha dom här äldre spelarna runt om sig, jag kunde inte önska mig bättre människor än Johan och ”Tallen” där.

Idag bor för övrigt Henrik Tallinder åter i New Jersey där han dessutom coachar ett U16-lag. 

Hur upplevde du att bo i New Jersey?
– Jag tyckte verkligen det var ett superställe att bo på. Villaområdena där många spelare med sina familjer bodde var supermysigt. Jag älskade området, Madison, där Tallinder bodde och bor nu. 
– Du har även nära till världens häftigaste stad, New York. Det låg bara fem minuter bort, men vi bodde på en sida där det var lite lugnare. Jag hade det bästa av båda världarna. 
– Lediga dagarna blev det ofta att man åkte in till Manhattan, tog en brunch och vandrade runt lite. Jag kom på lite senare under karriären, då jag bott där ett tag, att passa på och ta till vara på alla ställen som finns där eftersom jag antagligen inte skulle vara kvar där under alla år.

Avskedet från NHL

Vilken ser du som din starkaste säsong i New Jersey?
– Det är nog säsongen då vi gick till Stanley Cup-final (2012). Även den säsongen blev jag skadad mot San Jose efter sex matcher. Jag bröt nyckelbenet. Johan sa då: ”Du får aldrig mer spela mot San Jose”, skrattar Josefson och fortsätter:
– Spelmässigt var jag verkligen bra då. Säsongen efter, då det var lockout, kändes det superbra i farmarlaget. När sedan serien tog fart igen kom jag snett in i säsongen. Jag tappade självförtroendet från det att jag hade hoppats på att ha en bra säsong. 
– Säsongen 2014/15 började vi svagt. Sedan bytte vi tränare och då lossnade det. Vi hade haft Adam Oates första säsongerna i New Jersey och här fick han ta över som head coach. Jag gillade att ha honom runt omkring mig. Han är verkligen en riktigt smart hockeymänniska som jag lärt mig mycket av. 

Förändrades din roll mycket under åren i New Jersey?
– Ja, det gjorde den absolut. Jag blev äldre och som i alla lag, ju längre du varit där desto mer komfortabel blir du i en grupp. 
– Vi hade många äldre spelare i New Jersey som hade varit där länge och kunde föra med sig kultur och allt sådant. Det började med att jag knappt sa ett ord till att jag kunde prata som alla andra, säger den tidigare Devils-spelaren med ett leende.

Säsongen 2017/18 kom att bli Jacob Josefsons sista i NHL. Dessutom innebar den säsongen ett klubbyte från New Jersey till Buffalo. 
– Jag hade kommit överens med New Jersey om att vi skulle gå skilda vägar. Jag trivdes väldigt bra i New Jersey, men kände också att det skulle vara kul med något nytt. 
– Vid ”free agency” hade jag några klubbar som var intresserade, men kanske inte var förstaalternativet för dom andra. Det var mer ”vi ska höra med den här spelaren först, med du står som nummer två i kön”. Däremot ville verkligen Buffalo ha mig. ”Du är den vi vill ha på den här positionen”. Det kändes då som ett bra alternativ. 

Det blev 39 matcher, två mål och totalt fyra poäng för Jacob Josefson i Buffalo. 
– Jag fick lite skador där också och var borta länge. Samtidigt började jag känna mig less på att så fort jag kom i gång bli skadad igen, börja om från noll och kämpa mig tillbaka. Jag började tappa glädjen lite. Då hörde jag av mig till Djurgården och sa att jag började bli lite sugen på att komma hem. 
– Jag ville inte till Ryssland eller Schweiz utan jag ville till Djurgården för att hitta tillbaka till glädjen för hockeyn. 

Vände hem till laget i hjärtat

Var Djurgården svårövertalade?
– Nej, det var dom absolut inte. Vi hade en dialog och var ganska överens om att jag skulle vända hemåt. Första säsongen här hemma blev väldigt bra. Tiden i Djurgården kunde ha avslutat lite, lite bättre bara. 

Fick du tillbaka spelglädjen då du fick kliva in på Hovet igen?
– Absolut. Det kändes skönt att vara hemma samtidigt som jag hade familjen och vänner runtomkring mig, vilket jag inte haft på många år. Vi hade precis fått vår son. Han föddes i Buffalo och vi flög hem någon månad efter det att han fötts. 
– Det var sagt att jag skulle få spela med Daniel Brodin som är en av mina bästa kompisar. Direkt fick vi en bra tredjelänk i Jakob Lilja. Från i princip första träningen till sista matchen spelade vi tillsammans och det kändes verkligen att vi var en bra kedja.
– Det var ett väldigt, väldigt roligt år och sjukt kul att gå till träningen eller match varje dag. Jag fick verkligen ut det jag hade sökt och blev som jag ville att det skulle bli.

Jacob Josefson fick dessutom ett “C” på bröstet i den klubb han drömde om att få spela i då han spelade för Göta som pojkspelare. 
– Ja, det var speciellt. Just hur det gick till var ändå med lite blandade känslor. Kapten i laget var Andreas Engqvist och han är en jättegod vän till mig. Vi hade spelat ihop tidigare och det var jättekul att få komma hem och spela med honom igen. Kul att försöka ta rygg på Andreas. 
– Det var inget kul sätt att få ”C:et” på. Jag hade hellre sett att han hade kvar det, kunde spela och mådde bra. Nu i efterhand är jag såklart stolt över att ha fått ”C” på bröstet i Djurgården. 

Säsongen 2018/19 belönades Jacob Josefson med Guldhjälmen efter att spelarna i SHL röstat om vem som varit säsongens mest värdefulla spelare. 
– Jag minns när jag fick den. Vi hade precis förlorat en SM-final så jag var inte alls glad för det priset just då. För mig är hockey en lagsport. Individuella priser landar inte lika högt hos mig. Speciellt om vi inte vinner. Hade vi vunnit skulle jag säkert njutit mer av det och tagit till mig det priset på ett annat sätt där och då. 
– Idag är jag jättestolt över priset. När jag sedan tittar jag på listan över vilka som vunnit det tidigare så är det bara namn som jag respekterar oerhört mycket. Det känns jättekul att ens nämnas i sammanhang som dessa spelare.

“Något jag alltid kommer bära med mig”

Det är ändå finaste individuella priset som man kan få i Sverige med tanke på att det är spelarna själva som röstar?
– Ja, verkligen. Just när spelarna väljer betyder det såklart mer än om det är en jury. Ju mer tiden går desto mer stolt kommer jag vara över det priset och min karriär, men just då jag fick priset var jag mer arg över att vi inte lyckades vinna finalen. 

Vid VM i Prag 2015 fick Jacob Josefson göra debut i stora landslagssammanhang med Tre Kronor. 
– Som barn såg jag alla VM-turneringar på TV. Just den säsongen hade varit jättebra för mig i New Jersey efter jul. Någon dag efter att vi spelat klart sista matchen ringde Pär Mårts och frågade om jag ville vara med, vilket jag såklart ville. Det var inga konstigheter och jag tackade ja på en sekund. 
– Många av spelarna kom från samma generation och gäng som jag hade spelat i juniorlandslaget med. Det blev lite samma häng och jag slängdes tillbaka lite till den tiden. Det var superkul och jag tror att vi hade alla möjligheter att gå hela vägen det året.
– Vi kom tvåa i gruppen efter Kanada. Då hade vi haft ledningen mot Kanada med 3-0, men lyckades förlora. Det är mycket om och men. Hade vi vunnit den hade vi inte behövt möta Ryssland i kvartsfinal. Till kvarten hade ryssarna fått (Alexander) Ovetjkin influgen och hade även med spelare som (Vladimir) Tarasenko och (Jevgenij) Malkin. 
– Det var en rolig erfarenhet och att jag har fått spela VM är såklart något jag alltid kommer bära med mig. 

Säsongen 2020/21 kom att bli Jacob Josefsons sista som spelare. 
– Jag hade fått en liten smäll uppe i Skellefteå under hösten. Det visade sig vara en liten hjärnskakning. 

Hade du haft hjärnskakningar även tidigare i karriären?
– Ja, sex. Det har aldrig varit några som hållit i sig länge utan det har varit en vecka med hjärntrappan. Sedan har jag kunnat spela igen. 
– Mot Rögle fick jag en till smäll. Jag såg deras spelare komma. Han ramlade, jag ramlade inte. Det här var på öppen is. Jag fick hans hjälm, det var Moritz Seider, i tinningen. Jag kommer ihåg att det snurrade till ordentligt och kände direkt att det här inte var bra. 
– Jag tänkte att det skulle gå snabbt att komma tillbaka igen. Laget hade det lite jobbet runt den tiden och lite efter det också. Det var som att jag lurade mig själv ”Det är lugnt och går nog bra”. När jag kom till gymmet kände jag att det inte funkade. Det kändes inte bra. Jag testade på isen och kände att jag inte hängde med, att det var farligt för mig att vara där ute. Jag hade tung huvudvärk, yrsel och var illamående. 
– Vi tog ett steg tillbaka, men det här försvann inte. En månad efter det tog vi beslutet att vi skulle stryka den säsongen och satsa på nästa. Då fick jag en hel vår och sommar på mig att försöka komma tillbaka.

Framtiden inom ishockeyn

Trots lång rehabilitering blev det ingen comeback säsongen 2021/22. 
– Sommarträningen kändes ganska bra, men så fort vi kom på is kände jag att det var någonting som inte stämde. Jag försökte intala mig själv att det berodde på att jag var ovan eller något. 
– Sedan spelade vi en försäsongsmatch och jag fick en lätt smäll mot huvudet. Inget märkvärdigt, men det räckte för att det skulle bli jobbigt igen vid sidan av. Där och då förstod jag att det kanske inte skulle bli så mycket mer, säger Djurgårdsspelaren och tittar mot bryggan och ut mot Mälarens inbjudande blåa vatten.

Hur kändes det mentalt att ta det beslutet?
– Det var inget roligt. Jag är ganska realistisk av mig som person och förstod att jag fått alla korten jag hade på handen just då. Jag har familj, fru och barn som jag vill kunna umgås och leka med i framtiden. 
– Om jag skulle spela och riskera att få en till smäll, vad skulle det innebära? Det vet man inte, men det skulle kunna betyda att jag får stora, stora problem i framtiden och långvariga. Med det i huvudet var det ett enkelt beslut, men personligen och känslomässigt var det jättejobbigt. 

Har du släppt hockeyn helt nu?
– Nej, det har jag inte. Just nu i spelar (Marcus) Krüger, (Daniel) Brodin och John Norman I Djurgården. Kompisar som åker runt där ute. Jag hade såklart gärna velat vara med. 
– Hade jag fått välja skulle jag varit 37, 38 år och lite less på hockeyn när jag skulle ha slutat. Jag tycker fortfarande att hockeyn är jättekul och har ganska mycket att ge på något sätt. I vilken form vet jag inte ännu, men det ska jag försöka utforska lite. På något vis vill jag vara kvar inom hockeyn. 

Har du och KG Stoppel i Djurgården kontakt?
– Ja, absolut. Vi pratar lite då och då. Vi vet vart vi har varandra. 

Just nu sitter vi och tittar ut över en spegelblank Mälaren och på fåglar som landar och lyfter i vattnet runt om oss, men hur ser Jacob Josefsons liv ut idag?
- Vi har flyttat hit till Torshälla, Mälarbaden, och håller på med en del renovering. Jag håller på med rehabilitering och försöker utmana mig så mycket jag kan i den mån jag orkar. Vissa dagar är bättre och andra sämre när det kommer till huvudvärken. 
– Jag försöker ta vara på dagarna som är bra, göra saker jag mår bra av och tycker om. Vissa av dagarna då jag mår sämre kanske jag inte kan göra sakerna jag vill. Det är en process som säkert kommer ta lite tid, men jag är hoppfull och tror att det kommer bli bra, avslutar Jacob Josefson med ett leende. 

---

TV: "Har funnits lite NHL-intresse"