“Jag minns att jag tänkte: ‘Hur fan ska jag få plats här?’”

ÄNGELHOLM (Hockeysverige.se)

Att Henrik Zetterberg är en av svensk hockeys största spelare genom alla tider behöver vi inte tveka på. Han kom bland annat att vinna Stanley Cup, VM-guld och OS-guld under sin karriär. Han lämnade Timrå för Detroit 2002 och blev kvar i samma klubb fram till och med hans sista match säsongen 2017/18. Nu har han flyttat hem till Sverige och Skåne där hans Emma kommer ifrån. Men rötterna har han i Medelpad och orten Njurunda ungefär två och en halv mil från ishallen i Timrå.
– Mycket av mitt intresse kommer från min pappa (Göran Zetterberg) som spelade hockey. Jag var med i omklädningsrummet tidigt. Det var just hockey men även fotboll som jag började spela när jag var väldigt liten, berättar Henrik Zetterberg och fortsätter:
– Det var egentligen samma gäng som spelade fotboll i Söröje och sedan flyttade över för att spela ishockey i Njurunda på vintern. Jag tyckte även fotboll var jätteroligt, men jag var tvungen att välja då jag var 14 år.
– Varför det blev hockey… Vår skola låg på andra sidan av motorvägen. Efter skolan åkte vi till ishallen, åkte friåkning, fick fika där och sedan tränade vi.
– Jag lämnade huset för att gå till skolan före åtta på morgonen och kom ibland hem klockan åtta på kvällen så jag gjorde egentligen allt ishallen.

Pappa Göran Zetterberg hade en fin karriär som spelare i Heffners/Ortviken och sedan Njurunda. Han lade skridskorna på hyllan 1987 så Henrik, som är född 1980, hann se honom spela.
– Han slutade i samband med att ishallen där hemma blev klar. Pappa spelade egentligen bara utomhus, skrattar Henrik Zetterberg och fortsätter:
– Jag har såklart minnen från det att jag fick vara med i omklädningsrummen och så vidare. Det här blev som en skola för mig. Nu tänker jag på då vår son Love, som är fem år, kommer vara med. Det blir naturligt då man som barn tillbringar en massa tid med sin förälder som gör en massa grejer. Då är det lätt att barnet också kan tycka det är kul att få göra samma saker.
– Det här märker jag nu, att alla möjliga sporter som jag gör, som tillexempel golfar, gör även han.

Sedan gjorde såklart skolan, hockeygym och Timrå ett fantastiskt jobb så att vi kunde klara oss, men det var aldrig någon som sa till oss ”nu ska du gå upp”

Redan som barn var Timrå Henrik Zetterbergs favoritklubb Timrå.
- Timrå var den största klubben i den omnejden. När jag kollade på hockey, förutom då jag tittade på A-lagsmatcherna i Njurunda, var det Timrå vi åkte och tittade på.
- Det blev då ett naturligt steg att ta i TV-pucksåldern, 15-årsåldern… Vi var ett gäng från NSK som var med i TV-pucken och som gick över till Timrå. Sedan blev det hockeygymnasium och allt det där.

En annan storspelare som kommer från Njurunda är den sex år äldre Fredrik Modin som liksom Henrik Zetterberg vunnit OS, VM och Stanley Cup.
- Han är en av dom jag såg upp till i NSK då jag var där och åkte friåkning. Vi spenderade väldigt mycket tid i ishallen, kollade på A-lagsträningarna och deras matcher. 
- Det var också ett stort åldersspann av personer som var där och åkte friåkning på eftermiddagarna. Om jag var tio år så kunde det vara killar upp till 17 år som var där. Alla var med och spelade tvålagsspel, vilket gjort att jag hängt med så många av dom där Njurundaspelarna. Fredrik var såklart en av dom.

Var det tjejer med då också?
- Nej, faktiskt inte. Däremot kommer ”Sparvens” (Lars Johansson) dotter, Erica Udén Johansson, också från Njurunda.
- ”Sparven” har jag haft mycket att göra med. Han och pappa är i samma åldersgrupp och spelade med varandra. Man kan säga att han är en av hockeyns eldsjälar. 

Pendlade du in till Timrå från Njurunda i början?
- Ja, vi var tre från Njurunda, Hans Ottinger, Martin Zetterberg och jag. Det var våra föräldrar som fick turas om att skjutsa oss in till träningarna. Den första vintern var det mycket resande för att träna och spela matcher.
- Sedan flyttade vi tre, jag Hans och Martin, in i en lägenhet i Tallnäs som ligger i Timrå. När vi var i allt tänkte vi nog mest ”klart att vi ska bo i en lägenhet själva”, men vi var inte gamla då. Det var ändå lagom avstånd till hemmet i Njurunda.
- Det var matlådor som kom varje söndag, tvätten tvättades varje söndag på ett magiskt sätt (skratt), så vi var nog ganska bortskämda.
- Jag tror ändå det här var en otrolig lärorik tid för oss. Vi fick sköta oss själva och måste gå upp på mornarna för att göra frukost. Sedan gjorde såklart skolan, hockeygym och Timrå ett fantastiskt jobb så att vi kunde klara oss, men det var aldrig någon som sa till oss ”nu ska du gå upp”.

SLOG SIG IN I A-LAGET

Henrik Zetterberg fostrades alltså i Njurunda, men fick sitt både nationella och internationella genombrott under sin tid i Timrå.  Han debuterade i klubbens A-lag säsongen 1997/98 och spelade där till och med säsongen 2001/02. Då valde han som bekant att testa på hockeylivet i NHL. Zetterberg spelade även i Timrå under lockoutsäsongen 2004/05.
- Jag började i Timrås B-J och sedan vidare till A-J. Efter det började jag få chansen att träna med A-laget. Första gången jag fick träna med A-laget var när dom höll på att kvala. Då var jag ett så stort fan och var på varje match. Det var som liv och död att kolla på dom här kvalmatcherna och helt plötsligt fick jag vara med och träna med det här laget.
- Det var en dröm, men det var först säsongen efteråt jag började få spela med dom. Peo Larsson var tränare min första säsong och ”Nubben” (Kent Norberg) spelade fortfarande. Sedan gick han över för att bli assisterande tränare. ”Nubben” har jag fortfarande en jättebra kontakt med. Det är kul hur dom tänkte på den tiden.
- Jag tyckte att dom höll tillbaka mig och jag hade velat spela mer, men dom gjorde det bra och inte stressade fram mig samtidigt som jag inte var gammal när jag började spela i A-laget.

Är det inte så att han och Timrå tänker mycket på mjuka värdena, att en spelare måste må bra för att prestera?
- Jo, så är det. Jag har mycket kontakt med det gänget som var under Peos tid i Timrå, (Daniel) Casselståhl, (Markus) Matthiasson, Jens Östling… Vi hade fantastiskt roligt.
- En röd tråd i min karriär är att jag alltid har hamnat i bra lag. Det har varit en bra gemenskap vart jag än har varit. När jag kom in som 17, 18-åring i Timrå och fick jag vara med i ett så stabilt lag som tog han om alla. Det handlar inte bara om ishockey utan även det som händer vid sidan av isen. Att få lära sig veta hur allt ska vara.
- Där tror jag Peo hade en stor del i att få en härlig gemenskap i en trupp där alla knyter samman och gör det bra. Det var nog också en orsak till att vi lyckades gå upp. Vi hade ett sammansvetsat team som vi byggde under egentligen flera år.
- Vi hade samma stomme, men sedan fick vi såklart in stjärnspelare som då exempelvis ”Hussen” (Anders Huss) kom in.

Kan du känna att Timrå har kvar det här i blodet fortfarande?
- Ja, jag tycker det. Framförallt såg vi det senast Timrå var uppe i SHL. Alla klubbar hade säkert slagit på alla växlar och värvat in spelare. Istället byggde Timrå vidare på det dom hade.
- Det var också otroligt nära att dom hade hållit sig kvar den säsongen. Hade dom klarat sig kvar hade allt sett helt annorlunda ut.
- Nu har ändå Timrå en ganska stabil ekonomi igen och byggt upp ett lag som bygger på unga killar. Det var synd att dom inte höll sig kvar för jag tror att Timrå är en rolig klubb att spela i och emot. Klart att dom tappade spelare när dom inte kunde vara var i SHL, men jag tycker ändå att det verkar som spelare gärna stannar kvar där.
- Den här säsongen har Timrå ett jättebra lag. Och med hur det fungerar med nya systemet så har dom en bra chans igen. Det är också för att dom har byggt laget på ett sunt sätt.

Tror du att Timrå hade kunnat hålla sig kvar förra svängen i SHL om Jonathan Dahlén blivit kvar i laget?
- Det är alltid svårt att säga, men jag tror Timrå gjorde rätt och var ändå så pass nära att hålla sig kvar. Samtidigt är det inte lätt med ekonomin för allsvenska klubbar.
- Nu ser det bra ut igen, men då kom tyvärr Covid in i bilden. Då vändes allt upp och ner. Jag tror ändå att Timrå är en klubb som klarar sig ett tag utan publik ett tag tack vare att dom har en bra grund att stå på igen. 

Hur mycket plats tog du i omklädningsrummet inledningsvis?
- Inte mycket. Den här traditionen har ändrats lite under årens lopp. När jag kom in sa jag inte mycket…

Var det en annan hierarki?
- Ja, så var det. Samtidigt speglar väl det hur samhället är idag? Det jag tror var bra på den tiden var att man lärde sig att göra rätt. Så länge man var i en bra miljö lärde man sig hur man skulle uppföra sig, respektera äldre och så vidare.
- Jag tror det här är viktigt, inte bara inom lagsport, i livet i allmänhet. Vi har hållit på med lagsport och varit i en bra miljö har också fått en bra skola på det sättet hur man ska uppföra sig.

Det har bara blivit att jag hamnat där jag hamnat

Om du ser tillbaka på den Henrik Zetterberg som klev in i A-lagets omklädningsrum, kan du då tänka dig att den killen från Njurunda skulle vara lagkapten i NHL under sex säsonger?
- Nej, nej. Så tänkte jag absolut inte. Under hela min karriär har jag på något vis levt i nuet. Jag har egentligen aldrig tänkt på eller reflekterat över vad jag har gjort eller varit.
- Det har bara blivit att jag hamnat där jag hamnat. När jag nu slutat och tittar tillbaka på karriären så tror jag att det funnits en plan för mig utan att jag vetat om det.
- Det började egentligen med ”Peo” och ”Nubben”. Sedan kanske det var, beroende på hur jag spelade och presterade, lättare att staka ut en plan. 

SPELADE UPP TIMRÅ

Säsongen 1999/00 var Henrik Zetterberg med och spelade upp Timrå till elitserien. Han svarade själv för tio mål och totalt 14 poäng på tio matcher i kvalet.
- Det är någonting jag ser som otroligt stort. Det var ett annat system då, men jag tycker att kvalserien var något av det roligaste inom svensk hockey eftersom det betydde så otroligt mycket för klubbarna som var med där.
- Att då få gå hela vägen och gå upp… Jag kommer ihåg matchen innan vi säkrade avancemanget. Då var vi uppe i Björklöven. Hade vi vunnit där hade vi redan då säkrat det. Björklöven vann den matchen och blev klara så vi fick vara med på deras firande och hela den biten.
- När vi fick vara med om det så… Sista matchen (Nyköping 4-0, Zetterberg ett mål) kändes ganska säker. Vi kände att det här var något vi skulle klara av, vi skulle vinna den matchen. Vi fick en bra start och det kändes säkert hela vägen.
- Känslan att få njuta hela den matchen med fansen, att vi klarade och gick upp… Hela biten efteråt var fantastiskt med firanden. Om jag ska ranka mina medaljer eller vinster så ligger det här otroligt högt för det betydde så mycket för alla. Vi hade dessutom haft samma lag under så många år och till slut klarade vi det. Det var en cool upplevelse.

Klart att jag var otroligt glad över att jag hade lyckats, men jag tror inte att jag njöt av det då
Redan under första säsongen i elitserien svarade Henrik Zetterberg för 15 mål och totalt 46 poäng på 47 matcher. Med de slutade han totalt sexa poängligan.
- Jag tänkte nog inte mer än att ”Jaha, nu är jag i elitserien”. Jag tänkte inte på att det var en så pass stor skillnad mellan allsvenskan och elitserien.
- Under just den tiden i min karriär utvecklades jag fortfarande mycket och tog nya steg hela tiden. Plus att jag spelade i en högre liga, vilket gjorde det här naturligt att jag, kroppen och spelet utvecklades.
- Att jag kunde vara kvar i klubben, ta steget upp och utvecklas tillsammans med klubben är också något som betytt mycket för mig. Hur ska man lyckas inom hockeyn? Jo, du måste ha väldigt mycket tur. Mycket av min tur var att jag kunde utvecklas i den miljö jag trivdes i.
- Jag fick växa med klubben vilket inte alla får göra. Jag fick möjligheten att utvecklas och mogna, som jag sa, i en miljö där jag trivdes väldigt bra.

Hann du njuta av att du utsågs till att bli Årets rookie, vann Guldpucken och så vidare eller är det mer nu efteråt du uppskattat dom utmärkelserna?
- Klart att jag var otroligt glad över att jag hade lyckats, men jag tror inte att jag njöt av det då. Kanske var det också då jag insåg att det fanns ett annat mål, jag ville bort dit (NHL).
- Egentligen kom det in ganska sent i min hockeykarriär att jag kanske skulle få chansen att spela där borta.

Fanns inte den drömmen under tiden i Njurunda?
- Drömmen fanns nog. Allt gick jättelätt för mig fram till det att alla andra började växa och komma i puberteten medan jag var ganska sen i utvecklingen.
- Exempelvis var TV-pucksåren jobbiga för mig. Jag var med ett år innan också, men då bröt jag nyckelbenet och det var för att jag var för liten. Det var bara en vanlig tackling så mitt nyckelben gick av.
- Jag var inget märkvärdig alls i TV-pucken. Det var först då jag kom till Timrå och fick börja träna riktigt som jag utvecklades. Thord Johansson som hade hockeygymnasiet lärde mig bygga grunderna i musklerna och hela den biten. Han var en stor del i hur vi tränade.

- Hela den här tiden upp till elitserien, det var först då som jag förstod att det här kan bli något större. Draftåret, jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna bli draftad. När jag sedan blev draftad ”oj”, att bli draftad av det Detroit som var då.
- Återigen hade jag tur. Jag fick stanna i Timrå för att utvecklas eftersom Detroit inte hade något behov av att ta över mig tidigt. 

DRAFTADES - PÅ CYPERN

Inför säsongen 2002/03 blev det bestämt att Detroit ville plocka över Henrik Zetterberg till NHL.
- Håkan (Andersson) ringde mig då draften var (1999) och gratulerade mig till att jag var draftad. Jag var i Cypern med mina kompisar då och hade egentligen ingen tanke på att det var draft.
- Han frågade om jag kunde komma över på en sommarcamp, men mitt i sommaren då jag var utomlands med mina kompisar var hockeyn det sista jag tänkte på, skrattar den blivande NHL-kaptenen och fortsätter:
- På vintern blev det mer fokus och Håkan hade en väldigt bra kontakt med spelarna. Då blev det på en helt annan nivå. Visst, jag spelade i Sverige ”men du måste göra det här för att ta ett steg till”. Det gav en kick och jag började träna ännu mer.
- Att träna har aldrig varit något problem och alltid väldigt kul. Eftersom jag jämt varit med killar som tyckte det varit roligt att träna så har vi alltid gjort det utan att vi egentligen har vetat att vi tränat.

Han hade knappt sagt ett ord till mig innan och nu stod han bara där och stirrade på mig
Henrik Zetterberg gjorde sin första NHL-start 2002 och sin sista match 16 år senare, 2017/18.
- Förväntningarna när jag åkte över… Tack vare att jag hade stannat i Timrå hade jag fått spela ett VM och ett OS innan jag ens satt min fot i Detroit. På så vis hade jag byggt upp en bra känsla inom mig själv, att jag redan hade spelat mot dom bästa i NHL.
- Jag kommer ihåg då jag kommer över första gången, det lag Detroit hade där då och som vunnit Stanley Cup säsongen innan. När jag började kolla på laguppställningen med (Steve) Yzerman, (Brendan) Shanahan, (Sergei) Fedorov i förstalinan. I andra var det (Pavel) Datsiuk, Brett Hull och Boyd Devereaux. Dom hade "Grind line" med (Kris) Draper, (Kirk) Maltby och (Darren) McCarty. I fjärde var det (Igor) Larionov, Luc Robitaile och Tomas Holmström. Jag minns att jag tänkte: ”hur fan ska jag få plats här?”
- Dagen innan vi skulle åka till rookie-campen sa Ken Holland ”bara så du vet så kommer du börja i Detroit, vara i truppen. Sedan får vi se om du tar en plats.” Det här gav mig en väldig trygghet när jag åkte upp till rookie-campen.
- Det var också en cool upplevelse att få vara med där uppe första gången. Vi rookies spelade mot andra rookie-lag. Vi var där under en vecka. Veckan efter kom alla proffsen upp. Då blev allt på en helt annan nivå när jag fick dela omklädningsrum med alla potentiella ”Hall of fameers” som var där. 

Hur upplevde du att kliva in bland alla dessa storstjärnor?
- Det var nervöst och där kan man snacka om att jag höll mig till min plats. Jag pratade bara då jag blev tilltalad.
- Både ”Lidas” (Nicklas Lidström) och Holmström hade stora roller, men egentligen var alla jättesnälla. Det var en stabil trupp och alla visste vad dom kunde. Ingen var taskig eller så, men att kunna snacka svenska med ”Lidas” och ”Homer” var jättetryggt. 
- Mycket handlade det om livet utanför rinken, att man kommer med i gänget. På ”training camp” hade vi matcher mot varandra. Man delade upp i tre lag som var och en tränade för sig själva och sedan spelade matcher. Jag kommer ihåg att i första matchen ställde upp för tekning. Darren McCarty stod bredvid mig. Precis innan domaren släppte pucken rappade han mig allt vad han kunde på skridskorna.
- ”Vad i helvete är det här” (skratt). Han hade knappt sagt ett ord till mig innan och nu stod han bara där och stirrade på mig. Jag klarade mig igenom det där och efter campen kom han fram till mig, skrattade och sa ”Det var Ken Holland som kom och sa till mig att testa den där Zetterberg och se vad han gör om du gör en sådan grej”. Jag klarade mitt test.

Campen gick bra för Henrik Zetterberg och han tog en plats i NHL:s bästa lag redan från start.
- Träningsmatcherna gick bra, jag fick en plats och i min första NHL-match spelade jag med Fedorov och Shanahan.
- Vi började på västkusten mot San José. Det var nog ganska skönt att börja borta då all spänning trubbades av lite grann. Samtidigt var det en helt annan upplevelse, att vi flög med vårt eget plan och allt det där.
- Alla hade sina platser på planet så när jag kom sist in tänkte jag ”var ska jag sätta mig någonstans?” När jag gick i gången sa Fedorov: ”Sätt dig här killen, jag har en plats bredvid mig”. Jag satt bredvid honom hela vägen ner och det betydde mycket för mig.
- Att spela första matchen var helt otroligt. Jag åkte på en sådan jäkla smäll…(Skratt) Det var en "välkommen till NHL"-smäll. Jag kom in på högerkanten och spelade in en backhandpassning. Sedan åkte jag och tittade på vart den skulle gå. Då kommer det en kille och ”pang”. 

SVENSKKOLONIN DETROIT

I Henrik Zetterbergs andra match kom hans första mål.
- Mot Anaheim efter en jättefin passning från (Chris) Chelios. Jag kom in i ett bra ”flow” direkt. Sedan åkte vi hem och då var det ”Stanley Cup-banner” och hela den ceremonin.
- Jag fick visserligen bara sitta på bänken, men att få se och uppleva hela den känslan var otroligt maffigt. 

Engelskan var bättre än hur han spelade på att den var. Han kom undan mycket med ”no english”.
Ni har varit extremt många svenskar i Detroit under din tid i klubben, hur har det varit med grupperingar under åren?
- Alla var med alla på något sätt. Vi var egentligen bara en härlig familj som reste runt, spelade hockey och hade roligt. Svenskar är normalt sett bra på engelska, har lätt att lära sig och komma in i grupper så jag tror inte det var svårt att komma in i gänget.
- Vi var tre svenskar under mina första år i Detroit och jag tyckte att det var tur att Pavel (Datsiuk) var där. Det var egentligen bara han och jag som var unga i det laget. Vi tydde oss till varandra och umgicks mycket även om han inte kunde ett ord engelska i början. Det kanske gjorde att jag kände mig trygg med honom.
- När vi kom till match fyra, fem spelade jag med honom och Brett Hull resten av den säsongen. Vi fick en ”connection” på isen, men även vid sidan av.

Hur skulle du beskriva Pavel Datsiuk vid sidan av isen?
- Han är en otroligt rolig människa, säger Henrik Zetterberg som samtidigt spricker upp i ett stort leende.
- Han har en fantastisk humor som jag tror, i slutet av hans karriär, fler fick en inblick i. Engelskan var bättre än hur han spelade på att den var. Han kom undan mycket med ”no english”. Han var smart eftersom han inte gillade uppmärksamheten.
- Att jag och Pavel hittade varandra var för mig betydelsefullt. Vi hittade ett sätt att spela hockey på som var otroligt roligt och som fick göra det på den nivån. Vi fick spela ett spel som kanske inte andra fick göra.

När kom din fru Emma in i bilden?
- 2006. Henne träffade jag i Stockholm efter det att vi vunnit VM. Det var på Tomas Brolins gamla klubb Undici. Det var faktiskt Kenny Jönssons förtjänst. Emma var dagbarn hemma hos Kenny och Jörgen då hon var liten.
- Hon kom in på Undici för att gratta Kenny. Jag och Kenny satt bredvid varandra. Kenny sa då till Emma ”Henrik är trevlig, där har du någonting”. Sedan var det kört, skrattar Henrik Zetterberg. 

Flyttade hon med dig över till Detroit på en gång?
- Nej, hon hade sin egen karriär med TV och hela den biten. Första vintern hade hon rese-TV. Då sågs vi inte mycket. Hon flög till Argentina. Sedan gjorde hon en avstickare till Detroit innan hon flög hem för att sedan flyga vidare till andra sidan. Det skulle vara kul att se hur många flygtimmar hon hade första året.
- Vi insåg sedan att det inte fungerade. Då tog hon ett beslut att kliva av sin karriär och flytta över. Det var ett stort steg för henne och det har inte heller alltid varit så lätt för henne under åren. Hon var då i steget att verkligen att etablera sig.
- Jag vet att hon fick förfrågningar från olika kanaler och dom fattade inte varför hon sa nej. Vi hade försökt hålla förhållandet hyfsat under radarn, men efter något år fattade dom varför. 

Henrik Zetterberg känner idag också, nu då karriären är över, att han vill ge tillbaka till Emma.
- Ja, så är det. Nu när vi flyttat hem och jag haft min karriär och då är det hennes tur att få göra det hon vill göra. Samtidigt trivs jag fantastiskt bra med att vara hemma och pappaledig. 

Återigen, när jag vann det ”jaha, vad kul”, men nu märker jag att det var speciellt och att det är ett stor pris i Nordamerika att vinna. 

Säsongen 2007/08 fick Henrik Zetterberg vara med om att vinna Stanley Cup med Detroit. Han utsågs dessutom till slutspelets mest värdefulla spelare efter att ha vunnit poängligan.
- Resan till segern 2008 startade egentligen 2007 med tanke på det lag vi hade, hur vi byggde upp det, men då åkte vi ur i ”conference finals”.
- 2008, för det första hade vi ett fantastiskt lag. Vi var en väldigt väloljad maskin. Jag och Niklas Kronwall brukar prata om det där ibland, att det var matcher där vi låg under i tredje perioder men ändå visste att vi skulle vända och vinna.
- Det var ett sådant jäkla självförtroende i truppen. När vi väl kom till slutspelet bara löste allt sig hela vägen. Samtidigt var nog det här egentligen personligen mitt bästa hockey år men också lagmässigt. Jag tror inte att jag har spelat en bättre hockey än vad jag gjorde den säsongen.

VANN CONN SMYTHE TROPHY

Som brukligt är firades Henrik Zetterberg och hans lagkamrater med en parad genom Detroit, en upplevelse han aldrig kommer att glömma.
- I Detroit, som är en så stor idrottsstad och har alla fyra stora sporterna med sina fans, när man gick så långt som vi gjorde märkte jag hur alla slöt upp. Det var en otrolig upplevelse att få vara med i hela den cirkusen som är under ett slutspel.
- För det första är ett slutspel långt och man lever i etapper hela tiden. När man klarat en runda pustar man ut och sedan, pang, in i nästa. Du lever i en bubbla och det händer egentligen inget annat i skallen än hockeyn under den tiden.
- Det blev långa resor för oss så det slet otroligt att spela ett helt slutspel… Varför vi inte klarade det 07 tror jag var för att det då verkligen var västkusten, hem, västkusten, hem. Vi hade lite kortare resor 2008 även fast dom var långa. Eftersom vi hade gått igenom det vi gjorde 2007 var det lättare att hantera 2008. I alla fall var det så för mig.
- Till skillnad från äldre spelarna som varit med länge, var 2006, 2007 och 2008 första gångerna jag gjorde den resan. Det är nog också orsaken till att det är så få förunnat att vinna, att det krävs så mycket för att vinna.
- Spelarna måste vara friska, skadefria och överprestera hela tiden och vid rätt tillfällen. Det är mycket som ska falla in för att kunna vinna. Därför tycker jag att som hockeyspelare finns det inget större att vinna än Stanley Cup. 

Vad betydde det för dig att få pris som hela slutspelets mest värdefulla spelare?
- Återigen, när jag vann det ”jaha, vad kul” (Skratt), men nu märker jag att det var speciellt och att det är ett stor pris i Nordamerika att vinna.
- Det är få förunnat att vinna. Dels måste du oftast ha vunnit Stanley Cup för att ens ha chansen att vinna Conn Smythe. För att ett lag ska vinna måste så många spelare vara bra under hela säsongen. Priset hade säkert kunnat gå till många andra, att då få vinna… Det är nog det största personliga pris jag har vunnit.
- Jag har egentligen inte så många troféer och är ingen ”Lidas” som vunnit sju Norris (NHL:s bästa back), skrattar Zetterberg. 

RYGGPROBLEMEN SOM FÖRSTÖRDE KARRIÄREN

Säsongen 2017/18 blev Henrik Zetterbergs sista i Detroit. Han tvingades då sluta på grund av ryggproblem, men skaderesan började flera säsonger innan.
- Mina ryggproblem går tillbaka till runt 2012, kanske tidigare ändå. Men det var då vi upptäckte att min disk i ryggen inte var som den skulle vara. Jag lyckades ändå spela, men mycket kom med på köpet där med träning, förberedelser, efter matcher, efter träningar. Det blev mycket extra bara för att jag skulle hålla mig spelduglig.
- Inför Sotji 2014, redan i november, fick jag ont. Vi gick in och kollade. Då såg man att det var en spricka rakt igenom min disk. Vi fick då ta ett beslut hur vi skulle göra. Detroit var fantastiska där eftersom dom lika gärna hade kunnat sagt att jag skulle operera mig på en gång så jag var tillbaka till slutspelet. 
- Ledningen i Detroit visste att OS betydde väldigt mycket för mig så vi hade en konsultation med Detroit och läkarna om hur jag ville göra. Vi kom fram till att vi kör. Jag hade då redan spelat med ryggproblem.
- Jag åkte över till OS. Allting kändes bra och jag spelade en match. Dagen efter då jag vaknade upp förstod jag att det var kört och någonting som var väldigt fel.

Jag kunde knappt gå på toaletten eller röra mig så det var hemskt. 
Trots att Henrik Zetterberg inte kunde spela mer under OS-turneringen blev han kvar en vecka innan han återvände till Detroit.
- Jag kunde inte ta mig hem och opereras i Ryssland var inget alternativ. När jag ser tillbaka så kan jag inte säga annat än att det var en jobbig tid. Gustav Nyqvist och jag delade rum. Han var min personliga sjuksköterska under den veckan. Jag kunde knappt gå på toaletten eller röra mig så det var hemskt.
- Jag fick åka tillbaka med första planet som gick till Nordamerika. Vi landade i New York. En bil plockade upp och körde mig till en läkare på Manhattan. Där gjorde jag en magnetröntgen och efter den beslutades det direkt att jag måste operera mig akut. Det visade sig att jag hade två sprickor så min disk var egentligen i tre delar. En del hade lossnat och tryckte på nerven. 
- Operationen gjorde jag under semifinalen i OS. Precis innan jag somnade in hade dom börjat spela. När jag vaknade upp var en av dom första grejerna systrana och läkarna sa att jag hade chansen att vinna OS-guld.
- Efter det, hela rehab-processen och den biten. Jag jobbade då med en kille från Toronto som skötte mer eller mindre hela min kropp. Det var i februari jag opererade mig och skulle egentligen borta resten av säsongen, men jag kom tillbaka och spelade två matcher i slutspelet.

Redan efter nio och en halv vecka var alltså Detroit-kaptenen överraskande tillbaka och spelade match igen.
- Jag tror hela den uppbyggnaden av kropp och träning gjorde att jag säsongen efteråt var väldigt stark. Jag kände mig bra i ryggen och lade om min träning på ett helt annat sätt.
- Säsongerna 2015/16 och 2016/17, personligen spelade jag en bra hockey. Jag kände mig stark och tyckte att det var kul. Det kunde lika gärna ha slutat i Sotji, men jag fick ändå några bonussäsonger.

 

Var det som hände i Sotji ändå början till slutet?
- Ja, det är väl så. Beslutet jag sedan tog att sluta hade lite att göra med det mentala. Den tid jag lade ner vid sidan av planen för att vara spelduglig krävde så otroligt mycket.
- Dessutom var vi i Detroit under en ombyggnad, Vi kämpade, kämpade och kämpade för att knappt ta oss till slutspel. Vi tog oss inte ens till slutspel sista två åren. Jag tog beslutet tidigt den sommaren eller året innan. Det växte fram.
- Sista matchen i Joe Louis Arena flögs mina närmsta vänner dit samtidigt som jag egentligen visste att det var min sista match även om jag försökte. Beslutet, det officiella, tog jag någon vecka innan campen. 

"DETROIT HÖLL I, HÖLL I OCH HÖLL I"

Detroit Red Wings har haft några tuffa år i NHL. Senaste säsongen var laget sämst av alla lag i hela NHL. Trots det andas klubben en hel del optimism samtidigt som Henrik Zetterberg klubbens vision och vännen Steve Yzermans återtåg i organisationen.
- Det är en del av systemet i NHL. Alla lag ska gå igenom det här. Detroit köpte sig mycket tid runt mitt och Pavels (Datsiuk) draft år. Dom valde Pavel i sjätte rundan och mig i sjunde.
- Vi kom in som nytt fräscht blod och vi var en del av en mix där det fortfarande fanns kvar äldre spelare samtidigt som Detroit fick nytt ungt blod som man ser nu också behövs. Du måste ”drafta” bra och få upp spelare.
- Tittar du på alla lag, Pittsburgh innan (Jevgenij) Malkin och (Sidney) Crosby, Chicago innan (Patrick) Kane, Colorado innan (Nathan) MacKinnon, ”Gabbe” (Gabriel Landeskog) och (Mikko) Rantanen. Nu måste drafta och bygga dina egna ”stars”. Det är vad Detroit gör nu.
- Det hemska i NHL är att du måste vara riktigt dålig för att bli bra skrattar Henrik Zetteberg som spelade i klubben mellan 2002 och 2018.

Zetterberg fortsätter:
- Jag tror också att Detroit kämpade länge och höll i, höll i och höll i…

För länge?
- Kanske, men jag är väldigt tacksam att vi gjorde det. Där har vi kanske en orsak till att min karriär slutade när den slutade. Det var dags för nytt blod i Detroit.
- Jag tror det ser ljust ut framåt. Detroit som organisation är så otroligt stark och bra samtidigt som dom har förutsättningar med arena och den tiden. Dessutom kommer Stevie (Yzerman) tillbaka och gör den ombyggnaden som behövs. Samtidigt som han och organisationen inser att det kommer ta tid.
- Det måste slå rätt i draften och jag tycker att det senaste två säsongerna har draftats bra, men det kommer, som sagt var, ta tid. Kollar du på exempelvis (Dylan) Larkin så är det en otroligt bra spelare. Vi har (Tyler) Bertuzzi som kom in och också är en väldigt bra spelare.
- Vi har en back som (Moritz) Seider, tysken, som kommer bli ofantligt bra, men Detroit låter dom mogna på något sätt. Dom behöver inte vinna redan i år. Såklart att man utåt säger att man ska ta sig till slutspel, men egentligen är det här en process som måste göras.

Är Steve Yzerman rätt man för det här jobbet?
- Ja, jag tycker han är helt rätt person för det. För det första, säger Yzerman att det ta lång tid då lyssnar folket i Detroit ”Okej, klart att det tar lång tid”.
- Ken Holland började den processen innan han lämnade och gick vidare, men hade han sagt samma sak hade det blivit ramaskri. Det är helt otroligt med tanke på att han vunnit fyra Stanley Cup med Detroit och byggt upp allt det som var innan.
- När Stevie kommer hem och säger det så ”ja, ja, det här är hur lugnt som helst”. Det finns kanske ingen större ikon i Detroit idag än Steve Yzerman. Han gjorde det bra i Tampa och trejderna han gjorde där för att bygga upp det som är där nu är egentligen helt hans förtjänst.
- Att han valde att komma tillbaka, för mig som har Detroit-hjärta blev jag väldigt glad för jag är säker på att det kommer vända.

MÅLFYRVERKERIET MOT FINLAND

Henrik Zetterberg har varit en flitig representant i svenska landslag. Säsongen 1999/00 var han med i Junior-VM tillsammans med bland andra bröderna Daniel och Henrik Sedin, Mattias Weinhandl, Niklas Kronwall, Rickard Wallin, Jonas Frögren och Tony Mårtensson. Sverige gjorde ingen bra turnering och slutade bara på en femteplats.
- Vi hade ett jäkla bra lag. Vi hade vunnit Junior-EM i Mora några år tidigare vilket nog det första jag fick vara med och vinna, så det var otroligt roligt. Det är också där jag och Kronwall umgås för första gången. Sedan har vi följts åt hela vägen och blev dessutom draftade av samma lag. Han kom över till Detroit något år efter mig.
- JVM är nog en startpunkt i min karriär. Vi hade Sedinarna. Henke och Danne var fantastiska redan på den tiden. Allt fokus var på dom så jag kom under radarn lite där. Det var ändå där Håkan (Andersson) och Detroit började få upp ögonen för mig.
- Samtidigt var det här då jag tog ett större steg i Timrå och utvecklades. Jag skulle säga att mitt internationella genombrott kom på Junior-VM. Det gick inte så bra för oss, men vi hade väldigt roligt och det var ett härligt gäng.
- I kvartsfinalen mötte vi USA och där var Rick DiPietro, som sedan skrev på för Islanders, helt otrolig och gjorde så att vi inte tog oss förbi till semifinal.

VM-debuten 2001, hur ser du idag tillbaka på den?
- Att som svensk få spela för Tre Kronor är såklart väldigt stort. Min generation såg upp till Tre Kronor väldigt mycket och länge trodde jag att VM var det största man kunde spela. Det var innan jag förstod att alla dom bästa var borta i NHL och spelade.
- Bengt-Åke (Gustafsson), (Håkan) Loob… Det var idolerna. Att då få spela i ett VM 2001 var otroligt coolt. Lära känna hela gänget med ”Pudding” (Anders Weiderstål) och alla…
- Jag tror också det är därför vi i Sverige har ett så stort hjärta för Tre Kronor, för att det är så ärofyllt att få vara med. Det är även därför vi efter att vi åkt ut där borta och efter hela långa säsongen där borta sätter oss på ett plan och åker för att få vara med i ett VM. Vi tycker det helt enkelt är så jäkla kul att få vara med.

 Det var såklart helt otroligt. Det är nog en av orsakerna till att jag fick komma in och spela så pass snabbt i Detroit
Just materialförvaltaren Anders ”Pudding” Weiderstål är en som Henrik Zetterberg menar betydde mycket för Tre Kronor.
- Han skapade en härlig stämning och har varit navet i Tre Kronor. Varje gång jag kom dit och träffade ”Pudding”…, säger Henrik Zetterberg som skrattar och skakar på huvudet när han med mycket värme i rösten pratar om den person som betytt mycket för många svenska hockeyspelare.
- Det här fick jag smak på 2001, att det var något väldigt roligt att komma till. Att få spela VM 2001 och OS 2002 innan jag ens varit i NHL var otroligt betydelsefullt.
- Jag tycker att det är lite synd att många idag åker över lite för tidigt. Jag förstår varför dom åker över eftersom det är NHL-klubbarna som tar dit dom tidigt.
- Om Detroit sagt till mig tidigt att jag skulle komma över så vet jag själv inte vad jag hade gjort, men nu gjorde dom inte det utan att jag skulle stanna. Som jag sagt tidigare betydde det mycket för min karriär. Att jag fick mogna och spela med Tre Kronor på en hög nivå innan jag ens varit där borta.

I november 2001 satt jag själv på Globen och såg dig göra fyra mål på Fredrik Norrena i Finland, vad hände?
- Jag vet inte vad som hände (skratt), men det var såklart helt otroligt. Det är nog en av orsakerna till att jag fick komma in och spela så pass snabbt i Detroit. På läktaren satt Ken Holland, Jim Nill och Håkan Andersson och så det här.
- När jag skulle flyga hem till Timrå efter den matchen satt jag i bilen på väg ut till Arlanda med Ken Holland och Håkan Andersson. Det var första inblicken jag fick i Detroit. Allt hänger ihop och även där hade jag lite tur, att jag gick in och gjorde fyra mål i just den matchen.
- Sweden Hockey Games är dessutom en rolig turnering att spela. Att då få göra fyra mål på Finland i en final… Jag hade maxflyt i den matchen. 

OS-FIASKOT

OS 2002 var inte samma klang och jubelföreställning. Efter att Sverige gjort en mycket fin turnering och spelat långa stunder en fantastisk hockey så raseras allt i kvartsfinalen då Belarus sensationellt slår ut Tre Kronor.
- Jag, Jörgen (Jönsson) och Mathias Johansson, det var vi tre som spelade i Sverige och som åkte över till Salt Lake City med staben. Sedan kom alla andra där bortifrån. Jag spelade i en kedja med Jönsson och Micke Renberg. Det var en otrolig upplevelse att få vara med i ett OS och det var där jag för första gången mötte dom bästa.
- Första matchen, när vi mötte Kanada och alla deras stjärnor gled ut på andra sidan kände jag ”shit”. Efter Kanadamatchen (vinst med 5-2) stod jag i mixade zonen. Många Detroitspelare gick förbi bakom mig. Bland annat (Kris) Draper.
- Jag fick ett hårt hugg i vaden. När jag tittade upp såg jag honom blinka till mig. Då visste han såklart att jag var Detroits spelare och att vi säsongen efter skulle spela tillsammans där. Det blev en känsla för mig att jag då var en av dom.

Ni gjorde en fin turnering fram till den här omtalade ödesmatchen.
- Ja, ja, ja… Jag tycker det är så tråkigt att det blev så för vi hade ett kul spelsätt. Hardy (Nilsson) betydde mycket för mig och min tid i landslaget. Vi spelade på ett sätt som tog hela världen med storm.
- Där har du sedan hockey i sin skönhet, att du kan förlora mot ett sämre lag och det gjorde vi. Hela den dagen, vi var uppe och gick klockan sex på morgonen eftersom matchen spelades på förmiddagen. Sedan flöt matchen bara på och allt gick emot oss hela vägen.
- På något sätt fattade vi aldrig att vi förlorade innan vi faktiskt förlorade. Vi hade hela tiden tron att vi skulle vända det där. ”Vi kör på för det kommer att lösa sig”.
- Förlusten var såklart väldigt jobbig, men jag kom undan på ett annat sätt eftersom jag spelade i elitserien. Jag tror killarna som spelade i NHL fick ta den stora kritiken. Där fick jag ändå en nyans av hur media kan vara. Hur hyllad du först kan vara för att sedan bli kapad. På så sätt var det lärorikt för mig att veta att så här funkar media. Media är en del av sporten och du måste leva med det, men du kanske inte ska ge dom allt. 

OS-GULDET

Efter OS i Turin 2006 kunde Henrik Zetterberg titulera sig olympisk mästare. Sverige vann guldet efter en dramatisk final mot Finland.
- Det var ett otroligt år och mitt första OS där jag var en etablerad spelare. Laget vi hade med ”Sudden” (Mats Sundin), ”Foppa” (Peter Forsberg), ”Affe” (Daniel Alfredsson) och ”Lidas” (Nicklas Lidström). Det var egentligen hela den generationens sista turnering ihop.
- Jag får fortfarande gåshud när jag pratar om det. Som hockeyspelare är det största du kan vinna Stanley Cup. Som idrottsman finns det inget större än OS. Det här märker man runt om i världen, att ett OS väger så mycket tyngre än ett Stanley Cup.
- Att då ha fått vunnit båda, att fått vinna OS med dom spelarna är helt otroligt. Att vi sedan fick åka hem till Stockholm, vara med om grejerna jag hade sett i TV då jag växte upp. Att få gå ut med Guldhjälmen på scenen, den känslan är helt oslagbar.
- När man ser folk som man får dela glädjen med blir som ett band som vi alltid kommer att ha. Hela det dygnet var helt hysteriskt och otroligt läckert. 

Hann ni ta del av Damkronornas framgångar när dom vann OS-silvret?
- Det som är härligt med OS är att du lever som en stor familj med dom andra i truppen. Då menar jag med alla sporter, skidåkning, curling, speedskating, hockeyn med både damer och herrar och så vidare. Det blir verkligen som en familj.
- Framgången för svensk hockey 2006 var egentligen unik. För oss att kröna det med ett guld var såklart väldigt stort, men också damerna som vann ett silver. Vi hade en härlig stämning i OS-byn och vi svenskar pushade varandra.
- Under ett OS lär du känna andra atleter, får en inblick i deras idrotter och hur det fungerar för dom. Det här tycker jag är roligaste med OS. Vi var svenska landslaget och inte bara Tre Kronor och Damkronorna. 

Jag hade till exempel haft Mike Babcock under åtta säsonger samtidigt som jag var en stor del i Detroit. Hockeyn kanske inte var det roligaste just då.

Senare samma säsong kom Henrik Zetterberg till Riga för att få vara med om att vinna VM-guld under Förbundskapten Bengt-Åke Gustafssons ledning. 

- Efter OS, jag tror att vi missade en match. Sedan var det ner till Västkusten och vips så var vi inne i NHL igen. Det blev från succé och det firandet till att snabbt komma tillbaka till vardagen.
- Vi åkte ur slutspelet relativt tidigt den säsongen. Orsaken till, tror jag, att så många av oss flög tillbaka till Europa för att spela ett VM var att vi hade OS på näthinnan och hur kul det var. Lite är det kaka på kaka att vinna OS och VM samma år och jag hade kanske velat sprida ut det under en tioårsperiod.
- Att vinna VM… Det är också något jag växt upp med, att få se Tre Kronor vinna VM-guld. Nu fick vi göra hela den här resan igen. Att få göra det med staben och alla runtomkring var fantastiskt. Att ha vunnit både OS- och VM-guld är för en svensk hockeyspelare är ofattbart.

Hur stor var Förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafssons roll i OS och VM-guldet?
- Han är också en som kan skapa stämning. För mig påminner han mycket om handbollens (Bengt) ”Bengan” Johansson. Dom har ungefär samma ledarskap.
- Han skötte gruppen, men lät oss styra mycket och vara delaktiga i allt. Jag unnade honom att få vara tränare och vinna eftersom han är en så härlig gubbe.
- Vi alla hade så kul ihop och man måste trivas som ett lag för att lyckas, vilket vi också gjorde. Som idrottsman i NHL handlar det väldigt mycket om att när du väl är ”på” ska du prestera, men när du är ”av” måste du kunna ha roligt. Här hemma i Sverige kan det vara svårare med det, men i USA är dom väldigt bra på det där.
- Både under OS och VM hittade vi en bra kemi och en på och en av-knapp. Vi kunde njuta, ha roligt och umgås, men när vi spelade då jävlar var vi bra. Det tror jag är en formel som egentligen är oslagbar. 

DOMINERADE I VM

Vid VM 2012 vann Henrik Zetterberg poängligan. På åtta matcher svarade han för tre mål och totalt 15 poäng.
- Det var skönt för mig att få komma iväg lite eftersom. Jag hade till exempel haft Mike Babcock under åtta säsonger samtidigt som jag var en stor del i Detroit. Hockeyn kanske inte var det roligaste just då.
- Att då få komma hem och verkligen prestera i ett VM var en stark upplevelse och otroligt roligt. Är det något jag i efterhand kan vara förbannad på så är det att vi inte klarade oss längre 2012 och gå hela vägen för vi hade ett väldigt bra lag.
- Jag tror att mår du bra presterar du bra. Det är så små marginaler och alla är så otroligt duktiga på den nivån, men mår du inte bra, tycker inte det är roligt eller känner en press så presterar du inte lika bra. 

Hur ser ditt liv ut idag?
- Jag är ju faktiskt fortfarande spelare och har en bra kontakt med Detroit. (Kris) Draper är högt uppsatt och chef för scouterna och draften så vi har mycket kontakt. Jag och Kronwall har mycket kontakt, (Daniel) Cleary, (Shawn) Horcoff… Vi har mycket kontakt.
- Mitt liv idag är väldigt harmoniskt. Jag spenderar väldigt mycket tid med Emma och Love. Jag har fått komma hem till Sverige och får bara vara, vilket jag är väldigt nöjd med just nu. Det har också inneburit att jag kunnat vara närmare min familj i Sundsvall och systern i Stockholm.
- Jag tycker också det är skönt att kunna vara uppe i Sundsvall på vintrarna. Bland annat har jag en bra kontakt med ”Nubben” i Timrå.
- Framförallt trivs jag med livet som det är. Sedan får vi se vad nästa steg är, men jag tar det med ro just nu, avslutar Henrik Zetterberg.

Hela intervjun med Henrik Zetterberg kommer i boken OLD SCHOOL HOCKEY 4 från Idrottsförlaget.