Håkan Loobs pappa, Paul, kom till Sverige efter att flytt från Estland 1944. Det var dramatiskt då Håkans farfar Jüri och farmor Tatjana flydde västerut en augustinatt. Med sig på flykten hade dom barnen Marie 13 år, Paul 11 år, Jaan 9 år och Leida 5 år.
”De tyska nazisterna var svin på alla tänkbara sätt, men i estländarnas ögon inget mot det skräckvälde ryssarna stod för. Sommaren 1944 nådde ryktet ut till Kihnu att Röda Armen var på väg in i Estland norrifrån. Framåt hösten skulle dessutom bomberna från hundratals ryska flygplan förvandla halva Tallin till grushögar.
När estniska flyktingar började anlända till Kuhnu förstod alla allvaret. Nu var det bara en tidsfråga innan vi skulle vara fångar under den fruktade ryska diktaturen. Min far och mor och deras föräldrar visste vad stalinistiskt förtryck innebar. Nu var det bråttom och min far bestämde sig. Vi måste bort från Kihnu innan ryssen kom. Farfar Peeters postbåt var den enda farkosten på Kihnu som kunde klara en färd över ett blåsigt Östersjön.
När mörkret fallit lördagen den 19:e augusti tog vi farväl av min farmor Maria och farfar Peeter. Alla grät och omfamnade varandra. Sedan tog vi oss ner till båten och gav oss i väg. Första målet var lilla ön Sangelaid i närheten av Kihnu. Där låg vi och tryckte hela natten och hela dagen utan att någon upptäckte oss.
Kockan nio på kvällen gav vi oss ut på den avgörande färden. Vädret blev bara sämre och sämre och efter fyra fem timmar på Rigabukten var läget kritiskt. Den grova sjön piskade. Plötsligt tändes stora strålkastare. Det bländande vita ljusskenet svepte över vattnet och fastnade på oss. Vi var upptäckta. Vi visste att de tyska attackplanen och patrullbåtarna sköt utan förvarning. Sköt gjorde också tyskarna, men från land.
Vi var vettskrämda. Döden jagade oss, men hann aldrig ifatt oss. Jag vet inte om tyskarna på allvar tog upp jakten på oss eller dirigerade några flygplan mot oss, men i dödsångesten var vi förstås övertygade om det. Förmodligen förstod tyskarna att vi var estniska flyktingar och sparade hellre sin ammunition till ryssarna.
17 timmar efter att vi lämnade Sangelaid trampade vi svens mark – på Gotska Sandön. Det var en underbar känsla. Efter bara en timme på Gotska Sandön hämtades vi av kustartilleriets personal och eskorterades till Fårösund. Under denna korta resa firade Jüri och skepparen den nyfunna friheten med Vodka eller om det nu var hemkört. När vi skulle lägga till i Fårösund var de så fulla att dom glömde slå av farten. Båten rammade bryggan och förvandlade den till kaffeved. Ingen grann entré precis i det nya hemlandet. Nästa dag transporterades vi till en flyktingförläggning i Slite på Gotlands Östkust.”
Desktop ad in article Mobile ad in article
Det här är en liten del av vad pappa Paul berättade om flykten från Estland för sin son Håkan en sommarnatt i köket i föräldrahemmet i Slite. Hela historien finns återberättad i boken ”Håkan Loob – Mer än hockey”.
– Det här visste jag ingenting om innan pappa berättade det för mig den här natten, berättar Håkan Loob då vi ses på ett hotell i Karlstad för en intervju om hans karriär.
Håkan Loob föddes 1960 och kom att växa upp i Slite, alltså där dom hade bott under en tid på flyktingförläggning. Första hockeyklubb för honom blev då IK Graip.
– Det var inte så konstigt att jag började med hockey eftersom vi 1965 byggde vår beryktade konstfrusna isbana i Slite där jag kommer ifrån. Dessutom bara några hundra meter från där jag bodde. Farsan var dessutom lite involverad som kassör i klubben. Då blev det naturligt att vi var där nere väldigt mycket.
Däremot var pappa Paul inte någon hockeyspelare.
– Nej, nej… (skratt) Han kunde knappt åka skridskor, men han spelade rinkbandy för Cementa.
– IK Graip bildades 1965. Då var det bordtennis, fotboll och hockey. Allt var under samma tak och då blev han involverad som en av kassörerna. Hockeybanan blev en stor prioritet och han engagerade sig mycket i den.
– Vi bodde, som sagt var, nära och jag kunde sätta på mig skridskoskydden och gå ner till rinken. Hockeyn var faktisk ganska stor på Gotland. När jag växte upp kunde vi ha tio lag med tioåringar på Gotland. Fem i norra och fem i södra serien. Alla som ville spela fick spela.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Håkans tre år äldre storebror Peter var den som började med hockeyn först i familjen.
– Det var en anledning till att jag också drogs med. Allt ifrån det att vi spelade landhockey på baksidan av huset eller i lägenheten. Det är en bra grej om man är en av dom yngre i brödraskaran, att man drogs med och fick vara med bland dom äldre.
– Jag minns att jag stod vid sidan av och längtade efter att få vara med dom äldre. Sedan var det någon som blev skadad och då fick jag hoppa in. Efter ett tag då jag bevisat vad jag kunde fick jag vara med lite mera. Samtidigt är tre år ett ganska stort hopp.
Håkan Loob (längst ner till höger) med IK Graip 1974.
Oftast ställer man ju lillebrorsan i mål.
– Ja, det gjorde dom in landhockeyn. Jag kommer aldrig glömma när vi band fast lösa små kuddar på mina ben. Sedan ställde dom mig i mål och sköt. Det här var något jag absolut inte ville, men jag var faktiskt målvakt i handboll ett tag, säger Håkan Loob med ett skratt och skakar på huvudet.
– Jag vet faktiskt inte varför jag blev det, men jag har bilder hemma där jag har handskar på mig eftersom det ”sverra” så i händerna. Helt ofattbart.
– Jag spelade även mycket fotboll. Det var fyra fem sporter där bordtennisen var stor för mig. Jag spelade lite tennis, men annars var det mest fotboll och ishockey. Jo, jag tävlingsseglade också fram till det att jag var 13 år. Optimistjolle.
Var det främst kring Gotland du seglade?
– Ja, men det fanns något som hette 70-iaden på den tiden. I vår region var det Stockholm, Uppland och Gotland. Först tävlade vi på Gotland. Sedan fick vi åka på regionsfinalerna i Stockholm. Vi var helt chanslösa.
– Regionsfinalerna var på Bosön. Vi var tre, fyra från varje distrikt. Stockholmarna hade båtar som då kan ha kostat 30, 40 000 medan vi kom med plastbåtar som kostade 5000. Min brorsa Janne var duktig att segla. Han var strateg och i en av deltävlingarna fick han en väldigt bra start. Då krockade han med en stockholmare och fick en diskvalifikationsflagg. Då han för en gång skull låg långt fram blev han diskad.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Att jag blev värvad var helt otroligt – Roma fick ge Graip ett par skridskor i övergångssumma
Under nästan hela Håkan Loobs tid på Gotland fanns det bara uterinkar.
– Visbys Ishall byggdes 1975 och jag fick uppleva att spela i den då nya hallen. Jag spelade i IK Graips A-lag då jag var 15 år och vi spelade i början av säsongen i ishallen innan vi flyttade ut till Slite.
– Sedan gick jag till Roma i ett år, så i princip under ett och ett halvt år var hemadressen Visby ishall.
Trots rivaliteten mellan klubbarna på Gotland blev han värvad till Roma.
– Att jag blev värvad var helt otroligt. Rivaliteten, bara tre mil mellan och ingen skulle gå från Graip till Roma. Graip och Roma hade hamnat i samma serie eftersom Graip hade avancerat upp, vilket dom inte skulle gjort eftersom dom fick storstryk i varje match.
– När vi spelade i samma serie blev rivaliteten ännu hårdare. Graip åkte ur samtidigt som det hade gått ganska bra för mig i Division 2. Då ville Roma naturligtvis ha över mig, men det var som att gå mellan Barcelona och Real Madrid.
– Det slutade med att dom förlikade sig och, hör och häpna, Roma fick ge Graip ett par skridskor i övergångssumma. Myten sa att det var en säck potatis, men det var ett par skridskor, skrattar den då blivande OS-guldmedaljören.
Hur togs du emot av killarna i Roma?
– Till slut blev det naturligt att jag med min talang skulle få åka i väg och spela.
Var det en stor omställning att som 15-åring spela med ”gamla farbröder” i 25-årsåldern?
– När jag tänker tillbaka, det jag kommer ihåg är att många av killarna var inte så väldigt bra. Ibland när man skulle få ihop lag tog man med någon äldre som knappt kunde åka skridskor.
– Dom hade sina jobb och tyckte att det där var roligaste som fanns. När lilla Graip spelade kvalmatcher kunde det komma 3 000 åskådare som stod där på vallarna runt uterinken. Det var verkligen jättepopulärt hockeyn. Det hände grejer där också, bråk, att folk blev nedslagna och det ena med det andra.
– Den stora fascinationen var att vi spelade i stockholmsserien. Vi fick åka båt över dit mer eller mindre varje helg. Ibland flög vi. Jag kommer ihåg att alla fastlandslag sa ”ska vi behöva åka till det där jävla Gotland?” Då behövde dom åka en gång på hösten och en gång på våren medan vi åkte varje helg.
– Jag kommer så väl första gången jag var med till Stockholm. Det här var 1975 och vi hamnade på McDonalds. Jag tyckte det var otroligt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Brödratrion Peter, Håkan och Jan Loob.
I Roma spelade Håkan Loob i samma lag som blivande stortränaren, Torgny Bendelin.
– Han var bra och ansedd som en av dom största talangerna på Gotland då han växte upp. Om man kan säga att det på den tiden fanns stjärnor på Gotland så var han en.
– Ett tag skulle man tejpa över kappan på skridskon. Då kom han på att man från slaktade bilar kunde ta säkerhetsbältet och nita fast det så det blev som en kardborre. Det var ”Toggans” uppfinning och det där hade vi alla sedan.
– Jag gillar ”Toggan”. Han var en kämpe och talang på alla sätt och vis. Han kanske borde ha spelat högre upp i systemet.
När kom du i kontakt med Tommy Töpel?
– Det var ganska tidigt. Han hade spelat ett antal år i Roma, men sedan blev han någon utvecklingschef på förbundet. Då var han lite ansvarig för Pojklandslaget, men inte som tränare. Jag var inte mer än 14-15 år och spelade i TV-pucken. Sedan skulle Pojklandslaget tas ut.
– Södra respektive norra Sverige skulle ta ut 40-50 spelare var till ett breddläger. Det fanns någon plats kvar. Då var det någon som sa ”jag tycker att ni ska ta med Loob”. ”Nej, det är väl ingen idé att ta med en gotlänning.”
– När jag ändå kom på det lägret fick jag som en liten relation med Tommy eftersom han vurmade lite för mig. Efter lägret skulle man ta ut Pojklandslaget och då kom jag med där.
– Det här glömmer jag aldrig. Tommy kom ner till Gotland för att ha en speciell träning med mig innan. Jag fick olika bågar medan han slog passningar till mig. Första resan med Pojklandslaget styrdes till Füssen i dåvarande Västtyskland och efter det här har jag och Tommy haft en fin relation.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Stod det sedan mellan Djurgården och Karlskrona?
– Nej, det stod aldrig mellan två klubbar. Tommy pratade med ledningen i Djurgården, men dom var aldrig riktigt intresserade. Det var inte heller någon annan klubb i högsta serien som var intresserade. Det var också därför jag gick till Karlskrona.
– Peter hade åkt dit året innan. Sedan sa han till ledningen där att han hade en lillebror som dom borde titta på lite extra.
Des har betytt väldigt för mig
Håkan Loob spelade två säsonger i Karlskrona. Under sin andra säsong i klubben svarade gotlänningen för 23 mål på 23 matcher, vilket såklart blev en ögonöppnare för många elitserieklubbar.
– Det var toppen i Karlskrona. Nummer ett var att Des Moroney var tränare där. Vilken karaktär. Han sa ett par saker till mig som gjorde att det där blev lite jävlar anamma i mig, men också kraven han ställde.
– Han skällde jämt ”what a för fan…”. Han pratade aldrig ren svenska någon gång. När vi skulle åka hem från en bortamatch kallade han fram mig. Han satt alltid längst fram. ”Du ska veta Håkan att dom jag skäller på mest är också dom jag älskar mest.” Då fick jag känslan av att han vill mig väl och det kommer jag aldrig glömma. Des har betytt väldigt för mig.
Des Moroney betydde mycket för Håkan Loob tidigt.
Vilken nivå höll han själv som spelare vid den hör tiden?
– Egentligen hade han gett sig redan det året jag kom till Karlskrona. Han satte ändå upp sig på laguppställningen några gånger och var redo att hoppa in.
– Året innan var han också tränare, men då var han även med och spelade. Han var med på våra träningar och kunde hur lätt som helst varit med och spela. Då var han ändå 42, 43 år. Des skridskoåkning var fantastisk och han bara flöt fram.
– Jag minns att han berättade en gång ”Därifrån jag kommer kunde vi spela i 20 minuter. Sedan slogs vi i 20 minuter och sedan spelade vi 20 igen” Vilka historier, säger Håkan Loob med ett leende då han minns tillbaka på sin mentor i Karlskrona.
Det var också i Karlskrona Håkan Loob träffade sin fru Marie.
– Ja, jag fick med mig något bra ifrån Karlskrona och vi hänger kvar vid varandra ännu. I princip var det på krogen vi möttes. Det var ju så på den tiden. Mycket har förändrats sedan dess. Då spelade vi onsdag och söndag. Varje fredag var vi ute och hade lite roligt trots att jag bara var 17-18 år.
– Hockeyn i Karlskrona… Första åren med Des började hockeyn bli populär. Sedan kom Timo Lahtinen år två och då gick vi rakt uppåt samtidigt som vi spelare blev lite småstjärnor där nere. Det var en fantastisk tid och i samband med den träffade jag min fru.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Efter två säsongen i Karlskrona valde Håkan Loob 1979 att lämna klubben för spel i Färjestad.
– Det var ganska enkelt val eftersom Färjestad var enda klubb som ställde en konkret fråga till mig. Att dom ställde frågan var tack vare Tommy Samuelsson och Thomas Rundqvist eftersom dom redan var i Karlstad då. Jag hade spelat med framför allt Tommy i juniorlandslaget. Det var där allt växte fram.
– När jag spelade i Junior-VM 1979 i Karlskoga och Karlstad var jag fortfarande i Karlskrona. Sedan ringde Conny Evensson och frågade om jag var intresserad av att komma till Färjestad. Hade det inte varit för Tommy och Thomas vet jag inte om jag hade vågat ta det där steget till Karlstad. På den tiden visste jag knappt ens vart städerna låg någonstans.
– Självklart visste jag att Färjestad var ett väldigt bra hockeylag, men tack vare dom två var det lite lättare för mig att flytta dit.
Hur var det att flytta till Karlstad?
– Dom hade något vi kallade Färjestad-huset. Vi hade säkert sju, åtta lägenheter i samma komplex. Där bodde vi yngre och jag lotsades in där av Kjell Glennert och kompani. Alla vi yngre umgicks dagligen och växte verkligen ihop. Vi var 10-12 stycken som verkligen var på ”G” och inspirerade varandra.
– Klart att det var svår omställning så till vida att hockeyn kom upp på nästa nivå, träningarna blev bättre och allt det där. Socialt, umgänget med dom andra, skulle jag säga var förhållande vis enkelt.
En ung Håkan Loob i Färjestad.
Elitseriedebuten säsongen 1979/80, hur minns du den?
– Skellefteå borta och fullsatt. Vi vann med 7-1 och jag kommer ihåg att jag gjorde ett av målen. Jag rundade Göran Lindblom som var landslagsspelare så det var stort. Efter den matchen trodde jag att vi hade något stort på gång, men det planade ut och vi slutade sjua den säsongen.
– Det var ändå lite extra att fått göra mål i första matchen, vilket gör att man kommer ihåg den väl. Dessutom brukar jag bli påmind om debuten.
Säsongen 1980/81 var Håkan Loob en av Färjestads nyckelspelare då klubben vann sitt första SM-guld.
– Vi hade byggt ett ungt lag och hade säkert sju, åtta man som var runt 20-21 år. Conny hade drivit fram det här laget på ett bra sätt. Han hade varit juniortränare innan han blev A-lagstränare och vurmade väldigt mycket för yngre spelare.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Håkan Loob, Thomas Rundqvist och Thomas Steen är alla födda 1960 och var topp tre i lagets poängliga den säsongen. Bästa back i poängligan var Håkan Nordin född 1961.
– Dessutom hade vi Tommy (Samuelsson). Vi var, som sagt var, ett gäng som var i rätt ålder och väldigt hungriga. Det hade hänt så mycket med den fysiska träningen. Vi låg i och tränade väldigt hårt.
– När jag kom till Färjestad 1979 tränade vi tre gånger i veckan under sommaren, sprang milen några gånger och körde något styrkepass. Den som låg långt fram där var Tommy Samuelsson. Han var en enorm träningsnarkoman som drog med oss andra.
– Från det att vi tränat tre gånger i veckan så började vi träna fem, sex gånger i veckan redan vid den här tiden. Det gav en jäkla utveckling och vi som kunde tillgodogöra oss träningen gick spikrakt uppåt. Det här skulle jag säga lade grunden till Färjestads långa framgång.
Vad betydde Conny Evensson för er yngre spelare?
– Jättemycket. Han hade ett sätt att se på saker som var väldigt inkluderande och lät oss unga komma till tals. Conny var en in och ur människa. Han kunde vara i gänget och bli fullt accepterad att vara en av oss.
– Sedan fick Conny dom här svarta ögonen och det började ganska tidigt. Han hade ett jävla humör, men också en enorm förmåga att tygla det. När han röt till då lyssnade alla. Hans direktiv följde man.
– Jag tycker, och får nog medhåll av dom flesta som var med på den tiden, att han betydde jättemycket. Vi var nog hem till honom några gånger för samtal för kommunikativt var han fantastiskt bra.
– Det han var överlägsen på var ändå att utveckla. Han hade nog väldigt, väldigt få spelare under sin karriär som sa ”Den där Conny, det går inte”.
Conny Evensson.
En stor anledning till att Färjestad lyckades så pass bra i framför allt slutspelet guldsäsongen stavas Hannu Lassila. En 27-årig finsk målvakt som Kjell Glennert hade värvat från HV71.
– Han var en riktigt fin dagslända. Givetvis blir han ihågkommer för att han gjorde ett fantastiskt fint slutspel. TV fanns med i bilden även om det inte var lika mycket som idag, men det gjorde att han blev lite kändis.
– Ska jag vara ärlig så i grundspelet var han bra, men det var inte ”WOW”. Det kom i slutspelet där vi till slut vann. Jag har haft en bra kontakt med honom långt efter. Han var lite av en kuf och en bestämd herre, säger Håkan Loob med ett leende och värme i rösten.
Desktop ad in article Mobile ad in article
När jag låg i båset omtöcknad av en hjärnskakning kom det in en fickkniv i båset som någon kastat med full kraft
I finalserien 1983 mot Djurgården höll det på att spåra ur rejält då så kallade fans till Stockholmsklubben gick över gränsen med råge för att få Håkan Loob och hans bror Peter ur balans.
– Att spela finalerna var kul. Det andra kan man väl inte säga att det var så festligt. Hela säsongen var annars väldigt bra för mig och jag gjorde 42 mål på 36 matcher och femman med mig, brorsan Peter, Tommy Samuelsson, Janne Ingman och Thomas Rundqvist var kanske den bästa jag spelat i.
– Men i finalserien upplevde jag ibland situationen som otäck, speciellt på Hovet, och jag kan erkänna att jag tappade koncentrationen på matchen. Det var ramsor som ”Håkan Loob är homosexuell” och att jag skulle dö.
Det sägs att du utsattes för en knivattack när du låg skadad i båset på Hovet?
– Jag hade knockats av Thomas Erikssons knä, inget oschysst, och när jag låg i båset omtöcknad av en hjärnskakning kom det in en fickkniv i båset som någon kastat med full kraft. Det var inte särskilt svårt att gissa att kniven var avsedd för mig. Tack och lov träffades ingen av kniven.
Sommaren 1980 draftades Håkan Loob först i nionde och näst sista rundan av Calgary Flames.
– Jag visste inte vad en draft var. Det damp ner ett litet paket i brevlådan. När jag öppnade det låg det en tröja där med en nia på ryggen eftersom det var i den rundan jag blev draftad. ”vad är det här?” Jag hade inte en aning.
– Calgary, vart ligger det? Det var så långt ifrån min verklighet. Jag spelade på, men helt plötsligt fick jag besök under säsongen 1981/82. Då kom assisterande General Managern för Calgary, David Poile som nu är i Nashville, till Göteborg.
– Efter matchen kom någon och sa att det var en som ville prata med mig. Han presenterade sig att vara från Calgary. ”Bara så du vet är vi intresserade av dig, vi draftade dig…” Det var såklart imponerande att prata med en från NHL, men det var inget mer med det.
– Sedan kom säsongen 1982/83. Jag öste in poäng (76 på 36 matcher). Då eskalerade det där. Frank Neal spelade i Färjestad. Hans så kallade polare var Bill Watters som i sin tur var agent som knoppat av sig från Alan Eagleson. Neal och Watters hade sommarstugor bredvid varandra någonstans utanför Toronto.
– Frank frågade mig om jag inte skulle ha en agent, vilket då skulle vara Bill. Samtidigt hade (Björn) Wagnsson och alla dom här kända agenterna hört av sig eftersom jag var draftad.
Då hörde jag ett jäkla liv – det var en polis som blåste i en visselpipa och vinkande
Agent för Håkan Loob blev till slut Bill Watters.
– Han började ringa till mig och berättade att Calgary var intresserade av att få över mig dit. Jag visste inte vilket ben jag skulle stå på och inte heller visste jag vad Calgary var. Dessutom hade jag och Marie fått barn tidigt. Henrik var inte mer än två år då.
– Frank övertygade mig och vi kom överens om att jag skulle åka över, men jag var tvungen att först titta i kartboken vart Calgary låg någonstans. Vi sa att vi skulle chansa. Hade det inte fungerat där borta så hade vi kunnat åka hem.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur minns du första dagen i Calgary?
– Jag var väldigt orolig eftersom allting var så ovisst. Vi åkte över lite tidigare till Frank och bodde hos honom under två veckor för tidsomställningen och så vi fick anpassa oss lite.
– Sedan flög vi till Calgary och det glömmer jag aldrig. Vi landade med all packning och släpade ut alla packning. Sedan mötte en av killarna från kontoret oss på flygplats. Al Coates, som han heter, var lite högre upp i rangen där så vi förstod att dom tog det på allvar att jag kom dit.
– Vi skulle checka in på ”West in” och så vidare. Jag fick en leasingbil. Sedan fick jag ett programkort därefter skulle träningslägret börja. Vi stod där på ”West in” som var ett fint hotell ”Vad gör vi nu?”.
– Första dagarna när jag skulle köra den där bilen var jag livrädd i trafiken. Jag svängde lite sakta in på gatan. Då hörde jag ett jäkla liv. Det var en polis som blåste i en visselpipa och vinkande. Jag svängde in till kanten och han stoppade mig för att jag inte fick svänga som jag hade gjort. Det blev att förklara att jag kom från Sverige på en halv taskig engelska, skrattar Håkan Loob.
Kenta Nilsson och Håkan Loob.
I det Calgary Håkan Loob kom till 1983 spelade även Kenta Nilsson och Kari Eloranta.
– Vi hade besökt Kenta då han bodde i Ösmo, men vi hade inte så jättemycket kontakt i början eftersom vi inte kände varandra. Vi ville inte heller ringa och fråga honom om en massa saker eftersom vi knappt visste om vi skulle vara kvar i Calgary eller åka hem. Farmarligan var inget alternativ för mig på den tiden.
– Vi kom till Calgary och visst var det bra att ha Kenta där, men det blev ändå ensamt. Det var jag, frugan och lillgrabben. Egentligen hade vi ingen kontakt med någon i laget då eftersom allt var nytt för oss. När träningslägret skulle börja fick jag bo på hotell och då var frugan själv. Marie anpassade sig nog inte förrän efter fem, sex månader. Hon trivdes inte riktigt i början, längtade hem och allt det där.
Var ni på väg att åka hem?
– Nej, inte riktigt. Hon hade respekt för att hockey skulle få avgöra det. Jag hade en sådan tur i början. I och med att jag hade gjort så många poäng i Sverige gav Calgary mig någon extra chans. Jag behövde inte börja längst bak på träningslägret där vi i princip var 90 man.
– Man delade upp i två lag och jag fick vara med i första kedjan i ett av lagen tillsammans med två veteraner. Träningslägret gick och dom sållade bort en massa spelare, men jag var kvar. Sedan skulle vi spela första träningsmatchen mot kanadensiska OS-laget som skulle till Sarajevo 1984.
– Vi vann med 9-4 och jag gjorde fem mål. Då vart det ”proppen ur” och det blev klart att jag skulle få vara kvar, vilket gjorde att allt blev lite mer stabiliserat. Då kunde vi skaffa lägenhet och det mesta löste sig.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Från boken Håkan Loob – Mer än hockey:
– Man kunde skämta om det mesta inom laget, endast ett ämne var tabu – fruarna. Du fick aldrig, aldrig skoja om spelarnas äktenskap och fruar. Det hade ingen berättat och det höll på att kosta mig ett kok stryk av självaste Lanny McDonald. Lanny och jag var på väg in i duschen när jag märkte att han var väldigt röd om snoppen.
– Jaså du, frugan var ovanligt het på gröten i natt – sa jag och skrattade.
Han blev blixtförbannad, tyckte upp mig mot väggen och röt:
– Vad du än gör Håkan, skämta aldrig mer om min fru!”
– Jag blev oerhört förvånad, men samma inställning hade flertalet nordamerikanska spelare. I sällskap av sina damer talade de ett helt annat språk än inom laget. Aldrig att du hörde ordet fuck i varenda mening.”
Mannen, myten, mustaschen – Lanny McDonald.
Hur togs du emot av exempelvis lagets stjärna, Lanny McDonald?
– Jag bodde ihop med en annan rookie då och jag kommer så väl ihåg det första Lanny sa till mig. Jag och den andra rookien spelade i olika lag. Vi kom ner till omklädningsrummet och jag tyckte han varit ganska bra.
– När vi dagen efter kom ner till rinken stod hans väska packad. Då var Lenny där. Jag sa att jag tyckte det var synd eftersom jag tyckte han var bra. Då sa Lanny till mig ”Du ska inte bry dig för mycket för nästa gång kanske det är du”. Att kämpa för varandra, empati och allt det där, nej det fanns inte där. Jag tänkte ”wow”.
– Självklart var det rätt eftersom djungelns lag var det som gällde och jag skulle överleva. Det var 35-40 forwards på lägret och bara tolv skulle vara kvar. Konkurrenssituationen var enorm.
– Den var första mötet med honom, men Lanny och andra veteranerna var väldigt bra. Amerikaner och kanadensare är väldigt trevliga och gemytliga även om dom är ytliga ibland. Sedan fick jag en rumspolare, Mike Eaves, som var fantastisk. Han kom från college och det amerikanska skolsystemet. Han var väldigt mycket för europeisk hockey och hade spelat några säsonger i NHL. Han var väldigt omhändertagande och vi blev goda vänner.
NHL-debuten fick Håkan Loob göra på bortaplan mot Vancouver.
– Är det något jag kan skryta så är det att jag har gjort mål i min första match i alla ligor. Jag gjorde mål även i den matchen. Vi vann med 5-3. En journalist frågade mig ”du gjorde mål i din första NHL-match, hur många mål tror du kommer göra ditt rookie-år?” Jag svarade ”hur många matcher är det?” (skratt) Det där blev det rubriker av dagen efter i tidningarna.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Familjen Loob kom ganska snart att känna sig hemma i deras nya hemstad, Calgary.
– Vi trivdes jätte, jättebra. Marie också. Det som börja hända efter fem, sex månader var att vi började söka oss in i sociala nätverk. Då träffade vi på folk som var med i den svenska föreningen. Det visade sig finnas bara i den föreningen 1 500 med anknytning till Sverige i Calgary.
– Bland annat var det en familj från Göteborg som hade flyttat dit ett år tidigare. Dom var otroligt vänliga, tog in oss. Vi firade jul tillsammans och umgicks. Framför allt kunde Marie umgås med Rose-Marie, som frun heter. Det här var en jätteräddning för oss.
– Situationen blev helt annorlunda. Vi skaffade radhus och i stället för att hyra möbler började vi köpa nya. Till slut köpte vi eget hus och det blev precis som den trappa man vill gå i. Inte för stora steg, men inte för små heller.
Det gick från att ha gjort 44 poäng till 106 poäng, vilket var en av dom största ökningar från en säsong till en annan i NHL:s historia
Säsongen 1987/88 gjorde Håkan Loob som första och hittills enda svensk 50 mål i NHL.
– Ska jag vara riktigt ärlig är det konstig att det blev så eftersom 1986 och 1987 var dom värsta åren i min hockeykarriär.
– Dels fick jag en svår axelskada tidigt som jag drogs med hela säsongen. Sedan tappade tränaren förtroendet för mig och jag trycktes längre och längre ner i kedjorna. Till slut spelade jag bara sporadiskt. Jag var beredd att åka hem då. Jag sa till vår General Manager, Cliff Fletcher, ”Det här går inte eftersom coachen inte har något förtroende för mig och jag kan ha det bättre hemma”.
– Sedan åkte jag till VM 1987, vilket också var en kantboll, och jag sa till Fletcher att jag inte skulle komma tillbaka. Vi vann VM och det gick hyfsat för mig. Jag åkte ändå tillbaka eftersom dom hade lovat att jag skulle få operera mig där. Axeln hade hoppat ur led säker 40 gånger den säsongen. Även om det var en allvarlig skada kunde jag ändå spela.
Operationen gick bra och när Håkan Loob låg på sjukhuset i Calgary fick han besök av coachen.
– Vi pratade och han frågade hur jag tyckte och tänkte. Han frågade om jag ville stanna kvar, men jag svarade att det var kört. Hur det än var övertygade Cliff Fletcher mig att ge det en chans till.
– På den nåden, att dom bönade och bad, samtidigt som jag kände att jag kanske skulle försöka… Att då komma tillbaka och få en sådan säsong… Det gick från att ha gjort 44 poäng till 106 poäng, vilket var en av dom största ökningar från en säsong till en annan i NHL:s historia. Jag tror Guy Lafleur är den som har rekordet.
– Nu ska jag inte säga att det var bra att vi bytte tränare, men Bob Johnson fick avgå och Terry Crisp kom in. Allt blev nytt och jag tränade som en idiot efter att jag blivit opererad. Det tog också lång tid för mig att komma tillbaka och jag missade Canada Cup 1987.
– Jag kom till träningslägret i Calgary utan att veta hur det skulle hålla. Den bästa delen av säsongen var efter jul, men det hade rullat på hyfsat innan också.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Håkan Loob fick dessutom två nya kedjekamrater säsongen 1987/88.
– Joe Nieuwendyk kom in från college och sedan var det Gary Roberts. Vi tre blev en kedja som hängde ihop i vått och torrt. Det var som att spela med Janne Ingman och Thomas Rundqvist igen. Inget hattande utan vi fick spela tillsammans hela säsongen.
1989 vann Håkan Loob Stanley Cup.
Säsongen 1988/89, vilket kom att bli den då 28-åriga Håkan Loobs sista i NHL, vann Calgary Stanley Cup.
– Det var en fantastisk resa. Nu var både jag och vi som lag ganska etablerade. Vi hade gått ganska bra och jagade i sort sett i kapp Edmonton.
– När jag kom till Calgary var Edmonton överlägsna och hade vunnit Stanley Cup under ett antal år. När vi kom i fatt Edmonton visste vi att vi var ett av bästa lagen i ligan. Vi hade redan 1986 slagit ut Edmonton i slutspelet och gått till final mot Montréal.
– Vi hade ett kanonlag redan då och sedan gjorde vi några trejder. Bland annat fick vi (Doug) Gilmour, Joe Mullen och några till. Säsongen 1988/89 var vi en av favoriterna.
– Resan till finalen var kantad av förväntningar, men också framgång. Vi förlorade inte några matcher i onödan och på hemmaplan var vi otroligt svårslagna. Alla började prata om att vi hade en fördel av att spela på hög höjd och andra lagen sa att dom blev andfådda när dom kom dit och allt det där (skratt), men anledningen till att vi vann var framför allt för att vi var ett djävulskt bra lag.
Jag kan faktiskt idag känna att det är overkligt att jag spelat där borta, i världens tuffaste liga, gjorde 50 mål och var med om att vinna Stanley Cup
Går det att klä ord på känslan när man vunnit ett Stanley Cup?
– Man var chockad hela tiden. Vi avgjorde i Montréal Forum där inget annat lag än Canadiens hade vunnit Stanley Cup tidigare. Sedan skulle vi flyga hem, viket tog ungefär fem timmar, Stanley Cup-bucklan med på planet. När vi kom hem runt fyra, halv fem på morgonen var det 10 000 människor som stod på flygplatsen för att ta emot oss. Då förstod jag vilken dignitet det här hade.
– Paraden var i riktigt dåligt väder, men uppskattningsvis var det ändå 400 000 människor ute på gatorna. Då ska man veta att staden hade 750 000 invånare. Det var overkligt och jag ryser när vi pratar om det nu.
– Målet var stort, men resan dit… Det är nästan ofattbart att jag fått vara med om det. Jag kan faktiskt idag känna att det är overkligt att jag spelat där borta, i världens tuffaste liga, gjorde 50 mål och var med om att vinna Stanley Cup. ”Är det verkligt?”
Desktop ad in article Mobile ad in article
Var det bestämt redan innan säsongen att ni skulle åka hem till Färjestad inför 1989/90?
– Vi kom dit då Henrik var två år och nu var han åtta. Han hade börjat skola i Calgary redan då han var fem år. Vi kände att vi måste besluta oss för att vi antingen blir kvar och skriver ett lite längre kontrakt eller åker hem och får honom att börja i svensk skola.
– Jag hade just haft mina bästa två säsonger i karriären och var på topp. Jag kan idag säga att jag blev kallad idiot mer än en gång när vi hade bestämt oss. Grejen var den att vi egentligen hade bestämt oss redan sommaren innan att det skulle bli sista säsongen.
– Jag varnade Calgary väldigt tidigt, men jag tror inte dom tog mig då på riktigt allvar. När dom sedan ville förlänga kontraktet sa jag att jag inte var intresserad och att vi skulle åka hem. Då började dom inse att jag menade vad jag sa.
– En sak som jag minns var från Toronto. Bill Watters var fortfarande min agent. Han hade kallat till möte med honom, mig, Cliff (Fletcher) och en till från organisationen. Vi skulle diskutera vad som krävdes för att jag skulle vara kvar. Det gick så långt som att dom skulle anställa och skeppa över min svärmor för att vara till hjälp för Marie och barnen, Niklas var också född då.
Har du någon gång ångrat att du inte stannade kvar?
– Egentligen inte. Två år efter jag åkte hem hörde Calgary av sig och ville att jag skulle komma över igen eftersom jag hade fortsatt göra ganska mycket poäng i elitserien. När dom började prata om siffror som en miljon dollar och jag hade flyttat hem för 25 000 kronor i månaden, självklart tänkte vi efter en extra gång då.
– Vi började prata om att åka över ”Vi känner folk i Calgary och det var inte så länge sedan vi var där”, men efter att vi tackade nej hörde dom aldrig av sig igen.
Håkan Loob och Bengt-Åke Gustafsson.
Håkan Loob återvände till svensk hockey och Färjestad efter att han fått vara med om att vinna Stanley Cup 1989. Inför säsongen 1993/94 blev det omkastningar i Färjestads led. Harald Lückner klev av tränarjobbet. In kom i stället tidigare FBK-spelaren Jörgen Palm. Även dom två dubbla världsmästarna, Thomas Rundqvist och Bengt-Åke Gustafsson lämnade för spel i Österrike. Samt att Lars Karlsson slutade. Även om optimismen var stor inför säsongen blev det klubbens sämsta prestation sedan 1970-talet. Färjestad hamnade näst sist i elitserien före jul och med det fick i stället spela i allsvenskan.
– Säsongen var inte en chock, men alla förväntade sig att Färjestad alltid, oavsett ”spelartapp”, har ett hyfsat slagkraftigt lag. Den säsongen blev det ändå tufft. Thomas och ”Bengan” försvann ner till Feldkirch. Lars Karlsson fick en ganska problematisk knäskada. Vi tappade tre landslagscentrar. Plus att vi hade nya tränare.
– Att vi hade nya tränare tror jag inte var något fel. Jörgen Palm kom och jag tycker att han gjorde det mesta rätt, men just avsaknaden av rutin märktes. Vi hade ett ungt lag där vi hade fått in Andreas Johansson och Mats Lindgren som var 19, 20 år gamla. Dom skulle sedermera bli kanonspelare, men vi fick det ändå tufft.
Desktop ad in article Mobile ad in article
När vi vann sista matchen, den lyckan… Jag har aldrig varit med om maken. Det var nästan som att vinna Stanley Cup
Efter 22 matcher delades serien upp och dom två sämst placerade lagen i elitserien trillade ner i allsvenskan.
– Vi hade spelat elva träningsmatcher inför säsongen. Jag tror att vi vann tio och spelade en oavgjort. Alla trodde och tänkte att generationsväxlingen var klar. Sedan förlorade vi sju raka matcher.
– Klart att vi hade 15 matcher att få igång någonting, men vi hade ett dåligt självförtroende och hann aldrig ikapp.
– Sista seriematchen hade vi nere i Rögle. Vi behövde vinna för överhuvudtaget stanna kvar över strecket. Samtidigt mötte HV71 Leksand och måste förlora. HV71 vann och vi fick stryk av Rögle. Det gick något elakt rykte om att Olle Öst och en HV-ledare låg och kramade om varandra, vilket såklart bara var snack, skrattar Håkan Loob och fortsätter:
– Skit samma eftersom vi förlorade. Kjell (Glennert) var med ner till Rögle. Jag kommer ihåg då han kom i omklädningsrummet efter matchen med sin karisma. Han borde varit helt förkrossad, men det enda han sa var ”Jaha, då var det bara att börja om”.
8:e januari 1994 inleddes allsvenskan. Färjestad inledde med att spela 2-2 mot Huddinge på hemmaplan.
– Vi var såklart tagna av stundens allvar. Vi skulle möta, inget ont i dom lagen, Huddinge, Kiruna, Boden, Troja… Det var rena rama Cirkus Scott.
– Efter tre omgångar hade vi två poäng. Vi spelade oavgjort mot Huddinge och förlorade mot Boden, så det såg inte så väldigt bra ut.
– I slutet av januari kom OS-uppehållet. Då bytte vi tränare. Återigen, jag klandrar inte Jörgen Palm, Janne Ingman och Håkan Nordin som var tränare. Jag tycker inte på något sätt att dom hade skuld i det här, men vi blev lite lurade av den här generationsväxlingen.
– ”Bäckis” (Per Bäckman) och Gunnar Johansson kom in. Allting gjordes om. Jag blev till och med lagkapten, något som jag aldrig någonsin varit någonstans. Allt stabiliserade sig i laget och vi förlorade knappt någon match.
– Då jag kom tillbaka efter OS gick vi till final mot Boden i bäst av tre och körde över dom fullständigt (7-3, 6-0, 6-2). När vi vann sista matchen mot Boden med 6-2, den lyckan… Jag har aldrig varit med om maken. Det var nästan som att vinna Stanley Cup. Vilken glädje det var över att vi var tillbaka i finrummet.
– Det var tufft eftersom vi också visste hur svårt det kunde vara att komma tillbaka, Björklöven, Västerås, Södertälje… Sista matchen mot Boden var kanske en av viktigaste segrarna i Färjestads historia.
Two Greats – Loob & Gretzky.
Håkan Loob spelade i Färjestad till och med säsongen 1995/96. Som 36-åring svarade han för 17 mål och 49 poäng på 40 matcher.
– Anledningen till att jag slutade då var ungefär den samma som när jag flyttade hem från NHL. Jag hade bestämt mig för att det skulle bli min sista eftersom min energi tröt något vansinnigt. Inte energin att göra poäng för det fungerade bra och jag låg i toppen av skytteligan. Men jag hade så svårt att motivera mig på sommarträningen.
– Jag kunde jag inte driva mig till att vara i toppen. Då bestämde jag mig för att det skulle bli sista sommaren jag tränade ordentligt. Den säsongen åkte vi ut i semin mot Luleå. Jag är förresten fortfarande avstängd.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Så det blir ingen comeback nu?
– Nej (skratt). Besvikelsen var stor och jag hade fått en jäkla propp av (Mattias) Öhlund i sista finalen. Jag var som en skadeskjuten kråka samtidigt som vi var på väg att förlora matchen hemma. Tomas Holmström kom i mittzonen. Då tog jag klubban och rappade honom så mycket jag orkade över benen.
– Som tur var blev han inte skadad, men jag fick matchstraff. Efter ett fick jag frågan om jag skulle spela säsongen efter. ”Nej, det kommer jag inte göra”. ”Om du kommer spela så är du avstängd fyra matcher”. ”Holma” var här i Karlstad förra året och vi skrattade då vi pratade om det här.
Håkan Loob har spelat fyra VM, två OS och ett Canada Cup. VM-debuten fick han göra 1983 i Helsingfors. Tre Kronor slutade fyra.
– Jag tror att vi hade 15 eller 16 VM-debutanter. Det var givetvis en fascinerande resa och jag var stolt över att få ställa upp för Sverige i ett Hockey-VM. Vi hade ett ungt lag så förväntningarna var inte så jättehöga. Även där gjorde jag mål i första matchen då vi mötte USA
– Kanada hade ett kanonlag med (Wayne) Gretzky och Bobby Clarke samtidigt som ryssarna var så otroligt bra vid den här tiden. Alan Eagleson var överledare och han betedde sig som dom ägde hela världen och lite till.
– Thomas (Rundqvist) och jag var på hotellet Hisperia. Hotellet hade en stor nattklubb och ”gambling area”. När vi gick förbi, vi hade ju inga pengar att spela för, satt Bobby Clarke där med en stor cigarr vid Blackjack-bordet och med en enorm bunt med dollarsedlar i handen.
– Vid hissarna på hotellet stod några av kanadensarna som sa åt folk ”party on fifth floor”. När sedan dörrarna öppnades på femte våningen stod några andra från laget och kastade vattenhinkar på folk som trodde att dom skulle få komma på fest.
Vid Canada Cup 1984 fick du lära känna Leif Boork som coach.
– Först blev jag ovän med honom vid finalerna 1983. Eller ovän… Jag brukar säga att vill man vinna så måste man vara beredd på att gå över både stock och sten. Han stod i vägen och var den som vann.
– Canada Cup skulle bli spännande och jag hade spelat en säsong i NHL. Vi hade ett bra lag med både stjärnor, bra tekniska spelare och arbetshästar, (Lars) Molin, (Thomas) Gradin, bröderna Sundström (Patrik och Peter) och så vidare.
– Vi hade lite för stor respekt för Kanada i finalerna. Turneringen började med 1-7 mot USA. ”Boorken” gömde sig i omklädningsrummet och ville inte fejsa pressen. Alla dömde ut oss och man skrev i pressen att ”Boorken” var för orutinerad och så vidare.
– Sedan krånglade vi oss fram och gjorde det väldigt bra. Bland annat slog vi Kanada i Vancouver med 4-2. Sedan kom semifinalen. Vi körde över USA och vann med 9-2 och var på G, men att möta kanadensarna var ett steg till.
– Vi började med att förlora första finalen i Calgary med 5-2. Sedan gjorde vi match av det uppe i Edmonton och var på väg att vända. Tittar man idag tillbaka på deras lag så hade dom storstjärnor rakt igenom.
Leif Boork.
Vid VM 1987 fick du vara med om att vinna ditt första guld.
– Det var ett jäkla gott gäng där många kände varandra. Kiruna-maffian och så vidare. Matti Pauna och alla dom här killarna var ganska tajta. Det behövdes en lite ”dutt i röva”, framgång och lite tur med hela det här domstolsförfarandet.
– Laget växte fram och var egentligen redan från början ett väldigt bra lag. Annars gör man inte 9-0 på Kanada och skakar om både Sovjet och Tjeckerna som hade väldigt bra lag.
– Om vi sedan var värda att gå till slutspel med tanke på det här med domstolen får andra värdera. Jag tyckte i alla fall att vi gjorde det bra till slut.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Vi förnedrade Kanadas killar – vi trodde knappt på det själva då allt började rulla in
Det var inte en helt kurant Håkan Loob som anslöt till turneringen.
– Jag hade problem med axeln och visste inte vart jag skulle spela nästa säsong. Det var inget bestämt kring det. Dessutom hade jag precis brutit ett finger och spelade med en specialhandske. Min sorg då jag lämnade Calgary blev till glädje då jag kom till Wien.
– Jag hade spelat med Tre Kronor många gånger och kände vilken lättnad det var att få komma till mina polare och där allt var positivt. Jag tror också killarna i laget tyckte det var positivt samtidigt som jag tyckte det var kul att få spela hockey och känna att det var två tränare som trodde på mig.
– Direkt då jag kom till VM fick jag spela med två våra spelare, Sandström och ”Bengan”.
9–0 mot Kanada…
– Vi vann inte ens med sådana siffror mot Norge. Sedan kom det här spekulativa att dom inte hade något att spela för och allt det där. Någonting kanadensare alltid har är heder. Oavsett om dom var bakfulla eller vad det än må vara så har dom just hedern.
– Kanadensarna var fruktansvärt frustrerade då målen började rinna in. När Micke Andersson gjorde mål högg dom ner honom, och så vidare. Vi förnedrade Kanadas killar.
– Hade vi vunnit den matchen med exempelvis 2–1 eller 3–1 så hade vi aldrig blivit världsmästare. Det gällde för oss att ösa på. Vi trodde knappt på det själva då allt började rulla in. Vi var 100 procent fokuserade och en effektivitet som var väldigt bra.
Sedan blev det en riktig nagelbitare att se Tjeckoslovakien mot Sovjet från läktarplats.
– Vi såg det från pressläktaren. Vi stod och låg där om vartannat. Det var en rysare.
VM 1991 i Åbo var Håkan Loob med om att vinna sitt andra VM-guld.
– Det var en häftig turnering på alla sätt och vis. Där trodde nog vi alla att vi hade en ganska bra chans. Det var ett bra sammansatt och slagkraftigt lag Conny (Evensson) och Curre (Lundmark) satt ihop. En del var unga och riktigt på ”G”. Jag tänker då på ”Lidas” (Nicklas Lidström) och Mats Sundin.
– Vändningarna som skedde där mot både Finland och USA, ”Sudden” som kvitterade i båda dom matcherna, var häftiga.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Jag och Foppa var antagonister
Hur ser du idag tillbaka på OS-guldet 1994 i Lillehammer?
– Det var ytterst tveksamt om jag skulle vara med överhuvudtaget. Efter OS i Albertville 1992 sade jag att det fick vara nej till landslaget. Sedan vann Sverige VM-guld i Prag 1992, vilket var trevligt på alla sätt och vis.
– Säsongen 1993/94 var det här berömda Färjestad-debaclet. Det var också lite det som gjorde att när Curre Lundmark bönade och bad att jag skulle vara med jag tackade ja för att komma ifrån det här negativa som var med att vi hade åkte ner i allsvenskan.
– Vi hade ett ganska trevligt lag med ”Foppa” (Peter Forsberg) i spetsen. Unga, gamla… (Tomas) Jonsson och (Mats) Näslund var med. Det kändes som att turneringen kunde bli ganska kul plus att Lillehammer låg nära.
– Det var ett riktigt OS. Alla bodde i OS-byn och man fick den här OS-feelingen, till skillnad mot hur det var Albertville två år tidigare.
Loob & Foppa.
Hur var din och Peter Forsbergs relation inför turneringen?
– Vi var antagonister i och med att han spelade i Modo och jag i Färjestad. Det var ändå helt okej och ganska tidigt ville Curre att jag, Näslund och ”Foppa” skulle spela i samma kedja, vilket det sedermera inte blev.
– Peter är som han är, tjurig, vill framåt, vill vinna och vara bäst. Jag tyckte att han hade en otroligt bra attityd.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Sverige tog sig till final mot Kanada. En final som avgjordes efter en nu klassisk straffläggning.
– Det var dom två bästa lagen som möttes. Vi körde över ryssarna i semin även om det till slut blev 4-3. Vi hade 4-1 och egentligen allt spel. Alla i laget kände nog att vi var bra.
– Kanada är alltid Kanada. Dom hade fått ihop ett hyfsat lag, men det var inga spelare med från NHL. Med deras kaxighet trodde vi nog redan från början att det skulle bli en tuff match.
– Det sista som hände på OS var femmilen på förmiddagen och hockeyfinalen på eftermiddagen. Vi visste att alla blickar riktades mot det här. Innan hade vi genom Pernilla Winberg tagit ett guld medan Norge hade tagit 20 guld. Det som skulle kunna få oss att gå i kapp var om vi skulle vinna eftersom vi då skulle få 22 medaljer, skrattar Håkan Loob.
– Stämningen i hallen var fantastisk och det blev en väldigt jämn match. Att (Magnus) Svensson kunde kvittera i slutet var fantastiskt. Straffläggningen, jag var 34 år då, och det enda jag tänkte på var att det skulle bli sista jag gjorde i Tre Kronor, vilket var nervöst. ”Foppa” hade hela livet framför sig och en straffläggning i en OS-final verkade inte bekomma honom det minsta.
– Curre visste att jag lagt många straffar i mina dagar och när han ville att jag skulle lägga en tackade jag inte nej till det. Antingen skulle jag bli en idiot eller hjälte. Vi låg under med 2-0 och jag hade missat min, men vi kom tillbaka. När Curre skrev mitt namn för att lägga straff i andra omgången sa jag ”aldrig i livet”.
– Att det skulle vända… Det brukar aldrig gå. Jag tänkte att det var kört efter 2-0. (Tommy) Salovar inte ens i närheten av dom puckarna, men det gick. Nu förstår jag att det är historiskt sett det största som hänt i svensk hockey med tanke på att det blev en så fantastik avslutning med en sådan straff och räddning. Tommys räddning var magiskt. Han visste vad han gjorde då han slajdade.
Håkan Loob, Mats Näslund och Tomas Jonsson firar OS-guldet.
Varför valde du att efter karriären som spelare kliva på jobbet som sportchef och sedan General Manager för Färjestad?
– Jag hade beslutat mig för att absolut inte bli tränare. Frugan och jag pratade om det och vi ville inte behöva flytta runt. Sedan fanns det bara två lag för mig på hög nivå. Det var Calgary och Färjestad. Jag kunde inte se mig träna Södertälje och inte ens Karlskrona.
– Redan 1991 hade jag börjat jobba i Färjestad som marknads-kille. Jag hjälpte Niklas Eriksson där och fick lära mig marknadsfrågorna. Givetvis träffade jag ledningen med Jan Vestberg, Lars Glennert och dom här ganska mycket. Jag tyckte det var kul att jobba där. När jag kom från Calgary började jag först jobba på en plåtfirma, vilket var kul på alla sätt och vis, men med jobb i Färjestad fick jag komma in i hockeyn igen.
– Conny resignerade lite säsongen 1995/96 och ganska sent meddelade han Lars Glennert att han inte skulle vara kvar på sin post. Då hade det växt fram i deras huvuden att jag kunde vara alternativ. Dom frågade mig sent omsider om jag ville bli sportchef. Den rollen fanns nästan inte då utan det var tränarna som oftast värvade spelare.
– Tre dagar efter jag spelat sista matchen blev jag sportchef, vilket var omvälvande på alla sätt och vis eftersom det mycket att göra för att få ihop ett lag till säsongen 1996/97. Vi kämpade på och Conny hjälpte till, men att vi skulle vinna SM-guld redan första säsongen…
– Vi hade givetvis bra tränare med ”Bäckis” (Per Bäckman) och Gunnar (Johansson) samtidigt som vi hade fått ihop ett hyfsat lag. Det här var starten till att Färjestad kom tillbaka från 1994 och sedan varit ett topplag under många, många år.
– Hade det varit 2006 och inte 1996 hade jag själv aldrig anställt Håkan Loob med tanke på vad som krävdes. Jag tyckte verkligen det var jättekul och vi inspirerade oss själva med att bygga arenan. 1997 gick vi ut officiellt och sa att vi nu inte fick hålla på att leka längre utan att vi verkligen skulle satsa.
– Vi fick nästan 100 procent av spelartruppen att bli proffs nästan över en natt. Det var några som hade egna företag eller bra jobb som dom inte ville släppa.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Kan du känna dig till freds med det jobb du gjort för Färjestad?
– Absolut. Dels med alla människor runtomkring som var så positiva, bra och hjälpsamma. Givetvis också med utvecklingen med allt från hockey, arenan och allt det där. Det var en magisk resa, avslutar Håkan Loob.
