Old School Hockey – Håkan Eriksson: “Professorn” från Gummark

Från Bjurfors till ett historiskt första SM-guld med Skellefteå och ytterligare ett med Djurgården. I veckans Old School Hockey träffar ni Håkan Eriksson, “Professorn från Gummark”. 
– Det var mer än Järnkaminsandan. På träningarna var det nästan hårdare än under matcherna. 

SICKLA/STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE) 

SM-guld med Skellefteå 1978 och med Djurgården 1983, lagkapten i OS… Håkan Eriksson kom att ha en mycket framgångsrik hockeyresa i både elitserien och med Tre Kronor. När vi summerar ihop antalet framträdanden i Tre Kronor kommer vi fram till 43. I Djurgårdsled har han bland annat gått under smeknamnet ”Professorn”,  
– Jag flyttade ner till Stockholm för att börja på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan). Det var bakgrunden och jag gillade att använda skallen vid sidan, säger Håkan Eriksson med ett leende när hockeysverige.se träffar honom för en intervju på hans kontor i Sickla och frågar om vad smeknamnet kommer ifrån.

Vart på kartan hittar vi Bjurfors där du kommer ifrån?
– Sydväst om Skellefteå. Jag är född i en liten by som heter Gummark och ligger en och en halv mil söder om Skellefteå. Väster om den by ligger en by som heter Bjurfors. Det var där jag spelade hockey på den tiden. 
– Min äldre bror Anders, som inte lever längre, började först spela och dessutom hade klubben en fantastisk person som hette Lennart Lindberg. Han är också tyvärr död i dag, men han var engagerad i hockeyn och senare även i Västerbottens TV-puck gäng. Bland annat utsågs Lennart som bästa ledare vid något tillfälle. 
– Lennart var makalös. Han åkte till och med och hämta oss i sin lilla hundkoja och även skjutsade hem oss. När vi hade match i Boliden lassade han in trunkarna i bilen och körde flera vändor. En helt underbar människa och värd all beundran. 

Storebror Anders dog när Håkan Eriksson endast var 24 år. 
– Anders dog olyckligt nog då han bara var 28 år. Han fick en virusinfektion som satte sig på hjärnan vilket gjorde att han avled. Det var tragiskt. 
– Det här var OS-året 1980. Jag hade flyttat till Stockholm då och det här var såklart tungt. Han var en förebild för mig. 

"Höll på med alla möjliga sporter"

Håkan Eriksson höll som dom flesta andra unga idrottsungdomar på med flesta sporter samtidigt under uppväxten. 
– Det var även fotboll i Bjurfors. Vi spelade i trean på den tiden. Sedan höll jag på med alla möjliga sporter, pingis, badminton, tennis… Allt som gick att spela på en bana. 
– Dessutom var det mycket skidåkning och jag tävlings-åkte på längden vid den här tiden. Friidrott var också något jag höll på med. Jag sprang 100 och 400 meter. Min ”gympalärare” på gymnasiet sa till mig ”Håkan, idrott passar dig väldigt bra, men du får ingen en femma om du inte börjar med friidrott.” 
– Då började med friidrott och blev norrlandsmästare på 400 meter. Friidrotten höll jag på med fram till Skol-SM tiden. Sedan blev det bara hockey. 

Fick du en femma?
– Ja, jag fick en femma, säger Håkan Eriksson med ett leende. 

Varför valde du till slut just hockeyn?
– Det var nog intensiteten, men jag vet egentligen inte. Skellefteå hade ett bra hockeylag och det var också mycket fokus runtomkring på hockeyn. 
– Jag tyckte om vinteridrotter och då speciellt hockeyn. Hockeyrinken låg nära, vi var där på dagarna, kvällarna, helgerna… Vi var där jämt. En samlingsplats och sedan växte det fram. 

Håkan Eriksson var 14 år då han debuterade i Division 3 för Bjurfors. 
– Jag minns det som något väldigt spännande och jag hade flera förebilder i det laget. Lokala patrioter som jag verkligen såg upp till från byarna runtomkring. Att få vara med där som en liten pojkspoling var kul.

Det var ”gubbar i 25 årsåldern”.
– Ja, ja… gamla gubbar, skrattar Håkan Eriksson och fortsätter:
– Hemma i byn, Gummark, fanns det en tjej som jag var lite småkär i. Jag och en kompis var över dit en helg. Sedan kom det en massa killar på moped nerifrån stan, alltså Skellefteås tätort. ”Där kommer Joel och grabbarna, spring och göm er”.
– Vi sprang ut i skogen och gömde oss, men grabbarna hade sett det och letade utan att hitta oss. Efter helgen kom jag till skolan. Då kom Joel Hjelte, som han hette. Han tryckte upp mig mot väggen. ”Ni ska inte springa och gömma er utan nästa gång vi kommer spring hem men spring inte och göm er”. 
– Joel spelade hockey i Bastuträsk, en grannhåla. Bjurfors mötte Bastuträsk i en hockeymatch senare samma höst. Jag mötte joel med en ”open ice-tackling” så dom fick bära ut honom. Jag tänkte att nu skulle det gå åt helvete för mig. 
– Jag mötte Joel på skolan någon vecka senare. Han kom mot mig och jag tänkte att nu skulle jag få stryk. Dessutom var han stor och stark. Men han sa ”Du är en bra kille” och jag sa ”tack”. Jag måste säga att det kändes bra. 

“I Skellefteå alla ville spela”

Inför säsongen 1973/74 plockades Håkan Eriksson över till Skellefteå AIK. 
– När man bodde där uppe var det i Skellefteå alla ville spela. Jag var med i TV-pucken 1972. Vi vann guld efter att ha vunnit över Gästrikland i finalen. 
– Jag kände då att Skellefteå nog skulle höra av sig, men det gjorde dom inte. Då ringde jag själv till Lasse Lindvall, som var juniortränare, och sa att jag ville spela i Skellefteå AIK. ”Vi har inga pengar, men vi kanske kan betala ett par hundra kronor.” 
– På så vis kom jag in lite grann via bakvägen. Sedan hade vi uttagningsmatcher och där gick det jättebra för mig och jag fick en plats i juniorlaget. 

Redan under hans första säsong i Skellefteå AIK kom dessutom chansen för honom att spela i A-laget. 
– Det gick bra. Jag spelade typ Expolaris Cup och ett antal sådana matcher. Jag tror inte att jag spelade någon seriematch den säsongen utan det kom säsongen efter. 

Det Skellefteå Håkan Eriksson kom till innehöll spelare så som Hardy Nilsson, Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg, Per ”Tjuven” Johansson, Kjell Landström, Lars-Fredrik Nyström, Hardy Åström, Göran Lindblom, Martin Johansson med flera. 
– Det var ett helt otroligt lag. ”Krobbe” med sitt spelsätt och spelstil som skapade hjärtinfarkt hos tränarna när han alltid skulle dra på egna blå. 
– Vilka talanger och krigare! Det går inte att prata om hur Skellefteå AIK var då utan att nämna Hardy Nilsson som en förebild. Han var totalt hänsynslös mot sig själv, mot andra och medspelarna. Hardy hade ett driv, vilket också kunde vara en nackdel eftersom han behövde tränare som inte var så starka. 
– Hardy vägrade att förlora och det fanns bara ett sätt och det var att vinna. Han satte skräck i alla runtomkring och nästan även hos medspelarna. Det var fantastiskt som ung spelare att komma upp i A-laget då. Det vill säga om du var beredd att ställa upp på det här. Han älskade spelare som krigade, jobbade, jagade, kämpade…

Fungerade ni båda bra tillsammans?
– Ja, jättebra. Den spelstilen passade mig bra samtidigt som han pushade mig mycket. 
– Vi var på ett träningsläger i Finland. Några var ute och busade på kvällen, vilket Hardy också gjorde. När han kom till träningen nötte han på lika mycket fast han varit ute kvällen innan. Han sa: ”Jaga och smäll på dom här personerna”. Det för att få dom att första att är man ute på kvällen ska man ändå kunna träna för fullt dagen efter. Hardy älskade det här. 

Hur mycket hierarki var det mot er unga?
– Klart att det var en hierarki, men om man ställde upp, visade framfötterna och verkligen kämpade för att göra sitt absolut bästa fick man en plats i hierarkin. Självklart var inte jag ”the leader of the pack” utan det var någon annan.

Håkan Eriksson upplevde under sina år på isen hur snabbt utvecklingen i svensk hockey gick. 
– Den stora skillnaden märkte jag i slutet av 1970-talet. Just hur man tog sig an hockeyn, tränade, fokuseringen på kosthållningen och med Tommy Sandlin som implementerade en större intensitet, mer träning och jämförde oss med ryssarna. 
– Den här skillnaden märkte jag framför allt då jag kommit till Djurgården. Då skedde det en rejäl förändring. Klart att Skellefteå säkert också hängde med i den, men jag såg det aldrig på nära håll eftersom jag hade flyttat. 

SM-guld och nationellt genombrott: “Starten”

Säsongen 1977/78 vann Skellefteå klubbens första SM-guld samtidigt som Håkan Eriksson fick lite av sitt nationella genombrott. 
– Det var starten till det i alla fall. Den här stora dosen träning började trots allt bära frukt. Jag kände dels att jag fick en annan position i laget, men också en annan styrka. Att jag klarade av att spela där, jag var stark och hade mött alla dom här spelarna. Jag tror det var en mental process som gjorde att jag hittade rätt position. 
– Dessutom, som jag sa, det här laget med drivet och öset var helt magiskt. Det var en kombination av många saker. 

Vad var nyckeln till att ni vann guldet 1978?
– Framför allt sammanhållningen i laget. När vi hade så starka personligheter kunde det finnas en risk att det skulle splittra, men nej så blev det aldrig. 
- Tränarna var också duktiga. Säsongen 1977/78 var det Anders Rönnblom som var tränare. Pelle Lundström var innan det. Det var inte så att tränarna var otydliga, men dom förstod vikten av att låta laget själva skapa det här drivet. 
– Många gånger kan det vara ännu bättre än starka coacher som försöker pådyvla laget ett sätt att vara. Här fick laget ta hand om det själva, inom vissa ramar förstås.

En spelare som också hade en stor roll i Skellefteås guld var Martin Karlsson som nu hade återvänt efter att ha vunnit flera SM-guld med Brynäs. 
– Martin, Hardy och ”Tjuven” var bland dom fem bästa i hela ligan vad det gäller poängskörd (1: a Martin Karlsson, 2:a Hardy Nilsson, 5:a Per Johansson) och alla tre spelade i samma kedja. 
– Martin var spelaren med en otrolig skridskoåkning och en fantastik teknik. Tillsammans med Hardy, den hänsynslösa och med Per som var en slitvarg blev det en kedja som var välkomponerad och väl sammansatt. 

Skellefteå vann SM-guldet efter att ha besegrat AIK med 2-1 i matcher.  Stor matchvinnare blev Lars Nyström med sitt 4-3 avgörande mål på Scandinavium i den tredje och avgörande matchen. 
– Den finalserien är svår att glömma. Nu var det bara tre matcher, men bortamatchen förlorade vi med 5-1. Vid hemmamatchen kände vi att det var ett måste och den vann vi också med nästan samma siffror (5-2). 
– Andra matchen totaldominerade vi, precis som det alltid var i Skellefteå vid den här tiden. I första perioden körde vi över allt och det var en otrolig stämning. Det går såklart aldrig att glömma. Sedan spelades tredje matchen på neutral plan i Göteborg. Det var en häftig känsla och jag får fortfarande rysningar då jag tänker på den. Den säsongen spelade jag i en kedja med Uffe Hedman och Rolle Stoltz. 

Missade firandet: “Sett bilder"

Däremot missade Håkan Eriksson firandet på Skellefteås gator efter guldet. 
– Tyvärr var jag och några spelare från AIK på väg till Leningrad (Idag: St. Petersburg) eftersom vi var uttagna i Vikingarna (B-landslaget). Vi åkte direkt från Göteborg till Stockholm och sedan vidare till Leningrad. 
– Jag har sett firandet på bilder och frugan var och tittade. Det tycks ha varit helt magiskt. Dessutom glömde dom Johnny Forsman i Umeå. Flyget mellanlandade där. Johnny gick in på muggen. När planet sedan landade i Skellefteå på Falmark och killarna klev ur stod hans sambo, som han hade på den tiden, för att ta emot honom. Men, nej han var inte med. Jag tror att han senare tog taxi från Umeå till Skellefteå. 

Hur mycket Skellefteå AIK-människa är du idag?
– Hjärtat rymmer två lag. Måste jag välja blir det Djurgården. Skellefteå är min hembygd och jag har många starka minnen därifån, så självklart… 
– Möts Skellefteå och Djurgården, vilket jag hoppas att dom gör snart igen, är det klart att jag håller på Djurgården. Skellefteå är en underbar ort, har ett fantastiskt lag och, som sagt var, har gett mig många fina minnen. 

Flyttade till Stockholm och Djurgården: "För studierna"

Efter guldet med Skellefteå säsongen 1977/78 lämnade Håkan Eriksson Skellefteå för att flytta ner till Stockholm och där spela för Djurgården. 
– Det var för studierna. Jag ville vidareutveckla mig och ha andra möjligheter den dagen jag skulle sluta med hockeyn. Jag kände att jag ville söka in på KTH. 
– Jag sökte in på ”Väg och vatten”, som det hette på den tiden, och kom in. När jag var i Leningrad på den här Vikingarna-turnén berättade jag det här. Det han inte gå mer än ett par timmar så hörde Djurgården av sig. 
– Det var någon i laget som jag spelade i Vikingarna med som ringde hem och sa att dom borde kolla om jag ville spela för Djurgården. Jag snackade bara med Bengt Broberg på Djurgården och gjorde klart med avtalet då jag kom hem från Leningrad. Sedan var det (Björn) Rylander som hämtade mig på Bromma. 

I Djurgården spelade då redan Lars-Fredrik Nyström som Håkan Eriksson spelat tillsammans med i Skellefteå. 
– Det är möjligt att han var involverad. Hans första säsong i Djurgården var 1977/78 och jag kom året efter.

Inledningsvis fick Håkan Eriksson Eilert ”Garvis” Määttä som tränare i Djurgården. Därefter klev Bert-Ola Nordlander in i den rollen.  
– Och efter det kom ”Boorken” (Leif Boork). ”Garvis” var en helt underbar person, men han kanske inte var den bästa coachen jag haft. Han insåg nog att vi hade ett lag som var riktigt starkt förknippat med varandra och en otroligt vilja så laget skötte själva mycket av drivet. 
– ”Garivs” hade bra träningar, men just coachningen var inte den bästa. Med spelare som (Anders) Kallur, (Mats) Walltin, ”Myggan” (Claes-Göran Wallin) med sin tjurskallighet, ”Säcken” (Hans Särkijärvi), jag, Bosse Berglund, (Håkan) Södergren, Thomas Eriksson… Vi var många som ville mycket. Vilket jäkla lag vi var. 

Åkte nästan ur: “'Boorken' var lite för mycket egoistisk ibland”

Blev det skillnad då Bert-Ola Nordlander klev in som coach?
 – Nej, egentligen inte. Han hade ett lite annat sätt att tänka, men det var ingen stor skillnad på hur han drev laget. Det blev också några mellanår då vi inte var så bra, men vi hade tappat ett antal tongivande spelare som gjorde att vi inte riktigt orkade kliva fram på det sättet som hade behövts. 
– Jag var med i VM 1979 som rookie. Då hade vi (Tommy) Sandlin som Förbundskapten och jag började förstå vad han hade för tankar. Dels om hockeyn dels hur man lever runtomkring den, vilken fokus som krävdes. 
– Han jämförde med Sovjet-gänget som låg runt på 900 timmar per år bara på hockey. Då var det inte bara på is utan även teori och allt som andades hockey. Samtidigt låg vi i Sverige på 350–400 timmar. Kosten, hur man agerade och allt det här blev en stor omställning. 
– Sedan kom ”Boorken” som hade lite av samma filosofi som Sandlin. Han satte en tydlig prägel på allt. Oavsett vad man tycker om ”Boorken”, alla tycker alltid något om honom, är han den överlägset bästa injicering jag har fått. 

På vilket sätt?
– Han hade enormt stora krav på allting. Det skulle vara ordning och reda, minutiöst genomtänkt, alla skulle göra precis som planerat och lite till. Tankar efter träningarna, sättet man skötte sin fysik och det mentala på. 
– Allt var ett försök till att vara noga genomtänkt. Det lyckades absolut inte alltid. Ibland hade han sina egenheter och jag kände flera gånger ”Leffe, nu får du ge dig”, skrattar Håkan Eriksson. 
– ”Boorken” var lite för mycket egoistisk ibland. Sedan hade vi ”Putte” (Ingvar Carlsson) och han är en helt underbar människa. Jag har än idag mycket höga tankar om honom. När ”Boorken” ibland gick för långt var ”Putte” alltid där och stöttade oss spelare. 

Under Leif Boorks första säsong i Djurgården var laget nära att åka ur elitserien. 
– Det var säsongen 1981/82. När Leffe kom ökade han träningsdosen åtminstone till 1.5, 1.7. Många var inte alls beredda på det här och kände att det var för mycket. 
– Jag ska inte säga att jag var helt oförberedd för jag älskade att träna och plåga mig själv. Mitt främsta vapen var att verkligen vara vältränad.  
– Det dippade den säsongen. Vi hade det jättetufft och fick kvala mot Hammarby, Södertälje och HV71 om två platser i elitserien, men vi klarade oss kvar. 

Hur upplevde du att flytta till Stockholm?
– Både frugan (Siv) och jag är födda ute på landet, men vill faktiskt bo mitt i stan. På den tiden var det helt magiskt. 
– Djurgården hade en PR-kommitté. Den bestod av Uffe Adelsohn och två fastighetspampar. Dessutom var Erik Lallerstedt med där. 
-–”Vart vill ni bo någonstans?”
– ”I en lägenhet inne i stan”.  
– Då fixade Djurgården fram en lägenhet på Fleminggatan som ligger på Kungsholmen. En gammal kåk från 1896, precis nyrenoverad, tipp topp trea och vi flyttade in i september. Vi kom hit i slutet av juli så medan dom renoverade lägenheten fick vi bo på söder. 
– Det skulle såklart inte fungera idag eftersom det är helt andra tider. Vi trivdes jättebra och bodde i samma lägenhet under 19 år, fram till det var dags för barn. Allt var väldigt smidigt.

Ni var väldigt tajta vid sidan av isen i Skellefteå, var ni även det i Djurgården?
– Ja, vi hade ett fantastiskt fint gäng. Sedan är det alltid så att man umgås mer med vissa än andra även om man försöker underhålla relationen med alla. 
– Vi var ett gäng som verkligen umgicks mycket, Bosse Berglund, ”Säcken” Kalle Lilja, Stefan Perlström… Det var mycket bus och vi gjorde många roliga saker. 

Kan du sakna den tiden?
– Klart jag gör, men det är bara att inse att den tiden är förbi. När jag tänker tillbaka var det helt underbart. En så skönt gäng och fina kompisar. 

VM-debuterade 1979: “Det gjorde att jag fick möjligheten att få en bra plats vid OS 1980”

Du fick, som sagt var, VM-debutera i Moskva 1979 i ett lag med bland andra Mats Näslund, Bengt-Åke Gustafsson, Pelle Lindbergh, Rolf ”Råttan” Edberg, Inge Hammarström med flera, hur minns du den resan?
– Jag var med som sista forward och tänkte att jag skulle få hoppa in några gånger, vilket jag också fick göra. 
– Det var en lärorik resan och jag kommer framför allt ihåg första matchen jag fick spela. Vi hade träning innan matchen och vi skulle båga. Jag och ”Råttan” körde i samma ”line” och vi åkte ihop. ”Råttan” gjorde sig illa i handleden.
– Han var den stora stjärnan och blev intervjuad efter träningen. Journalisterna frågade vad som hade hänt. 
– ”Jag bågade och körde ihop med Håkan Eriksson så jag kan inte spela imorgon.” 
– ”Vem ska spela i stället för dig?”
–”Håkan Eriksson…”

Var du mest med för att se och lära?
– Ja, så var det, men det gav också mersmak. Dessutom hade vi Tommy Sandlin och jag tror han såg att jag verkligen ville vara med och bidra. Det gjorde att jag fick möjligheten att få en bra plats vid OS 1980.

Var det en stor kontrast VM kontra OS?
– Den stora kontrasten var nog att jag kände mig mer mogen och redo. Ett OS är så mycket större med alla discipliner medan VM är bara hockeyn. Nu hann jag i och för sig inte fokusera på så mycket annat än hockey, men jag kände av OS-atmosfären. 
– Vi gick till matsalen i OS-byn och såg alla andra aktörer. Vi bodde i ett nybyggt fängelse som var tänkt för ekonomiska brottslingar. Det var dubbla taggtrådsstängsel, vakter och celler i två våningar. Sedan hade vi ett samlingsrum med stor-TV. Där bodde alla. 
– Jag och Harald Lückner bodde ihop i en cell. Vi bodde på övervåningen. Utanför vår cell fanns ett räcke. Då hoppade det upp en kille till nästan samma höjd som vi var på. Då var det ”Stenis” (Ingemar Stenmark) som gjorde djupa knäböj. Vilken spänst. 
– Där satte Tomas Gustafsson, som då var en liten pojkspoling på 20 år, med benen i kors. Överkroppen var som en tändsticka och sedan hans enorma ben. Johan Granath satt också där. Bara känslan att få uppleva att vara nära dom här andra idrottarna var häftig. 

Tommy Sandlin sa inför mötet med USA:s collegegrabbar i första omgången att det skulle bli en tuff match som ni skulle få svårt att vinna, hur tänkte ni spelare kring det här amerikanska laget innan matchen?
– Vi var inte helt eniga med Tommy, men framför allt var vi otroligt besvikna över att vi bara fick en poäng med oss från första matchen. 
– Självklart insåg vi sedan att det han tutat i oss, att det skulle bli tuff utmaning, stämde bra. USA hade hemmaplan och en otrolig inställning. När vi kom till arenan stod det ”Going for gold USA” överallt. 
– Vi skulle spela mot finnarna i näst sista matchen och bytte om då USA och Sovjet möttes. När (Mike) Eruzione gjorde 4-3 trodde jag läktaren skulle rasa. Vi var tvungna att gå ut för att se vad som hände. Det var en så otrolig stämning. Vilket drag. Jag har aldrig varit med om något liknande igen.

I samma kedja som Håkan Eriksson under OS i Lake Placid spelade leksingarna Mats Åhlberg och Dan Söderström. 
– Båda var underbara. Speciellt Danne. Han var otroligt stöttande. Vi hade många diskussioner, ”nu gör vi det här tillsammans”. Åhlberg var också en skön snubbe, men Danne var verkligen den supportande. 

OS 1984: “Jag var förbi 'peaken'”

Håkan Eriksson var även med vid OS 1984 i Sarajevo.  
– Vid OS 1980 var jag verkligen på gång. Jag kände mig väldigt bra och var uttagen i ATG-truppen efter den säsongen. Det var tio spelare som Tre Kronor satsade extra på. Vi hade landskamper mot finnarna och Sovjet. Fyra matcher var den hösten. 
– I sista matchen fick jag en höfttackling av Timo Nummelin som klippte mitt korsband och ledband. Jag var borta hela den säsongen. Det blev en väckarklocka för mig. Dels hade jag skolan och kunde ta igen en hel del, träna, nöta, träna, nöta. Sedan spelade jag en juniormatch på våren. 
– Säsongen efter, jag hade ändå fått en tankeväckare. ”Boorken” kom och vi vann guldet säsongen efter. Jag kände att ”nu jävlar”. 
– Om vi kommer tillbaka till säsongen 1984 och OS. Vi hade spelat final mot AIK där vi blev överkörda. ”Boorken” hade tyckt ner oss med träning och vi höll på att ”losa” semifinalen mot Björklöven. Klarade oss förbi, men var tröttkörda. AIK hade ett fantastiskt bra gäng så det är inte säker att vi grejat det ändå. 

Samtidigt började Håkan Eriksson tänka mer och mer på vad som skulle ske dagen efter att hockeykarriären var över. 
– Jag hade skolan, jobbat halvtid i två år, hockeyn… Jag var förbi ”peaken” som hockeyspelare och skulle nog inte bli bättre. Dessutom var jag listad för Colorado Rockies som idag är New Jersey Devils. Där blev det ingenting efter knäskadan. Sedan hörde klubbar av sig från Italien och Tyskland när jag i princip hade bestämt mig för att sluta. 
– Åter till OS 1984. Ja, det var skillnad. Jag kände mig väldigt mogen och redo. Dessutom blev jag lagkapten i Sarajevo, vilket fick mig att känna ett jättestort ansvar. Det var jättehedrande, men jag hade fattat beslutet att sluta och jag tror att jag gjorde rätt med tanke på vad som hände sedan med mitt yrkesliv. Jag kommer aldrig få svaret.
– Gunnar Svensson (tränare Djurgården) ville att jag absolut skulle fortsätta. Han hade skrivit på ett femårskontrakt och skulle leda laget i sin fortsatta utveckling. Det blev bara ett och ett halvt år innan han fick sparken. Då fick jag och Lars-Fredrik Nyström ta över som tränare under ett knappt halvår. 

Varför valde du inte att fortsätta som tränare?
– Jag älskar att leda folk, men jag ville satsa på något nytt. Det blev det civila i stället. 

Under OS i Sarajevo och ofta i landslagslagssammanhang spelade Håkan Eriksson ofta med Håkan Södergren, men det gjorde han inte i Djurgården. 
– Nej, faktiskt inte. Jag Bosse (Berglund) och ”Säcken” spelade ihop. Sista åren spelade jag med Peter Nilsson och Anders Johnson som båda hade kommit från Bajen. Per-Allan Wickström var också en spelare som ofta spelade i samma kedja som mig. 

När kriget bröt ut i gamla Jugoslavien förstördes stora delar av det Sarajevo Håkan Eriksson spelat OS-hockey i.
– Det var tragiskt, säger Håkan Eriksson och skakar på huvudet när vi frågar om hans känslor då han såg ett sönderbombat Sarajevo på TV. 
– Jag var även med jobbet i Tuzla och då flög vi till Sarajevo. Det här var ganska snart efter kriget och jag var inbjuden att hålla ett föredrag där nere. Att landa där, hyra en bil, köra igenom dom här markerna och se eländet var tragiskt. 
– Från Gavrilo Princip fotsteg och vilken fantastiskt fin stad det var till det jag fick se… Krig är fruktansvärt. 

Vad betydde det för dig att dra på dig landslagströjan?
– Det låter som en klyscha, men för mig var det så otroligt hedrande och starkt. Att stå där och lyssna på nationalsången, då kom tårarna. Kanske inte före matchen, men efter då vi vunnit.

Ifrågasatta - vann SM-guld: “Startade nere i grottan”

Året till Djurgården och säsongen 1982/83. Laget var på väg att åka ur säsongen innan. Coachen Leif Boork var rejält ifrågasatt, men säsongen slutade med att Djurgården vann SM-guld efter en dramatisk finalserie mot Färjestad.
– ”Shit” vilken säsong. Den startade nere i grottan någonstans med tanke på säsongen innan. Vi började bli mottagliga för träningsdosen, men framför allt insåg alla i laget att vi var väldigt starka. 
– Vi orkade med motgångar, trycka ner motståndarna, mala sönder dom. Dessutom sammansättningen vi hade i laget. Vi växte, växte och växte till vi kände att vi var där. Det började ge frukt från den hårda resan vi började två år tidigare med den hårda och målmedvetna träningen. Det ska den där gråa gubben (Leif Boork) ha all heder av, säger Håkan Eriksson med ett skratt.

Många har vittnat om den speciella mentaliteten i gruppen Djurgården hade den här säsongen, vilken också lagets kapten också hyllar. 
– Det var mer än Järnkaminsandan. På träningarna var det nästan hårdare än under matcherna. Det var slagsmål under träningarna och full satsning. Man mötte andra kedjor på träningarna och då var dom verkligen våra motståndare. 

Hur växte den här mentaliteten fram?
– Dels var det personligheterna som fanns med i den här gruppen. Sådana som Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Hans Särkijärvi, delvis jag, alltså sådana som i alla lägen hatade att förlora en närkamp eller match. 
– Det kan såklart bli kaos om det är för många sådana. Då fanns komponenterna med mjuka spelarna som Kalle Lilja och Matte Waltin. Även Leffe Svensson. Han var en brutal spelare, men han var läkare och fixade allting med oss.
– Det fanns rätt komponenter, men det fanns ingen som inte ville infoga sig i systemet. Vi hade olika spelsystem för våra olika femmor. Vår femma hade ett spelsystem som annorlunda jämfört med vad dom andra hade och så vidare.
– Jag skulle säga att det var en kombination där vi hade ledare med väldigt hårda nypor. Leffe ville att allt skulle dirigeras, men också ”Putte” som smörjde oss lite grann och sedan spelare som var tillräckligt ödmjuka för att anpassa sig till det här. 
– Inför säsongen tog ”Boorken” bort ”Myggan”, vilket vi först tyckte var för jävligt. ”Boorken” tyckte inte att han ville anpassa sig tillräckligt mycket. ”Myggan” ville ha sitt sätt spela på.

Hat- och hotfylld final: "Startade nog där - finns kvar en tagg"

Finalserien mot Färjestad blev något utöver det vanliga. Två tröttkörda lag pressade varandra till fem finaler och fansen hos dom båda lagen skämde ut sig med att bland annat hota spelare. Tillexempel kastades det in en Mora-kniv i Färjestads bås. Antagligen riktad mot Håkan Loob. 
– Det var en sådan enorm känsla inför final och dessutom med matcherna mot Färjestad som vi haft innan med oss in. Vi visste att vi hade chansen och hade inte förlorat borta mot Färjestad den säsongen (3-3 och vinst 5-1), men haft tuffare hemma (4-4 och förlust 2-7). 
– Vi kände Färjestad bra, men sedan hade dom Thomas Rundqvist, Håkan Loob och alla dom här. ”Looben” var en otrolig hockeyspelare, men han togs hårt och det gjorde nog ont på honom ibland samtidigt som det inte alltid var så snyggt. Han fick inte det utrymmet han brukade få. Det var delvis vår räddning för han är en av våra absolut bästa hockeyspelare vi har haft i Sverige. 

I den femte och avgörande finalen svarade Håkan Eriksson för två av målen och två assist då Djurgården vann med 6-2. 
– Jag gjorde visst två mål och sedan hade jag någon framspelning till Bosse Berglund också. Det var en fantastisk känsla. Dessutom att få lyfta bucklan efter det…, säger Håkan Eriksson med ett stort leende. 

Var det en stor kontrast mot att vinna guld med Skellefteå?
– Klart att det var ett steg till just med tanke på att jag var mer delaktig och kapten i laget. Det var häftigt. 

Det var både hat och hot mot Håkan och Peter Loob, hur upplevde ni spelare allt det här?
– Det här med kniven hade jag inte ens hört talas om, men allt sådant tog vi såklart helt avstånd ifrån. 

Leif Boork efter match ett på Johanneshovs Isstadion där Håkan Loob skadat sig efter en tackling av Thomas Eriksson och tvingats ha poliseskort ut från båset till omklädningsrummet:
– Bedrövligt. Det finns inget försvar för deras agerande. Så här får det inte gå till.  

Håkan Eriksson:
– Det var vidrigt och något som inte fick hända. På isen var det att försöka stoppa honom, men inte med vilka medel som helst utan hyfsat inom lagens råmärken. Han var helt enkelt för bra. 

Djurgården bemöttes inte heller speciellt väl när dom i sin tur kom till Karlstad?
– Ja, så var det. Då stod publiken precis vid sargen. Vid ett tillfälle kände jag att det var någon som slet i mig. Då var det någon från läktaren som drog i mig, men det här var också en del av spelet. 

Trivdes du i den miljön?
 – Ja, jag tyckte det var kul och älskade sådant. Jag blev ännu mer triggad av det, men det blev jag av hemmapubliken också som bara pushade fram oss som på en våg. 
– När man kom in i matchen på rätt sätt och hade det här hemmastödet fanns det inget stopp. Klart att ”syran” satt in efter ett tag, men det var en väldigt härlig känsla. 

Var det här någonstans den här speciella rivaliteten mellan Djurgården och Färjestad tog fart?
– Det finns en rivalitet mellan klubbarna, men också en respekt för varandra. Min absolut bästa kompis, Kaarel Lehiste, var Ordförande i Djurgården under många år, men klev av förra året. Vi gick på KTH tillsammans och det var så vi lärde känna varandra och jag är gudfar åt deras barn, men också grannar på Älgö. 
– Kaarel har haft mycket att göra med Färjestads ledare och styrelse under några år. Dom har pratat mycket om det där och tror att det nog startade där, kring finalen 1983, trots allt. Det finns kvar en tagg. 

Satsade på civil karriär - och spel i Lidingö

Efter guldet 1984 bestämde sig Håkan Eriksson för att satsa på den civila karriären. Trots det blev det tre säsonger ytterligare på isen, men nu i Lidingö. 
– Det var inte så att jag i mitt beslut var spontan ”Nu vill jag göra något annat”. Jag hade funderat mycket, var bra utbildad och hade ett bra jobb, men kunde inte jobba heltid. 
– Jag var 28 år och hade haft många skador. Då valde jag ”satsningen på hockeyn är klar. Nu vill jag satsa på min civila utbildning”. Jag hade redan då tankar på det här att jag skulle doktorera. Året efter startade jag det och körde min doktorsavhandling klar. 
– Samtidigt kunde jag inte bli så mycket bättre i hockeyn, men det kunde jag i jobbet. Jag har varit lika mycket krigare inom det mentala här på jobbet som jag varit med det fysiska inom hockeyn. Jag ville bli bäst inom det civila yrket.   

Vad doktorerade du i?
– I samma område som jag jobbar i nu. För att förenkla det lite grann handlar det om en matematisk modell. När man undersöker jord kan man ha en matematisk modell som gör att man kan tolka hur en pålgrundläggning kan fungera. 
– Det var fyra år jag spenderade på en sådan sak, men som skapade en otrolig styrka hos mig. Jag kände att det inte fanns några problem jag inte kunde lösa. Sedan fick jag jobba ett gäng år på ett dotterbolag till NCC som var bäst i Sverige på det här. Vi gjorde jobb i Vietnam, England, USA… 
– Jag tyckte det var underbara år och jag fick ett antal utmärkelser i Sverige för att jag hade kombinerat forskning och praktisk utveckling tillsammans och förmedlat det till branscherna. Det här var något jag kände var kul och något jag fortfarande jobbar med fast jag är 67 år. 

Du ville inte släppa hockeyn helt med tanke på att du valde att spela tre säsonger med IFK Lidingö?
– Jag tycker om hockeyn. Lidingö var i tvåan. Alltså nuvarande Hockeyettan. Per-Allan Wikström, ”Myggan” och Håkan Dahllöf där. Dom kände jag bra och ”Dalle” bodde jag till och med granne med på Fleminggatan, så varför inte. 
– Vi vann ligan och skulle gå upp, men fick inte det eftersom hallen inte var klar. Jag kände att det var perfekt för då kunde jag köra en säsong till. Vi vann säsongen efter också och då var hallen klar. Efter att dom tjatat på mig tog jag en säsong till, men då blev det ganska mycket resor så jag kände att nu fick det vara klart. 

Hur var det att ha Curre Lindström och Robin Figrens pappa Robert som tränare?
– Fantastiskt kul. Curre, vilken underbar människa (skratt). Under en av första träningarna, Conny Wiklund spelade tidigare i Djurgårdens juniorer spelade i Lidingö och vi blev jättegoda vänner, sa Curre till honom, vi skulle jabba lite som uppvärmning, ”Dra till Eriksson en fet smäll på käften, men med handskarna på”. 
– Efter en stund smällde det till och jag blev skogstokig. ”Jävla idiot, vad håller du på med?” Samtidigt stod Curre bara och flinade. 

“Tragiskt att vi inte har fler lag i Stockholm med där uppe”

Hur ser livet ut idag?
– I och med att Kaarel varit engagerad i Djurgården har jag två säsongkort. Vi snackar mycket hockey hemma och jag går och tittar på matcherna så det är väldigt mycket hockey, men på ett mer behagligt sätt. 
– Jag var efter att jag slutat med i Djurgårdens styrelse under fem eller sex år, men efter det bara åskådare. Jag gillar all hockey även om det mest är Djurgården jag går och tittar på, men jag följer NHL ganska mycket och är i USA en hel del genom jobbet. Då har jag passat på att gå på matcher där. 

Och att Djurgården senaste säsongen spelade i Hockeyallsvenskan… 
– Det är tragiskt. Jag tycker också det är tragiskt att vi inte har fler lag i Stockholm med där uppe. 
– Klart att jag inte är någon stor fan av AIK eftersom jag håller på Djurgården, men jag har inga problem med att säga att det vore kul om båda lagen var uppe om man kan lösa problemen på läktarna och det runtomkring. 
– Det skapar ett så enormt sug runtomkring och känslan på läktaren när Djurgården och AIK fäktas med varandra verbalt är helt magiskt. Jag älskade att spela dom derbyna och jag hade många kompisar i AIK som var trevliga snubbar.

Idag bor Håkan Eriksson och hans fru Siv på Älgö utanför Stockholm. 
– Livet idag är alldeles fantastiskt och jag mår jättebra. Idag är jag, så att säga, etablerad och kan njuta av livet. Även om jag fortfarande jobbar väldigt mycket. 
– Jag var V.d fram till och med förra hösten, men vi har planerat under några år att hitta en ersättare så nu har jag släppt V.d-skapet i bolaget, men jag är fortfarande ägare. 
– Det har gjort att jag kan vara lite mer flexibel. Jag var på en hockeyturnering i Bangkok i november och Vancouver nyligen. Jag kan jobba på distans på ett annat sätt och behöver inte vara lika fokuserad på att vara här och visa att jag är en närvarande V.d.
– Sedan har jag en dotter, Axelina, som bor i London. Hon är vårt allt och tycker det är kul att umgås med pappa och mamma. Hon är 26 år och har varit i Australien ett år, Mexico och gjort mycket film. Sedan kom hon på att hon ville läsa business och flyttade till London för att gå i skola där. Allt går jättebra för henne, avslutar Håkan Eriksson. 

---

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

---