'Sägs att det bara är två svenskar som varit på omslaget

I veckans specialutgåva av Old School Hockey riktar vi ljuset mot en av svensk ishockeys första och största legender: Eilert Määttä. “Garvis” gick bort 2011, men via tidigare intervjuer och andra röster om Määttä minns vi tillbaka på hans fenomenala karriär.

Den 7 maj 2011 nåddes vi av beskedet att en av våra största hockeyspelare genom alla tider, Eilert “Garvis” Määttä hade gått ur tiden. Hans meritlista kan göras lång, men för att bara skrapa lite på ytan kan vi nämna att han vann två VM-guld, två VM-silver, ett VM-brons och ett OS-silver. Totalt spelade han 117 A-landskamper.

Under åren har jag gjort flera intervjuer med ”Garvis”. Han var som alltid lugn och hade glimten i ögat precis som så många andra stora hockeylegendarer från Kiruna. Jag har till den här söndagens OLD SCHOOL HOCKEY sammanställt lite plock från några av mina intervjuer och även plockat med några andra röster om ”Garvis” som gjorde sin resa från Kiruna AIF via Skellefteå AIK och Södertälje SK innan han avslutade karriären som spelande tränare i Åkers IF. Efter karriären var han även den tränare som tog Djurgården till SM-final mot Modo 1979.

Eilert Määttä, född 1935, var en av fyra bröder. Sören född 1938, Östen 1940 och Börje 1942. Unikt är att alla fyra bröderna kom att spela i högsta serien. Sören för Södertälje, Östen för Skellefteå och Börje med Tingsryd. Men under uppväxten fanns det ingen direkt rivalitet mellan bröderna när det spelades landhockey på gatan hemma i Kiruna.
- Nej, det har jag inget minne av att det skulle ha varit, har Eilert Määttä berättat.
- Det är ganska stor åldersskillnad på oss fyra, så vi spelade sällan ihop eller mot varandra då vi var yngre. Jag tror jag och Sören spelade ihop någon säsong i juniorlaget i Kiruna. Han flyttade sedan till Södertälje och där spelade vi båda ihop under flera säsonger.
- Börje flyttade till Ryd utanför Tingsryd när han slutade med ishockeyn i Tingsryds AIF. Östen som jag spelade med i Skellefteå AIK bor i Växjö.

Sören och Börje Määttä. Arkivbild

Lennart ”Klimpen” Häggroth har berättat:
- Jag tror jag spelade ihop med någon av bröderna också som junior i Kiruna AIF. Men det var så otroligt många bra spelare som kom från Kiruna då. Tord Lundström, Börje och Stig Salming, Määttä bröderna och så vidare.

VÄRVADES TILL SKELLEFTEÅ

En viktig person för hockeyns utveckling i Kiruna var just Eilert ”Garvis” Määttä enligt Stig Salming.
– Jag var bara sju, åtta år då, men jag har något svagt minne av då ”Garvis” spelade i AIF. ”Garvis” vann VM 1957 och jag tror att han flyttade från Kiruna 1955 eller 1956. Jag minns att vi tyckte att det var häftigt att det var en Kirunakille som hade varit med och vunnit. ”Garvis” hade flera bröder som spelade i AIF och dom har man följt hela vägen genom åren.
– Givetvis har bröderna betytt mycket för hockeyn där uppe. ”Garvis” och Östen hamnade i Skellefteå, Sören nere i Södertälje och Börje i Tingsryd. Under jularna och stora helgerna dök dom upp på den här stora planen och åkte skridskor bland oss. Det var häftigt så in i bomben, säger Stig Salming med ett leende och fortsätter:
– Jag debuterade i Kiruna AIF:s A-lag när jag var 14 år. Då var både Östen och Börje, dom två yngsta bröderna med i laget.

Som 20-åring värvades ”Garvis” Määttä från Kiruna ner till hårt satsande Skellefteå som låg i dåvarande Division 1, vilket var svensk hockeys högsta serie vid den här tiden.
- Jag kom till Skellefteå 1956. Det var nog Bengt Wennström som värvade mig. Han var klubbens ordförande då. Det var i samband med någon länsmatch mellan Norrbotten och Västerbotten som de fick upp ögonen för mig.
- Jag höll på med fotboll samtidigt så jag blev värvad både som ishockey och fotbollsspelare. Första sommaren pendlade jag till Kiruna för att spela fotboll eftersom det skulle ta ytterligare ett år innan jag började spela fotboll i Skellefteå.
- Jag minns hur kul jag tyckte det var att kunna spela ishockey på vintrarna och fotboll på somrarna. Då gick inte säsongerna i varandra heller. Jag spelade även lite fotboll under min tid i Södertälje.

Första träningen med sin nya klubb mindes Määttä väl.
- När jag kom ner till första träningen med Skellefteå ropade Göte Lindahl, som var tränare ” ”Garvis”, ”Akka” (Anders Andersson) och Hedlund (Karl-Sören) bildar kedja.”
- Det roliga var att vi alla tre var centrar och vi åkte ut på isen och ställde upp oss som just centrar, skrattade Garvis när han berättade om den dråpliga första träningen med Skellefteå.
- Göte Lindahl bestämde då att ”Akka” fick vara center, Hedlund vänster och jag höger. Så fick de bli under hela vår tid som den så kallade ”Myggkedjan”. Vi kom även att spela ihop i landslaget några gånger. När så Karl-Sören Hedlund flyttade till Västerås tog Ingemar Lestander över hans plats.

"VAR SLITVARGEN I MYGGKEDJAN"

Anders ”Akka” Andersson avled 1989, men var en vän och hockeyspelare som ”Garvis” uppskattade.
- Han var tuff och pådrivande både som spelare och senare ledare. En kille de yngre spelarna som Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg, Hardy Nilsson m fl såg upp till. En väldigt skicklig skridskoåkare dessutom.

Lennart ”Klimpen” Häggroth:
- ”Garvis” var slitvargen i den så kallade ”Myggkedjan” och totalt oöm. Herregud vad ”Garvis”, Karl-Sören Hedlund och ”Akka” kunde snurra med motståndarna. De kunde gå ett helt byte utan att det andra laget fick låna pucken.

"Myggkedjan".

Första tiden i Skellefteå bodde ”Garvis” Määttä tillsammans med en landslagsback från Piteå, Hans Svedberg.

- De var en kul tid. Vi lärde känna varandra bra då. På planen var det drömmen att spela bakom honom då han alltid tog sitt ansvar i markeringen på sin kant, har Svedberg tidigare berättat i OLD SCHOOL HOCKEY.
- Vilken röra. Två unga grabbar i en lite etta, skrattade ”Garvis” Määttä då han mindes tillbaka på den tiden.
- Göte (Almqvist) var väl egentligen vår största stjärna bredvid Hasse Svedberg då jag kom till Skellefteå. Harry Granberg var också en härlig spelare som var en mycket bra playmaker. Elon Sundström höll jag på att glömma. Han var också en väldigt fin spelare.

Elon Sundström:
- Jag spelade i Sandvik, men både jag och Tage spelade även i länslaget. Det var där Skellefteå AIK fick upp ögonen för mig och frågade om jag var intresserad av spel med dom.
- Dom hade ett fantastiskt lag med Karl-Sören Hedlund, (Anders) ”Akka” Andersson, Hasse Svedberg, (Eilert) ”Garvis” Määttä…
- Just ”Garvis” var fantastiskt bra under åren vi spelade tillsammans och betydde mycket för oss andra i Skellefteå. En riktig slitvarg som var svår för motståndarna att få tag på.

"ALLT VAR OFÖRGLÖMLIGT"

Vid VM 1957 i Moskva blev ”Garvis” Määttä och hans rumskompis från Skellefteå, Hans Svedberg, världsmästare tillsammans efter en oförglömlig final mot Sovjet på Dynamo stadion.
- Det var en fantastisk turnering där allt var oförglömligt och känslan vid slutsignalen i finalen var obeskrivlig. När vi kom in till finalen på Dynamo stadion och 50 000 ryssar var där för att heja fram sitt land då var man ganska liten, har Hans Svedberg berättat.

”Garvis” Määttä:
- Det är så många minnen och så länge sedan (skratt). Som Hasse säger, att komma in på stadion inför 50 000 åskådare var stort. Matchen blev flyttad till utomhus då hallen vi spelat i tidigare bara tog 16 000 och intresset var så enormt.
- Sedan hade vi läkaren Bengt Axelsson som begärde in ett piano till omklädningsrummet. Det spelade han på för oss i pauserna.

"Garvis" med en värdefull huvudbonad.

Helan går?
- Ja, det får vi inte glömma, när vi stod uppställda för nationalsång och Du gamla du fria inte spelades. Då vände sig Lasse Björn om på prispallen och tänkte att grabbarna inte kan ”Du gamla du fria”, så han drog till med Helan går för den visste han att vi kunde.
- Efter matchen satt vi i en rund pol på stadion och drack champagne och sjöng hela gänget. Jag kan tänka mig att vi sjung ”Helan går” då också, skrattade ”Garvis”.

Är det sant att du ”Garvis” hamnade på första sidan av ryska tidningen Pravda?
- Dom säger det. Jag såg den aldrig själv. Det sägs att det är bara två svenskar som varit på deras omslag. Det är jag och Olof Palme. Jag gjorde ju 4-4 målet mot Sovjet så det blev ganska uppmärksammat där borta. Nästan mer där en här hemma i Sverige har jag förstått efteråt.
- Annars är nog VM-laget 1962 det bästa laget jag spelat i. Vi hade två bra målvakter, två bra backpar och tre bra kedjor.
- Ungdomskedjan med ”Nisse” Nilsson, ”Lasse” Lundvall och ”Sura” (Ronald Pettersson) fick sitt genombrott där. Sedan var Tumba och Ulf Sterner fantastiskt bra. Men utan ”Klimpen” i målet hade vi aldrig vunnit guld. Han var otrolig. Jag tror aldrig han satt i den numera moderna V-stilen utan han stod upp nästan jämt och räddade med fötter och ben.

KLASSISKT VM-GULD

Sven Tumba har tidigare berättat om turneringen 1957 då han var kedjekamrat med ”Garvis” Määttä:
– Guldet 1957 var något alldeles speciellt då vi vann före ryssarna på deras hemmaplan. Ryssarna hade sitt bästa lag någonsin då, men vi hade också bra lag även om vi blev nedskrivna i pressen innan turneringen.
- Jag lirade ihop med (Erling) ”Eje” Lindström från Wifsta (Timrå) och (Eilert) ”Garvis” Määttä från Skellefteå. Finalen i Moskva är en klassiker. Vi tog ledningen med 2-0. Ryssarna vände till 4-2 innan vi kämpade oss upp till 4-4.
– Den ryska publiken var fantastisk mot oss. Jag fick nog kyssar över hela kroppen efter matchen. Lasse Björn sjöng ”Helan går” på prispallen och banketten var riktigt häftig med ryssar, tjecker, polacker och så vidare. Det gick helt enkelt att tacka nej när dom ville skåla. Min värsta fylla någonsin… Spelade ingen roll hur ofta man bedjande om ”Nich mehr”, skrattade Sven Tumba.

Erling ”Eje” Lindström var kedjekamrat med ”Garvis” Määttä då han som 19-åring fick debutera i VM.
– Det var en generationsväxling i A-landslaget då. Många försvann, Åke Lassas, Göte Almqvist, Göte Blomqvist med flera.
– Folk hade inga stora förhoppningar inför den här VM-turneringen. Det var inte ens någon svensk reporter på plats. Det var bara en kille från TT där. Han fick stå på ena änden av Leninstadion, inte på den delen där ishockeyplanen låg, och referera. Jag tror även att Aftonbladet hade Börje Lantz på plats i Moskva.

Hur upplevde du att komma med i landslaget som 19-åring?
– Jag spelade även några matcher i Stockholm före det att vi åkte över. (Folke) ”Masen” Jansson var tränare och han hade en viss näsa ändå. Han placerade ”Garvis” (Eilert Määttä) och mig på varsin sida av (Sven) Tumba. Det föll väldigt väl ut.
– Det var aldrig några problem att komma in i det här gänget. Jag hade knappt varit i Stockholm innan.
– Rolle (Stoltz) och Lasse (Björn) var grunden i laget. Sedan hade vi ungdomskedjan som var väldigt bra med ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson), Nisse Nilsson och Lars-Eric Lundvall. Dom stod för stabiliteten i laget. Vilgot Larsson hade gjort bra matcher med Åke Lassas tidigare, men man visste inte om han skulle räcka till tillsammans med Hasse Svedberg, men han gjorde en fantastiskt bra turnering.
– Under turneringen bodde jag tillsammans med Tumba. Det var också smart, men också en upplevelse. Tumba var underbar och han tog hand om mig på alla sätt och vis. Han kunde ju vakna mitt i natten och skrika ”Eje, hur fan kunde du spela så?”. Han var så otroligt starkt engagerad och faktiskt en djup människa och en kolossalt varm person.

I den avslutande matchen mor Sovjet, som slutade 4-4, gjorde forwarden från Wifsta/Östrand två mål och en assist.
– Jag brukar säga att hade jag gjort det idag så hade jag varit en stor idol och antagligen spelat i NHL, skrattar Eje Lindström innan han fortsätter:
– Ryssarna var så fruktansvärt bra och skulle bara ta hem guldet, vilket också hade varit det mest normala. Laget vi hade var taktiskt väldigt duktiga och det var ”Masens” förtjänst. Sedan hade vi, som jag sa, stabiliteten med Rolle och Lasse.
– Offensivt trodde alla att ungdomskedjan skulle vara den avgörande, men det var vi som gjorde tre av dom fyra målen. Då hör det också till saken att Tumba inte gjorde något mål. Samtidigt var det så att ryssarna var så rädda för Tumba. Så fort han fick pucken koncentrerade sig två, tre av deras spelare på honom så jag upplevde att vi hade ytor jämt. När han tog fart nerifrån och kom i hundra knyck var det panik i ryska försvaret.
– Sovjet hade ett tempo i tredje perioden som var fruktansvärt och hade hela tiden en spelare på sargkanten som man bytte med och sedan pumpade dom på. Det fanns också situationer där dom kunde avgjort. Bland annat fick ”Flodan” (målvakten Thord Flodqvist) en puck i ansiktet. Då trodde jag att det var kört. Jag åkte fram till (Yngve) Casslind och sa till honom att komma in på isen så jag fick skjuta några skott på honom för jag trodde inte ”Flodan” skulle kliva upp igen. Men han reste sig upp och fortsatte spela på samma sätt.
– I slutskedet, efter att ryssarna spelat ut oss fullständigt, kommer ett skott utifrån från någon av backarna. ”Flodan” har räddat en situation innan och ligger ner. Målet var tomt. Utanför målgården står Vilgot Larsson på knä. När skottet kommer ta det på Vilgots skalle och över ribban. Det var ofattbart och vi hade naturligtvis också tur.

LÄMNADE FÖR SSK

Inför säsongen 1964/65 lämnade ”Garvis” Määttä Skellefteå för spel med Södertälje tillsammans med sin bror Sören. Där kom han att spela mellan 1963 och 1972.
- Det var för jobbets skull. Jag hade pluggat till ingenjör i Skellefteå, men de fanns inga sådana jobb där. Det berättade jag för Kjell Svensson som jag delade rum med under VM 1962. Han spelade för Södertälje SK då och han skulle se om han kunde hjälpa mig med jobb i Södertälje. Sedan ringde Kaj Sandell i SSK och sa att dom hade ordnat jobb inom Scania i Södertälje åt mig.
- Jag började som forward i SSK, men sedan gick jag ner och spelade back under mina sista säsonger i klubben.

"Garvis" med pucken. Bildbyrån

Curt Larsson minns tillbaka på tiden i SSK:
– Stämningen var rå men hjärtlig. Det var ett roligt gäng och det var många körningar. Samtidigt var det väldigt många duktiga hockeyspelare.
– I stort sett alla var med och gjorde hyss och det var egentligen bus i varenda kille. Janne Schullström var ofta med och busade liksom Einar och ”Stisse”. Det lite mer seriösa gänget var bland annat ”Garvis” Määttä och Kjell Svensson.

Dan Landegren:
- ”Garvis” Määttä var en stor personlighet. Vid 36 års ålder var han alltid först ut på isen. Han älskade ishockeyn och kunde inte se någon bättre än han själv. Självförtroende är viktigt om du vill lyckas med vad än du gör och det går inte säga annat än att ”Garvis” blev framgångsrik.

Thommie Bergman:
– Folke ”Masen” Jansson och Sonny Danielsson var Södertäljes starka namn då och de som skötte övergången från Karlskoga till SSK. Det blev två mycket fina år i klubben och första året spelade jag nog i backpar med just ”Garvis” Määttä och andra tillsammans med Arne Carlsson.

COACHADE DJURGÅRDEN TILL FINAL

Efter karriären slog sig Eilert ”Garvis” Määttä in på en tränarkarriär. Bland annat tog han Djurgården till SM-final 1979. Men han var även en viktig person som senare kom att vinna Stanley Cup med New York Islanders, Mats Hallin:
– Av själva debuten med Åkers IF minns jag inte speciellt mycket, har Hallin berättat.
- ”Garvis” Määttä var tränare. Han kom från Södertälje och var en hjälte som tog över Åkers IF. Jag minns att ”Rolle” Stoltz var med i Mälarhöjden/Västertorp så det kan ha varit mot dem på deras utebana (Sätra IP) som jag debuterade.

Eilert ”Garvis” Määttä var närmare 40 år då han kom till Åkers IF. Den tidigare världsmästaren kom att bli en viktig person för Mats Hallins utveckling på isen.
– ”Garvis” var den som kanske fick mig att fundera på elithockey. Han var en bra kille och föredöme. Jag var bara 14 eller 15 år då och hade alltid trunken i beredskap om man skulle få hoppa in på någon A-lagsträning. Jag märkte att jag kanske hade något som de andra inte hade i just träningsflit och sådant.
– På den tiden hade man B-lag. Var man inte med där fick man i stället spela juniorlaget och även pojklaget. Plus då även A-laget. Det hände att man spelade i fyra olika lag.

Coach "Garvis". Bildbyrån

En annan som hade ”Garvis” som coach även vann Stanley Cup med New York Islanders var Anders Kallur.

I Södertälje hade du Kjell Svensson och ”Curre” Larsson som tränare. I Djurgården fick du i stället deras tidigare lagkamrat i SSK, Eilert "Garvis” Määttä som coach, var det stor skillnad på ledarskapet?
– Ja, det var det absolut. Kjell var den auktoritära ledaren som på ett positivt sätt piskade fram framgångar. ”Garvis” var den lite mer försynta ledaren som avvaktade lite mer på avstånd och som fick de starka karaktärerna i laget att kliva fram och ta mer ansvar. Så visst var det olika ledarskap men två väldigt bra sådana.
– Just det här med väldigt många olika karaktärer var en nyckel till framgången 1979 då vi gick till final mot Modo. Vi hade bra spelfördelare så som Mats Waltin men även ”brunkare” som Tord Nänzén. Det var även en bra blandning av äldre spelare och unga spelare som kom fram och visade att man ville vara med på den här nivån.
– Den kedjan jag spelade i tillsammans med Håkan Dahllöf och Bo Berglund var även mycket framgångsrik och vi gjorde en hel del poäng tillsammans. Håkan och jag spelade även ihop under åren i MoDo. Men ”Bosse” hade mestadels spelat med Thomas Gradin och Assar Lundgren under de åren. Men vi kände varandra mycket bra och det var en stor anledning till att vi fungerade så bra ihop.

"ANTAGLIGEN FÖR SNÄLL"

Det fanns delade meningar om ”Garvis” Määttäs tid som coach i Djurgården, men Hans Särkijärvi är imponerad över var dubble världsmästaren presterade under sin tid i klubben.
– Vi hade ”Garvis” Määttä som tränare och jag kommer ihåg att då var det protester runt honom eftersom man tyckte att han var en dålig tränare. Han blev inte heller kvar efter säsongen. Antagligen var han för snäll, men tittar man på vad han gjort både innan och efteråt så gjorde han nästan alltid bra resultat. Något bra hade han ändå och jag tyckte om honom. Kanske var det för att han också kom från Kiruna, säger Särkijärvi med ett leende.