Storbacken från Nybro – Old School Hockey Fredrik Olausson

Två SM-guld, ett VM-silver, över 1 000 matcher i NHL och framför allt en Stanley Cup-titel. 
I veckans Old School Hockey möter vi en av Sveriges största backar genom tiderna, Fredrik Olausson, som berättar om sin långa och framgångsrika karriär. 
– Gubbarna i bastun hemma i Nybro sa att jag skulle bli hemskickad efter ett år, minns han. 

KARLSTAD (Hockeysverige.se)

Med 1 022 NHL-matcher, 147 mål och 581 poäng är Fredrik Olausson en av svensk hockeys största spelare i NHL genom alla tider. Dessutom Stanley Cup-mästare med Detroit 2002. Lägg därtill att han vunnit SM-guld med både Färjestad och HV71. Resan började för den numera 57-åriga Fredrik Olausson (fyllde i torsdags, Grattis) i småländska Nybro. 
– För mig var hockeyn jättestor då jag växte upp i Nybro. Vi hade den fjärde första ishallen i Sverige. Dessutom en relativt rik tradition med Sven-Åke Rudby, Sverker Torstensson, ”Böna” (Björn Johansson), Steffan Andersson…, berättar Fredrik Olausson för hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY när vi ses på Värmlands Museum i centrala Karlstad. 
– Mitt hockeyintresse kommer hemifrån. Det var både hockey och fotboll. Min pappa (Gustav) var ursprungligen norrlänning från utanför Luleå. Han spelade hockey, bandy, fotboll, handboll, egentligen allt, och var väldigt sportintresserad. 
– I Nybro var det så att vi spelade hockey på vintern och fotboll på sommaren. Vi spelade såklart även en del landhockey på sommaren.  

Fredrik Olausson började tidigt med idrott och då även hockey. 
– Jag var två år när jag fick mina första tvåbladsskridskor. Tydligen var jag rätt så arg när jag inte kunde stå på dem, skrattar Olausson och fortsätter:
– Organiserat började jag spela då jag kanske var sex år i det som idag kanske motsvarar Tre Kronors hockeyskola. 

– Mitt bästa minne från tiden i Nybro? Oj, nu får jag gå tillbaka långt i tiden, till då vi som C-pojkar vann DM. Det var en stor grej, säger Fredrik Olausson med ett leende och fortsätter:
– Vi mötte lag som HV71 och Troja, vilka var lite större än Nybro på den tiden. Ett annat stort minne är då vi vann mot HV71 med 7-1 på bortaplan, Vapenvallen i ösregn, med A-pojkarna. 
– Från A-lagstiden… Svårt att säga, men första säsongen var det många äldre spelare i Nybro, vilket var lite speciellt. Det var ”Böna” (Björn Johansson), (Ulf) ”Blixten” Gustavsson, Steffan Andersson, Åke Elgström… Riktiga veteraner.

“I Nybro pratades det hela tiden om Böna”

Säsongen 1982/83 debuterade Fredrik Olausson i Nybros A-lag. 
– Det jag kommer ihåg från debuten var av lite andra anledningar än själva hockeyn. Jag fick ett eget bås i omklädningsrummet att sitta i, vilket var rätt stort. 
– Coach var Kjell Widmark. Jag måste säga att jag har haft en väldig tur med tränare och ledare genom åren här i Sverige. Som barn var pappa min tränare och olika ledare runt honom som var kanonmänniskor. 
– Kjell Widmark var en väldigt modern tränare för att vara på den tiden. Väldigt öppen mot både mot unga och äldre. Jag tyckte han var jättebra mot oss unga killar. När jag sedan kom till Karlstad hade jag Conny Evensson och ”Greven” (Kjell Augustsson). 

Spelade du tillsammans med ”Böna” Johansson?
– Han kom in i slutet av min första säsong. Jag spelade inte i samma backpar som honom hela tiden. ”Böna” fick spela lite mer än många av oss övriga. Trots att han inte hade stått på skridskor under en lång tid var han fortfarande en väldigt skicklig spelare. 

Vad tror du han har betytt för hockeyn i Nybro med tanke på att han var med redan då laget gick upp i högsta serien?
– ”Böna” hade redan flyttat då jag kom in i ungdomslagen. Självklart pratades det hela tiden om ”Böna”. Vi behövde idoler att se upp till, vilket skapade intresse. 

Blev han en idol för dig?
– Ja, det kan man säga. Jag såg honom såklart i Canada Cup, men han satte mer avtryck hos mig då jag fick spela med honom. 
– Hade man tur fick man på Sportspegeln se några highlights från det som idag heter SHL och någon gång ibland var det även en artikel i tidningen. Det var inte mer än så på den tiden. 
– NHL ska vi inte ens prata om. Det kunde vara en artikel per säsong om ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson), (Anders) Hedberg eller (Börje) Salming.  

Allt gick väldigt fort för Fredrik Olausson då han kom upp i Nybros A-lag. Bland annat fick han spela två U18-EM och blev omtalad som en stor talang i sin årskull tillsammans med bland andra Fredrik Stillman som han senare skulle träffa på i HV71. 
– Landslaget var något som man på den tiden såg upp till. När jag kom med i Juniorlandslaget var det något jag inte hade haft en aning om att det kunde ske, men jag blev väldigt glad. Då började jag förstå att jag kanske kunde komma till Elitserien en vacker dag. 
– Där var min pappa väldigt pedagogisk när det gällde mig. Utan att säga att jag behövde träna stenhårt förstod pappa att man måste göra det. Det sa han till mig utan att säga det ordagrant och jag förstod vad han menade. 

Var pappa väldigt tillåtande med tanke på hur viktig skolan är och framför allt då med tanke på att nästan alla hockeyspelare då hade jobb vid sidan av?
– Jag hoppade av gymnasiet efter ett år. Då var inte pappa glad och det förstår jag mycket väl. 

Var det ändå en kick att få den här chansen i landslaget och triggade i gång en satsning hos dig?
– Det var först TV-pucken. Sedan har jag alltid tyckt det varit roligt att tävla, mäta sig med andra och utmana mig själv. Det har varit den största drivkraften.

Värvades till Färjestad: “Var ut och åt pizza på kvällen och sedan var det klart”

Inför säsongen 1984/85 fick familjen Olausson ett samtal från Olle Öst som då var sportsligt ansvarig i Färjestad. 
– Conny (Evensson) hade haft mig i yngre juniorlandslaget och på Junior-EM i Oslo (1982/83). Jag kan tänka mig att det var han som först pratade med Olle om mig. Sedan ringde Olle till min pappa, så på den vägen var det. 

Färjestad var då inte ensamma om att jaga Fredrik Olausson för att knyta upp honom till sig. 
– Ja, så var det. I alla fall av det jag vet. Då jag var 16 år var jag uppe i Leksand och hälsade på. Jag vet att även HV71 ringde. 
– Jag visste också vad Conny och Olle gick för och var upp till Karlstad och hälsade på en helg. Då träffade jag laget och framför allt några av killarna från Juniorlandslaget. Vi var ut och åt pizza på kvällen och sedan var det klart, säger Fredrik Olausson med ett leende. 

I det Färjestad Fredrik Olausson kom till fanns det många starka personligheter så som Mats Lusth, Peter Lindmark, Janne Ingman, Tommy Samuelsson, Peter Andersson, Leffe Carlsson, Håkan Nordin, Harald Lückner och inte minst Kent-Erik Andersson. 
– I Nybro fanns det jordnära folk som var bra personer. Det var samma sak i Karlstad. Kärngruppen av spelare som fanns i Färjestad var väldigt stabila killar. Många av oss var inte heller så gamla. 
– Killarna som, så att säga, höll ihop laget var jättebra människor. Vi tävlade väldigt hårt men, jag har läst hur många upplevt sin hockeytid, det fanns ingen pennalism eller sådant i Karlstad. Det var helt enkelt ”baske mig” bra. Helt rätt atmosfär. 

Givetvis betydde Conny Evenssons ledarskap mycket för laget. 
– Ja, men jag skulle säga att alla i organisationen på den tiden gjorde det. ”Kalix” på kansliet… Det var bra folk och det genomsyrade hela föreningen. 

Var även Kjell Glennert en viktig ledare för klubben?
– Jag som ung kille hade inte så mycket kontakt med Kjell på det viset. Att han var en väldigt viktig person för Färjestad råder det ingen tvekan om. Kanske även för svensk hockey. Kjell jobbade på ett annat plan än inom den dagliga verksamheten i laget. 
– Sedan var det lite annorlunda ledarstil på den tiden, lite mer pamp, vilket känner igen från flera klubbar och även hockeyförbundet. 

Fredrik Olausson blev guldhjälte för Färjestad

Säsongen 1985/86 gick Färjestad hela vägen och vann SM-guld efter att ha besegrat 1985 års svenska mästare, Södertälje, med 3-2 i finalserien. 
– Vi hade en bra tro på oss själva, men såklart också ett bra lag. Det hade Södertälje också, men det tänkte jag inte på då. För oss fanns det bara att vi skulle vinna. 

Södertälje hade som regerande mästare favoritstämpeln på sig inför finalserien. 
– Det tror jag nog Södertälje hade. Året innan hade vi åkt ut mot Djurgården i semifinal. På den tiden var det dessutom bara semifinal och final. Jag var så arg efter semifinalerna för att Djurgårdens spelare gjorde en kullerbytta med två minuter av sista matchen.
– Det där satte spår och gjorde mig enormt arg. Där tycker jag att dom gick över gränsen. Så gör man bara inte. 

Hur upplevde du finalserien mot SSK?
– Det gick lite fram och tillbaka. Vi låg under med 2-1 i matcher efter att förlorat i Karlstad. Jag gick hem gråtande den kvällen. Det gjorde ont och jag kände ”ska det sluta här?”
– Kent-Erik Andersson var tillbaka i Färjestad. Jag vet inte om jag tänkte på det då, men tänker jag på det nu så var han en väldigt bra ledartyp med sitt lugn. Alltid stabil. 
– Jag tror att alla backarna vårt lag spelade i A-landslaget eller Vikingarna den säsongen. Leffe (Carlsson) och Peter (Andersson) var 21 år. Jag var 20 år. Mats Lusth var 23 eller 24. Tommy (Samuelsson) 26. Håkan Nordin var också däromkring också. 

Dessutom anslöt Thomas Rundqvist till Färjestad efter en säsong i Montréals organisation. 
– Det stämmer. Vi hade Thomas, Janne Ingman och Erkki Laine, Staffan Lund, Micke Holmberg… 

I den femte och avgörande finalen gjorde Fredrik Olausson det matchavgörande 3-1 målet. Matchen slutade 3-2 till Färjestad efter att Thom Eklund reducerat till 3-2 i början av tredje perioden. Närmare än så kom aldrig sörmlänningarna och 20-åringen från lilla Nybro blev stor matchhjälte. 
– Det var en tajt finalserie och jag förstod såklart inte då att det var matchavgörande.  Nu minns jag inte om det var Tommy eller Erkki som passade mig på blålinjen. Erkki kallade mig för ”pojken”.
– Jag visste att jag kunde dra upp på högerkanten för Erkki drog alltid ut, så jag kunde bara sticka. Samtidigt visste jag att det inte var någon fara för Thomas (Rundqvist) täckte alltid upp bakom mig. 
– I alla fall, målet, Janne Ingman var framme och, om jag ska vara snäll säger jag, störde Hardy (Åström) när jag sköt. Han hade inte helt fri sikt eller kanske var ur balans, så mina kedjekamrater hade lika stor del i målet jag. 

Hur var känslan då det stod klart att det blivit guld?
– Jag har svårt att beskriva känslorna för det var så många på en och samma gång. Glädje, lättnad…, säger Olausson samtidigt som han ler då han tänker tillbaka på den stunden. 

Tog plats i VM-truppen: “Jag ska visa dom”

Trots att Fredrik Olausson fortfarande var junior plockade förbundskaptenen, Curre Lindström, med honom till VM i Moskva 1986. Givetvis som backkollega till Tommy Samuelsson. Olausson gjorde för övrigt Tre Kronors första mål i turneringen då han svarade för 1-2 målet mot Sovjet. Matchen slutade 2-4. 

Efter turneringen skrev Lars-Martin ”Singel” Ericson i Expressen: Fredrik Olausson växte vid sidan av Samuelsson ut till en storback. 

Blev du överraskad över att komma med till VM?
– Nej, jag tyckte väl att jag var så pass bra, skrattar Fredrik Olausson. 
– Stort självförtroende? Jag vet inte, men det fanns inga hinder utan jag såg mest möjligheter. 
– När jag hade skrivit på för Färjestad sa gubbarna i bastun hemma i Nybro att jag skulle bli hemskickad efter ett år. Sådana saker motiverade mig, att det inte fanns någonting som var omöjligt. ”Jag ska visa dom”.  
– Jag fick växa in i landslaget i och med landskamperna mot Sovjet i februari. Vi spelade i Karlskoga, Göteborg och Stockholm. Det var första gången jag var med i Tre Kronor. Det var också då jag började förstå att det fanns en chans att jag skulle komma med till VM. 

Sverige slutade på en silverplats i VM efter Sovjetunionen. 
– Jag upplevde VM med stora ögon. Jag fick göra mitt första landslagsmål mot Sovjet. Det var efter en tekning. 
– VM gick i Sovjet och det blev många nya intryck. Det var järnridån och det stod så kallade säkerhetsvakter utanför dörrarna i svarta läderrockar. Samtidigt var hela mitt fokus på att spela ishockey. 

Fredrik Olausson fick också ett stort förtroende av Curre Lindström och hans assisterande coach, Dan Söderström. 
– Ja, det skulle jag verkligen säga att jag fick. Curre hade mig hela vägen från Yngre Juniorlandslaget till Äldre Juniorlandslaget, Vikingarna och till landslaget. 
– Han har betytt mycket för mig på flera olika sätt. Han hade verkligen en tro på mig. I och med att jag blev uttagen av honom hela tiden kände jag också den här tron. 
– Jag vet egentligen inte hur jag beskriva Curre som ledare. Han var nog mer en vanlig kille som ville få en trivsel i gruppen. 

Är det viktigast ha just en bra ledare för gruppen när man är på den nivån?
– Ja, eftersom det handlar om en så kort tid på året som man ska lyckas. 

“Nybro och Karlstad i all ära, men Winnipeg var en storstad med ett enormt hockeyintresse”

Sommaren 1985 draftades Fredrik Olausson av Winnipeg Jets. 
– För det första visste jag inte att draften var då. Det var mamma (Agneta) som ringde till mig och sa ”Fredrik, du kommer få ett samtal från Winnipeg så nu skärper du till dig”. Min kära mor som såg till att jag fick en bra uppväxt. 

Kommer du fortfarande ihåg första dagen då du kom över till Winnipeg efter att du skrivit kontrakt och nu skulle spela i NHL?
– Jag kommer mest ihåg flygresan. Jag åkte med Thomas (Steen) och Mona, som det var på den tiden. Alexandra och Cassandra var med. Cassandra var nästan nyfödd då. 
– Själva campen kommer jag inte ihåg så mycket av, men däremot när jag skulle skaffa kreditkort på banken så jag kunde få ett checkhäfte. Det behövde jag ha för att kunna skaffa telefon och så vidare. 

Var just allt runtomkring en större grej än själva hockeyn?
– Ja, men där fick jag mycket hjälp av Thomas och Mona. Det är mest sådana saker som var första intrycken. 

Fredrik Olausson kom att spela i Winnipeg Jets mellan 1986 och 1994. 
– Det var stort att komma dit. Nybro och Karlstad i all ära, men Winnipeg var en storstad med ett enormt hockeyintresse. 

Blev det en stor omställning för dig socialt?
– Ja, så var det. Jag var själv när jag åkte över. Här i Sverige var, så att säga, allt ordnat. Man fick hjälp med lägenhet i Karlstad. Allt sådant fanns klart samtidigt som jag såklart visste hur allt fungerade i Sverige. 

“Fanns inga tveksamheter om att jag skulle ta en plats”

Trots att han bara var 20 år när han kom över och fick debutera i NHL tog han direkt en plats i laget. 
– Det fanns inga tveksamheter om att jag skulle ta en plats. Winnipeg hade inte haft någon bra säsong innan och ville ta hand om en ung kille som kunde bli bra. 
– Som coach hade vi Dan Maloney. Han var jättebra mot mig och gav mig ett mycket stort förtroende. En väldigt vänlig människa. Sedan var coachning som det var på den tiden och kanske fortfarande är, hierarkisk.

Vem spelade du med inledningsvis?
– Jag kommer inte ihåg vem det var i början av första säsongen, men i slutändan spelade jag mycket med en kille som heter Dave Ellett och som är två år äldre än jag. 

Snackades det då fortfarande mycket om kedjan med Anders Hedberg, Bobby Hull och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson?
– Ja, det gjorde man och gör så än idag. 

Hur stort var intresset på stan för laget och växte det under åren du spelade i laget?
– Det låg på samma nivå hela tiden. Intresset var stort, men jag kan inte jämföra med hur det är i Toronto eller Montréal. 

Var det att folk ville snacka hockey med dig då du var ute på stan?
– Det var inte riktigt så i Winnipeg utan hölls på en rätt bra nivå. När vi mötte Toronto kunde det vara åtta TV-team på plats under förmiddagsträningen, helt galet. Där hade jag inte velat spela. 

En spelare och person som var viktig för Winnipeg Jets var Fredrik Olaussons nära vän, Thomas Steen. 
– Jag ska inte säga att han är en av våra mest underskattade spelare för Thomas har också fått mycket uppskattning, men han var en fantastisk tvåvägscenter. Stenhård och enligt mig komplett.
– Han förtjänar all credit för sin hockeykarriär och betydde väldigt mycket för Winnipeg. 

“Jag sa några mindre väl valda ord till tränaren – en vecka senare var jag borta”

Winnipeg Jets lyckades aldrig, under Nybro-sonens tid i laget, ta sig riktigt långt i Stanley Cup-slutspelet. Detta trots att man till och från hade mycket skicklighet i sitt lag. 
– Vi spelade i en väldigt tuff division. På den tiden skulle man ta sig ur divisionen och vi hade Edmonton som var bästa laget i hela ligan i vår. Även Calgary som kanske var det tredje bästa laget i hela ligan under de här åren, så vi var först tvungna att slå ut Edmonton och sedan Calgary. 
– Det här var en lite för mäktig uppgift för oss. Vi slog ut Calgary ett år, men saknade att vara det här laget som hade haft framgång ett tag. Ett lag som kunde ta sig igenom även då det var lite motigt. 

Hade ni som lag lätt för att vika ner er?
– Det är hårt att säga ”vika ner sig”. Vi var ett bra lag under några år, men det kändes inte som att vi hade det där för att ta nästa steg. 

Fredrik Olausson spelade under sin långa NHL-karriär mot både Wayne Gretzky och Mario Lemieux. Två av världens bästa spelare genom alla tider. 
– Jag spelade även med Lemiuex och har sett honom på nära håll. Gretzky har jag mött då han var som bäst. 
– Det är svårt att argumentera mot Gretzkys siffror. Nu kan inte jag tala för 50, 60 eller 70-talet, men sedan jag började spela hockey är det dom två som varit outstanding i ”performance”. 

Under säsongen 1993/94 trejadades Fredrik Olausson till Edmonton. 
– Det var dags. Jag sa några mindre väl valda ord till tränaren (John Paddock) i Winnipeg. 
– Jag hade fått nog. Efter min tredje säsong fick jag en magsjukdom som satte sina spår under många år framöver. Även som hockeyspelare fysiskt, men också mentalt. Det var inte allt för trevligt i Winnipeg då med pressen och allt sådant. Det var helt enkelt dags för mig att flytta vidare. Så kände jag då.

”Några väl valda ord…” Vad sa du till John Paddock?
– Mest var det en frustration från min sida och inte specifikt menat mot honom, men en vecka senare var jag borta. 

Flyttade flera gånger: “Fick spela med väldigt fina hockeyspelare”

Det blev spel i Edmonton under drygt två säsonger. En tid han minns tillbaka på med ett leende. 
– Jag trivdes jättebra, jättebra… Edmonton var, så att säga, under ombyggnad. Alla stora spelarna var borta. Killarna vi spelade med då var bland annat Jason Arnott, Doug Weight och Kirk Maltby som alla tre senare hade jättefina karriärer. 
– Vi var ett jätteroligt gäng där många var unga. Jag var nog äldst eller näst äldst i det laget och då var jag ändå bara 27 år. 

Fredrik Olausson trivdes även bra vid sidan av isen i Edmonton. 
– Ja, det tycker jag. Det var lite liknande Winnipeg. Det kändes som att det satt något i väggarna. Kanske berodde det på att man varit bra under så lång tid med (Wayne) Gretzky, (Jari) Kurri och killarna. 
– Det fanns såklart inget som satt i väggarna, men det fanns en stolthet i organisationen. En vinnarkultur, men laget hade då växtvärk. 

Vid lockouten i NHL säsongen 1994/95 åkte han till österrikiska Ehrwald för att få speltid. Ett litet äventyr i sig. 
– Det var annorlunda och kul, skrattar Fredrik Olausson och fortsätter:
– Vi var nederlagstippade, en by på 1200 personer och uterink mitt i alperna. Det snöade halva tiden så vi kunde inte träna alla dagar. Det blev också att städa omklädningsrummet en dag i veckan. Publiken stod under matcherna och eldade i oljetunnor på läktaren. Det var jättehäftigt, skrattar Fredrik Olausson. 

Det hände mycket på kort tid för Fredrik Olausson mellan åren 1996 och 1999. Edmonton, Anaheim, Pittsburgh och Anaheim igen. 
– Jag skulle inte säga att prestation inte påverkades av alla klubbyten. Klart att när man kommer in i ett nytt lag under en kortare period är inte det ultimat. Något jag lärde mig under dom åren var att ha en professionalism. Att komma till jobbet varje dag och göra mitt jobb oavsett om jag kände mig perfekt eller att kroppen sa att det inte var på topp.
– Samtidigt hade jag väldigt kul och fick spela med väldigt fina hockeyspelare. Jag tog ett beslut i Edmonton så att jag skulle bli skickad därifrån. I Anaheim fick jag till exempel spela med Paul Kariya och Teemu Selänne. 
– Anaheim var ett nytt lag, men för mig som hockeyspelare var det bara att gå ut och göra det bästa jag kunde. Samtidigt var det tufft att komma till en organisation som var relativt nya i ligan och som försökte bygga något bra. Det tog tid, men Anaheim lyckades till slut. 

Efter ett halvår i Anaheim trejdades han till Pittsburgh. 
– Det var väldigt trevligt hockeymässigt. Jag spelade nästan hela tiden bakom (Mario) Lemieux, (Jaromír) Jágr och (Ron) Francis hela tiden, vilket var ett privilegium. 
– När vi spelade powerplay var det jag och Kevin Hatcher på backen. Sedan var det dom tre där framme. I den uppställningen fick jag mest tänka på defensiven, så kändes det. 

Hur upplevde du Mario Lemieux som person och lagkompis?
– Han var lite privat, men samtidigt en jättebra kille i omklädningsrummet. Han var påpassad så det rök om det. Det är svårt att föreställa sig hur han hade det, men han kunde inte gå någonstans oavsett vart i Nordamerika han än var. En fantastisk person och en lagspelare. 
– När det inte hade gått så bra i första perioden kunde han säga till materialaren ”ge mig en ny utrustning”. Han drog på sig nya handskar och skridskor. Sedan gick han ut och dominerade. 

Du var tre vändor i Anaheim, trivdes du bra där också?
– Ja, jag skrev på som ”free agent” två gånger. Vädret lockade såklart, säger Fredrik Olausson med glimten i ögat och ett skratt. 
– Jag fick en bra relation med Kariya och Selänne. Jag skrev på för Anaheim när jag inte fick kontrakt i Pittsburgh. Jag blev kvar i två säsonger i Anaheim. General Managern kom in på mitt rum under slutet av säsongen och sa att dom gärna ville ha mig kvar och att jag skulle skriva på ett nytt kontrakt. 
– Jag svarade att jag ville prova något annat. Det var dags för något nytt, så jag flyttade till Schweiz. 

Det blev en säsong för Olausson i Bern. 
– Och en kulturkrock. Från att varit i Nordamerika och Kalifornien där allt är öppet 24 timmar och alla tjänster fanns tillgängliga för att sedan komma till Schweiz. Ett vackert land och bra personer i ledningen, men där stängde mataffären klockan tre på lördagen och öppnade igen på måndagen
– Jag upplevde det också som att schweizarna är lite reserverade människor. På så vis blev det en väldigt stor omställning för mig. 

Vann Stanley Cup – med Detroits superlag

Säsongen därpå kommer han till Detroit. I laget spelade spelare så som Brett Hull, Brendan Shanahan, Sergej Fjodorov, Nicklas Lidström, Luc Robitaille, Steve Yzerman, Igor Larionov, Chris Chelios, Pavel Datsiuk, Tomas Holmström, Dominik Hasek, Kris Draper med flera. 
– Jag blev intervjuad för Detroits hemsida om hur den här gruppen var. Det är ju Hall of Fame-spelare allihop. Vid sidan av isen var det en väldigt avslappnad grupp. Under träningarna var vi väl bara sådär. När man släppte pucken för match då var killarna påkopplade och spelade verkligen hockey. Det var en speciell upplevelse. 
– Jag tänkte på killarna du nämner som mina lagkompisar. Steve Yzerman hade jag sett upp till under många år och hade alltid fått ett jättebra intryck av honom som motståndare. Men jag tyckte han var ännu bättre då jag hade haft honom som lagkapten. 
– Det fanns alla slags spelare och karaktärer i det laget. Jag måste säga att det var en ynnest att få vara med i det laget. 
– Inför den säsongen var jag redo att flytta hem till Sverige. Sedan pratade jag med Jim Nill som jag spelat med i Winnipeg en gång i tiden. Han var nu assisterande manager i Detroit. Jim berättade att han sett mig i Sweden Hockey Games och frågade om jag ville komma över och spela med Detroit. 

Jag antar att du inte var svår att övertala?
– Nej, det var jag inte. Jag hade jagat att få vinna Stanley Cup under så många år. Här kände jag att det fanns en riktig chans för mig att vinna Stanley Cup. 

Nicklas Lidström berättar:
– ”Freddie” kom till oss efter ett år i Schweiz. Ken Holland frågade mig säsongen innan vad jag tyckte om honom och om han skulle passa in i vårt lag och det tyckte jag absolut att han skulle göra. 
– Han var en spelskicklig back som med sin spelstil hjälpte vårt lag mycket. Vi hade den säsongen många skickliga forwards och ”Freddie” var bra på att sätta i gång spelet och bra i powerplay. Vi spelade även en del ihop den säsongen och han var lätt att spela med.

Dominik Hasek minns också sin tid med Fredrik Olausson i Detroit:
– Det var fantastiskt och roligt. Han är en grym kille och jag gillade att ha honom i laget både på och utanför isen. Han var nog vår mest långsamma back i laget men han var väldigt smart och skicklig. Han gjorde ett grymt jobb för laget och sköt ett viktigt mål mot Colorado (i konferensfinalen). Tillsammans med “Nick” gjorde han ett fantastiskt jobb under slutspelet, säger Hasek. 

Var backpartner med ‘Lidas’: “Gick väldigt bra”

Fredrik Olausson:
– Att vinna var en dröm. Det går inte att ta in allt när man väl står där och får lyfta bucklan. Det känslan är jättesvår att beskriva. 

Den tidigare Nybrobacken svarade för två mål, 15 poäng på 47 matcher i grundserien. I slutspelet svarade han för två mål och totalt sex poäng på 21 matcher. 
– Säsongen var upp och ner. Jag spelade inte alla matcher i grundserien. Dels hade mjälten spruckit för mig under våren i Bern. Jag gick hela sommaren utan att egentligen kunna ha någon riktig träning eftersom jag inte kunde göra något på åtta veckor och fick bråck i magen efter att läkarna skurit upp mig. 
– Det går inte att säga att jag var förberedd på bästa sätt. Jag spelade en hel del i början. Sedan fick jag en spricka i revbenen i New York. Då var jag under vårsäsongen in och ut i laget lite. Jag kom in i slutspelet och fick spela hela tiden. 

Och gjorde det väldigt bra. 
– Ja, men också med god hjälp av mina lagkamrater och backpartner. 

Vem var din backpartner i slutspelet?
– ”Lidas” och slutspelet gick väldigt bra. 

Hade du chansen att vara kvar?
– Ja, men Paul Kariya lobbade mycket och pratade också en hel del med mig under säsongen och ville att jag skulle komma tillbaka till Anaheim. Det var väldigt smickrande och jag hade trivts väldigt bra där tidigare. Samtidigt trivdes jag väldigt bra i Detroit också. 
– Jag visste också att det skulle bli mitt sista kontrakt i NHL och valde till slut Anaheim. Det berodde lite på Kariya. 

Fredrik Olausson bjöd efter Stanley Cup-vinsten med Detroit till fest i ett av Nybros alla glasbruk. 
– Det stämmer och var speciellt. Jag tog Stanley Cup-bucklan till glasbruket. Har ni hört talas om Hyttsill? Man steker sill och fläsk i själva hyttan. Det bjöd vi på.
– Det var mat och dryck. Sedan fick alla gravera sina egna glaspjäser, testa på att gravera i glas. 

Är det i samband med det här du och Thomas Steen är med på folkrace ute på Öland?
– Nej, det var innan. Jag tror att det var farsan som ordnade det där eller hur det kom sig. I alla fall skulle jag och Thomas ställa upp i folkrace inför kungen och drottningen. Det var även några bandyspelare och några skidåkare med, bland annat (Marie-Helene) ”Billan” Westin, som skulle köra. 
– Jag vann första heatet, men det roligaste var då Thomas och (Bengt) ”Pinnen” Ramström skulle köra i samma race. Ingen av dem ville vika ner sig i första kurvan. Sedan flög ”Pinnen” med sin bil över Thomas. Det slutade med en krasch, skrattar Fredrik Olausson. 

Flyttade till HV71 – och vann guld: “Kände hur glad jag var för dom andra killarnas skull”

Efter tiden i NHL valde Fredrik Olausson att flytta hem till Sverige. Klubbadress blev HV71. 
– Jag hade några olika erbjudanden från andra klubbar också. Ursprungligen ville jag flytta till Karlstad, men där var det stängt. 
– Jönköping var jättebra för mig eftersom jag hade en syster i Linköping och släkt i Karlstad. Mamma bodde i Kalmar på den tiden och pappa i Nybro. Sedan hade jag några kompisar i Jönköping sedan TV-puckstiden som jag hade haft kontakt lite med under åren, Stefan Falk, Fredrik Stillman och Claes Heljemo. Dessutom satt Thomas Lindster från Nybro i styrelsen. 
– Jag fick ett jättebra intryck av staden och då blev det Jönköping. Där trivdes jag jättebra. Dels hade vi många bra killar och gjorde succé med laget. Jönköping är en växande stad och som ligger jättefint. Jag träffade många fina människor där. 

Var det skillnad att vinna SM-guld med HV71 2004 jämfört med Färjestad 1986?
– Ja, så var det. Dels var jag i ett annat stadie i livet. Jag kommer ihåg att jag satt kvar på bänken några sekunder efter slutsignalen då vi vunnit med HV71 och kände hur glad jag var för dom andra killarnas skull. Givetvis var det en bra känsla för mig själv också.

I och med att du senare blev tränare i HV71 måste klubben betytt mycket för dig?
– Ja, det skulle jag säga. HV71 välkomnade mig med öppna armar och jag hade en fin resa som spelare där i slutet av min karriär. 
– HV71 hade en bra organisation. Fredrik Stillman var assisterande första säsongen jag spelade där. Sedan blev han sportchef. Jag har haft en jättefin relation med honom genom alla år. En fantastiskt duktig hockeymänniska. 

Surt slut på karriären: “Ingen bitterhet på något vis utan jag var färdig”

Efter tre säsonger i HV71 valde Fredrik Olausson att flytta till Färjestad för att där avsluta karriären, men det blev långt ifrån det avslutet han hade sett fram emot. 
– Det kändes som jag hade någonting oavslutat i Färjestad efter alla turer som varit sista åren. Jag ville ge någonting bra tillbaka till Färjestads BK. Tyvärr fick jag inte fullfölja säsongen. Jag hann knappt ens börja den. 

Det blev endast tolv matcher för Fredrik Olausson innan han tvingades att avsluta karriären som spelare. 
– Under slutspelet mot Mora med HV71 våren innan hade jag dragit korsbandet. Jag rehabiliterade nästan hela sommaren. Sedan visade det sig att jag behövde byta lever också.  
– Jag ville få ett bra avslut och det fick jag såklart på sätt och vis, men ändå inte. Jag hade velat fullfölja säsongen. 
– Vi hade ett bra lag och vann serien, men det slutade, som sagt var, inte som jag hade velat. 

Hade du kunnat spela efter det att du bytt lever?
– Nej, det var färdigt. Jag kände också att jag var färdig. Jag var 40 år och fått vara med om allt som jag kunnat vara med om inom hockeyn. Det är ingen bitterhet på något vis utan jag var färdig. 

Hur mår du idag?
– Det är inte perfekt, men inte heller slutet på världen. Jag lever med situationen jag är i idag och är glad de flesta mornar jag vaknar. 
– Jag får träffa familj, vänner och barnbarn. Även om inte allt är perfekt har jag inget att klaga på. Jag träffar fortfarande trevliga människor och min fru, Carina, tycker fortfarande att jag är värd att leva med. Hon har ställt upp exemplariskt för mig genom åren. En bättre livskamrat hade jag aldrig kunnat få, säger Fredrik Olausson med ett varmt leende innan vi går in på hans landslagskarriär.

“Vad sur jag var efter den matchen – jag pratade nog inte med någon på en vecka” 

VM-debuten gjorde Fredrik Olausson i Moskva 1986. Hans andra VM var 1989 i nybyggda Globen. En turnering där förväntningarna från media var att Sverige skulle vinna guld. 
– Vi hade, precis som du säger, jättehöga förväntningar på oss. Så här i efterhand kan jag känna att det blev konstigt. Det var en hype som jag tror det var många av oss som hade svårt att hantera. 
– Var vi favoriter att vinna? Nej, det var vi inte. I alla fall inte om man tittar realistiskt på det. 
– Hade vi ett bra lag? Ja, utan tvekan. 
– Var det en besvikelse att komma fyra? Ja, så var det. 
– Det var en mycket speciell turnering. Hajpad med nya Globen. Samtidigt var det väldigt mycket som distraherade.  

Fredrik Olausson var även med vid OS 2002 där Sverige blev utslagna av Belarus i kvartsfinalen. 
– Vad sur jag var efter den matchen. Jag pratade nog inte med någon på en vecka. 

Ni gjorde en fantastisk turnering fram till kvartsfinalen mot Belarus, vad händer där?
– Jag vill ge motståndarna lite ”credit” för dom gjorde det väldigt bra och stängde ner oss. 
– Helt klart var det en besvikelse att åka ut i slutspelet. Det är en sådan match man vinner nio av tio gånger. 

Blev det en underskattning?
– Jag kan bara tala för mig själv och jag underskattade inte. Sedan kan jag inte svara för alla andra. Jag både tror och hoppas att det inte var underskattning. 
– Som min gamla lagkamrat, Ruslan Salei, sa när vi tackade varandra efter matchen. "Det här händer bara i hockey.” Han var överlycklig och grät nästan. Dom gjorde det jättebra, men vi gjorde det inte tillräckligt bra.

Hur tänker du idag kring kritiken Tommy Salo fick efter att ha släppt in ett billigt mål?
– För Tommy personligen var det jättetufft. Man vinner som lag och förlorar som lag. Det han fick utstå var inte schysst. 
– I och med att jag var i Nordamerika såg jag inte allt som skrevs och sades. Jag hade inga svenska tidningar och läste inte mycket på nätet vid den tiden. Jag läste över huvud taget inte många tidningar då jag spelade hockey.  Läste jag något var det nyheter och inte om sport, men det är aldrig en persons fel att ett lag fallerar. 

Hur följer du hockeyn idag?
– Jag ser någon match på plats ibland här i Karlstad. Annars ser jag lite matcher på TV:n, men följer givetvis Nybro också. Annars blir det mest SHL när jag ser på TV. Det blir då jag har tid och lust. 

Tränare för Nybro är Fredrik Olaussons backkompis från Färjestad och Tre Kronor, Tommy Samuelsson. 
– Jag har bara haft Tommy som coach en gång. Det var i Färjestad då jag blev sjuk efter två, tre månader. 
– Jag var backpartner till Tommy under mina två första säsonger i Elitserien. Han hjälpte mig väldigt, väldigt mycket och mycket kommunikativ. Han är även väldigt noggrann med detaljerna i spelet. Där hjälpte Tommy mig mycket. 
– Tommy har kvar dom kvalitéerna så jag tror det kommer bli jättebra med honom i just Nybro. 

Ringde han dig och frågade hur det skulle bli att bo i Nybro?
– (Skratt) Nej, det gjorde han inte, avslutar Fredrik Olausson med ett skratt samtidigt som regnet. som var då vi satte oss inne i Värmlands Museum, slutat och ”Sola i Karlstad” börjar leta sig fram mellan molnen.

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"