OS-stjärnan från Frånö: ”Utan sjukdomen hade jag inte varit den jag är idag”

Hon har vunnit SM-guld, spelat sex VM och två OS men även kämpat sig igenom en MS-sjukdom samt varit både spelare och sportchef samtidigt.
I veckans Old School Hockey möter vi en av svensk hockeys stora spelare, Erika Grahm – OS-stjärnan från Frånö.

GÄVLE (Hockeysverige.se)

En av svensk hockeys stora spelare, Erika Grahm, har valt att sluta spel och enbart satsa på sportchefsjobbet i Brynäs. Bakom sig har hon sex VM-turneringar, två OS och två U18-VM. Dessutom vann hon SM-guld med MoDo 2012.

Hon fick sitt genombrott i MoDo, men rötterna har hon ångermanländska Frånö.

– Frånö ligger mitt i dom ångermanländska skogarna. Fem kilometer utanför Kramfors som ligger mitt emellan Sundsvall och Örnsköldsvik, två mil in i landet jämte Höga Kusten-bron, berättar Erika Grahm då hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar henne invid arbetsplatsen i Gavlerinken.

Frånö SK…
– Moderklubben i fotboll. Jag är löjligt stolt över att vara från Frånö. Man säger att jag är från Kramfors, vilket är själva stan, men Frånö är en helt annan by i Kramfors kommun. Pratar jag med någon i kommunen säger jag att jag är från Frånö. Det är viktigt.
– Tiden där har betytt mycket för mig. Vi var ett stort gäng ungar som växte upp i Frånö. Tyvärr är det idag inte så mycket kvar av byn, men jag hade 500 meter till där fotbollsklubben spelade och tränade. Jag sprang genom skogen då jag var liten för jag ville vara bollkalle och få glass i pausen. Oftast blev det en Cornetto Jordgubbe. Frånö är en fantastiskt fin liten by.

Erika Grahm var lika bra i fotboll som hockey och spelade bland annat i landskapslaget. Trots det föll valet på hockeyn.

– Det var inte ett självklart beslut. Under högstadietiden, jag började spela i MoDo då jag gick i åttan, spelade jag hockey på högsta nivån. Jag började även komma med i juniorlandslag och sådant.
– Till slut blev det naturligt även om jag sökte både till hockey- och fotbollsgymnasiet. Jag kom in på båda, men det blev till slut hockeygymnasiet i ”Ö-vik” som just hade startat. 91:orna, blev första årskullen där. Det kändes som att det var meningen att jag skulle satsa på hockeyn.
– När jag nu tänker tillbaka på det så var valet inte så svårt utan det skedde ganska naturligt där och då även om jag var helt okej i fotboll och hade varit på elitlägret i Halmstad. Generellt har jag haft lätt för mig i alla bollidrotter som jag hållit på med.

Vad kom din storebror Nils betyda för dig som hockeyspelare?
– Jättemycket. När vi var små ville jag vara som Nils och jag fick spela med honom och hans kompisar. Det var därför jag började med hockey, för att jag ville följa med brorsan på hockeyträningen.

Fick du vara med Nils och hans kompisar på landhockeyn hemma på gården i Frånö?
– Ja, och det var aldrig den här klassiska att lillsyrran skulle ställa sig i mål. Jag stod aldrig i mål utan jag körde ute.
– Vi hade en rink med trä-sarg 50 meter från huset. Den spolade föräldrarna i området upp för alla oss ”kids” som bodde i området. Där har jag tillbringat x-antal timmar.
– Mamma skickade en jättelång text då jag hade gått ut med att jag skulle sluta. Då blev jag lite sentimental… Jag hade en blå spark och den lärde mig att åka skridskor, säger Erika Grahm samtidigt som det syns på henne att det är känslosamt att prata om den tiden som alltid kommer vara ett fint minne för henne.
– Brorsan har verkligen betytt svinmycket. Jag har tävlat och krigat mot honom under hela uppväxten. Sedan har han stöttat mig jättemycket under hela karriären. När vi var små blev det mer att vi lekte som syskon, men när vi blivit äldre var han till OS i PyongChang, men även med på några av mina VM-turneringar. Han har varit väldigt intresserad under senaste tio åren.
– Hela familjen har varit galet bra och funnits för mig jämt. Dom har alltid varit ett enormt stöd utan att någon gång pressa eller stressa fram någonting. Mamma (Ulla Karin) och pappa (Thomas) har aldrig lagt sig i någonting utan ställt upp och skjutsat och allt sådant. Dom har varit kravlösa, men ändå ställt kravet att skulle jag delta så skulle jag också vara med. Är man med i någonting så ska man vara med hela vägen. Det lärde mina föräldrar mig tidigt. Har man inlett en säsong så ska man fullfölja den. Dom har varit noggranna med sådana grejer, men det dom har gett mig är framförallt en enorm trygghet.

”Det hände att vi missade hockeymatcher ibland eftersom vi då var på buggtävlingar”

Erika Grahm har även en lillasyster, Elin, men hon gjorde aldrig valet att satsa på hockeyn som hennes syskon.

– Hon spelade hockey till det att hon var 10-12 år. Då slutade hon, men spelade handboll länge och var duktig på bollsporter.

Och dansen med Jocke Tjäder…
– (Skratt) Jocke Tjäder, honom har jag att tacka för mycket, vilket jag insett då jag blivit äldre. Jag var ensam tjej i hela föreningen Kramfors att spela ishockey. Oftast brukar det vara med någon mer tjej i laget eller i något av andra lagen i klubben, men nu blev istället Jocke Tjäder min tjejkompis eftersom han och jag var dom enda från Frånö som spelade.
– Dom andra var från stan medan vi var från byn och gick på en annan skola. Våra familjer umgicks mycket då vi var små och jag och Jocke åkte ofta till träningarna tillsammans. Vi var med varandra hela tiden.
– Vi dansade bugg tillsammans, men jag spelade även ett tag fotboll med killarna i Frånö och där var Jocke också med.

Hur bra är du på dans idag?
– Jag är inte bra på någon dans förutom bugg, men det var kul. Det hände att vi missade hockeymatcher ibland eftersom vi då var på buggtävlingar. Det var en rolig erfarenhet och är jätteroligt att jag kan dansa bugg.

Joakim Tjäder till hockeysverige.se om sin danspartner:

– Hon var alltid glad och sprallig, var väldigt noggrann och ville sätta varje rörelse och steg till 100 procent. Vi dansade både bugg och dubbelbugg tillsammans.

När Erika Grahm gick i åttonde klass valde hon att spela hockey för MoDo, vilket innebar att hon ofta fick pendla dit från Frånö.

– Jag började spela med MoDo hösten 2005. När jag började i åttan ringde MoDo och frågade om jag ville komma dit och träna. Under två år mellan 2005 och 2007 tränade jag ofta hemma med killarna under veckorna. Dessutom fortsatte jag spela med killarna i Kramfors. Samtidigt spelade jag mycket matcher med MoDo. Hösten 2007, när jag började på gymnasiet, flyttade jag upp till ”Ö-vik”.

Där blev hon sambo med Annie Svedin.

– Vi hade så sjukt roligt. Apropå att man träffar mycket vänner genom hockeyn, Annie är min absolut bästa vän och en vän för livet.
– Det var så galna grejer. En gång var jag i lägenheten ovan för oss hos en kompis. Då hör jag Annie skrika. ”Det brinner, det brinner”. Jag gick ut i trappuppgången och det var alldeles rökigt och när jag kom in i lägenheten var det hur mycket rök som helst.
– Annie hade glömt brödet i rosten så den började brinna. Vi drog ur sladden och skickade ut rosten genom fönstret. Hela lägenheten var rökfylld. Det här var mitt i vintern och 20 grader kallt ut. Under två dygn fick vi vädra lägenheten. Vi fick sova i fleece och sitta och äta i täckjacka, skrattar Erika Grahm.

När Erika Grahm var 14 år fick hon debutera i MoDos A-lag.

– Första matchen? Trixa borta och vi vann med 22-0. Jag fick spela med Therése Sjölander och det var egentligen vår generations stora förebild. Hon var den som jämt visade vägen i MoDo. På den tiden var det absolut inte samma elit som idag, men jag kommer ihåg att jag gjorde två mål i den matchen.

Även Frida Nevalainen spelade i det lag som Erika Grahm debuterade i.

– Frida bodde fortfarande i Umeå och var som mig, att vi ofta tränade hemma och sedan träffades vi på matcherna. Tessan (Sjölander) var där jämt. Hon gick i bräschen och var vår kapten. Eftersom hon var där i vardagen fick vi se hur hon krigade varje dag.
– Frida kom in till matcherna så vi hade några landslagsspelare som var med oss i laget. Hon har också betytt jättemycket för mig och vi spelade även tillsammans i landslaget.

Therese Sjölander är också en person som betytt mycket för 30-åringen från Frånö.

– Jättemycket både som person och spelare. Vi blev bra vänner och jag bollade många saker med henne. Sedan spelade jag med henne nästan hela tiden från det jag började i MoDo fram till att hon slutade (2011).
– Jag, Tessan och Tina Enström var en kedja och vi spelade väldigt bra tillsammans. Tessan är tio är äldre. Hon är född 1981 medan vi är 91:or. Det var ändå vi i 91-kullen som var starten på elitsatsningen MoDo gjorde eftersom vi var med då dom startade hockeygymnasiet.
– Vi var ingen dålig kull. Det var jag, Annie Svedin, Emma Nordin, Johanna Olofsson, Tina Enström, Emilia Bergius, Emelie Lundgren… Det var sjukt bra spelare.

Hur tajta blev den här gruppen med tanke på att många av er fortfarande håller ihop?
– Det var en bra tajming av Örnsköldsviks Kommun och MoDo att starta hockeygymnasiet med just 91-kullen eftersom vi var en fantastiskt bra startkull. Vi gick i bräschen på något vis.
– Av dom här tjejerna har jag, Annie och Emma Nordin mest kontakt, men jag har även bra kontakt med Johanna Olofsson och Tina. När vi gick i tvåan kom även Johanna Fällman in i matchen.

Erika Grahm var även med i det första U18-VM som spelades.

– I Calgary 2008. Det var coolt och självklart stort. Jag hade inte varit så mycket på andra sidan då.
– Själva turneringen kommer jag inte så jättemycket mer ifrån än att vi borde ha vunnit brons, men vi förlorade medaljmatchen mot Tjeckien.

I laget spelade bland andra Klara Myrén, Cecilia Östberg, Madeleine Östling, Emma Nordin, Johanna Fällman, Tina Enström, Anna Borgqvist, Isabella Jordansson, Lisa Johansson, Fanny Rask, Valentina Lizana Wallner, Annie Svedin, Angelica Östlund med flera.

– Vi hade ett väldigt bra lag, men året efter, 2009 i Füssen, då vi 91:or var äldst hade vi ett ännu bättre lag. 91-kullen i Sverige var riktigt bra. Sedan kan man krydda på det med Anna Borgqvist, Lisa Johansson… Det är en rad väldigt bra hockeyspelare.
– Jag tycker inte vi fick ihop gruppen på det Junior-VM:et. Hade vi bara fått ihop det lite bättre tror jag att vi hade kunnat vara med och utmana USA och Kanada. Jag tror det kan ha varit att vi blev för många bra och starka personer i samma lag, men jag tror att vi, som sagt var, hade kunnat slå Kanada och USA.

Erika Grahm var 17-år då hon fick göra din A-landslagsdebut.

– Stämmer. I Finland. Jag har ett ärr fingret från första matchen. Jag stod framför mål och Emma Eliasson sköt ett slagskott på fingret så det sprutade blod i hela handsken.

Har du tagit upp det med henne?
– Emma har full koll på det. Jag och Emma satt mer eller mindre ihop under landslagsåren. Vi blev extremt goda vänner så det är lite roligt att det var just Emma som gjorde illa mig i debuten.
– Vi spelade i Leppävirta. Första landskampen var mot Tyskland och vi vann. Min rumskompis var Ylva Lindberg, som hon hette på den tiden. Idag heter hon Martinsen.

Två säsonger senare debuterade du i VM, hur minns du den resan?
– Jag var reserv till VM 2009 och OS 2010. Det var två tuffa säsonger. Jag hade varit med på alla stora turneringar, men jag fick aldrig vara med på OS eller VM som var höjdpunkterna. Det har nog präglat resten av min karriär, att jag inte fick dom stora framgångarna för tidig. Jag fick hela tiden sträva efter att få vara med där.
– Det här har också gjort att jag funnit drivkraft och motivation till att vilja nå dit. Med facit i hand kanske det var bra att jag inte fick dom här stora framgångarna för tidigt. VM-debuten kom sedan i Zürich 2011.

Erika Holst, Gunilla Andersson-Stampes, Kim Martin Hasson…
– Det var jättebra förbilder och riktiga pionjärer.

”Det var astufft där och då. Det har fått mig att hela tiden vilja bli bättre”

Erika Grahm kom bara med som reserv till OS 2010.

Vilken ser du som din bästa VM-turnering?
– Det var nog 2015 i Malmö. Då gick det personligen bäst. Varför vet jag inte, men jag hade nog min ”prime” där. Jag var mest ung och hungrig. Inför VM 2016 bröt jag foten.
– Det är egentligen lite olika karaktär på dom olika VM-turneringarna. Inför 2011 i Zürich var vi bättre än Finland. Vi hade slagit dom under hela den säsongen. Det var aldrig något snack om saken, men i kvartsfinal förlorade vi den första matchen mot dom på hela säsongen.
– Vid VM 2012 var det ungefär likadant. Vi lyckades få Finland i kvartsfinalen igen. Jag tror det berodde på att något av lagen hade förlorat en viktig gruppspelsmatch.
– 2013 fick vi spela nedflyttningsmatcher. Efter det kom OS och där gick det ganska bra även om vi förlorade bronsmatchen.
– 2015 var Leffes (Boork) första riktiga år och jag tyckte ändå att vi var riktigt på gång då. Sedan började allt utanför isen med konflikter och allt det där. Det blev mycket fokus på annat än hockey, vilket jag tycker är tråkigt så här i efterhand.

Du hade som mål att komma med till OS 2010, men Peter Elander valde att göra dig till reserv, blev det här en stor besvikelse för dig?
– Klart att det var tufft. Jag kom in på hösten 2008 i landslaget. Sedan var jag, som sagt var, med i varje turnering förutom VM 2009. Jag fick spela För-OS och visste hela tiden att det stod mellan mig och några andra.
– Jag kommer ihåg som igår när Peter (Elander) hörde av sig och sa att jag var reserv. Det var astufft där och då. Som jag sa så har det fått mig att hela tiden vilja bli bättre.

Fanns aldrig tanken att ”nu skiter jag i det här”?
– Absolut inte. Nej, nej, nej…

Det här blev också en morot för att Erika Grahm att komma med till OS 2014.

– Ja, absolut blev det en extra tändvätska även om jag visste att jag hade satsat vidare mot ett till OS om jag inte kommit med. Jag har älskat hockey från dag ett. Den drivkraften till sporten har också gjort att jag gått framåt hela tiden.

När Erika Grahm var 20 år vändes hela hennes värld upp och ner. Efter att kroppen inte fungerat som den brukade fick hon remiss till en MS-specialist i Umeå. Multipel skleros, en neurologisk sjukdom som angriper det centrala nervsystemet och som sakta bryter ner kroppen. En sjukdom som det inte finns någon botande behandling mot.

– En dag när jag skulle ut och springa kände jag hur det brände i ryggen och inte hade någon kraft. Jag försökte hoppa men det gick inte. Benen bara vek sig. Under två veckor blev det bara värre och värre. Jag kunde inte ens lyfta mina fötter.
– Första tankarna var ”hjälp, jag kan inte träna”. Det här var egentligen direkt efter min VM-debut 2011. Jag hade precis tagit mig in i landslaget, blivit etablerad och skulle iväg på en internationell IIHF-camp. Jag var verkligen på gång.
– När jag sedan förstod hur allvarligt det var… Jag tappade känseln, kissade på mig och kunde inte röra mig riktigt. Jag var sängliggande och hade en sådan huvudvärk att jag knappt klarade av att vakna på morgonen. Sedan tappade jag känseln i ansiktet samtidigt som hela baksida lår, rumpa och ben var helt bortdomnade. Jag fick stickningar i händerna och strålningar i axlarna. Det var så sjukt mycket olika grejer.

Du berättade i boken ”Från förlamad till olympier” att du såg dig själv som rullstolsbunden och att det bara fanns mörker och bottenlös sorg, men kunde du gå?
– Ja, men jag kunde inte lyfta fötterna. Det blev så här, säger Erika Grahm samtidigt som hon ställer sig upp och visar hur hon släpade sig fram.
– Baksida, lår och rumpa fungerade inte så jag släpade fötterna. Jag kommer ihåg då vi en dag skulle gå till stranden. Eftersom jag inte kunde lyfta fötterna föll jag då vi gick på en skogsväg. Jag kunde inte lyfta fötterna över en rot så jag slog i den och föll.

”Jag tränade ingenting. Jag gjorde inte ett skit utan låg bara i soffan. Till slut handlade det 'kommer jag leva mitt liv igen?'”

Kunde du träna någonting under den här tiden?
– Första två veckorna när jag insjuknade men inte fattade vad det var försökte jag göra saker. Överkroppen fungerade, men efter ett tag blev jag så mentalt slut. Jag mådde psykiskt dåligt eftersom jag inte visste vad det var.
– Jag tränade ingenting. Jag gjorde inte ett skit utan låg bara i soffan. Den sommaren brände jag igenom ”skilda världar” boxarna. Till slut handlade det ”kommer jag leva mitt liv igen?” Träning var extremt sekundärt.
– Allting tog lång tid eftersom det här var på sommaren. Hade det varit idag och jag haft SOK och SDHL i ryggen hade allt gått fortare. Jag fick till slut beskedet att jag skulle träffa en MS-specialist…

Hur gick tankarna då?
– Då började googla ”MS-symptom”. Allting stämde. ”Jag kommer aldrig mer kunna spela hockey, aldrig mer leva mitt vanliga liv. Det kommer dagar som är bättre, men andra kommer bli så här. Vad kommer hända? Kommer jag kissa på mig hela livet? Kommer det gå så långt att jag förtvinar?”
– Det var tusen frågor och många tankar och funderingar då.

När dagarna var som tuffast för Erika Grahm var hon alltså sängliggande.

– Jag plöjde, som sagt var, Skilda världar-boxen. Min syrra var elva år och vi kollade Skilda världar väldigt mycket. Dessutom var jag mycket hos min dåvarande pojkvän som bodde i Sundsvall. Jag var där för att det var nära till sjukhuset.
– Sedan gillade jag inte att vara hemma hos familjen eftersom jag såg att pappa och mamma inte alls mådde bra av att se mig så där. Jag gillade inte heller att se mig så där för min syster.
– Någonting som fungerade helt som vanligt var att köra bil. Då jobbade jag med vristen då jag gasade och bromsade, vilket fungerade utan problem. Det var heller inget fel på armarna. Jag körde mycket bil eftersom det då kändes som vanligt.
– Jag hade aldrig ont mer än att jag, som sagt var, på mornarna hade en väldigt, väldigt kraftig huvudvärk. Då kunde jag ta två Alvedon så var det lugnt. Efter ett tag fick jag värk i kroppen eftersom jag inte aktiverade den.

Vad fick allt att vända och hur mår du idag?
– Jag blev inlagd på sjukhus i Umeå. Där fick jag vita blodkroppar som kickade igång mitt immunförsvar. Efter det har jag inte känt av det här på samma sätt. Jag hade kvar stickningar och pirrningar i händer och fötter, men det blev längre och längre mellan gångerna.
– En dag kände jag ”Jag har inte känt av något på ett halvår”. Efter två, tre år kände jag inget mer och har inte blivit störd av det.
– Året efter blev jag såklart störd av det och såg ut som ett sugrör efter att legat i sängen under nio veckor. Jag hade inte en muskel på kroppen. Jag var på PRO i Kramfors och min första rehabiliteringsövning var att stå och trampa i en madrass. Det var som att lära sig gå igen.

Idag känner du ingenting?
– Ingenting alls.

Tänker du ofta på den här tiden?
– Nej, ju längre tiden går desto mindre förstår jag att det har hänt. Jag blir mest bara stolt när jag pratar om det nu och samtidigt tacksam. Utan sjukdomen hade jag inte varit där eller den jag är idag. Den har gett mig enorma perspektiv omedvetet.
– Framförallt också en ödmjukhet och lyhördhet där jag uppskattar det lilla. Jag tar inget för givet och vet att det krävs mycket jobb för att uppnå det jag vill.

Tillsammans med Olof Wigren och Idrottsförlaget valde Erika Grahm 2014 att skriva en bok om sin tuffa resa, men också om hennes karriär så lång.

– Jag kontaktade Olof för att han skulle dokumentera min sjukdom åt mig själv. Det här är jag tacksam för idag eftersom ju längre åren går desto mer glömmer jag bort.
– När jag sedan började berätta och då vi började prata damhockey generellt sa Olof ”Kan vi inte göra en bok om det här?”. Det var en rolig grej, men det var aldrig tänkt att det skulle bli något stort. Den sålde bra lokalt och jag är tacksam att jag har gjort den, men idag är den ganska inaktuell.
– Jag har fortfarande samma värderingar och står för samma saker, men det är en historia om mitt liv då.

Responsen på boken blev bra och det stod mycket om framförallt Erika Grahms sjukdom i media.

– Då var det jättemycket. Jag även föreläste lite utifrån boken. Responsen var positiv och det var en häftig resa. Jag avslutade ändå den säsongen med ett SM-guld, så det är som en saga, säger Erika Grahm med ett leende och fortsätter:
– Så här i efterhand har sjukdomen och hela den processen lärt mig otroligt mycket. Jag kanske skulle skriva en uppföljare, men vad skulle den heta, säger den tidigare landslagsspelaren med ett skratt.
– Dom har sagt att jag haft Gulliain Barrés syndrom, men min läkare tänker nog än idag, kan jag tänka mig, ”vad hade hon för något”. För så breda och olika symptom som jag hade i en ålder av 20 år var… Jag har läst att många fått biverkningar neurologiskt av livmodershalsvaccinationen. Jag tog den då jag var 15-16 år, men jag har inte undrat så mycket eller suttit ner för att ta reda på vad det var. Jag är bara tacksam över att det blev bättre.

Lever du idag mycket i nuet?
– Jo, det skulle jag säga att jag gör. Jag tror att jag kommer göra det ännu mer nu då jag inte är aktiv.

”Det var speciellt eftersom jag hade varit sjuk tidigare den säsongen. Det var verkligen en saga och en häftig säsong”

2012 vann Erika Grahm SM-guld med MoDo.

Åter till ishockeyn. När Erika Grahm var 19 år och spelade i MoDo utsågs hon redan till lagets kapten.

– Det var såklart stort, men jag hade varit lagkapten under hela min uppväxt. I landskapslaget i fotboll var jag lagkapten och så vidare. Jag tror det här har funnits med mig sedan jag var liten.
– Samtidigt har det aldrig varit något jag funderat över. Jag har bara varit mig själv, men det har självklart alltid varit en ära. Framförallt då jag varit lagkapten i laget i mitt hjärta, MoDo. Med perspektiv har det varit väldigt ärofyllt att vara lagkapten och representera klubben i ens hjärta.

Säsongen 2011/12 fick Erika Grahm vara med om att vinna SM-guld med MoDo.

– Det var ingen buckla på den tiden utan det var ett fat, vilket var väldigt synd. Jag fick höja fatet och inte bucklan, skrattar Erika Grahm och fortsätter:
– Det var speciellt eftersom jag hade varit sjuk tidigare den säsongen. Det var verkligen en saga och en häftig säsong. Vi var i ett generationsskifte där vi hade några äldre rutinerade. Det vill säga jag, (Johanna) Fällman, Tina (Enström), (Emma) Nordin, ”Valle” (Valentina Lizana Wallner) och några till. Vi var runt 21 år.
– Sedan hade vi en härlig mix med Olivia Carlsson och dom här unga brudarna som kom upp.

Vad var det som tog er hela vägen?
– Framförallt hade vi ett enormt driv, en bra grupp och lag. Micke Nilsson hade kommit in som ny tränare den säsongen. Han gjorde något som var revolutionerande där och då när MoDo faktiskt tog stafettpinnen i svensk damhockey. Vi började helt enkelt träna väldigt hårt.
– Vi tog det från att ha varit en hobby till att det blev professionellt. Från att vi tränat på is några dagar i veckan och bedrivit verksamheten som ett pojklag till att faktiskt bli elit. Där tror jag MoDo var först.

Det går såklart inte att komma in som tränare och säga att ni bara ska träna hårdare, ni i gruppen måste haft ett härligt driv också.
– Ja, vi drev på varandra och hade ett väldigt, väldigt bra lag. Dom flesta av oss äldre var landslagsspelare och satte ribban därefter. Sedan kom dom unga och hungriga tjejerna och utmanade oss varje dag.
– Samma sak där. 91-kullen var enormt stark och stommen i MoDo under många år. När sedan 95-kullen kom in med Olivia Carlsson, Malin Axelsson, Elin Johansson, Amanda Lundström… så var det också en ganska bra kull. Ganska redo för att komma in i SDHL (Riksserien). Sedan hade vi Maria Lindh som var i ”prime time”. Alla sökte sig till MoDo vid den här tiden.

”När jag tänker på min hockeykarriär är det MoDo. Jag är otroligt tacksam för mina sista tre år som spelare i Brynäs, men det har inte varit samma sak”

SM-finalen 2014 avgjordes efter stor dramatik. Inför förlängningen misstänkte MoDo att Linköpings Kim Martin Hasson målvaktsmask var för stor och begärde att den skulle mätas. Men så var inte fallet. Då straffades i stället MoDo med en utvisning och fick börja förlängningen i spel tre mot fem, i stället för fyra mot fem. Beslutet togs av ledarna i MoDo som hade hoppats på att Linköping skulle drabbas av en utvisning. I stället kunde Bailey Bram sätta segermålet i powerplay.

– 2012 vann vi mot Brynäs. Då skulle dom egentligen ha vunnit eftersom dom verkligen var jättebra. 2013 var vi ännu bättre, men förlorade i semi mot Brynäs.
– 2014, samma sak där att vi var hur bra som helst, men vi förlorade finalen mot Linköping. Jag skulle nästan kunna säga att vi borde haft tre guld på tre år där. Vi förlorade på ett lite märkligt sätt.
– Det var överhuvudtaget en tuff månad. Vi hade förlorat bronsmatchen i OS, kom hem och spelade slutspel på hemmaplan. Det var 3 500 åskådare i Fjällräven center och den mäktigaste matchen jag spelat. Sedan förlorade vi på det sättet.

Vad har MoDo som klubb betytt för dig?
– Jättemycket. När jag tänker på min hockeykarriär är det MoDo. Jag är otroligt tacksam för mina sista tre år som spelare i Brynäs, men det har inte varit samma sak. Jag flyttade till Brynäs av en anledning och det var för att kunna satsa mycket på det civila också.
– Min hockeykarriär är MoDo. Dom åren tillsammans med tiden Kramfors har fostrat mig både som spelare och människa. Jag är så jäkla glad och tacksam för alla mina år i MoDo.
– Jag hade säker kunnat ta enklare vägar och hade anbud nästan varje år från klubbar som ville värva mig hit och dit, men jag hittade alltid någonting som inspirerade och fick mig att hitta en drivkraft i MoDo.
– Dessutom hade jag en otroligt bra vardag där. Jag jobbade halvtid på kansliet samtidigt som jag spelade hockey. Det är få förunnat att få kombinera jobb och ishockey på det sätt jag gjort.

Skapade det en känsla liknade att vara professionell?
– Ja, men jag har alltid varit otroligt flexibel, men också tyckt det varit kul att jobba vid sidan av. Jag har alltid brunnit för mitt jobb och utveckla mig själv vid sidan av isen i mitt yrkesliv, även om det har varit sekundärt. Hockeyn har alltid varit nummer ett för mig.
– Det var aldrig några problem om jag behövde åka i väg på landslagsturneringar och jag körde extra träning mitt på dagen. MoDo var enormt förstående och öppen. Sköt dina arbetsuppgifter så kan du göra allt du behöver göra i hockeyn.

Hur trivdes du socialt att bo i Örnsköldsvik?
– Jättebra också. Det har kommit och gott många härliga människor som jag idag har som vänner för livet. Plus att jag hade en timmas resa hem till familjen. Det var helt optimalt. Örnsköldsvik är dessutom en jättemysig och fin stad. Det jag saknar mest från ”Ö-vik” är havet. Man ser vatten hela tiden.

Trots att Erika Grahm stortrivdes i MoDo och Örnsköldsvik lämnade hon klubben och staden för Gävle och Brynäs 2018.

– Anledningen var den här möjligheten till jobbet och att Brynäs ville göra ett omtag på sin dam och flick-satsning. Johan Carling kontaktade mig och jag tyckte att det kändes inspirerande.

Kände du på dig att frågan skulle komma?
– Jag har känt Caroline Markström väldigt länge. Hon jobbade här då och frågade mig vad jag var öppen för. Samtidigt hade jag känt efter Pyongchang, innan hade jag hittat nya inspirerande grejer i MoDo, att det nu var dags att hitta och göra någonting annat.
– Brynäs hade hört av sig väldigt tidigt och ville värva mig som spelare. Det var inte aktuellt då eftersom alla hade börjat lämna. När Brynäs sedan hörde av sig och ville värva mig för jobbet var det viktigt för mig att jag även ville spela.
– Den ”kombon” att fortsätta spela på elitnivå, men också att kunna jobba med något som är inspirerande. Min dåvarande sambo bodde och jobbade i Uppsala vid den tiden. Det gjorde att det funkade privat väldigt bra med Gävle.

”Det kändes som att det var hela världen mot mig. Jag kände ”vad gör jag här?”. Allt kändes helt skevt. Vi värmde upp på fel sida, bytte om i borta-omklädningsrummet… Det var väldigt märkligt”

Det var en udda upplevelse för Erika Grahm att spela i Ö-vik som Brynässpelare.

MoDo är en klassiskförening på sitt sätt och Brynäs på ett annat. Det blev också en viss kontrast för henne då det var dags att börja spela och jobba för sin nya klubb.

– Jag har aldrig gillat Brynäs. Brynäs förstörde mitt liv då dom tog guldet från MoDo. Jag har aldrig gillat Ove Molin. Därför är det roligt att jag jobbar med honom nu.

Varför gillade du inte Ove Molin?
– Han, Tom Bissett, ”Honken” (Johan Holmqvist) förstörde, som sagt var, mitt liv då jag var åtta år. Mitt stora MoDo-hjärta var i sorg, skrattar Erika Grahm och fortsätter:
– Brynäs och MoDo har alltid varit stora rivaler eftersom båda klubbarna haft bra dam-verksamheter. Det var ändå väldigt lätt att komma hit och någonstans handlar det om tillhörighet och gemenskap. Jag kom väldigt snabbt in i Brynäs och kände en bra gemenskap här så det har aldrig varit något problem.
– Jag kan inte säga att jag har haft en jättebra koll på Brynäs innan mer än att det som klubb är en anrik förening, precis som MoDo, som har varit med länge. Det har känts bra sedan jag kom hit.

Hur minns du idag första matchen mot MoDo i Fjällräven Center?
– Det kändes som att det var hela världen mot mig. Jag kände ”vad gör jag här?”. Allt kändes helt skevt. Vi värmde upp på fel sida, bytte om i borta-omklädningsrummet… Det var väldigt märkligt.
– Jag hade kvar många vänner i MoDo så det kändes verkligen som att alla spelade mot mig ”jag är ensam mot hela mitt gamla lag”. Det tog lång tid då jag skulle kolla resultat på webben ”nej, jag spelar inte i MoDo” så det tog ett tag att ställa om.

Är det fortfarande speciellt för dig att möta MoDo?
– Ja, fast det har såklart avtagit. Det är alltid speciellt att komma upp till ”Ö-vik” och spela.

Det blev tre säsonger för Erika Grahm som spelare i Brynäs. På 97 matcher svarade hon för 29 mål och totalt 89 poäng.

– Det har varit roliga år. Första säsongen var då alla spelare lämnade. Vi var knappt fullt lag under min första säsong så det var lite rörigt. Samtidigt var det kul eftersom jag fick spela väldigt mycket. Jag hade en speltid på 30-35 minuter i varje match, säger förra Brynäs-spelaren med ett skratt och fortsätter:
– Sista säsongen har varit bland dom roligaste i min karriär. Även om jag har varit som mest tröttast och haft som minst energi. Men det har varit en så sjukt bra grupp och lag så det har varit så enkelt att komma till träningen varje dag. Man möttes av ett leende på läpparna varje dag man kom in här.

SM-final, det känns som du avslutar karriären på toppen.
– Det var ett perfekt slut. Självklart hade det ”supermegaperfekta” hade varit att få avsluta med ett SM-guld, men det känns ändå som ett guld för mig eftersom det är en av dom roligaste säsongerna och den absolut bästa gruppen jag spelat med. Kontra att jag har satt ihop det själv, skrattar Erika Grahm och fortsätter:
– Jag tror inte det är många som får avsluta på det sättet. Laget jag spelade med sista säsongen hade jag kunnat spela med hela livet. Vi hade så roligt och det var en härlig mix.

Hur ser du med facit i hand på finalspelet mot Luleå?
– Att hade vi fått köra igång direkt efter finalrundan hade det nog sett annorlunda ut. Jag säger inte att vi hade vunnit, men vi hade inte förlorat med 3-0 i matcher och det hade blivit jämnare matcher.
– Nu var det ändå jämna matcher förutom den första finalen, men jag är rätt säker på att det hade blivit en annan utgång eftersom vi var inne i ett väldigt ”flow”.

Vad skiljde lagen åt som du ser det?
– Första matchen var väldigt avgörande. Vi stod på hälarna i den matchen. Jag vet inte om det dels handlade om nerver. Många i vårt lag hade inte spelat någon final tidigare och hade lite orutin. Dels kom vi från en ganska turbulent tid med en tiodagars corona-cirkus. Jag skulle säga att det var en corova-cirkus de lux dom dagarna.
– Om vi sätter lagdelarna mot varandra så tycker jag att det var två bra lag och det hade kunnat sluta hur som helst.

Det var alltså inte mindre än 14 spelare i Brynäs som drabbats av corona.

– Inom fyra dagar insjuknade 14 spelare. Det bara small till, helt sjukt. Allt var så konstigt. Vi hade klarat oss hela säsongen. Sedan fick vi ett fall, men ingen annan kände något. Vi testade ändå hela laget och då bara small det.

Många av spelarna som drabbades av corona tappade givetvis en del fysiskt inför finalspelet.

– Ja, det tror jag. Det är helt galet att inte jag också fick corona eftersom jag var den som var närmast alla. Jag åkte ut och handlade till spelare och så vidare. I min roll som sportchef var jag väldigt nära.
– Vi åkte hem i buss från Jönköping. Den resan tog åtta timmar. Efter det började allt hos en ledare. Vi hade suttit isolerade i en buss och bott på ett hotell i Jönköping under fyra dagar tillsammans, så det var nog svårt att undvika att det blev en spridning.
– Det påverkade absolut gruppen fysiskt. Givetvis främst dom som hade haft det, men också gruppen i sig. Josefin Bouveng är väldigt viktig för oss. Hon spelade inte i första matchen. Maja Nylén Persson spelade inte i andra finalen… Vi hade inte ordinarie lag i någon av finalmatcherna på grund av sviter efter coronan.
– Jag vill inte skylla på det, men jag funderar ofta på hur det hade slutat om vi inte hade fått den stora corona-stöten.

”I framtiden vill jag nog jobba i en mer övergripande roll”

Den kritik Brynäs har fått under säsongen och i finalspelet är att ni var alldeles för beroende av er förstakedja, hur ser du på den kritiken?
– Förstakedjan klev fram väldigt bra i slutet. Hur vi byggde laget var att vi skulle har två väl producerande femmor, men även ha bredden på laget.
– En aspekt som vi inte pratat om och som spelar in är att Jaycee Gebhard värvades för att vara en offensiv motor. Hon bröt foten i januari och kunde inte vara med i slutet av säsongen. Nu fick vi plocka in en spelare på hennes plats som kanske var mer med för en av dom defensiva rollerna.
– I damhockeyn är man ganska sårbar. I herrhockeyn finns det otroligt många fler spelare att välja mellan, en större bredd i varje roll. Vi tappade väldigt mycket offensiv bara genom att vi hade en så viktig spelare borta.

Det var lite av ett kaos i Brynäs då du kom hit, kan du med tanke på det känna en stolthet över att ha varit med och byggt upp ett Brynäs som återigen är ett topplag i SDHL?
– Klart att jag gör det eftersom det är mitt jobb. Sedan har jag inte varit ensam om det. Nu är det viktigaste för mig att vi jobbar in det här över tid.

Finns det underlag för det i klubben och stan?
– Absolut. Jag tycker att vi verkligen är på gång och har jättemånga projekt vi jobbar med. Vi har startat flicklag, hockeygym… Det är en resa att göra.

Hur ser din roll framåt ut?
– Att fortsätta jobba med att utveckla dam- och flickhockeyn. Jag har ett år kvar på mitt kontrakt här på kontoret. Under våren har jag jobbat väldigt brett eftersom vi haft tunt med kroppar på hela den sportsliga avdelningen i Brynäs.
– Jag har jobbat över alla gränser och känt att det varit väldigt kul. Det här är vad jag brinner att jobba för. Jag brinner inte bara för flick- och damhockeyn, vilket många tror eftersom det varit mitt jobb. Jag brinner lika mycket för att Kajsa och Kalle fyra år som är på Brynäsvallen ska ha samma förutsättningar. Precis som jag vill att en damspelare, juniorspelare och herrspelare ska ha sina bästa förutsättningar för att lyckas utifrån deras behov. I framtiden vill jag nog jobba i en mer övergripande roll.

Du har jobbat i en priviligierad värld då MoDo under många år valt att satsa på damhockeyn, hur känner du att utvecklingen varit sedan du kom upp i MoDos A-lag som 14-åring?
– Har du en timme till eller… (Skratt). Det är helt galet. Vår generation har verkligen gjort någonting. När jag började i MoDo fick vi sälja salamikorvar och var med i ungdomssektionen. Vi fick betala för att vara med.
– Idag är många spelare i vår liga heltidsproffs och jag själv har tjänat väldigt mycket pengar som hockeyspelare. Även om det inte är pengar jag kommer kunna leva på livet ut så har jag tjänat så jag delvis har kunnat försörja mig på min ishockey. Den här resan under 16 år har varit galet häftig att få vara med på, avslutar Erika Grahm.

Här kan ni beställa Erika Grahms bok ”Från förlamad till olympier

FOTON:

Toppbild: Ronnie Rönnkvist & Karikatyr av Fredrik Jax

Bild på Frånö: Olof Wigren

Matchbilder: Bildbyrån

Porträttbilder: Ronnie Rönnkvist