Old School Hockey – Emelie Berggren

Emelie Berggren var en storback i AIK som vann flera SM-guld, europeiska mästerskap samt vann ett OS-brons. 
Hon är även den första och enda damhockeyspelaren som fått sin tröja hissad i taket. 
I Old School Hockey berättar Berggren nu om sin karriär. 

TÄBY (Hockeysverige.se)

Den 29:e december 2021 hissade AIK Emelie Berggrens tröja till taket på klassiska Hovet i Stockholm. Hon blev då historisk genom att vara den första damspelare som hedrats på detta sätt av en elitklubb. ”När jag kom till AIK 1998 så hade de skrattat åt mig om jag sade att min tröja skulle hissas. Detta är ett bevis på att vi är på rätt väg in i framtiden”, sade Berggren till C More efter ceremonin. 

Idag får ni träffa denne legendar i serien OLD SCHOOL HOCKEY. 
– Här kommer backstoryn om tröjan. AIK kallade samman till ett historiegruppsmöte. Jag fick ett e-mail om att AIK skulle hissa en tröja. ”Vi plockar ihop en historiegrupp som ska plocka fram kandidater”. Jag kände att jag kunde vara en av kandidaterna så jag frågade mig själv om jag verkligen skulle vara med i det här, berättar Emelie Berggren för hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY och fortsätter:
– Samtidigt tänkte jag att eftersom dom kallat mig är jag nog inte någon av kandidaterna. Jag åkte dit. Det var jag, Rickard (Regnell), Benny (Andersson) skulle varit med, han lade sin röst på mig men tackade sedan nej till mötet, Marika Küller, Anton (Johnson) på AIK och Peter Säll från styrelsen. Vi diskuterade det där och plockade fram några namn som var aktuella och andra som absolut inte var det. 
– Av det gjorde vi en ”Alumni-lista”. Jag ville att vi skulle ha med ledare, men också göra en historia om AIK:s damer, vilka som varit med under åren. Tillexempel Micke Gustavsson som varit med och tagit två SM-guld som tränare. 

Dock fick inte Emelie Berggren vara med om hela processen. 
– När vi satt där kom vi fram till två namn och då fick inte jag vara med länge, säger förra AIK-backen med ett skratt. 
– Jag lade en röst på den andra personen och sedan lämnade jag. 

”Hade aldrig förväntat mig att det skulle bli så”

Hur upplevde du stunden då du fick kliva ut på isen inför AIK:s fans med dottern Zoe i famnen?
– Förutom att hela grejen var väldigt nervöst så hade jag bestämt innan att ta in så mycket som möjligt. Jag hade tagit något lugnande glas på ”VIP:en” innan. Sedan försökte jag insupa allting, publiken och att AIK valde att göra det här på 100-årsjubileumet. 
– Jag hade tur att det var så pass mycket publik som det ändå var (drygt 3000 åskådare). Nu hade jag inte heller räknat med att folk skulle engagera sig så pass mycket. Alla var inne på läktaren, spelarna i båda båsen stod upp, våra tjejer i laget var på isen…, säger en till synes rörd Emelie Berggren. 

Var det emotionellt?
– Ja, extremt och det hade jag aldrig förväntat mig att det skulle bli. När dom sa att jag skulle hålla tal på isen:
– ”Har du förberett något tal?”
–”Va, ska jag hålla tal också? Vad är det ni kräver av mig?”
– Jag tänkte att det skulle bli pinsamt att hålla tal inför tomma läktare. Det är inga som kommer vara där, men det var precis som för grabbarna och en riktig tröjceremoni. All eloge till AIK för den kvällen. Det här tror jag är finaste AIK gjort för damlaget. 

Vad tror du den här ceremonin betyder generellt för damhockeyn i Sverige?
– Vi behöver all uppmärksamhet. När vi gör sådan här grejer märks det att sporten går vidare. Det är inte en jätteung sport och folk har varit med under en längre tid. Till och med spelare som efter dom slutat med hockeyn varit borta från den ett tag. 
– Jag hoppas flera tänker att det faktiskt finns andra personer som skulle kunna få sina tröjor hissade i andra föreningar. Jag tror också att det här ligger i tiden. 

Finns det ett symbolvärde i det?
– Absolut. Definitivt en bekräftelse. Att det sedan är AIK som gjorde det gör mig varm om hjärtat. AIK har inte varit kända för att sätta sina damer på en piedestal, men det här visar på att det sker förändringar där. 
– Det här är en del av det. Man pratar om damerna på ett helt annat sätt än vad man gjort tidigare. Samtidigt är det en bit kvar att gå, men för mig är det jättestort att AIK gjorde det här. 

Hade Börje Salming som tränare

Emelie Berggren växte upp i Täby norr om Stockholm och började tidigt med hockeyn där. 
– Jag höll på med allt, fotboll, tennis, innebandy, hockey… Jag spelade hockey med grabbarna i IFK Täby. 
– Sedan var det nog att jag blev tacklad lite för mycket. Alla skulle bara tackla tjejen. Jag hade skinn på näsan då också, men jag tyckte inte det var roligt då alla skulle tackla mig hela tiden. Då tänkte jag sluta. 
– Då såg morsan att jag kunde gå till Vaxholm eftersom det fanns flicklag där. Vaxholm var upphaussat eftersom Börje Salming var där och hade startat upp ett damlag. Sedan har allt bara rullat på. 

”Empa” hade också Börje Salming som tränare i Vaxholms damlag. 
– Det var max under en eller två säsonger. Han hade Salming-märket och höll på med hockeygrejer. När jag sedan kom med i landslaget fick jag åka hem till honom för att hämta klubbor, handskar och så vidare. Det här fick jag inte ha på mig under OS utan då fick jag måla över allting. 
– Jag var ett stort fan av Börjes redan innan. Han hade släppt en bok då, vilken jag hade läst. Pappa (Per) hade haussat upp det ganska rejält eftersom han var väldigt hockeyintresserad. Det var väldigt stort. Farsan tyckte det var kul och var lagledare där. 
– Det Börje sa till oss… Han skadade bara på huvudet om någon tjej behövde slipa skridskorna mitt under en träning för så gör man bara inte enligt honom (Skratt). Han är verkligen en fantastisk person och det var en enormt rolig tid.

Börje Salming berättar:
– Det var ju många tjejer eftersom vi var ett helt lag, men hon var verkligen ivrig, duktig på att åka ”grillor” och allt sådant. En liten kämpe. 
– Jag såg ändå redan då att där kunde det finnas någonting. Vi hade jätteroligt och skrattade mycket. Många av tjejerna hade aldrig tidigare satt på sig ett skydd så dom satte skydden upp och ner och allting så det var många skratt ute på isen, skrattar Salming och fortsätter:
– Det är svårt att säga om jag redan då kunde se att hon skulle bli så bra som hon blev, men hon hade definitivt ”go:et” och hade roligt. Har man roligt på träningarna blir det roligt i övrigt också. 

Du hade antagligen drömmar om NHL som barn, men när förstod du att det fanns damhockey?
– När mamma hade kollat upp att jag kunde spela i ett flicklag. Enligt min mamma hade jag tydligen väldigt, väldigt tidigt sagt att jag en dag skulle spela OS. Då sa mamma ”Lilla gumman, det kan man inte göra eftersom du är tjej”. 

“Var surrealistiskt när man var på OS”

Första OS-turneringen spelades i Nagano 1998. 
– Då var såklart inte jag aktuell, men det var häftigt och jag kommer ihåg att jag följde Damkronorna. Sverige kom femma. 

Efter tiden i Vaxholm flyttade Emelie Berggren över sin hockeyutrustning till Ritorp där hon kom att spela för AIK. 
– 1998 hörde Björn Ferber, som var i AIK, av sig. Han tyckte att AIK skulle ha ett flicklag. Han kontaktade bland annat min pappa som var lagledare i Vaxholm och sa att AIK vill ha ett flicklag så vi tar ert. Typ så var det. 
– Det pappa sagt till mig, han var vrål-djurgårdare, är att han tyckte att i AIK fanns det en större chans att utvecklas än i Vaxholm. Jag och mina tjejkompisar spelade i damerna så pappa sa till AIK att dom i så fall fick ta damlaget också. Då flyttade vi hela dam och flicksektionen till AIK. 
– Emilie O´Konnor var med i Vaxholm och flyttade med in till AIK. Det var även flera andra duktiga spelare som kom till AIK genom Vaxholms-flytten, men det vara bara jag och Emilie som gick vidare och spelade lite högre upp. 
– Jocke Ahlgren var tränare för damerna i Vaxholm och följde med till AIK. Det var ett paket som flyttade över. Men pappa ville inte vara lagledare i AIK eftersom han var Djurgårdare. Samtidigt kände han sig kanske sig färdig med att vara lagledare. 

Du var 16 år då, när fick du debutera i klubbens A-lag?
– Vi blev damlaget i AIK. Det var några tjejer i 30-årsåldern som flyttade med, men samma säsong jag spelade OS (2002) var jag äldst i laget. Då var jag bara 19 år. Det var andra tider då. 

Som 19-åring fick Emelie Berggren vara med om att vinna OS-brons. 
– Det var sjukt. Hela OS-resan var fantastisk. Det var även surrealistiskt när man var där. Någon morgon satt jag och åt frukost bredvid någon bobåkare eller om det var skeletonåkare från Italien som var jättetrevlig. Två dagar senare hade han vunnit OS-guld. 
– Vi såg Kanadas OS-lag i hockey glida omkring där. Dessutom hade Sverige ett jättebra lag med även på herrsidan i hockeyn. Hela grejen var fantastik. 
– Jag tror ändå det är vägen fram till OS som är det jag alltid kommer ta med mig. Samma sak till Turin (2006) även om jag inte var med och spelade där. Jag var ändå med på hela resan fram. Sedan var det någon som ryckte undan mattan för mig precis innan turneringen. 

När du nämner resan, vad tänker du närmast på där?
– Då var det lite av ”vi mot världen” känsla. Vid OS 2002 skulle man inte ens släppa i väg oss. Vi var tvungna att bevisa att vi skulle få åka genom tester, resultat och lite annat. Vi gjorde allt i vår makt och hela gruppen kom samman på ett otroligt sätt. Det här höll i sig över OS och det kändes som ingenting kunde bryta det vi hade. 

Två som umgicks mycket under OS var Kim Martin Hasson, född 1986, och Kristina ”Krickan” Bergstrand, född 1963. 
– När vi skulle dela upp lag var det ofta 80-talisterna mot 70-talisterna. ”Krickan” fick då inte vara med eftersom hon var född på 60-talet. Hon fick vara domare eller någonting, skrattar Emelie Berggren och fortsätter:
– Vi hade något läger i Vierumäki i december. Det var mörk och jäkligt och Vierumäki är inte världens härligaste plats på jorden. Det snöade, men vi gick ut och spelade fotboll i snön. Folk levde livet på något sätt. Det var så härlig stämning. 

Nobbades från OS-truppen 2006

Emelie Berggren tror också att det var här någonstans grunden lades för OS-bronset. 
– Ja, det tror jag absolut. Vi visste att vi kunde ta medalj, men det var ingen utanför laget som ens kunde tänka den tanken.

Många talar om att silvret 2006 var viktigt för svensk damhockey, men var inte medaljen 2002 nästan viktigare?
– Svårt att säga. Den satsningen vi gjorde, vilket är en del av Peter Elanders verk, inför 02, bara den säsongen… Vi hade bland annat hockeykunskap då vi satt i skolbänken och ritade bågar på ett papper. Vi hade en hockeybok som vi själva gjort och kunde bläddra i. Det fanns ingen som inte visste vad dom skulle göra. 
– ”LG” (Lars) Karlsson har också en jätte del i den här satsningen och OS-bronset. Jag tror att året innan OS-bronset absolut banade mark för dom kommande fyra åren och var snäppet högre än året innan. 
– Efter bronset visste vi att nästa gång skulle vi göra ännu mer och ha en finare valör. Från dag ett var det vad vi pratade om. Det var aldrig snack om något annat. 
– Idag är mycket att vi måste komma till OS. Det måste vara slut på att när man sitter på U18-läger, jag och Nanna Jansson var med Ylva (Martinsen) som back-up coacher, och frågade spelarna om vad dom hade för mål. 
– ”Att spela i landslaget”
– ”Det är helt värdelöst att traska runt i landslaget, vad har du för mål?”
–”Spela VM”
– ”Att spela VM är också tråkigt. Det är som vilken turnering som helst.” 
– Sedan var det någon som sa:
– Jag vill ta medalj i OS” 
– "Bra, nu kommer vi någon vart”  
– Har du som mål att spela i landslaget når du ditt mål ganska snabbt. Det är inte så svårt att få ett A i skolan en gång, men du måste jobba vidare och få A i flera ämnen och gånger för att det ska ge resultat. 

Hur såg du på din roll i den här gruppen?
– För det första var jag i allra högsta grad barnvakt åt Kim (Martin Hasson) till Peter Elanders förtret. Min roll i gruppen… Jag var sist in och tanken var inte att jag skulle spela så jättemycket. Sedan var det någon som skadade sig. Då fick jag mycket mer speltid. 
– Jag försökte sprida en god stämning samtidigt som jag är lojal och en lagspelare. Självklart var jag besviken att jag inte får spela, men jag skulle aldrig försöka välta eller stjälpa laget för det. Lagets lycka är min lycka. 

Var du lika verbal vid den tiden?
– Ja, ännu mer. Jag har alltid varit klassens clown. 

När det var dags för OS i Turin 2006 ställdes Emelie Berggren utanför truppen av Förbundskaptenen Peter Elander. 
– Först vill jag säga att Peter är en väldigt bra tränare, men vi alla har våra brister, säger Emelie Berggren med ett leende och fortsätter:
– Att jag inte kom med… Ska jag vara ärlig tog det nog tio år att smälta det. Det var otroligt tråkigt och eftersom jag varit med på hela resan innan sa Peter Elander att jag hade en del i silvret. Samma sak sa han vid VM-bronset, men jag brydde mig inte och kände inte heller att jag hade en del i det eftersom jag inte hade spelat någon match. 
– Jag sa nog inte det för tio år sedan, men nu känner jag, eftersom jag själv varit tränare, hade jag gjort skillnad så hade jag spelat. Man kan säga att det var si eller så, att jag blev illa behandlad eller vad man vill, men det hängde inte på mig om vi skulle ta ett silver eller inte. Jag var inte tillräckligt bra. Hade jag varit det så hade jag spelat. 
– Det är helt galet och fantastiskt att det vart silver och det är faktiskt jättemånga som tror att jag var med och spelade, men det var jag inte. 

Vann flera guld med AIK

Säsongen 2003/04 var Emelie Berggren med om att vinna sitt första SM-guld efter att ha besegrat Limhamn i finalen med 5-2. Berggren stod för en assist. 
– Det spelades i Malmö. Vi slog Limhamn i finalen och innan det slog vi M/B (Mälarhöjden/Bredäng) i semifinalen. Kim (Martin Hasson) stod på huvudet i alla dom här matcherna. 
– Det här var en milstolpe. M/B var det lag vi skulle slå och efter att vi gjort det skulle allt gå bra, men mot Limhamn blev det tuffare. Dom hade bland annat Maria Rooth och Erika Holst i laget. Även ”Katta” Timglas spelade där, men vi vann till slut finalen. 

Var du en drivande spelare i det här lag och trots din unga ålder?
– Ja, jag har nog varit drivande i alla lag jag spelat i. Jag är även det på jobbet (brandman) och håller inte truten där heller.  
– Jag är definitivt en vinnarskalle och mår dåligt om vi förlorar, så jag vill att alla andra också vill vinna lika mycket. 

AIK vann Europacupen fyra år mellan 2005 och 2008, vilken status upplevde du att den turneringen hade?
– För oss var den rätt stor. Vi tyckte att det var en rolig grej. Det var bara ett av dom åren, då turneringen spelades i Vallentuna, som vi vann utan problem. 
– Första året var Espoo Blues galet bra, men Kim stod såklart på huvudet (skratt). Tack och lov spelade hon under min karriär. Ett år höll vi på att förlora mot ryska laget Tornado, men vi lyckades vinna. Jag tror att det var för att vi hade ett ganska ungt lag. Det fanns ingenting som kunde knäcka oss. 
– Dessutom var det ett väldigt driv i den här gruppen. Danijela Rundqvist var med under alla dom här åren och hon är värre än vad jag är då det kommer till att ha vinnarskalle.

Säsongerna 2005 och 2008 toppade Emelie Berggren Riksseriens utvisningsliga. 
– Jag har absolut temperament, men jag har alltid varit ganska satt och hård i kroppen. Mycket kan alla utvisningar ha att göra med att jag gått in lite för hårt. Hade det varit idag, med den styrkan jag hade då, skulle jag nog inte varit utvisad lika mycket. Kanske beror det på att herr och damhockeyn har börjat mötas från varsitt håll. 
– Samtidigt var jag kanske duktig på att slänga ur mig någon glosa ibland. Jag var nog väldigt sarkastisk, vilket kunde reta gallfeber på domarna. Sedan fanns det en eller två domare som inte riktigt uppskattade mig, men som jag numera hälsar på glatt om jag ser dom i en ishall. 

Säsongen 2006/07 var Emelie Berggren med om att vinna sitta andra SM-guld. I laget spelade bland andra Pernilla Winberg, Maria Rooth, Gizela Ahlgren-Bloom, Nanna Jansson, Isabella Jordansson, Danijela Rundqvist, Katarina Timglas, Linnéa Bäckman, Emilia Rambolt, Valentina Lizana och Annica Åhlén. I finalen besegrades Segeltorp med 2-1. Berggren stod för ett av målen. 
– Då var vi bra. Dessutom hade vi Mikael Gustavsson som tränare. Han kom in 2007. Slutade efter guldet. Kom tillbaka 2009 och då vann vi SM-guld igen. Det kan man säga är ett bra facit. 

Vad var det som gjorde att den här gruppen spelare och ledare vann två SM-guld på tre säsonger?
– Alla som läser det här vet säkert att jag älskar Micke Gustavsson. Vi kom väldigt bra överens, men jag kan också säga att han satte mig på plats rätt många gånger. Han var hård och tuff, vilket jag gillade. 
– Micke fick många duktiga spelare att gå i rätt riktning. Jag kände att med honom var det första gången det kom in en coach som satte ett spel. Han sa ”så här gör vi”. Saker vi aldrig tidigare hade hört talas om. Jag gillade hans sätt att coacha och vara. 
– Man talar om att damhockeyn ligger efter herrhockeyn och dom sakerna Micke kom in med var vad grabbarna får lära sig i hockeyskolan. I damhockeyn kunde det vara att man skulle mer mindre lära sig åka skridskor så vissa andra saker föll i glömska. 
– Staffan Jordansson, ”Bellas” pappa var starkt bidragande till att vi hade det laget vi hade. Det här var innan man tog in utländska spelare eller värvade spelare, men han gjorde det ändå. Staffan ringde upp Nanna Jansson och frågade om hon ville komma och spela. ”Ja, det vill jag göra”.

Ni fick till och med Maria Rooth till AIK. 
– Ja, jag höll på att tappa hakan. Staffan frågade mig:
– ”Du, vad tror du om Maria Rooth?”
–”Lycka till med att få hit henne”
–”Hon kommer…”
– Han var manager och definitivt före sin tid. Det var också anledningen till att det gick så bra för oss som det gjorde. 

“Satt på bänken mycket under VM”

Mellan dom båda SM-gulden 2007 och 2009 var Emelie Berggren med i VM, vilket kom att bli hennes enda VM-framträdande.

– Det jag minns mest från den turneringen är att jag satt på bänken väldigt mycket och jag tyckte att jag borde fått spela mer. Jag fick aldrig riktigt chansen. 
– Jag var inne i en period med en backkollega som inte gjorde så bra ifrån sig. Då blev jag drabbad. Hon fick vara kvar på isen ”ja ha…”. Nu var hon extremt duktig back och det var säkert därför hon fick fortsätta spela. Peter kom efter turneringen och bad om ursäkt och sa att det blivit fel. 
– Min landslagskarriär kommer jag mest ihåg från omklädningsrummen, fotbollsplanerna och OS. Jag var sist in och först ut. 
– Det här var också anledningen till att jag tackade nej till landslaget under ett helt år (2006/07). Jag tyckte inte det var roligt. Varje match det var någon från landslaget och kollade fick jag nästan prestationsångest. Jag fick inte ut det jag skulle och då ville jag inte vara med längre. 
– Jag sa till Staffan att han fick säga till Peter Elander att jag inte var uttagningsbar. Enligt Staffan höll Peter på att tjata på honom, ”Empa måste säga att hon är uttagningsbar för att bli uttagen.” Året efter blev jag uttagen till VM, men då fick jag ändå inte spela, säger den idag 39-åriga småbarnsmamman med ett leende och fortsätter:
– Landslaget var inte det som var roligt med hockeyn för mig. Självklart ville jag vara med om att vinna medaljer och spela OS, men jag ville också vara med och bidra. Inte bara sitta bredvid. 

Inför säsongen 2010/11 lämnade Emilie Berggren AIK för spel i hårt satsande Segeltorp. 
– Det var en jättekul tid. Det var också där jag träffade min fru, Line (Bialik Öien). Tiden i Segeltorp var annorlunda. Jag hade tidigare inte spelat med Erika Holst i något klubblag och det här var första gången jag spelade i någon annan klubb än AIK förutom Vaxholm. 
– Folk som inte vet tror nog att jag lämnade AIK för att dom var på nergång, men så uppfattade inte jag det. AIK kämpade och slet under två år. Varje gång vi spelade mot AIK tyckte jag att det var jobbigt och det har aldrig riktigt känts som jag tillhört Segeltorp. Mer att jag var utlånad dit. Vi vann SM-guld med Segeltorp, vilket var kul. 

Efter två säsonger i Segeltorp återvände Emelie Berggren till AIK.
– Det började bli lite förändringar i AIK och jag kände att jag ville gå tillbaka dit. Jag ringde Yvonne Alasalmi som var lagledare då och frågade hur det såg ut och vad hade dom tänkt sig framåt. 
– Då hade jag redan pratat ihop mig med bland andra Ylva (Martinsen) som var tränare om att gå till AIK. Line var inte lika taggad på att byta till AIK, men jag sa till henne att eftersom vi bodde i Solna var det lättare att spela där. Sedan var det ett gäng till som följde med över av bara farten. 
– Jag hade aldrig något emot Segeltorp, men där var det lite att dom inte ville satsa. Därför valde andra också att flytta. Vi tog bland det bästa av Segeltorps med oss, det kom några säsongen efter också, och gick till AIK. Vi kände att vi ville göra något bra där. 

Du hade kommit till AIK 1998 och då du återvände var vi framme vid 2012, hur hade damhockeyn i AIK förändrats under den här perioden?
– Inte alls…

Är det positivt eller negativt?
– Det som skedde ett par år senare var att vi blev integrerade i klubben på ett annat sätt. Vi var en klubb i klubben innan, men då vi kom tillbaka var Lasse Ekholmer, som idag sitter som ordförande i AIK, där. Han kunde inte förstå att vi inte hade samma ekonomi som resten av klubben utan att vi hade en egen. Han var en stor del i att vi kom in i klubben på ett annat sätt. 

“Då kände jag 'nu skiter jag i det här'”

Säsongen 2012/13 vann Emilie Berggren sitt fjärde SM-guld, men känslomässigt var det skillnad jämfört med första guldet 2006/07. 
– Det som var lite tråkigt med det här SM-guld var att det hade varit lite ”vi och dom” känsla i början. Samtidigt stod jag mitt emellan. Jag vill att vi skulle vara vi och inget annat. 
– Det kom in mer professionalism och erfarenhet från Segeltorp. Det blev en liten krock med de som varit i AIK lite längre. Då var det viktigt att Ylva klev in och satte tonen och sa ”så här gör vi”. Det kom först efter halva säsongen då hon och Lasse Billing hade styrt upp vem som gör vad i deras ledarskap. Vi hade två huvudcoacher och det fungerade inte. 
– Ylva blev head coach och Billing assisterade henne. Då började allt ta form lite mer och vi hade en tydlig styrning. Då tror jag också folk började fatta vad allt det handlade om och till slut blev det bra, men den säsongen var tung och det var inte som jag trodde det skulle vara att komma tillbaka. 

Det blev ytterligare en säsong i AIK innan ”Empas” gamla JOFA-rör åkte upp på hyllan. 
– Varför jag valde att sluta? Jag tror det hade att göra med mitt jobb, att jag hittade något annat som jag var lika passionerad för. 
– Jag började som brandman 2009 och fick fast anställning inom brandkåren 2011. Jag lade ner hela min själ i mitt jobb och tränade mer för jobbet än hockeyn. 
– Det var väldigt mycket pussel med jobbet för att få ihop resor till bortamatcherna. Jag fick byta skift, ta semester samtidigt som jag helst ville jobba. Det var grejen. Jag tränade på dagtid. När jag hade jobbat färdigt skulle jag i väg och träna med AIK. Då kände jag ”nu skiter jag i det här”. 
– Damjuniorer frågade då om jag ville bli tränare där och det tyckte jag lät mer som min nivå. 

Du gjorde tre säsonger som coach i SDHL/Riksserien, vad var det som fick dig att tacka ja till den utmaningen?
– Det var absolut inte tanken och något jag inte ville. Damjuniorerna var jättekul precis som det är nu då jag tränar F10-tjejerna i ”Viggan”.  
– Tanken var aldrig att jag skulle ta över. Tränaren (Jan Tauberman) som var där blev dålig (hjärtproblem). Det här var i augusti. Han sa ”Empa, hur gör vi, jag har ingen annan och vet inte hur vis ska göra?” 
– Den hjälp jag fick från AIK var att dom hämtade en kille från Sollentunas 02:or. På den tiden var inte 02:or gamla. Han sa:
– ”Vissa spelare ska inte ha pucken”
– ”Så jobbar inte vi i AIK”
– Jag sa då att om han var alternativet så skulle jag köra dubbelt den säsongen. Sedan får vi hitta någon till nästa säsong. AIK tyckte det var ganska bekvämt och hittade såklart ingen till nästa säsong. Säsongen efter det sa jag att det här inte skulle fungera eftersom jag hade damjuniorerna, var sportchef och hade damlaget. Dessutom hade jag ingen assisterande. 
– Lisa Hedengren skadade sig och då frågade jag henne om hon kunde vara med mig i båset. Hon är smart som få och så jäkla bra. Jag fick även lite hjälp av Robin Kovacs. Sedan tog jag hjälp av Roger Melin. 
– ”Vad behöver ni hjälp med?”
– ”Vad gör ni, hur tränar ni, har du några idéer?”
– Vi mailade lite fram och tillbaka och jag uppskattade den hjälpen. Jag drog ett mail till Roger på vinst och förlust och uppskattar den hjälp jag fick. Dessutom satt jag och såg på många av herrarnas träningar för att nya intryck.

“Ett helt fantastiskt yrke”

Vad ser du idag som höjdpunkten i karriären?
– Alla fantastiska människor jag lärt känna. Jag har fortfarande kontakt med många av dom jag spelade med. Lisa Hedengren och jag är jättenära vänner. Samma sak med Gizela (Ahlgren Bloom), ”Katta” Timglas, jag och Rooth hörs fortfarande. ”Gunsan” (Gunilla Andersson Stampes) träffar jag två, tre gånger varje säsong. Sedan är Line nära vän med Helene (Martinsen) så ibland träffar vi henne och Ylva.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag tränar mitt F10-lag i Viggbyholm och vet ni, sedan försöker jag bara att få livet att gå ihop, skrattar ”Empa” Berggren och avslutar:
– Zoe är två och ett halvt år. Line har precis slutat spela så förmodligen kommer det börja lugna ner sig lite på den fronten. Nu då Coviden är över kommer hon åka tillbaka till kontoret och jobba igen så det blir lite stökigt. 
– Jag är en familjemamma och det är ”kanoners”. Dessutom jobbar jag på Östermalms brandstation. Det är ett helt fantastiskt yrke. Jag gick från ena omklädningsrummet till det andra.  

TV: "Skeptisk till nya slutspelsupplägget"