Legendaren från Horndal – Old School Hockey Dan Söderström

I onsdags fyllde Dan Söderström 75 år. Som en hyllning till denne legendar repriserar vi här OLD SCHOOL HOCKEY med Danne. 

Dan Söderström jobbade som fritidschef inom Leksands kommun innan han pensionerade sig. Men det är inte det som gjort honom känd i Sverige.

Söderström är född och uppväxt i Horndal vid sjön Rossen ett par mil nordost om Avesta. Han flyttade till Leksand redan 1966 och då var det inte något jobb inom fritidsförvaltningen som lockade. Då handlade det om spel hos hårt satsande Leksands IF.
– Om vi börjar med Horndal som hockeyort var väl den som alla dom mindre samhällena runt om i landet då det gäller idrott, berättar Söderström för Old School Hockey och fortsätter:
– Nästan alla orter omkring Horndal hade ett lag som spelade hockey. I det som då hette division 3 var det nästan jämt derbyn mot lag som Hedemora, Långshyttan, Krylbo och så vidare. För oss som höll på med idrott i samhället betydde det ju givetvis allt. Ungarna i Horndal som höll på med just idrott spelade oftast både fotboll och hockey som det lätt blir i en mindre klubb på en liten ort.

Dan Söderström var inte den enda från från Horndal som kom att spela i högsta serien. Det gjorde även brodern Lars Söderström och kusinen Runar Söderström.
– Lasse spelade för både Hammarby och Fagersta i division ett, eller Allsvenskan som det hette då, medan Runar bland annat blev svensk mästare med Gävle Godtemplare 1957. Runar kom ursprungligen från Horndal men växte upp i Hedemora.
– Jag minns väldigt väl då man fick vara med i omklädningsrummet kring hans matcher i Gävle där det fanns både ”Stor-Stövlar” och ”Lill-Stövlar” (Hans och Carl-Göran Öberg). Det kunde till och med hända att man fick någon trasig klubba av någon av deras stjärnor. Den tog man självklart med sig hem och dagen efter det var man kung på skolgården.

Du kom att få Mats Åhlberg från grannklubben Avesta BK som en trogen vapendragare under många år, men när träffade ni på varandra första gången?
– Vi spelade aldrig seniorishockey med varandra innan vi båda kom till Leksand 1966. Men vi hade spelat mot varandra ett antal gånger som juniorer. ”Matta” spelade ju inte bara hockey utan han var ju väldigt duktig även i både fotboll och bandy.
– Det första minnet jag har av att vi träffades var nog på ett elitpojkläger i fotboll på Malmahed, tror jag det hette, i Malmköping.
– Vi spelade inte ihop i början då vi kom till Leksand. Jag, ”Matta” och ”Uffe” Mårtensson började spela ihop först under andra halvan av den säsongen. Om jag inte minns helt fel spelade jag tillsammans med Kjell Finn och Olle Öst i första matchen i allsvenskan. Vi spelade mot Clemensnäs och förlorade med 3-1.

Trots att ”Nisse” Nilsson gjorde 1–0 framspelad av Olle ”Mapa” Sjögren förlorade ni alltså mycket överraskande debutmatchen mot Clemensnäs. Undrade du inte då vad du gett dig in på?
– Man tänkte inte så utan allt var stort och nytt, att bara få vara med A-laget på en sådan här resa. Det var hur kul som helst att få åka buss och tåg via Bollnäs upp till Skellefteå och få sitta och prata med storfräsare som ”Nisse” Nilsson, ”Totte” Bengtsson, ”Mapa” Sjögren och allt vad dom nu hette. Man förstod väl inte då varför ”Nisse” tyckte samma resa bara var en pest och pina. Fast uppriktigt sagt, då jag själv varit med lika länge som ”Nisse” hade man samma känsla.

”Var djurgårdare som grabb”

När Dan Söderström kom till Leksand pratades det engelska i omklädningsrummet då lagets tränare var den tidigare tjeckiska storspelaren i ishockey och tennis, Vladimir Zabrodsky.
– Först var det Vladimir som var en väldig kontrast mot mina tränare hemma i Horndal. Sedan var det Rune Mases och därefter ”Pära” Karlström. Man snappade väl upp lite av varje som man senare tog med sig då man själv blev tränare.

Dan Söderström blev Leksand trogen som spelare mellan åren 1966 och 1983. Han saknade inte anbud från NHL och WHA då Cincinnati Stingers och Minnesota North Stars visade intresse. Även tyska Düsseldorfer EG ville ha Söderström i klubben.
– Det stämmer, men samtidigt som jag valde Leksand 1966 hade jag anbud från Avesta och Brynäs. Avesta kändes inte tillräckligt bra som nykomling och dessutom hade man förlorat ”Matta” Åhlberg upp till Leksand.
– Brynäs hade ett alldeles för bra lag så Leksand var väl då någon form av medelväg att gå. Jag var ju faktiskt djurgårdare som grabb, men det har gått över nu. Någonstans fanns väl drömmen som barn att någon gång få spela i samma klubb som storlirare så som ”Tjalle” Mild, Sven Tumba och ”Rolle” Stoltz.

Du vann fyra SM-guld med Leksand, 1969, 1973, 1974 och 1975. Vilka är dina starkaste minnen från dom här gulden?
– Från guldet 1969 är det när vi åker runt i ”Kempis” (Kempehallen, Örnsköldsvik) och väntar på att det skulle plinga till på resultattavlan efter att vår match mot Modo (1–1) var slut. Om jag inte minns fel så stod det 4–3 till Frölunda mot Brynäs som var tvingade att vinna i fall dom ska ta hem guldet.
– Det tog en bra stund mellan att det plingat och att resultatet kom upp och de här sekunderna var en lång jäkla plåga. Frölunda vann till slut med 6–3 och omklädningsrummet efter matchen var en enda stor röra där bland annat Nisse Nilsson slängde sin utrustning i papperskorgen. Nu hade han spelat klart.
– Guldet 1973 var det kanske roligaste för mig personligen. Vi spelade den avgörande matchen i Gävle mot Brynäs. Brynäs själva var inte inblandade i guldstriden utan det stod mellan oss och Timrå. Vi vann med 5-4 och ”Matta” gjorde dom första två målen och jag dom tre sista, ett tungt och fint minne.
– Guldet 1974 var väl det mest givna guldet då vi ganska tidigt i SM-slutspelet avgjorde. SM spelades som en serie då och slutspelet var i 21 omgångar och jag tror det var fyra eller fem omgångar kvar när det stod klart att Leksand var svenska mästare.
– Däremot var det mer dramatiskt då vi vann guldet 1975. Då var det playoff som gällde och själva finalerna spelades i bäst av tre matcher. Vi skulle bara defilera hem guldet hemma i Leksand efter att vi vunnit första matchen mot Brynäs i Gävle. Men vi förlorade och guldfesten, som redan var dukad på Furuliden, var bara att ställa in. I stället fick vi bege oss ner till Göteborg för en tredje och avgörande final som vi vann efter sudden då Roland Eriksson avgjorde.

Firandet fick Söderström och några av lagkamraterna sköta på egen hand.
– Vi var ju några stycken som inte fick åka med hem till Leksand och fira efteråt eftersom vi skulle på landslagsläger i Alfta, av alla ställen. Trots det hann vi ju med lite ”baluns” i Göteborg under kvällen så vi var ett gäng ganska trötta spelare som skulle byta tåg i Gävle.
– Då passade vi på att sitta kvar på en restaurang där och missade tåget till Alfta med flit för att slippa första träningen med landslaget. Något som jag aldrig tror förbundskaptenen ”Sura-Pelle” Pettersson förstått.

Slutade och blev tränare

Efter säsongen 1982/83 lade Söderström av och bara två säsonger senare tog han över tränarrollen i Leksand. 

Var det inte svårt att nu träna dina gamla lagkamrater?
– Nej, det kan jag inte påstå. Jag hade först fått vara med om att göra en fantastisk resa som tränare för Falun. Vi kom som nykomling till det som då hette allsvenskan där vi spelade mot lag som Luleå, Hammarby, Timrå och HV 71. Vi ledde serien inledningsvis, men självklart räckte vi inte ända fram.
– Då jag fick frågan om att träna Leksand var det ett lätt val att tacka ja. Tyvärr hade vi tappat väldigt många bra spelare så som Kjell Samuelsson, Ulf Samuelsson, Roland Eriksson och Ivan Hansen. I stället satsade vi på unga killar så som Stefan Nilsson, Jens Christiansson med flera. Med tanke på det så tycker jag att vi gjorde en bragd som höll oss kvar i elitserien.
– Leksand hade en väldigt dålig ekonomi på den här tiden och jag minns väldigt väl då vår ordförande, Rolf Rågsveden, hade sagt till Roger Lindqvist, som jag tränade Leksand tillsammans med, att vi inte skulle ha med oss ”Burra” (Robert Burakovsky) och Leif Eriksson till bortamatchen mot HV71. För då skulle en bonus för antal spelade matcher falla ut och det hade inte klubben ekonomi för. Det där förstod jag egentligen aldrig riktigt eftersom vi fick ha med båda två i matchen efter och rimligtvis borde bonusen ha fallit ut då i stället.

Tog fem VM-medaljer

Två VM-silver, tre VM-brons och 139 A-landskamper finns på Dan Söderströms meritlista.
– Min första landskamp var i något som hette Star Cup 1970 och det jag minns bäst därifrån var att jag gjorde ett självmål (Söderström gjorde även ett mål framåt då Sverige förlorade mot en slovakisk kombination med 5-4). Fast å andra sidan vet jag inte om spel i Star Cup räknas som en officiell landskamp.
– Jag hade gjort närmare femtio B-landskamper då jag fick chansen att spela min första VM-turnering. Det var 1973 i Moskva och vi vann silver efter Sovjetunionen. Jag och ”Matta”, som även han gjorde sitt första VM, spelade ihop med Anders Hedberg och vi tre gjorde väldigt många poäng minns jag (Åhlberg 16, Hedberg sju och Söderström 13). Vi hade tidigare under året varit och spelat Izvestija och där hade jag fått något pris som bästa svensk. Så jag fick åka upp till en tidningsredaktion under VM för att hämta det här priset bland vodkaflaskor och glas.
– VM 1974 i Helsingfors där ”Lill-Pröjsarn” Nilsson fälldes för dopning mot Polen då han hade ätit halstabletter är även det en turnering som jag minns väldigt väl. Där var ju också ”Matta” inblandad då han hade svårt att kissa på dopingprovet och ”Pröjsarn” erbjöd sig att kissa åt honom. Tur var väl att det inte blev så för då hade båda blivit avstängda. Jag minns väldigt väl vad finnarna skrattade åt oss för att vi hade varit klantiga. Men dom hade en målvakt som hette Stig Wetzell och efter att finnarna skrällslagit tjeckerna åkte även han fast för samma sak och finnarna blev av med vinsten.

Vilken är din mest minnesvärda resa med Tre Kronor?
– Efter VM 1974 spelade jag även VM 1975 och 1976. Men under åren 1977 och 1978, då Hans ”Virus” Lindberg var förbundskapten, spelade jag ingenting i landslaget. Till VM 1979 var tanken att jag egentligen skulle vara med men en knäskada satte stopp för det.
– Fast till OS 1980 i Lake Placid var jag med igen och det är nog min största turneringsupplevelse. Det var förbaskat kul att bo med alla dom här svenska stjärnorna. Ingemar Stenmark vann ju sina två guld då och jag minns så väl då han på kvällen efter att ha just vunnit sitt andra guld satt på förläggningen i en soffa och tittade på TV precis som inget speciellt hade hänt.
– Vi vann brons, vilket så här efteråt måste ses som något väldigt stort. Vi gick faktiskt obesegrade genom turneringen och var ensamma om att ta poäng av dom här collegegrabbarna från USA som vann hela turneringen.

Hade Luleåstjärnan som dagbarn: ”Där är ju vår Sami!”

Dan Söderström har förutom Leksand och Falun även tränat Björbo IF. Men framförallt så var han assisterande förbundskapten åt ”Curre” Lindström vid VM 1986 i Moskva.
– Det ser jag som ett hedersuppdrag. ”Curre” ringde mig på hösten 1985 och frågade om jag kunde hjälpa till kring Tre Kronor och det fungerade så pass bra att förbundet bad mig vara med vid VM 1986. Vi var ju uppe i en avgörande match om guldet mot Sovjet och hade länge 2-2. I slutet av matchen rundade Bykov kassen och lade in 3-2 pucken bakom en fantastiskt spelande Peter Åslin.
– Det var i den här turneringen som Anders ”Masken” Carlsson gjorde sina två mål på nio sekunder under matchens sista 45 sekunder mot Finland. Än i dag fattar jag inte hur finnarna tänkte vid tekningen efter ”Maskens” 4-3-mål. Kari Eloranta var med i Finlands lag då så nästa gång jag träffar honom får jag väl fråga.

Det finns väl även en av Brynäs och media kallad skandal, att berätta om kring Dan Söderström?
– Du menar när Brynäs anklagade mig och Leksand för Säpo-fasoner? Det var så att ”Pära” Karlström, Tommy Sandlin och Expressens Lasse Håkanson hade sagt att jag från Leksand och en från Brynäs skulle ha en mikrofon var på oss för att man skulle skildra snacket mellan spelarna på planen. Det här var både Brynäs och Leksand med på.
– När väl matchen började hade Sandlin ordnat så att deras lag slapp den här mikrofonen och i stället vänt det till sina spelare för att hetsa mot mig i stället. Jag fick rejält med stryk den matchen och dagen efter ringde jag till deras lagkapten Tord Lundström för att be om ursäkt, trots att jag inte hade med det här att göra.
– Tommy Sandlin har i mina ögon alltid varit en renhårig man, men här tycker jag faktiskt att han skulle gått ut och berättat som det var. Nu blev det rubriker i tidningarna om att jag kunde hamna i fängelse och så vidare. Nu gick det tack och lov aldrig så långt.

Din fru Kerstin har väl fostrat en NHL- och KHL-spelare i ert hem?
– Det är en fantastiskt rolig historia. Vi satt hemma och såg på hockey-VM från Kanada (2008) då hon satte kaffet i halsen: "Där är ju vår Sami!"
– Sami Lepistö var dagbarn hemma hos oss när hans pappa Jussi Lepistö spelade i Leksand (1984-86). Vi blev väldigt goda vänner med familjen Lepistö så vi tänker ofta på dom, speciellt då man hör något om just Sami.

Du och Kerstin har fyra barn, Ulrika, Johanna, Fredrik och Johan. Hur influerade har dom blivit av ditt hockeyspelande?
– Både Johan och Fredrik har varit med och vunnit TV-pucken med Dalarna. Men om vi börjar med Ulrika så jobbar hon i dag på Tegera Arena. Johanna är gift med tidigare Leksandsmålvakten Per-Ragnar Bergkvist. Johan spelade någon A-lagsmatch med Leksand, men tillhör den generationen spelare födda 1981 och 1982 som egentligen aldrig fick chansen. Avslutningsvis så har vi Fredrik som tränade juniorlagen här i Leksand under flera säsonger. Han har även tränat Nynäshamn, Nyköping, Olofström, Oskarshamn,  norska Storhamar och Olten i Schweiz. I dag är han tv-expert på C More.

Hur gick tankarna när Oliver Ekman Larsson och Janne Huokko hissade upp din tröja (15) i taket på Tegera Arena 2009?
– Mycket mäktigt och mycket svårt att beskriva. Jag hade jättemånga vänner och flera från släkten på läktaren denna eftermiddag och de har beskrivit reaktionerna där folk har blivit rörda till tårar… (rösten stockar sig lite på Söderström).
– När jag hörde talas om att man skulle låta göra det här så tänkte jag mest att det inte var så märkvärdigt. Men när jag och Vilgot Larsson stod där på isen och Håkan Åman höll sitt fina tal och musiken dånade ur högtalarna – det var stort, väldigt stort, avslutar Dan Söderström.

TV: Är Leksand fortfarande inne på rätt spår?