Från Munkfors till Kina
Han spelade med namn som Anders Kallur och Anders Eldbrink i Södertälje, och var med att både åka ur och spela upp Södertälje i högstadivisionen.
I veckans Old School Hockey berättar Dan Landegren om sin karriär i SSK, och om hur en resa från Munkfors till Kina kan se ut.
Dan Landegren från Munkfors i Värmland har gjort en lång resa skulle man kunna säga. Som hockeyspelare upptäcktes han av Södertälje. Han flyttade dit och spelade elva säsonger för Södertälje SK och ytterligare några med IK Tälje.
Efter karriären jobbade Landegren i SSK:s styrelse, men när hockeysverige.se får den här intervjun med honom befinner han sig i Kina där han bott sedan 1995. Innan vi reser till Kina med Dan Landegrens hjälp reser vi först till Munkfors.
– På den tiden jag bodde där och egentligen innan jag kom med var Munkfors ett ganska aktat hockeynamn. Man har levererat många goda spelare genom åren. Det hette Division 2 på den tiden och det var direkt under det som då var allsvenskan.
– Det var en mycket god hockeykultur i den kommunen. Munkfors krigade mot lag som Grums, Viking från Hagfors och Bofors. Färjestad var inte alls lika slagkraftiga på den tiden som man är idag.
SPELADE FOTBOLL MED RALF EDSTRÖM
Dan Landegren var även en god fotbollsspelare hemma i Munkfors.
– Ja, jag spelade fotboll också. Om sanningen ska fram så tror jag att jag kanske hade varit ännu mer framgångsrik om jag fortsatte med fotboll. Jag spelade bland annat i Värmlands pojklag i fotboll tillsammans med Ralf Edström.
– Jag kom snabbare fram i ishockeyn och det var med hjälp av Tv-pucken som vi vann 1968. Efter det flyttade jag Södertälje.
När debuterade du i Munkfors A-lag?
– Jag var 14-år när jag debuterade i Munkfors. Jag gjorde två säsonger och jag kommer ihåg att jag egentligen inte ville vara med eftersom jag kände mig alldeles för liten och klen i det sammanhanget.
– Man lyckades övertala mig och min debut var mot ett lag som hette Uve. Jag tror inte att dom finns kvar längre, men det stod för Uddeholm. Jag lyckades göra två mål i den matchen och efter det var jag bofast i A-laget.
Dan Landegren är med och vinner TV-pucken 1968. Värmland hade även vunnit den året innan och var det ledande distrikt i ishockey vid den här tiden.
– Jag var uttagen att vara med även året innan men fick då ryggproblem. Sedan var jag med 1968 och det är en stor grej i mitt hockeyliv faktiskt. Det var den första riktigt stora framgången kan man väl säga och det här gick ju på TV vilket man tyckte var stort.
I finalen vinner Värmland över Västerbotten med 3-0.
– Det jag minns från finalen är främsta att jag gjorde tredje målet. Jag minns också i semifinalen, när vi slog Norrbotten med 2-1, att jag gjorde 2-1 målet och, det kanske man inte får skriva, men det gjorde jag på spark, skrattar Dan Landegren.
”STOR OMSTÄLLNING ATT KOMMA TILL SÖDERTÄLJE”
Det var inte bara Dan Landegren som var från Munkfors och som slog sig in i allsvenskan och Södertälje SK. Även Thommie Bergman spelade i SSK under två säsonger.
– Vi kom samtidigt till Södertälje och jag tror att det var han som viskade om mitt namn. Thommie och jag har egentligen aldrig spelat ihop. Han lämnade Munkfors tidigt för Karlskoga/Bofors så vi umgicks egentligen aldrig.
Stämmer det att din bror även bodde i Södertälje vid den här tiden?
– Ja, det stämmer bra. Det var så att när jag flyttade till Södertälje bodde jag inackorderad hos min bror, Christer, och hans fru under en period innan jag skaffade en egen lägenhet. Det gjorde flytten lite enklare.
Hur upplevde du första tiden efter att du hade flyttat från Munkfors till Södertälje?
– Munkfors hade mellan fyra och fem tusen invånare vid den här tiden och Södertälje runt etthundratusen. Det var givetvis en stor förändring. Jag gick på naturvetenskaplig linje på gymnasiet vid den här tiden. Jag kom en vecka för sent till skolan eftersom jag var uttagen i juniorlandslaget till träningsläger i Tjeckoslovakien. När jag kom tillbaka träffade jag en kille på biblioteket på Västergårds gymnasium. Han sa – vi har väntat på dig. Det visade sig vara en blivande klasskamrat till mig.
– Det var i alla fall en stor omställning att komma till Södertälje som på den tiden var ett starkt hockeynamn. Man kände sig ganska liten när man kom dit måste jag ändå säga.
Södertälje hade många landslagsspelare vid den här tiden. Bland andra Mats Waltin, Björn ”Böna” Johansson, Anders Eldebrink, Glenn Johansson, Anders Kallur, Curre Larsson, Stig-Göran ”Stisse” Johansson, Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg, Arne ”Lången” Carlsson, Mats Hysing, Eilert ”Garvis” Määttä, Dick Yderström och så vidare. Trots alla dessa stjärnor såg aldrig Dan Landegren något problem med att komma in i laget.
– Det var verkligen fantastiska människor i laget. Jag vill inte sätta någon framför någon annan, men en som jag högaktar verkligen är ”Lill-Stöveln” Öberg. En stenhård kille och det spelade ingen roll om han spelade med en junior eller med en landslagsspelare han var lika rak mot alla.
– Överhuvudtaget var det ett fantastiskt bra gäng att komma in i och dom ställde verkligen upp för mig. Hamnade man i trubbel under matcherna hade man hela gänget bakom sig.
Hur minns du idag tillbaka på debuten i allsvenskan med Södertälje?
– Jag tror att det var mot Djurgården på Hovet faktiskt. På den tiden hade vi tre kedjor och två backpar. I den här matchen satt jag med som sextonde man och ett flertal spelare blev skadade. Mats Hysing smällde dom i ett antal sprutor för att skulle kunna halka omkring, men jag fick aldrig komma in, skrattar Landegren.
– Det var tufft att sitta på bänken och se den ena efter den andra skada sig, men man vägrade släppa in mig.
Hur förändrades Södertälje SK som klubb när Kjell Svensson kommer in i verksamheten som tränare?
– Min tid, då jag bara var där ett år innan, är för kort för att bedöma det. Han är inte kompromisskillen direkt utan det var hans ord som gällde. Kjell var duktig på att bygga självförtroende hos folk. När vi hade första matchen borta mot Skellefteå hade vi inte utsett kapten och assisterande kapten. Då kommer Kjell med ett isoleringsband av plast och sätter han ett A på mitt bröst. Han är väldigt rak. Gick det åt helvete fick man veta det samtidigt som han var förståndig och gav positiv kritik.
Vilka vad dom drivande spelarna i omklädningsrummet vid den här tiden?
– ”Stisse” var en får man lov att säga liksom Arne Carlsson. Sedan hade vi ett antal spelare vid den här tiden som kanske kom lite i skymundan på grund av alla landslagsspelare som vi hade, men som betydde enormt mycket för laget.
– Jag tänker på en som Hasse Carlsson. Han var en otroligt duktig hockeyspelare och han visste nog inte själv hur stark han var. Ni vet han körde utan axelskydd, men han såg ut som han hade skydd på sig. Han var enormt stark och skridskoskicklig.
– Vi hade en annan som kom från Skellefteå, Börje ”Poppen” Burlin. Han hade en fantastisk speluppfattning. Dom här killarna kom kanske inte till rätta i media. Vi ska heller inte glömma ”Garvis” Määttä, hans bror Sören Määttä, ”Nille” Schillström… Egentligen ska vi nämna hela laget här eftersom alla var speciella profiler och härliga vänner.
”HAN TOG SM-GULDET IFRÅN MIG”
Säsongen 1972/73 är Södertälje mycket nära att vinna SM-guld. Inför sista omgången har SSK och Leksand lika många poäng, men Leksand har en överlägsen målskillnad. I sista omgången åker Södertälje upp till Timrå och vinner med 8-2 efter att både ”Poppen” Burlin och Kjell-Arne Vikström gjort hattrick. Leksand mötte Brynäs i Gavlerinken och vann efter många om och men med 5-4 och blev med det svenska mästare.
– Den säsongen minns jag mycket väl av många skäl. I den tredje sista matchen i SM-slutspelet mötte vi Färjestad hemma. Det slutade 5-5 och det var en Munkforsare som kvitterade, Hans Andersson.
– I sista matchen hade vi Timrå borta och vann med 8-2. Hade vi vunnit mot Färjestad hemma hade vi varit mästare i kavaj. Det var den där Munkforsaren som tog det här SM-guldet ifrån mig.
Vilken kedja spelade du i den säsongen?
– I början spelade jag med Hysing och ”Stisse”. Senare då ”Lill-Stöveln” Öberg kom så spelade jag med honom och Kjell-Arne Wickström.
– Kjell-Arne är värd ett eget kapitel. När han värvades till Södertälje var det ingen som visste vem han var. Redan första året gick han rakt in i Canada Cup-laget.
– Det året hade vi Hans ”Tjalle” Mild som tränare. En fantastiskt bra tränare och en underbar man som tyvärr nu har gått bort.
SAMBON DOG NÄR HAN VAR 23 ÅR
När upplever du själv att du gör din bästa säsong i Södertälje?
– Jag tror att jag fick mitt genombrott redan under ”Tjalle” Milds tid även om det inte blev så många poäng. Året jag gjorde flest poäng var 1975/76. Då var jag även med i Vikingarna (B-landslaget) under för-VM i polska Katowice.
– Det finns troligen ett skäl till att jag är poängmässigt ganska stark den säsongen. Jag var sambo med en tjej, Lotta hette hon, och vi fick barn tillsammans. Hon avled den 1:a september 1975. Det var givetvis ett väldigt svårt slag. Jag var borta från ishockeyn i ungefär två veckor innan jag började träna och spela igen. Just det här med att jag hade ishockeyn att falla tillbaka på och som fick mig att skingra mina tankar hjälpte mig ur den krisen. Något som även mina lagkamrater bidrog med.
Du var 23 år då, hur hanterar man en sådan situation i den åldern och hur avled din sambo?
– Aneurysm heter det hon dog av. Det är en förändring på huvudpulsådern i hjärnan. Den bara spricker. Hon var medvetslös i 24 timmar sedan slutade hjärtat att fungera.
– Jag har vår dotter, Helena, kvar så jag har ett levande minne av Lotta fortfarande.
Efter att nya Elitserien startade upp säsongen 1975/76 började Södertälje SK tappa och säsongen 1977/78 degraderas det klassiska laget från kringelstan till Division 1.
– Jag tror att man behöll dom här etablerade namnen för länge och insåg inte vikten av förnyelse, men det här är min teori.
– Nyförvärven man fick in kunde inte mäta sig alls med den kaliber som vi hade haft tidigare.
Hur var stämningen på stan när det började gå dåligt för SSK?
– Då var det bara att vika upp kragen när man gick på stan. På den tiden var Södertälje en väldigt hockeyintresserad stad. När allting går bra så är allt bra, men när det går dåligt vill man gärna ha en lucka att falla ner i så man blir osynlig.
En av många nya spelare i Södertälje SK under 1970-talet var kanadensaren Milton Black. Innan han kom till SSK spelade han tillsammans med spelare som Bobby Hull, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Lars-Erik Sjöberg, Thommie Bergman och Curt Larsson i Winnipeg Jets.
– ”Milt” hade en utpräglad vinnarinstinkt. Om jag skulle ranka honom i form av spelkvalité så tillhör han inte dom bästa vi har haft i laget. Han hade i alla fall en fantastisk inställning vilket jag tror att många kanadensare har.
Södertälje åker ur elitserien 1978 men till säsongen 1980/81 är man tillbaka i finrummet.
– Jag har för mig vi fortfarande hade ett mediokert lag, men vi lyckades ändå ta oss upp. Vi hade spelare som Janne Eriksson och backen Tomas Jernberg från Brynäs. Man kan väl säga att platsar man inte i Brynäs så var det inte så mycket kraft till något annat elitserielag heller. Jag vill inte klandra dom spelarna på något vis för exempelvis Janne gjorde väldigt mycket mål för oss, men det var främst i Division 1 som dom här killarna gjorde mycket poäng.
Dan Landegren lämnar Södertälje SK efter säsongen 1980/81 och väljer istället spel med IK Tälje i Division 3.
– Jag började i Södertälje som väldigt ung och jag jobbade heltid då på Ericson. Jag ska inte säga att jag slutade när jag var på topp för då skulle jag nog slutat ännu tidigare. Jag ville satsa på en civil karriär och kände vid den tidpunkten att jag hade gjort mitt.
– Jag jobbade i Katrineholm och åkte tåg dit och tillbaka varje dag. Tåget gick 6.21 på morgonen och sedan skulle man träna på kvällen. Det gick bara inte.
– Sedan spelade jag i IK Tälje under tre år, tror jag att det var. Det här hade jag en uppgörelse med Tälje att jag inte behövde träna eftersom jag aldrig hann hem till träningen. Så jag var bara med och spelade matcher.
Nu sitter du i Kina, hur har du hamnat där?
– Jag kom till Kina 1995 och det gjorde jag med Ericson, i Guangzhou i södra Kina. Efter tre år där flyttade jag till Shanghai, fortfarande med Ericson. När jag sedan hade varit här i fem år har Ericson den policyn att har du varit i ett utvecklingsland under fem år är det dags för dig att åka hem och ladda batterierna.
– Jag ville inte åka hem så jag valde att lämna Ericson och ta ett jobb på ett företag som heter Deloitte Tuoch Tomatzu som är i samma bransch som Ernst & Yang, PWC, KPMG och tidigare Arthur Anderson. Sedan fick jag ett erbjudande om att jobba för Nestle. Där jobbade jag i fem år.
– När jag fyllde 55 år bestämde jag mig för att jag ville göra något annat. I juli 2007 startade jag min nuvarande business, Executive Coaching som jag stortrivs med.
Den här artikeln handlar om: