Leksandsikonen som blev framgångsrik NHL-scout

Han har tre SM-guld och spelade tretton säsonger tillsammans med Leksands IF. Dessutom fick dra på sig landslagströjan och gjorde totalt 268 NHL-matcher i Winnipeg Jets, Detroit Red Wings och Calgary Flames. Efter karriären valde han att jobba som scout för New Jersey Devils och Vegas Golden Knights.
Dagens Old School Hockey handlar om Dan Labraaten som har upplevt det mesta inom ishockeyn.

Dan Labraaten från värmländska Grums. Han var med och skapade den hockeyfeber som än i dag råder kring Leksands IF då han var med och bärgade tre SM-guld till klubben mellan åren 1973 och 1975. I unga år stod det mellan om han skulle satsa på hockey eller på skidåkning likt hans idol Sixten Jernberg.

– Det var en ledare hemma i Grums som var hem till mor och far och sa att han tyckte att jag skulle sluta spela hockey och istället satsa på skidåkningen. ”Va skulle det vara för bra att hålla på med” sa han, skrattar Labraaten.
– Jag var bara två eller tre år när jag började åka skridskor och då jag var tio år kom ”Eje” Lindström till Grums som tränare för A-laget. Han var bara runt 23 år då och tog sig även an en kull med unga spelare där bland andra jag och Willy Lindström var med. ”Eje” var en fantastiskt fin skridskoåkare själv och han lärde oss unga killar att åka skridskor på ett tekniskt mycket bättre sätt. När jag senare talat med Inge Hammarström om det här så visade det sig att ”Eje” lärt honom att också åka skridskor och senare även Mats Näslund.

Grums IK var en av Sveriges ledande plantskolor inom ishockeyn under många år och inför varje ny allsvensk säsong kom det fram ytterligare någon ny framtida stjärna.

– Jag vill i första hand tillskriva två personer just den här framgången. Först är det Kaj Gustavsson som var en väldigt bra man och som gjorde allt i klubben. Han var tidtagare på pojklagsmatcher, startade ungdomsturneringar, tränade A-laget och så vidare. Sen är det Hans Nyman som också var en riktig eldsjäl i klubben.
– Jag scoutade unga spelare för NHL-laget New Jersey Devils och då vi var på en ungdomsturnering i Säffle tog jag med min dåvarande chef hem till Grums för att visa var ifrån jag kommer. När vi pratade så räknade vi ut att det faktiskt är fyra spelare som har spelat i NHL som kommer från lilla Grums. Det är jag, Willy, min kusin Thomas Steen och Juha Widing. Juha lämnade Grums redan som fjortonåring och flyttade till Göteborg och GAIS innan han blev en ”big star” i NHL.

Var du och Juha Widing bekanta redan från tiden i Grums?
– Juha var några år äldre än mig men min fru gick faktiskt i samma klass som honom, så visst var vi bekanta.

”FLÖG HONOM MELLAN TV-PUCKEN OCH ALLSVENSKAN”

Debuten i Grums A-lag skedde som femtonåring, 1966. Redan säsongen därpå vinner Dan Labraaten, tillsammans med bland andra barndomskamraten Willy Lindström och blivande landslagsmålvakten Lennart ”Nenne” Andersson TV-pucken för Värmland.

– Jag var nyss fyllda femton år då jag fick debutera men be mig inte minnas vilka vi spelade mot för det är några år sedan nu, skrattar Labraaten.
– Det hade i alla fall gått väldigt snabbt och jag hade bara spelat några juniormatcher innan dess eftersom jag fortfarande var pojklagsspelare då.
– TV-pucken minns jag väldigt väl eftersom vi helt otippat vann hela turneringen. Slutspelet var i Örebro och vi hade tagit oss dit tillsammans med Ångermanland, Västerbotten och Stockholm. Ångermanland med Anders Hedberg i laget var storfavoriter och jag minns att man flög honom mellan TV-puckmatcherna och allsvenskan för att han skulle kunna vara med på båda ställena och spela. Vi slog Ångermanland i semifinalen med 4-0 och i finalen vann vi över Västerbotten med 6-3 och jag gjorde tre av målen.

Dan Labraaten i Leksands IF.

När togs kontakten mellan dig och Leksand för första gången?
– Jag var ju ganska ung när jag kom med i juniorlandslaget och där spelade tre Leksandskillar. Det var Kjell Brus, Åke Danielsson och målvakten Gunnar Mårs. Dom började väl vara på mig redan då om att jag skulle komma till Leksand. Den första riktiga kontakten var under ett Junior-SM-slutspel dit Grums tagit sig tillsammans med Timrå, Nybro och Leksand. Vilgot Larsson tränade Leksand och han var fram och pratade en hel del med mig då.
– Fast framförallt var det Rune Mases som fick mig till Leksand. Han gav sig aldrig utan ringde mer eller mindre varje kväll innan jag hade bestämt mig.

Rune Mases och övriga ledare i Leksand hade dock ett ganska tufft jobb då den argaste konkurrenten om Dan Labraatens namnteckning på ett övergångspapper var Sveriges starkaste hockeyklubb då, Brynäs IF.

– Det var väldigt nära att jag valde Brynäs, men just utmaningen att vara med i Leksands satsning mot att bli bäst i Sverige lockade mig mer. Jag bestämde mig för Leksand redan innan man vann guldet 1969 även om jag inte började spela med Leksand förrän säsongen därpå.

Bästa kompisarna hemma i Grums började också se sig om efter nya klubbadresser. Willy Lindström och Dan Labraaten ville helst av allt fortsätta spela ihop, men att värva två spelare från samma klubb samtidigt kändes näst intill omöjligt. I Grums fanns även stortalangen Ove Karlsson, även han ett mycket uppskattat villebråd hos storklubbarna.

– Det var ju otänkbart att både jag och Willy skulle kunna gå till Leksand samtidigt. Planerna var att jag skulle komma dit första året och Willy året därpå. Då gjorde Frölunda en listig värvning. Man knöt till sig Willy och hans tre år äldre bror Evert och med det blev dom bundna dit.
– Ove, som alltid varit en av mina allra bästa vänner, vägrade att lämna Grums. Det fanns inga andra klubbar som han kunde tänka sig att spela för, men några år efter att jag och Willy gått flyttade även Ove till Frölunda.

Har det aldrig varit aktuellt att din bror Ulf Labraaten skulle komma till Leksand?
– Leksand pratade lite löst om det under något år, men samma år som jag flyttade till Winnipeg flyttade Ulf till Göteborg och IFK Bäcken, så det rann ut i sanden och han blev i stället elitseriespelare med Frölunda han med.

TOG TRE SM-GULD MED LEKSAND

I Leksand gjorde kedjan med Mats Åhlberg, Dan Söderström och Ulf ”Mini” Mårtensson stor succé. Mårtensson tvingades dra ner en hel del på sitt hockeyspelande efter att ha drabbats av en svår sjukdom. Den nya storkedjan i Leksand kom då i stället att bli den med Mats Åhlberg, Dan Söderström och Dan Labraaten.

– Det tog lite tid innan vi tre började spela ihop faktiskt. Första gången var nog 1973. I början spelade jag i en kedja med Kjell Brus och Hans Jax, men senare även med Roland Eriksson och Per-Olov Brasar. Visserligen spelade jag en hel del med Åhlberg och Söderström fast det var främst i landslaget och i den kedjan var jag lite mer av en toppforward. Med ”Rolle” och Brasar spelade vi annorlunda och inte lika högt i banan. Utan då försökte vi i stället bryta uppspelen på egen blå.

Dan Labraaten vann tre SM-guld med Leksand, 1973, 1974 och 1975.

– Det första och det sista guldet var nog svårast att vinna. Visst var det starkt av oss att vinna även guldet 1974, men det blev klart ganska tidigt att det skulle hamna i Leksand. Nä vi vann guld 1973 stod striden in till sista matchen i SM-slutspelet. Vi visste inte när slutsignalen gick om vi hade vunnit guldet eftersom det pågick en match även uppe i Timrå och som inte var slut då.
– Guldet 1975, som avgjordes i Scandinavium, kanske vi inte skulle ha vunnit eftersom antagligen Brynäs hade en puck inne innan full tid. Det var Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson som sägs haft en puck över mållinjen under Göra Högosta. Om det var så eller inte låter jag vara osagt.
– Det fanns ju en viss ”hatkärlek” mellan oss och Brynäs på isen och det smällde ganska rejält. En sådan spelare som Stig Salming kunde bli helt galen när han såg ett Leksandsmärke, men vid sidan av isen var det aldrig några problem mellan oss och det händer när jag är på hockey i Gävle att jag stöter ihop med ”Stigge” eller någon annan av Brynäskillarna och det är mycket fina killar allihop.

Per-Agne ”Pära” Karlström och Bengt ”Fisken” Ohlson var coacher under guldåren 1973 till 1975. Vilka styrkor hade deras ledaregenskaper som ledde fram till tre raka guld?
– Om vi börjar med ”Pära” så var han väldigt noggrann, krävande och väldigt påläst om våra motståndare. När det gäller att vara just påläst var han lite av en föregångare i hockeysverige. Sen var ju ”Pära” lite het och det kunde hända att han och någon spelare kunde hamna i luven på varandra ganska ordentligt.
– ”Fisken” var det perfekta komplementet till ”Pära” med sitt lugn och sedan var han väldigt bra med oss killar i laget.

Ganska tidigt ville Detroit Red Wings ha över Labraaten till NHL, men det kom att dröja fram till 1976 innan han åkte över Atlanten och då till WHA- klubben Winnipeg Jets.

– Detroits general manager, gamla storspelaren Alex Delvecchio, var över till Karlstad för att prata med mig om att komma över dit redan 1974. På den här tiden var det nästintill fult att träna med skivstång och det ansågs att man blev klumpig och så vidare. Så jag tackade nej då eftersom jag inte kände mig tillräckligt fysisk stark ännu för att spela i NHL. Sen behövde jag även mer rutin från landslagsspel och tuffa VM-turneringar. Hade man rutinen från att ha spelat bra i VM så var man mogen för NHL helt enkelt.

När du kom över till Winnipeg Jets 1976 spelade svenskarna Anders Hedberg, Willy Lindström, Lars-Erik Sjöberg, Mats Lindh, Thommie Bergman och Curt Larsson där. Det måste ha varit ett ganska försvenskat lag som du hamnade i?
– Ja, det var det verkligen och Lars-Erik Sjöberg, som var lagkapten i Winnipeg, var ganska delaktig i hur träningsupplägget skulle vara i klubben. Det var ju ganska tufft för oss svenskar första tiden där borta för kanadensarna spelade en hockey som dom inte brukade göra eftersom vi européer ansågs vara där för att ta deras jobb. Vissa av spelarna var ju helt galna faktiskt, skrattar Labraaten.
– Vi svenskar hjälpte varandra givetvis och ”Bobby” Hull och Ted ”Teddy” Green, som båda var stora spelare från NHL, stöttade oss och sa hela tiden att vi inte skulle bry oss om kanadensarna utan i stället koncentrera oss på vårt spel.
– ”Bobby” Hull var en mycket fin kompis och det fanns inga divalater där trots att han var en av världens bästa spelare vid den här tiden. Han och Ulf (”Lill-Pröjsan” Nilsson) höll jämt ihop vid sidan av hockeyn.

”BLEV FLY FÖRBANNAD NÄR JAG LÄSTE AVTALET”

Andra säsongen i Winnipeg tröjan blev Dan Labraaten Avco cup-mästare efter att ha besegrat New England Whalers med 4-0 i matcher i finalen.

– Vi borde kanske redan ha vunnit titeln året innan då vi förlorade mot Quebec Nordiques efter sju finalmatcher. Anledningen till att vi vann 1978 var helt enkelt den att vi hade ett riktigt bra lag då i Winnipeg. Vi hade slagit NHL-lag som St. Louis Blues och Montreal Canadiens på försäsongen. Laget var väldigt komplett och vi var åtta landslagsmän från Sverige, två finska landslagsmän (Heikki Riihiranta och Veli-Pekka Ketola) och dessutom då ”Bobby Hull och ”Teddy” Green. Trots att Green var tio år äldre än oss andra så hade han fysik som ”Bobby”.

Dan Labraaten i Winnipeg Jets-tröjan.

Hur blev det aktuellt med spel hos Detroit Red Wings i NHL?
– Efter två år i Winnipeg blev jag en så kallad free agent. ”Uffe” och Hedberg stack till New York Rangers samtidigt som jag blev erbjuden ett fyraårsavtal med Winnipeg. Allt var klart för att jag skulle skriva på och det enda krav som jag verkligen ville ha med i avtalet var att mina pengar skulle vara tryggade. Men när jag läste avtalet fanns det inte med och det sättet som Winnipeg lade upp anledningen till att det inte stod med gjorde mig fly förbannad. Jag ringde upp min agent och bad honom ta kontakt med Detroit. Så jag flög ner till Ted Lindsay, som jag tidigare haft i Winnipeg, och gjorde klart med Detroit i stället.

Var Leksand ett givet val när du kom att flytta hem?
– Ja, så var det. Visst fanns det en del klubbar som hörde av sig till mig. Bland annat ringde min gode vän Svenåke Svensson och ville att jag skulle spela i Rögle. Men min fru och jag hade bestämt oss för att bosätta oss här i Leksand och då var det inte aktuellt med spel någon annanstans.

Hade klubben förändrat sig mycket under åren du varit i USA och Kanada?
– Nej, egentligen inte och då jag återvände till Leksand var det ett gäng av oss gamla gubbar i trettioårsåldern som spelade kvar. Det var jag, Brasar, ”Danne” Söderström, ”Rolle” Eriksson och några till så visst var det mesta sig likt. På den här tiden var det inte speciellt vanligt att du spelade speciellt många år efter att du hade fyllt 30 år, men jag kände mig så pass bra tränad så det hade varit konstigt att sluta redan då. Jag höll väl på fram till jag var trettiosju år och ljumskarna började krångla ganska rejält.

Var det aldrig aktuellt med spel i någon annan klubb efter dina sista år som spelare i Leksand?
– Faktiskt så ringde Leif ”Leffe” Boork mig och frågade om jag inte kunde spela för Mora under en säsong. Men eftersom ljumskarna krånglat året innan så kändes det som jag inte hade kraft nog att spela ytterligare en säsong. Jag tackade nej.

”SVARTASTE ÖGONBLICKET I MIN KARRIÄR”

Dan Labraaten debuterade i Tre Kronor redan som nittonåring 1970 och inför OS 1972 fanns han länge med i förbundskaptenen Billy Harris trupp. I sista stund ställdes han åt sidan och hans stora internationella debut lät vänta på sig fram till VM 1974 i Helsingfors.

– En av mina viktigaste matcher i karriären är en dubbellandskamp med Tre Kronor i Göteborg 1974. Jag visste att om jag gjorde bra ifrån mig fanns det en möjlighet att jag kom med till VM. Jag spelade i en hel Leksandsfemma där Gunnar Andersson och Thommy Abrahamsson var backar, Mats Åhlberg, Dan Söderström och jag spelade i kedjan. Första matchen förlorade vi med 5-2 och jag svarade för ett av målen. Andra matchen vann vi med 5-2 och jag gjorde två av målen och togs efter matchen ut i VM-truppen.

Jack Peterson, scout för Detroit Red Wings fanns på läktaren och sa efter den andra matchen:

– What a game! And Dan Labraaten, where can I get him?

Labraaten fortsätter:

– Visst sa man att det var lättare att ta sig in i Tre Kronor än ur detsamma under dom här åren. Med all rätt så var det väldigt tufft att ta sig in i landslaget för konkurrensen om platserna var stenhård. Året innan hade det gått bra i Vikingarna och jag kände mig mogen för Tre Kronor och VM.
– VM 1975 var annars min bästa turnering och jag vann Tre Kronors poängliga. Då, liksom vid VM 1976, spelade jag ihop med Åhlberg och Söderström.

Du var väl aktuell för proffsspel i Washington Capitals 1984?
– Jo, men ”Boorken” satte käppar i hjulet för det. Du fick ju egentligen inte spela för två klubbar under samma säsong. Det hade gått väldigt bra i Leksand. Jag vann elitseriens poängliga och jag bad verkligen om att få åka över. Då tyckte han att jag skulle spela en 4-nationers turnering med landslaget i stället. Jag försökte få honom att förstå att det vore bättre om jag fick spela på små rinkar eftersom det var Canada Cup på hösten och jag var ju aktuell för spel där. Men det blev nobben så jag sa nej till landslagsspel fram till VM 1986 då vi vann silver i Moskva.
– Beslutet att jag inte fick åka till Washington är det kanske svartaste ögonblicket i min karriär.

Dan Labraaten i Tre Kronor.

Dan Labraaten blev historisk när han var med i det allra första Canada Cup som spelades 1976.

– Börje Salmings standing ovation mot USA var fantastisk. Då förstod man hur stor han var där borta. För mig personligen så var det första gången som jag spelade på en liten rink.

Vad hände vid ledning 4-1 mot Finland i turneringens näst sista match (Finland vann med 8-6)?
– Det är jättesvårt att svara på det men vi tog bort en hel kedja då och lät den vila inför nästa match. Förmodligen var det inte enbart det som gjorde att finnarna kunde vända matchen. Finnarna fick nog en rejäl utskällning för sin inställning till matchen och efter det tog de sig samman samtidigt som de fick in några enkla mål. Men jag har inget riktigt bra svar på frågan faktiskt.

JOBBAT SOM NHL-SCOUT I 30 ÅR

Efter spelarkarriären blev Dan Labraaten NHL-scout för New Jersey Devils och var med och vann tre Stanley Cups med Devils, 1995, 2000 och 2003. Han lämnade dock Devils 2016 och ingick sedan i Vegas Golden Knights scoutteam inför deras första NHL-säsong.

– Efter 27 år bytte Devils manager, scoutchef och en del andra i ledningen som jag har jobbat med under alla år. Det kom in nytt folk och det verkade fungera bra även det 28:e året. Men när vi skulle förhandla om mitt kontrakt var det lite problematiskt.
– Jag fick inte igenom det jag hade tänkt mig samtidigt som jag var i den åldern där jag kunde tänka mig att lägga av eftersom jag jobbat med det här så pass länge. Det där pågick några veckor och Devils organisation ville väl inte det där riktigt, men vi kom aldrig fram till någon lösning. Då blev det så att jag packade ihop och pensionerade mig.
– Efter det gick det inte mer än ett par, tre veckor så ringde Las Vegas. Då var det flera av dom som kom in i den gruppen som var bekanta med mig. En del mer än andra. Bland annat blev min scoutchef (David Conte) i Devils anställd där. Nu kom inte han att jobba i den positionen som han gjorde i Devils utan som Pro Scout.

Tog du jobbet i Las Vegas mycket tack vare relationer parallellt med att organisationen ville ha din kompetens?
– Lite så, alltså jag såg vilka organisationen plockade in vilket gjorde allt ganska intressant. Plus, vilket jag får erkänna, att jag blev lite smickrad av att man ringer upp en gammal gubbe som mig, att dom ville använda sig av min erfarenhet.

Dan Labraaten kände dock en del tveksamheter innan han tackade ja till jobbet.

– Ja, av det jag har förstått efteråt förvånade det klubben lite grann. Det var så att jag hade pratat med familjen och jag var inställd på att jag skulle ta det lugnt, så att säga. Jag var ute i svampskogarna och trivdes ganska bra där.

Var det ändå inte triggande att ha varit med och bygga upp någonting nytt från grunden?
– Jo, absolut. Helt klart var det så.

Med dina 28 år i det här yrket, vilken scouting känner du dig mest nöjd med?
– Jag måste nog ändå säga Brian Rafalski. Egentligen var han för liten (178 cm och 87 kg) och blev heller aldrig draftad, så han kom inte till Devils på det viset.
– Jag hade sett honom i det amerikanska juniorlandslaget och såg precis som alla andra att han var för liten men en väldigt bra spelare. Efter Brynäs flyttade han till HPK i Finland men jag gjorde faktiskt inga rapporter på honom där heller. Sedan kom han till IFK Helsingfors och den säsongen var jag tvungen att börja skriva om honom eftersom jag tyckte att han spelade så fantastiskt bra.
– Tidigt på hösten året därpå träffade jag hans agent på ett hotell och frågade honom om jag fick prata med Rafalski efter matchen. Agenten fixade med klubben så att det gick bra. Jag följde honom den säsongen fram till februari. Då kom min chef och vi pratade mer om det. Han sa ”du vet att det är svårt med spelare som är så pass små”. Då sa jag att jag inte visste någon i Europa som är bättre. Jag kanske spädde på lite, men så kände jag. Han kom till oss säsongen 1999/2000 så han fick vara med om att vinna första säsongen som han var med och spela. Han bidrog direkt faktiskt.

Vi avslutar med några ord om Dan Labraaten från Vaclav Nedomansky:

– Dan var ju en fantastiskt bra hockeyspelare och under en av säsongerna som han spelade bredvid mig i kedjan för Red Wings gjorde han trettio mål. Att göra så många mål under en säsong i NHL är mycket fint.
– Vi är väldigt bra vänner sedan den tiden vi spelade ihop men nu var det en tid sedan vi sågs så hälsa till Dan med varma hälsningar från ”Big Ned”.

Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten var Leksands stora anfallshot under 70-talet.Foto: Ronnie Rönnkvist