
âKĂ€ndes overkligt att vi skulle spela i serier mot andra damlagâ
Hon Ă€r dotter till ikonen âKabbenâ Berglund och syster till tidigare NHL-spelaren Bosse Berglund.
SjÀlv Àr Christina Nejdebro en stor pionjÀr inom damhockeyn dÄ hon bland annat var med och spelade i den första officiella dammatchen 1969.
KĂ€nns namnet Christina Nejdebro igen i hockeykretsar? Okej, vi ha förstĂ„else för att alla inte gör det. Den idag 62-Ă„riga poliskommissarien i UmeĂ„ Ă€r en av vĂ„ra riktiga pionjĂ€rer inom svensk damhockey. Redan dĂ„ Modo och TimrĂ„ började spela damhockey i slutet av 1960-talet var hon med. Att det finns hockey i blodet gĂ„r inte att förneka. Pappan var Carlabel âKabbenâ Berglund och brorsan Ă€r ingen mindre Ă€n tidigare NHL-spelaren Bosse Berglund.Â
â Första gĂ„ngen jag var i Kempehallen? Det kommer jag nog inte ihĂ„g, men jag var dĂ€r nĂ€sta varje kvĂ€ll för att titta pĂ„ trĂ€ningar eller trĂ€ffa kompisar. Det var nĂ€stan som en ungdomsgĂ„rd och vi bodde högst en kilometer frĂ„n hallen, berĂ€ttar Modo-pionjĂ€ren.
Givetvis var det mycket hockeysnack runt bĂ„de frukost och middagsbordet hemma hos familjen Berglund.Â
â Det var nog ganska mycket, skrattar Christina Nejdebro och fortsĂ€tter:
â DĂ€remot var det inte sĂ„ att jag tĂ€nkte att det var mycket hockeyprat. Det var mer naturligt att det var sĂ„. Sedan har jag en storasyster som inte var intresserad av ishockey.
Pappa âKabbenâ Berglund var med i uppstarten av hockeyn i Alfredshem och Ărnsköldsvik. Han kom att sedan att trĂ€na herrlaget i inte mindre Ă€n 22 sĂ€songer. LĂ€gg dĂ€rtill att han under en period var assisterande trĂ€nare i Tre Kronor till Arne Strömberg. Bland annat under VM i Stockholm 1970. Carlabel Berglund gick ur tiden 2008.Â
â Pappa var vĂ€ldigt lugn och tystlĂ„ten. Han var ingen som babblade pĂ„ och pratade. Under mĂ„nga Ă„r var han bĂ„de lagledare och trĂ€nare för Modo.
â Min syster, Eva, har berĂ€ttat att hon kommer ihĂ„g nĂ€r pappa satt och skrev âKabbens puckpratâ i Ărnsköldsviks Allehanda. Han skrev pĂ„ kvĂ€llarna och sedan korrekturlĂ€ste mamma dom. Mamma var ocksĂ„ i början korrekturlĂ€sare pĂ„ ĂA sĂ„ hon hade vana frĂ„n det dĂ€r.
Kabben Berglund med Anders Hedberg.
âVAR JĂTTEMYCKET PUBLIKâ
DĂ€remot har inte Nejdebro nĂ„got minne av att det skulle varit speciellt mycket hockeyfolk, ledare och spelare hemma hos Berglunds under uppvĂ€xten.Â
â Nej, det tycker jag inte att det var. Jag kommer ihĂ„g att Ulf Torstensson, âTotteâ, kom hem nĂ„gon gĂ„ng till oss för att hĂ€lsa pĂ„ Bosse. DĂ„ spelade han in âBuona sera, signorinaâ pĂ„ en gammal bandspelare.
â Den spelade vi upp samtidigt som syrran kom hem och dĂ„ blev âTotteâ jĂ€ttegenerad, sĂ€ger Christina Nejdebro med ett skratt: Bandet dĂ„ âTotteâ sjung hade vi kvar jĂ€ttelĂ€nge.
Bosse Berglund:
â Ulf Torstensson bodde i nĂ€rheten av oss och skulle ha nĂ„gon fest ihop med pappa. Han skulle Ă„ka dit med pappa och kom till oss en stund innan. Vi gick upp till mitt rum eftersom han var lite blyg. Jag hade en bandspelare och dĂ„ sjöng han âBuona seraâ.
â Det hĂ€r bandet hade vi kvar lĂ„ngt efterĂ„t. Jag och Peter Holmqvist tog med oss bandet och spelade upp det i omklĂ€dningsrummet. Han hade i princip glömt bort det, men det var en stor succĂ© att fĂ„ höra honom sjunga pĂ„ den gamla bandspelaren, skrattar förra Modo och NHL-spelaren.
Ulf Torstensson.Christina, nÀr började du sjÀlv spela hockey?
â Jag var nog tio eller elva Ă„r. Det var nĂ„gra tjejer som Ă€r Ă€ldre Ă€n jag som startade med hockey i sin skola, Ăngetskolan. Jag tror att det var dom som började. Sedan kom jag in efter nĂ„gon mĂ„nad.
â Det var bara tjejer. Alla var i olika Ă„ldrar. Det var gamla, unga, stora och smĂ„ som alla spelade i samma lag.
Vad kom det att betyda för dig att som tjej fÄ börja spela hockey, vilket inte var sÄ vanligt vid den hÀr tiden?
â Det var Ă€ndĂ„ nĂ„got jag tyckte var naturligt. âKlart att tjejer ska spela hockeyâ.
UppmĂ€rksammades det i Ărnsköldsvik med omnejd att det ni tjejer spelade hockey?
â Det tycker jag. NĂ€r jag tittar i min klippbok ser jag att vi spelade mot Ărnsköldsviks Allehanda som hade satt ihop ett lag. Vi spelade nĂ„gon eller nĂ„gra matcher per Ă„r och det var jĂ€ttemycket publik som kom och tittade. Det var bland annat reportage i tidningen sĂ„ det var uppmĂ€rksammat.
âJAG VAR EFTER HONOM JĂMTâ
En som givetvis har kommit att betyda mycket för Chrisina Nejdebro som ishockeyspelare Ă€r storebror Bosse Berglund.Â
â NĂ€r jag fick höra att man börjat med tjejhockey hade jag innan bara Ă„kt pĂ„ konstĂ„kningsskridskor. DĂ„ tog Bosse ner mig pĂ„ en ute rink. DĂ€r fick jag lĂ„na hans gamla skridskor och sedan trĂ€nade vi. Han visade mig hur jag skulle Ă„ka.
â Omedvetet Ă€r det nog sĂ„ att han har betytt mycket för mig. Inte sĂ„ jag tĂ€nkte pĂ„ det dĂ„, men omedvetet. âSpelade Bosse hockey sĂ„ ska jag ocksĂ„ spela hockeyâ. Jag var efter honom jĂ€mt.
Bosse Berglund:
â Tina, som vi kallar henne, Ă„kte mycket skridskor och spelade mycket fotboll med oss. Vi hade som en lite ute rink inte lĂ„ngt ifrĂ„n dĂ€r vi bodde. DĂ€r Ă„kte alla skridskor.
â Jag kommer ihĂ„g att jag bytte skridskor med henne. Hon hade konstĂ„kningsskridskor och jag hade vĂ€ldigt svĂ„rt att Ă„ka med dom eftersom det var taggar dĂ€r framme. Jag ramlade hela tiden, skrattar Bosse Berglund och fortsĂ€tter:
â Sedan bytte hon till vanliga skridskor och det var dĂ„ kanske nĂ€ra till hands att dom tog mina.
Bosse Berglund.Det var och Ă€r en stor hockeykultur i Ărnsköldsvik.Â
â Alla lĂ€ste i tidningen hur det hade gĂ„tt för Modo och hĂ€ngde med, Ă€ven om man inte var intresserad.
â Antingen var man i pingstkyrkan eller sĂ„ var man intresserad av hockey. Eller det gĂ„r ju att vara intresserad av bĂ„de och som exempelvis Markus NĂ€slund Àr. Ărnsköldsvik var en stor kyrklig stad, vilket jag egentligen inte mĂ€rkte nĂ„got av, och sedan var det ishockey.
Följde du Bosses karriÀr under hans tre sÀsonger i USA och Kanada?
â Ja, men det var mer genom mamma och pappa, att jag visste hur det gĂ„tt för honom. NĂ€r jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ det sĂ„ var det inte nĂ„got ofta som det ringdes i telefon eller nĂ„got. Det var sĂ„ dyrt att ringa.
â Jag var inte heller över och sĂ„g honom spela i NHL, vilket var trĂ„kigt. Jag var ung och fattig sĂ„ jag hade inte rĂ„d.
SPELADE I FĂRSTA OFFICIELLA DAMMATCHEN
Redan 1969 var Christina Nejdebro med och spelade i en matchserie mot TimrĂ„.Â
â Det var bland dom första matcherna vi spelade och det hĂ€r TV-sĂ€ndes. Vi förlorade första matchen. Till andra matchen vĂ€rvade vi en tjej som hade spelat med killar i hela sitt liv, Marianne HĂ€ggström. Hon var jĂ€tteduktigt.
â TrĂ€naren sa Ă„t Marianne âUnder uppvĂ€rmningen ska du Ă„ka förbi deras bĂ„s och skjuta i sargen sĂ„ dom hör hur hĂ„rt du skjuterâ (skratt) och det gjorde hon. Sedan vann vi den andra matchen.
Vilka var dom drivande i det hÀr laget?
â Ellinor Hörnqvist var med och startade laget och var ocksĂ„ vĂ„r lagkapten frĂ„n början. Hon var stabil och hade respekt med sig.
â Sedan var det mycket min mamma, Astrid, och den andra lagledaren som hette Ulla (Jonsson). Det var dom som pratade för oss pĂ„ mötena om trĂ€ningstider och ordnade resorna nĂ€r vi skulle ivĂ€g och spela.
TrĂ€naren sa Ă„t Marianne: âUnder uppvĂ€rmningen ska du Ă„ka förbi deras bĂ„s och skjuta i sargen sĂ„ dom hör hur hĂ„rt du skjuterâ. Sedan vann vi den matchen
Christina Nejdebro om matchserien mot TimrÄ 1969.
Hur viktiga var Astrid och Ulla för det hÀr laget?
â Jag tror dom var jĂ€tteviktiga. Sedan ordnade vi bjudningsdans. DĂ„ höll dom i den, sjĂ€lva festen, serverade mat och allting. DĂ€r drog vi in ganska mycket pengar, vilket gjorde att vi kunde vara med och resa till bland annat Gurkapucken i VĂ€sterĂ„s.
Bjudningsdans?
â Vi sĂ„lde biljetter till en dans. Det var mĂ„nga som kĂ€nde varandra som gick pĂ„ bjuddanserna. Man fick sitta ner och Ă€ta och sedan var det dans efterĂ„t.
â Jag trodde att alla visste vad det Ă€r, men det kanske Ă€r nĂ„got typiskt norrlĂ€ndskt, sĂ€ger Christina Nejdebro med ett skratt.
Har du nÄgon uppfattning om det var mÄnga som pratade damhockey under 1970-talet?
â Nej, det var inga alls som pratade om det. Jag vet att vi for till Ăstersund eftersom dom och Brunflo, som ligger en bit dĂ€rifrĂ„n, hade startat damlag. Vi for dit upp och spelade, men vi hade spelat sĂ„ pass lĂ€nge att vi vann med ganska mycket. Jag tror att dom tappade sugen nĂ€r det blev sĂ„.
â TimrĂ„ lade ocksĂ„ av efter ett tag. Sedan startade mĂ„nga lag upp nere i Stockholm, men det var lĂ„ngt för oss att Ă„ka om vi skulle spela mot andra damlag.
â Vi spelade Ă€ven i C-pojkarnas liga. Jag tror dom var 12 Ă„r och det var nog ganska jĂ€mt. Vi vann ibland och förlorade ibland. Det besvĂ€rligt var att dom var sĂ„ pass mycket mindre Ă€n oss eftersom vi var i 17, 18 Ă„rsĂ„ldern.
En som trĂ€nade Christina Nejdebro under en sĂ€song var Pia Sterner som dĂ„ hette Grengman.Â
â Christina Ă€r en fantastisk tjej. MĂ„lmedveten, trĂ€nade hĂ„rt och med ett stort hjĂ€rta. Hon hade engagemanget, glimten i ögat och kĂ€rleken till det hon höll pĂ„ med. Dessutom var hon en duktig hockeyspelare, lite teknisk.
Pia Sterner.
âHANDLADE OM ATT HĂ LLA GLĂDEN LEVANDEâ
Det skulle dröja fram till sÀsongen 1984/85 dÄ det första RiksmÀsterskapet spelades. Nacka vann före Modo, med Christina Nejdebro i laget, och Diö.
Per-Arne Sanglert i Tidningen HOCKEY:
âPĂ„ isen i den första slutspelsmatcher i RM fanns en spelare som varit med sedan damishockeyns första stapplande skĂ€r. Det var Modos Christina Nejdebro, syster till NHL-proffset Bosse Berglund för övrigt.
Redan 1969 nĂ€r Modo och TimrĂ„ började spela damhockey var Christina med. Och visst mĂ€rktes det att hon kommer frĂ„n en riktig hockeyfamilj.â
Christina Nejdebro:
â Under tiden fram till 1985, eller 1988 dĂ„ första SM-slutspelet var, handlade det om tĂ„lamod att fortsĂ€tta trĂ€na och bara spela nĂ„gra matcher varje Ă„r. Det handlade om att försöka hĂ„lla glöden levande och jag vet att vi hade den dĂ€r Gurkapucken att se fram emot.
â NĂ€r vi skulle spela Gurkapucken ett Ă„r hade jag precis fĂ„tt barn. NĂ€r min pojk var tre mĂ„nader Ă„kte jag i vĂ€g dit en svĂ€ng och spelade. Det hĂ€r mĂ„ste ha varit 1979, men det var inga större besvĂ€r och det gick vĂ€l bra.
Du, Ă
sa Elfving, Eva Dahllöf, Marianne HĂ€ggström, Ă
sa Gidlund, Camilla Hörnqvist⊠Hur drev ni pÄ varandra för att hÄlla glöden uppe?
â Jag tror att vi inte kĂ€nde nĂ„gra krav och det kĂ€ndes lite overkligt att det en dag skulle bli landslag. Framför allt ocksĂ„ att vi skulle spela i serier mot andra damlag. Det var sĂ„klart en jĂ€ttestor önskan, men det kĂ€ndes lite omöjligt.
â Att vi Ă€ndĂ„ fortsatte driva pĂ„ varandra berodde pĂ„ att vi tyckte det var sĂ„ roligt att spela och trĂ€na. Det hĂ€r gĂ€nget trĂ€ffades under damernas 50-Ă„rs jubileum pĂ„ en Modo-match. Det hĂ€r mĂ„ste varit innan coronan. Tillexempel Marianne (HĂ€ggström), hon Ă€r lite Ă€ldre Ă€n oss andra, henne hade jag inte trĂ€ffat pĂ„ 25 Ă„r, men det var verkligen direkt âhejâ och alla pratade med varandra som vi setts igĂ„r.
â Det har blivit en speciell kĂ€nsla med dom jag spelat med och haft samma intresse som under sĂ„ mĂ„nga Ă„r.
Jag tror att vi inte kÀnde nÄgra krav och det kÀndes lite overkligt att det en dag skulle bli landslag
Christina Nejdebro.
Hur var trÀningsmöjligheterna för er inledningsvis?
â Dom var inte nĂ„got bra. Vi fick trĂ€na antingen lördag eller söndag klockan nio pĂ„ morgonen, vilket inte var det bĂ€sta.
â Jag tror att vi frĂ„n början bara trĂ€nade en gĂ„ng i veckan. Sedan kunde det bli tvĂ„ gĂ„nger. DĂ€remot var jag inte med dĂ„ det började bli kvĂ€llstrĂ€ningar. DĂ„ hade jag nog redan flyttat hit till UmeĂ„ och sedan slutade jag spela 1989.
Hur minns du idag första RiksmÀsterskapet 1985?
â NĂ€r Nacka började var dom outstanding. Just 1985 gick jag pĂ„ polisskolan i Stockholm sĂ„ jag och Lena Jonsson, som ocksĂ„ gick pĂ„ samma skola, stannade kvar för att spela den helgen.

âVAR EN GANSKA ORDENTLIG RIVALITETâ
Första svenska mĂ€starna korades 1988 efter att Nacka besegrat Foc Farsta i final. Modo slutade trea. Under Christina Nejdebros sista Ă„r som aktiv fanns det ocksĂ„ en speciell rivalitet mellan Modo och Nacka.Â
â Det var nog en ganska ordentlig rivalitet mellan oss. Vi var vana att det var lite gladare pĂ„ planen och inte sĂ„ hĂ€tsk stĂ€mning. Nu kanske det Ă€r ett lite överdrivet ord, men lite Ă„t det hĂ„llet var det.
â Nacka gick in för det hĂ€r till 100 procent, var stenhĂ„rda, tittade inte motstĂ„ndarna och lite sĂ„ dĂ€r. Det hĂ€r var lite ovant för oss. I alla fall var min kĂ€nsla lite sĂ„, men jag tror att vi allihop kĂ€nde sĂ„.
Vid slutspelet 1985 i matchen mellan Modo och Nacka lĂ€r det ha varit ett rejĂ€lt slagsmĂ„l mellan Lena Jonsson och Eva-Lena BjörkâŠ
â SĂ„ kan det sĂ€kert ha varit. Lena var en spelare med temperament. Jag tror Ă€ndĂ„ det var viktigt att det var flera Stockholmslag som kom i gĂ„ng. Hur det Ă€n Ă€r sĂ„ Ă€r vi lite styvmoderligt behandlade uppe i norr bĂ„de nĂ€r det gĂ€llde fotbollen och hockeyn.
â Vi hade en tjej i fotbollen som var jĂ€tteduktig. Det var aldrig prat om att hon skulle fĂ„ vara med i landslaget, men hon skulle platsat hur bra som helst dĂ€r.
Givetvis blev det mĂ„nga lĂ„nga resor för Christina Nejdebro och Lena Jonsson nĂ€r dom gick pĂ„ polisskolan i Stockholm, men spelade hockey för Modo.Â
â Det var inte sĂ„ mĂ„nga trĂ€ningar. Vi hade en idrottslĂ€rare pĂ„ skolan som tillhörde nĂ„gon förening i Stockholm. Han sa âPrata med dom i förening sĂ„ kanske ni kan trĂ€na med dom dĂ„ ni Ă€r hĂ€r nereâ.
â Vi tog kontakt med det hĂ€r laget och berĂ€ttade att vi gick skolan hĂ€r och undrade om vi kunde trĂ€na med dom under veckorna, men svaret blev âNej, det fĂ„r ni inte eftersom ni kan titta hur vi spelar och sedan tar ni med er det hem till Modoâ. Det kĂ€ndes lite sĂ„ dĂ€r eftersom vi inte direkt hade nĂ„gon taktik dĂ„ vi spelade.
â Vi trĂ€nade fortfarande pĂ„ helgerna i Modo. Jag och min familj bodde uppe i UmeĂ„, men trĂ€nade nere i âĂ-vikâ pĂ„ helgmornarna.
Du pluggade i Stockholm, bodde i UmeĂ„ och spelade hockey i Ărnsköldsvik?
â Ja, precisâŠ
Du hör hur det lÄter?
â (Skratt) Och du hör att det inte kan ha blivit sĂ„ mycket trĂ€ning. Jag och Lena hyrde en bil som vi for upp och ner med pĂ„ helgerna.
Jag tror att det var nyttigt för gubbarna i Modo att se att det hÀr var nÄgot vi inte bara började med och för att sedan bara sluta
Christina Nejdebro.
Hur utvecklades damhockeyn under din tid som aktiv?
â Under min tid var det sista Ă„ren dĂ„ Stockholmslagen började komma i gĂ„ng som den utvecklades mest. Jag tror att det var nyttigt för gubbarna i Modo att se att det hĂ€r var nĂ„got vi inte bara började med och för att sedan bara sluta. Vi fortsatte vare idoga, trĂ€na och spela. DĂ„ insĂ„g dom nog att det fanns ett lika stort intresse hos tjejer att spela hockey som det gjorde hos killar.
â Respekten för intresset och att vi blev kvar blev större. Mamma har berĂ€ttat att dom verkligen fick jobba för att vi skulle fĂ„ fortsĂ€tta. Vi stod bland annat och sĂ„lde lotter innan herrmatcherna sĂ„ vi var med vĂ€ldigt mycket och drog in pengar för att vi skulle fĂ„, som jag sa tidigare, Ă„ka och spela Gurkacupen eller fara till Ăstersund för att spela.
â Hockeyn i Modo blev bĂ€ttre nĂ€r spelare som Ă
sa (Elfving) och Susanne Ceder kom in. Det kom fram ett gÀng som var ganska duktiga och jag tycket att vi utvecklades nÀr dom varit med och trÀnat under nÄgra Är. Det behövdes lite konkurrens pÄ trÀningarna sÄ alla behövde ta i, Äka skridskor och sÄ vidare.
Vad tyckte pappa, âKabbenâ, om att ni tjejer spelade hockey?
â Jag vet inte. Han sa sĂ„ sagt var inte sĂ„ mycket, skrattar Nejdebro och fortsĂ€tter:
â Han var absolut ingen som skrattade Ă„t oss tyckte det hĂ€r var nĂ„got konstigt. Det var nog full respekt frĂ„n hans sida för tjejer som spelade hockey.
Var det aldrig aktuellt för dig att byta klubb dÄ du exempelvis pluggade i Stockholm?
â Nej, aldrig. Jag har alltid varit en kĂ€r modo-it.

Följer du hockeyn idag?
â Inte nĂ„got mycket alls. Jag vet att det gĂ„r dĂ„ligt för Modo eftersom jag följer dom pĂ„ Instagram. Herrarna förlorar hela tiden medan det gĂ„r bĂ€ttre för damerna. DĂ€remot har jag inte sett nĂ„gon match i SDHL i Ă„r.
â Vi sa just det dĂ„ vi hade den hĂ€r trĂ€ffen nere i âĂ-vikâ, att vi skulle ha en utlĂ€ndsk spelare i vĂ„rt lag var nĂ„got vi aldrig nĂ„gonsin trodde skulle hĂ€nda, vĂ€rva spelare som pratade ett annat sprĂ„k.
Hur tÀnker du kring allt medialt som Àr kring SDHL idag och vÀrldsspelarna som spelar i ligan?
â Det Ă€r vĂ€ldigt roligt tycker jag som dessutom har ett manligt yrke, polis. Det har inget att göra med om man Ă€r kille eller tjej för att fĂ„ utöva den sport man tycker om. SjĂ€lvklart ska man fĂ„ göra det man vill.
âOTROLIGT ATT DET VAR 50 Ă R SEDAN VI BĂRJADEâ
Kan du kÀnna lite stolthet över att du tillhör pionjÀrerna inom damhockeyn i Sverige?
â Jag har inte tĂ€nk pĂ„ det sĂ€ttet. NĂ€r Ărnsköldsviks Allehanda ringde för att intervjua mig tidigare sa jag att det fanns andra som var mer pionjĂ€rer Ă€n jag, men dom tyckte det var roligt med Bosse, âKabbenâ och allt det dĂ€r.
â NĂ€r jag tĂ€nker efter Ă€r det otroligt att det var 50 Ă„r sedan vi började spela. Det Ă€r overkligt för mig att tiden har gĂ„tt sĂ„ fort.
Pia Sterner:
â Visst Ă€r Christina en pionjĂ€r. En av favorittrĂ€narna till min man Ulf var faktiskt hennes pappa âKabbenâ. Han var sĂ„ lugn och saklig. NĂ€stan hela familjen var engagerad och hon kom ur en kultur dĂ€r du Ă€lskar det du hĂ„ller pĂ„ med. KĂ€rleken var det största och det tror jag att hon har en ganska stor mĂ€ngd av. En riktigt go tjej som sĂ€kert Ă€r lika duktig i det yrket hon har idag.
Trots mĂ„nga Ă„r i ishockeyns tjĂ€nst fick aldrig Christina Nejdebro vara med om att vinna SM-guld med sitt Modo. Mycket beroende pĂ„ att hon slutade bara nĂ„got Ă„r efter det att det officiella Svenska MĂ€sterskapet infördes 1988.Â
â Silver Ă€r det bĂ€sta. Det var i GĂ€vle 1989, men det var nog ingen större sak. Just dĂ„ var jag sur att det bara blev silver, men tittar jag pĂ„ det sĂ„ hĂ€r i efterhand var det rĂ€ttvist. Jag tycker Ă€ndĂ„ att vi var ganska duktiga och hade ett jĂ€mt lag, vilket jag tycker Ă€r roligt.
â Vi fick behĂ„lla spelare och spela ihop oss. Det var annars ganska vanligt att nĂ„gra slutade, det kom in nya och vi fick försöka spela ihop oss igen. DĂ„ lade man trĂ€ningarna lite utefter att andra skulle kunna vara med pĂ„ sin nivĂ„.
Var det nÄgon gÄng aktuellt för dig med landslagsspel?
â Nej, det var det inte. Det började med landslag i slutet och jag spelade i backpar med en tjej, Helena Nyberg, som var med första landslaget över till Kanada. Hon var ganska liten och det finns en bild nĂ€r vi bĂ„da stĂ„r bredvid varandra och hon gĂ„r vĂ€l till halva överarmen pĂ„ mig.
Hur sitt ditt liv ut idag?
â Jag jobbar skift och det börjar ta pĂ„ mig sĂ„ alla fridagar orkar jag inte göra sĂ„ mycket. Det blir mest promenader med hunden. Men jag mĂ„lar tavlor, vilket Ă€r ett vĂ€ldigt stort intresse hos mig. Min nya dröm Ă€r att fĂ„ hĂ„lla pĂ„ med det pĂ„ heltid.
â Jag har haft vernissage hemma hĂ€r eftersom jag har ett relativt stort hus. Sedan har jag haft nĂ„gra tavlor nere hos en hĂ„rfrissa i Ă-vik och tvĂ„ utstĂ€llningar hĂ€r i UmeĂ„. PĂ„ Instagram heter jag nejdan1818. DĂ€r lĂ€gger jag ut en del av mina tavlor.
â Just 18 Ă€r nĂ„got som har följt med mig hela livet. Det var mitt första nummer pĂ„ min hockeytröja. Samma nummer som Ă
ke Eklöf. Ă
ke var en fin person som pappa hade en stor respekt för. TyvÀrr gick han bort för nÄgra Är sedan i cancer.
â Min dotter, Lisa, hĂ„ller pĂ„ med hĂ€star och min son, Danne, har spelat hockey, men slutade dĂ„ han var 15 Ă„r. Han stod i mĂ„l i Björklöven, men började i Modo. Han Ă€r född 1978 och jag tror att bröderna Sedin (Daniel och Henrik) var med i det laget. Den Ă„rskullen var vĂ€ldigt överlĂ€gsna och vann nĂ€stan alla sina matcher sĂ„ han fick inte sĂ„ mycket trĂ€ning, avslutar Christina Nejdebro.
Ett par av Christina Nejdebros tavlor.Foton: Ronnie Rönnkvist, Arkiv & Privat
TV: Mattias Norström i WikegÄrd VS
Den hÀr artikeln handlar om:










