Old School Hockey – Calle Alander

Carl-Gustaf Alander var en av Östersunds första storspelare, långt innan det lag som idag har nått nya höjder. I veckans Old School Hockey berättar Calle Alander om karriären som gjorde honom till en av stadens största. 
– Det var ett val jag fick göra, men att jag valde hockeyn har jag aldrig ångrat. 

ÖSTERSUND (Hockeysverige.se)

Östersund upplever nu en av sina bästa hockeytider någonsin i och med att ÖIK för första gången spelar i Hockeyallsvenskan. En av stadens första storspelare inledde sin karriär i IK Boston. Det handlar om Carl-Gustaf Alander som spelat i högsta serien för Leksand, Västerås och Björklöven. 

– När jag växte upp var Östersund inte direkt någon idrottsstad. Då var det natur-is och det fanns inga hallar. Det var en enorm skillnad mot hur det är idag, berättar Calle Alander då hockeysverige.se träffar honom över en frukost på ett hotell Östersund under tjejernas U18-VM. 
– Jag växte upp bara 500 meter från naturisbanan som i början spolades upp av frivilliga. Kommunen hjälpte väl till någon gång. I övrigt var det mycket slangbevattning för att få till is.

 

När föddes ditt hockeyintresse?
– Det fanns inte mycket annat att göra än idrott då jag var ung. När jag gick hem från skolan stannade jag på isbanan. Sedan blev jag kvar där.
– På den tiden fanns det inte heller TV som idag. Då blev det ganska naturligt att jag fick ett intresse för ishockeyn. Jag var idrottsintresserad och har sex bröder. Alla sex spelade bandy. Jag är yngst och även jag spelade bandy, så jag spelade bandy och hockey samtidigt. På sommaren var det fotboll. 

Calle Alander. Bild: Fredrik Jax.

Det är nära från Östersund till både Åre och Åsarna, men skidåkning i någon större utsträckning var aldrig aktuellt. 
– Nej, det blev inte det för mig. Dels hade familjen inte råd. Det var lite exklusivt att åka utför då så det var isbanan som gällde och fotbollsplanen under sommaren. 
– Jag upplevde det som en väldigt rolig uppväxt. Jag kom nästan aldrig direkt hem efter skolan utan jag mellanlandade på isbana. Sedan fick farsan komma och hämta mig sent på kvällen. 

Valde bort bandyn: “Fick ett ultimatum”

En som var före Calle Alander att komma från Östersund och slå igenom i hockeyrinkarna var blivande landslagsmannen och assisterande Förbundskaptenen, Jan-Erik ”Biffen” Nilsson
– Man kan säga att han var första hockeystjärnan här från stan. Jag var väldigt ung när han kom fram, men jag kommer ihåg honom från då jag var och tittade på Bostons matcher. Däremot tränade han aldrig laget eller något sådant utan han flyttade från Östersund. 

Alander upplevde aldrig att just ”Biffen” Nilsson skulle var den inspirationskälla som fick honom att börja med hockey. 
– Nej, jag upplevde det inte så utan det var mer, som sagt var, att jag spelade bandy och ishockey på vintern och fotboll på sommaren. 
– Det kunde ofta vara att jag spelade bandy klockan ett. Sedan lade jag grejerna på sparken för att dra i väg till en hockeymatch på kväll. Det var aldrig tal om skjuts utan jag fick gå eller ta sparken med trunken. 

Av dom sex bröderna var det bara två som spelade hockey. 
– Alla spelade bandy, men jag och Benno Alander spelade även hockey. När jag var 15 år var jag på ett landslagsläger i bandy nere i Uppsala. Det blev en kollision med hockeyn. Vi spelade då i Division 3 med hockeyn. 
– Jag fick då ett ultimatum från hockeyn, att om jag inte tränade skulle jag inte få vara med och spela. Då valde jag hockeyn i stället för att åka till Finland på en turnering med bandyns juniorlandslag. Det var ett val jag fick göra, men att jag valde hockeyn har jag aldrig ångrat även om det var kul med bandyn med.

Första säsongen i Bostons A-lag

Det som idag är Östersunds IK hette en gång IK Boston. Det efter att klubben slagit ihop sig med IFK Östersund 1965. Staden hade vid den här tiden dessutom nyligen fått konstfruset på Fyrvalla. Men att heta Boston och vara en hockeyklubb med det namnet i Sverige var inte populärt bland bossarna i Boston Bruins. 
– Jag vet inte så jättemycket om den historien, men jag började spela i Boston. På den tiden fanns det inte A, B och C-pojkar. I regel var man många generationer ute på isen och jag var 13, 14 år då jag tränade med A-laget. 
– Det jag kommer ihåg från det där är att det var väldiga diskussioner om att vi skulle byta namn. Vi fick inte ha det där namnet eftersom det var skyddat på något sätt av NHL-laget Boston.

Lever namnet IK Boston kvar så man pratar om det ibland?
– Nej, det är sällan. Det är så länge sedan och många av dom som var drivande i det här har gått ur tiden. 

Östersunds IK 1966, Alander trea fr v övre raden. Foto: Arkiv.

Säsongen 1961/62 gjorde Calle Alander sin första säsong i Bostons A-lag. I laget spelade bland andra Markus Åkerbloms pappa, Kurt. 
– Att gå upp i A-laget var inget som man höjde på ögonbrynen kring. Jag var 13 eller 14 år när jag debuterade i bandyns A-lag. Den äldsta kanske var 40 år. Så var det även i hockeyn. 
– Vi var ett gäng som var lovande och spelade med ”Kurre” Åkerblom, Lasse ”Kungen” Persson, alltså Ricards farsa, och så vidare. Det var ett otroligt åldersspann, men allt var ganska naturligt. 
– Sedan var det ofta så att man satte ihop en ungdomskedja. Från början spelade jag i en kedja med Agne Eriksson och Kent Johansson. Under hela uppväxttiden spelade jag forward. Att jag gick över och spelade back var för att vi hade backbrist. Så man kan säga att jag var nybörjare som back när jag flyttade till Leksand 1969.



Östersund var vid den här tiden inte ensamma om att vara framgångsrika i distriktet. Även Frösön hade ett bra lag.   
– Vi spelade i samma serie och Frösön var ganska bra då. Det var nog också lite kubbning mellan oss. 
– Det här var matcher vi såg fram emot. Alla kände varandra. Vi spelade på Fyrvallas uterink och mycket folk var det. Man spelade inte lika många matcher på den tiden så det blev mer intresse kring dom här matcherna. Vi spelade max en match i veckan och det var en kort säsong. 

Flytten till Leksand: “Tyckte att det bara skulle vara masar”

Säsongen 1965/66 tog Östersund klivet upp i gamla Division 2 efter att ha vunnit trean före just Frösön. 
– Jag minns då vi mötte (Ytterån) Waplan i Division 3. Då bytte vi om i omklädningsrummet på Fyrvalla. Sedan åkte vi bilar till matchen. Vi fick knyta på oss skridskorna i en skola i Waplan. Sedan fick vi gå ner till rinken. 
– Där var det en kassalucka. Jag kom där med full utrustning, men fick inte komma in. Vi hade fått våra x-antal biljetter, men jag hade ingen. Han i kassan vägrade släppa in mig (skratt). Till slut fick vår ledare komma och hämta mig, men det var en väldig diskussion där först. 

Calle Alander i Leksandströja - nu och då. Foto: Ronnie Rönnkvist & Arkiv. 

Efter att Leksand vunnit SM-guld säsongen 1968/69 lämnade Lars-Erik Sjöberg för spel i Västra Frölunda och Lennart ”Lillen” Gustafsson flyttade hem till Karlskoga. Rune Mases var då på jakt efter minst en ny back och valet föll då på en back från Östersund, Carl-Gustaf Alander. 
– Först gjorde jag en säsong här i Östersund som back och lyckades ganska bra. Samtidigt hade jag kvar det här att vara forward så jag var ganska offensiv. Jag gjorde lite mål och så vidare. 
– Då ringde Rune Mases till mig, han var tränare där, och på den vägen blev det. När jag kom 1969 var det bara jag, (Dan) Labraaten och Ulf Mårtensson som inte var masar. Jag och Labraaten kom samtidigt och att vi inte kom från Dalarna märktes i omklädningsrummet. 
– Jag satt bredvid Olle Sjögren, ”Mapa”. Man kan säga att han var rätt kall mot mig. Han pratade inget mycket med mig. Inte som man brukar göra i ett omklädningsrum. Efter en månad rök vi ihop på en träning. Sedan blev vi bra kompisar. ”Mapa” tyckte nog att det bara skulle vara masar i Leksand, skrattar Calle Alander. 

Mats Åhlberg, bröderna Abrahamsson, Dan Söderström… 
– Det var ett härligt gäng och vi hade roligt, jäkligt kul. Ibland tänker jag på att det är en sak som jag ångrar och det är att jag inte blev kvar i Leksand. 
– Jag var i Leksand under tre säsonger. På den här tiden hade vi inga agenter och under ett helt års tid höll Västerås på att ringa mig. Det slutade med att jag flyttade dit för i Leksand var det inte så himla lätt att ta en plats. Där hade vi fyra landslagsbackar och oftast spelade lagen mest på två backpar. 

Vem spelade du oftast i backpar med under tiden i Leksand?
– Vilka hade vi… ”(Roland) ”Bolle” Bond, Gunnar (Andersson), Thommy Abrahamsson… Nej, jag minns inte vem det var. Thommy en del, Gunnar…
– Det var såklart för mig som att komma till en ny värld jämfört med Östersund. Nu när jag tänker tillbaka på det så var det inte så märkvärdigt, men för mig var det ändå så just då. Leksand var ändå svenska mästare när jag flyttade dit.
– Jag hade missflyt eftersom jag var där under tre säsonger. När jag hade flyttat till Västerås vann Leksand igen.

“Som att komma till en helt annan värld”

Det var såklart även en stor kontrast spelmässigt för Calle Alander att komma från Division 2 till svenska mästarna. 
– Spelmässigt var det som att komma till en helt annan värld. Det var stor skillnad på tempot. Det gick inte att jämföra så det var lite omställning att komma dit. 
– Samtidigt var det väldigt kul. Om man tänker idag med kontinuitet och uthållighet hade jag säkert utvecklats mer om jag hade varit kvar där. Det var ett så pass bra lag samtidigt som man började gå på tre backpar och det blev större trupper. 
– Första säsongen var det, som sagt var, tufft för mig att få speltid. Jag kommer inte ihåg hur många matcher jag spelade (20), men det är nog dubbelt så många seriematcher idag.  

Calle Alander i Västerås. Foto: Arkiv.

Hasse Jax var en av Leksands alla landslagsspelare och en person som Calle Alander har träffat på flera gånger under sin karriär. Bland annat som spelare i Björklöven men också som tränarkollega i Leksand. 
– Vi blev bra vänner på en gång, men det blev jag med alla i laget. Jag umgicks mycket med Hasse och ”Abrisarna”. Bland annat fiskade vi mycket tillsammans. 
– När jag bodde uppe i Kiruna kom ”Abrisarna” upp dit och sedan tog vi en helikopter ut för att fiska. Framför allt har jag haft bra kontakt med Thommy hela tiden. 

Tränare för Leksand var Rune Mases som var coach vid guldet 1969. Efter att Alander lämnat Leksand tog Pär-Agne Karlström över.
– ”Pära” Karlström var inte tränare då jag var där utan det var Rune. ”Pära” var mer ”off ice” och jämt i ishallen. Han blev tränare efter jag hade flyttat.
– Rune är en fantastisk person och en inspiratör. Han var grym på att peppa oss både på träningar och matcher. Samtidigt ställde han höga krav. Rent speltekniskt var det kanske inte… Det var mer att vi skulle jobba hårt. ”PP” och sådana grejer fick grabbarna själva lösa. Vi hade inte spelidéer och sådant som det är idag. 

Vilka var det bland spelarna som ledde laget i omklädningsrummet?
– Tommy (Abrahamsson) var kapten. Han och Christer var lite drivande i Leksand. 

Thommy Abrahamsson  & Christer Abris. Foto: Arkiv.

Sonen drabbad barnastma: “Tvungna att göra något”

Inför säsongen 1972/73 tackade så Östersunds-fostrade Alander ja till spel med Västerås. 
– Det var också en kul tid. Karl-Sören Hedlund var den som hade kontakten med mig och det var på den tiden tränarna som värvade spelarna. 
– Vi flyttade dit och jag tyckte det var väldigt trevligt där. Jag trivdes också jättebra i laget. Vi hade många norrlänningar i det laget. Curre Lundmark och jag spelade mycket i lag där, vilket var väldigt kul. 
– Jag och Curre umgicks mycket privat också. Det gjorde jag med flera i laget, men i och med att vi hade barn blev det så att vi umgicks. 

– Vi trivdes alldeles utmärkt med varandra. Alltid pigg att ta kamp först in i dueller en riktig tävlingsmänniska. Duktig på skridskorna bra balans - och bra i förflyttningar sidled och baklänges åkningen. Calle hade väl en liten brist och det var hans skott - hade det varit av samma kvalitet som det övriga hade det varit en back av landslagsklass.
– Han var alltid glad och positiv, en pådrivare i laget - älskad av alla. Gick alltid i "bräschen", säger Curre Lundmark.



Hockeymässigt upplevde han inte att det var någon speciellt stor skillnad att komma till Västerås. 
– Nej, det var inte så stor skillnad, men Leksand var ett bättre lag än oss även om jag tycker att vi gjorde två ganska bra säsonger i VIK. 
– Det var upplagt annorlunda då med två olika grupper. Vi spelade i en grupp med bland andra Färjestad och Frölunda. Även om vi gjorde två bra säsonger utefter resurserna vi hade gick vi aldrig till slutspel. Pelle Mårts var också med i det här laget och han blev riktigt bra. Ett härligt gäng. 

Curre Lundmark & Calle Alander. Foto: Arkiv.

Trots att han trivdes i Västerås stannade han bara kvar två säsonger innan det blev flytt hem till Östersund igen. 
– Jag har två barn, en flicka (Anna-Carin) och en pojke (Magnus). Flickan föddes i Leksand och grabben i Västerås. Han fick astma. Det har visat sig att det var barnastma och han var jättedålig. Andra säsongen i Västerås var vi tvungna att göra något, byta miljö. Luften i Västerås var inte bra för honom. Vi prövade allt och han låg jättemycket på lasarettet. 
– Vi hade ett helt sterilt rum där man satte in en apparat som käkade partiklar. Till slut sa läkaren att han tyckte att vi skulle flytta. Då blev det naturligt att vi flyttade hem. 

Hur mådde du i den här situationen där du samtidigt skulle prestera på isen?
– Jag jobbade inte så mycket då utan det var någon gång ibland som fritidsledare på någon skola. 
– Klart att situationen ändå var jobbig. Vi hade två barn där Magnus hade astma. Frugan (Eva) fick bära ett väldigt tungt lass då. 
– Efter att vi flyttat hem hit har det aldrig varit några problem. Läkaren som sa att han trodde det berodde på miljön hade rätt.   

“Snubblade på målsnöret” med Kiruna

Det blev tre säsonger i Östersund innan IFK Kiruna ville nyttja hans tjänster. 
– Det var roligt att komma hem och spela. Jag har alltid tyckte det varit kul att lira. Sedan vilken nivå jag var på, klart att det var roligast att spela på högsta nivån, men det var kul att spela här också. 
– IFK Kiruna var inte det första lag jag tänkt att jag skulle spela för. Per-Åke Nilsson, som var ordförande, kom hem till mig i Lugnvik, där vi fortfarande bor. Han sa ”Vi vill att du ska flytta till IFK Kiruna”. 
– Hur det var så till slut blev det så. Jag for först upp dit själv. Sedan kom familjen efter och jäntan gick i skolan där. Det blev en säsong IFK och det var en häftig upplevelse. Vi hade dessutom ett väldigt bra lag. 

IK Kiruna. Foto: Arkiv. 

I laget spelade bland andra Ulf Zetterström, Rolf Älvero, Thomas Hedin, Kjell-Åke Johansson och inte minst Peter Lindmark

– Vi snubblade på målsnöret till att gå upp i elitserien. ”Pekka” var grym. Senare var det (Hans) ”Virus” Lindberg som värvade mig och Rolle (Älvero) till Björklöven. En stor del av spelarna i laget hade anbud från olika klubbar eftersom det var många talanger. Luleå, Skellefteå, MoDo, Timrå… Alla dom lagen var på oss så det blev lite för oss att välja. 
– När jag hade bestämt mig för Umeå och Björklöven sa jag till ”Virus” att han måste värva ”Pekka”. Då hade Björklöven Mats Abrahamsson och ”Virus” trodde hårt på honom. Jag minns att jag då sa till honom att ”Pekka” måste vara en av Sveriges bästa målvakter.
– Jag tror vi var sex eller sju spelare som flyttade till olika elitserielag, men inte ”Pekka”. Han blev kvar i Kiruna som missade att få kvala säsongen efter, men inte heller var jättelångt från att åka ur. Sedan tog Timrå honom. 
– Snacka om att ”Pekka” var en målvakt som räddade laget många gånger. Vi spelade något kval mot Mora. Bland annat spelade Roland Bond där. Han hade jag spelat med i Leksand. Mora hade laddat stenhårt för att gå upp. Vi möttes hemma och borta. Uppe i Kiruna ledde Mora med 5-1, men vi vände och vann med 6-5. 
– Sedan skulle vi åka ner till Mora och dom var ganska segersäkra och skulle få en eventuell tredjematch hemma. Vi vann där nere med 5-3 och ”Pekka” var… (Calle Alander skakar på huvudet) 
– Mora vann säkert skotten med 40-15, men vi vann matchen och ”Pekka” var fantastiskt bra.

Calle Alander trivdes bra även i Kiruna. 
– Det blir så när man håller på med idrott, att man trivs med laget och platsen att bo på. Jag hade ändå halvkänslan, vilket jag var rädd för, att bli kvar där. Jag blev erbjuden ett väldigt bra jobb i Kiruna, men jag tänkte att om jag tar det blir jag kvar. Då flyttade vi till Umeå och Björklöven. 

Hans Jax. Foto: Arkiv.

“Jag var lite av Dr Jekyll och Mr Hyde”

Där strålade han ånyo samman med Hasse Jax igen. 
– Det var kul. Jag vet inte om han var involverad i att jag kom dit eftersom det var många som var intressanta för andra lag. I Kiruna hade vi Dan Hobér som tränare. Han matchade laget stenhårt och vi körde mycket med två femmor. 
– Nu gick det bra. Jag spelade i IFK samtidigt som Kiruna AIF var lika bra. Det var två grymt bra lag som båda gick till slutspel. 

Under sin säsong i Björklöven svarade han för ett mål och totalt fem poäng på 32 matcher. 
– Umeå är en väldigt fin stad. Barnen gick i skola där och vi trivdes jättebra där också. Det var en tillfällighet att vi inte blev kvar där. 
– Vi hade hyrt ut vårt parhus i Östersund när vi flyttade till Kiruna. Det drog lite grann samtidigt som klubben här hade ordnat ett bra jobb åt mig, så det blev att jag vände hem. 

Det här Björklöven-gänget med Tore Ökvist, Roger ”Bullen” Hägglund, Ulf Lundström, Tom Pietilä, Mats Abrahamsson, Torbjörn Andersson, Rolf Älvero, Hasse Jax med flera, hur upplevde du att komma in i det laget. 
– Alla var jättebra lirare. Tom Pietilä spelade jag med under nästan hela den säsongen. Han hade ryggproblem och var skadad mycket. Hans dotter (Maria Pietilä Holmner) var jätteduktig i slalom.



Dina tidigare lagkamrater har bland annat sagt om dig att du var känd för att inte kliva åt sidan. 
– Jag var lite av Dr Jekyll och Mr Hyde (skratt). ”Off ice” betraktades jag, tror jag i alla fall, som en ganska snäll kille, men jag hade en jävla vinnarskalle. 
– Jag hade kanske inte var någon supertalang, men jag kompenserade det mycket med vilja. Jag tog mig ganska långt på den. Klart att det där även levde med mig senare som ledare. Som ledare var jag lite för brutal. Ser jag till idag så går det inte att vara hur tuff som helst. Det led jag nog av lite som ledare. Jag kanske skulle ha tonat ner rollen lite eftersom jag som ledare brann av många gånger, vilket inte är något bra. 

Calle Alander i ett samlaralbumet 1970/71. Foto: Arkiv.

Kan du ångra det här idag?
– Ja. Klart att jag inte hade gjort samma sak nu om jag var ledare. 

Varför valde du att bli tränare efter du hade flyttat hem och spelat några säsonger med Östersund?
– Jag fick ett bra jobb, flyttade hem, spelade och sedan ville Östersund att jag skulle träna laget. Då gick jag över till att bli tränare. 

Tillbaka i Leksand - som tränare

Säsongen 1986/87 var Calle Alander tillbaka i Leksand. Nu som tränare tillsammans med Hasse Jax. 
– Jag tränade ÖIK i tre säsonger. Sedan hade jag så dåligt samvete eftersom grabben spelade hockey, men jag aldrig engagerat mig i den. Då bestämde jag mig för att träna det laget under två år. Då kan han ha varit 13-14 år. 
– Landslaget var sedan och spelade några träningsmatcher här i Z-kupolen, som hallen hette på den tiden. Då kom Labraaten hem till mig. Vi satt och pratade lite hockey. Han sa då att ekonomin i Leksand var katastrof och så vidare. Då hade dom nämnt mitt namn eftersom ”Pära” Karlström ringde mig då jag var i Kiruna. Han ville då ha ner mig till Leksand som hjälptränare. Vi hade även en del kontakt med varandra efter det. 
– Det fanns lite på tapeten redan innan och nu var Leksand i kris. Innan jag stack i väg och spelade hockey hade jag börjat jobba på Räddningstjänsten och när Labraaten var upp jobbade jag på Brandkåren. 
– Då ringde Rune Mases och ”Pära”. Jag for ner och till slut blev det att jag skulle köra en säsong. ”Först måste jag fråga min chef på jobbet om jag kan få tjänstledigt”. Först skulle jag inte få det. I slutändan fick jag ändå tjänstledigt i nio månader.



Att det skulle bli endast en säsong i Leksand stod klart redan innan han skrev på kontraktet. 
Christer Abrahamsson var redan klar för att träna Leksand säsongen därpå. Det visste jag så det handlade bara om en säsong. 
– Samtidigt var jag med i leken och helt plötsligt fri. Jag hade jättemånga anbud från Norge, Tyskland och Sverige. Det var lite som ett smörgårdsbord att välja på. 
– Jag var tvungen att bestämma mig. Antingen satsa på jobbet eller fortsätta jobba som tränare. Då hade vi redan varit ute ett antal år och i stället för att satsa på att vara tränare valde jag tryggheten. Annars hade jag nog kunna tänkt mig en tränarsejour också. 
– Det var så då, och är även så idag, att är du en etablerad tränare och mister jobbet på ett ställe så står det ett nytt jobba och väntar på dig, men du får då räkna med att det blir svårt att rota sig. 

Under säsongen var Hans Jax tvungen att lämna rollen som assisterande tränare. 
– Jobbet tog för mycket tid. Han var ”gympalärare” i Falun. Då hade han resor fram och tillbaka dit och hann knappt till träningarna. Jag blev lite som ensam. 
– Då var det två tjejer som satt på ett litet kontor i Leksand så jag fick sköta allt från resor till… Först hade jag träningarna. Sedan skulle jag hålla på med resor och dessutom hade jag (Robert) Burakovsky i laget, skrattar Calle Alander och fortsätter:
– Han gjorde lumpen. Varje dag satt jag i telefon med hans kompanichefer. Heinz (Ehlers) och Burakovsky var som ler och långhalm. Burakovsky var en fantastisk hockeyspelare. Pojken hade så många verktyg, men fel skalle. 
– Ibland var jag så frustrerad eftersom jag visste hur bra han var. Robert förstod nog inte hur bra han hade kunnat bli. Hans pappa Benny ringde varje dag och pratade om Robert (skratt). Jag älskade verkligen den grabben samtidigt som jag var förbannad på honom. 

Leksand 1972, Alander längst ner till höger. Foto: Arkiv. 

En annan som Calle Alander uppskattade att ha i sitt lag var Jonas Bergqvist
– Det var synd om honom för han fick någon allergi. Vi skickade Jonas till Mallorca mitt under brinnande säsong eftersom vi var tvungna att hitta på någonting. Efter träningarna… Det var hemskt för honom. 
– Jonas är en härlig kille. Tänk om ”Burra” hade haft Jonas eller Labraatens huvud, någon som visste vad det innebar och lade i alla växlar. Jag brukar säga att ”Burra” hade sex växlar i sin låda, men han körde på max fyra. Jag tror att han hade kunnat bli NHL-kung om han hade använt även dom två sista växlarna. ”Burra” hade en acceleration på raksträcka, utan att han tog i, som var grym.
– Kul att både Roberts och Heinz killar (André och Nikolai) blivit så bra. Robert och Heinz var bra killar.

“Nu är det bara trav som gäller”

Hur ser Carl-Gustaf Alanders liv ut idag? 
– Jag är så lyckligt lottad att mitt äldsta barnbarn, Oskar som fyller 30 nu… Jag har alltid umgåtts mycket med barnbarnen. Oskar flyttade till en hästgård i Brunflo där det fanns fyra boxar. Han var rädd för hästar och inte alls något intresserad. 
– Då bodde dom granne med en riktig travfamilj, Djuse. Bägge sönerna där är ”catch drivers”. Dom har fyra pojkar och alla håller på med hästar. Oskar umgicks med dom pojkarna och på den tiden hade dom ponnyhästar. Där började hans intresse. 
– Sedan ringde han till mig och frågade om jag ville gå en amatörtränarkurs. Ja, det kunde jag väl. Vi gick en teoretisk kurs en gång i veckan. Jag tyckte det var väldigt roligt, men jag hade aldrig hållit på med hästar. 
– När vi var klara med den så gick vi en körutbildning och tog licens för att köra. Jag tyckte det där var ännu roligare eftersom jag fick vara närmare hästen. Oskar sålde då en skoter och sedan åkte vi och köpte en häst. Idag är Oskar (Berglund) proffstränare. Jag tror att han idag har 24 hästar. 
– Jag jobbar med det här i princip varje dag. Jag vag var kanske 65 år när vi gick kursen och nu är det bara trav som gäller. 

Filip Johansson. Foto: Ronnie Rönnkvist.

Är du aldrig och kollar på hockey?
– ÖIK spelar i Hockeyallsvenskan efter mycket om och men, vilket är jättekul. Den här säsongen har jag sett fyra matcher. Oftast är jag på trav så det kolliderar samtidigt som jag trivs med hästar och tycker det är jättekul. 
– Sedan har jag nyligen varit nere i Göteborg och sett mitt barnbarns pojkvän, Filip Johansson, spela. Han är från Fagersta, men har spelat för Leksand. Nu spelar han i Frölunda och är draftad för Vancouver, avslutar Calle Alander.



 

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: