Hockeyarbetaren som blev vinbonde

Han började inte spela hockey förrän han var 14 år, men lyckades ändå ta sig till högsta serien i Sverige och bli en stark profil på grund av sitt fysiska, nästan barbariska backspel.
I dagens Old School Hockey möter ni Bruno Ohlzon – hockeyarbetaren som blev vinbonde.

Bruno Ohlzon är hockeyarbetaren som blev vinbonde. Han hade en hockeykarriär där toppen låg säsongen 1981/82 då han spelade för Modo under Tommy Sandlins ledning. Men resan dit och till Frankrike, där han bor i dag, börjar i Rågsved, en förort till Stockholm.

– Jag spelade i Rågsveds IF under en säsong då jag var knatte. Pappa var lagledare. Sedan spelade jag ingen mer hockey för än jag fyllt 14 år. Då spelade jag i Älvsjö AIK tillsammans med bland andra Micke Rönnberg, som senare spelade fotboll i landslaget.
– Jag hakade på där och fick vara med och eftersom jag bara hade åkt skridskor och inte spelat någon hockey så var det bara att lära sig, men jag fick en bra stöttning från klubben. När jag skulle starta om så lade jag all tid jag hade på Hagsätra IP. Jag åkte dygnet runt på allmänhetens åkning.

Var du långt efter övriga killar i laget?
– Ja, jag var långt efter samtidigt som dom här killarna var väldigt duktiga. Nu var det också så att jag hade hållit på med friidrott dom här åren så jag hade ändå idrottat. Det gick rätt snabbt att komma ikapp. Jag minns att jag slängde mig och täckte skott fast jag knappt hade någon utrustning på mig. Då tänkte säkert tränaren att den där killen kämpar i alla fall.

Efter Älvsjö blev det spel i AIK och sedan Djurgården för Bruno Ohlzon.

– Camelen är min moderklubb eftersom jag gjorde min första A-lagsmatch där. På den här tiden kunde jag spela i Camelen samtidigt som jag spelade i Djurgårdens juniorlag eftersom Camelen inte hade något juniorlag.
– Camelen höll till på Sätra IP och det var mer att jag spelade ett gäng matcher för dom när det passade. Då var även Putte Köhler med.

Foto: Arkiv

I det Djurgården som Bruno Ohlzon kom att spela för spelade bland andra Kenneth Nordström, Peter Wallin, Arne Orrestedt, Jimmy Haglund med flera.

– Även Reino Sundberg var med. Det var så här att vi var ett gäng från Älvsjö som gick till AIK. Det blev ett år där innan man lade ner det laget. Sedan hamnade vi alla i Djurgården.
– Jag var hammarbyare, men jag skulle antagligen inte ens få gå in på deras träning eftersom dom var så otroligt mycket bättre än oss andra och vann allt.

Tränare för Djurgårdens A-lag när Bruno Ohlzon spelade i klubbens juniorlag var Hans ”Tjalle” Mild, men det var aldrig riktigt aktuellt att han skulle få chansen i elitserien redan då.

– Det var väldigt många bra hockeyspelare i Djurgårdens juniorer då. Kenta (Nilsson) spelade redan i Djurgårdens A-lag liksom Sören Johansson och hela det här gänget, men det var aldrig aktuellt för mig.
– Jag var förstaårs junior i Djurgården, men sedan värvade ”Boorken” (Leif Boork) mig till Tibro.

Hur kommer det sig att Leif Boork värvar dig till Tibro?
– Jag kände inte Leffe sedan tidigare. Det var så här att han sålde Brunnhages hockeyböcker och då träffades vi. På något sätt fick vi en bra kontakt och då berättade han att han skulle ner till Tibro. På den vägen blev det att jag skulle kunna följa mer ner. Jag var 18 bast och hade just fått körkort.
– Det var Reino Sundbergs bror Kennet, jag och Thomas Blom, målvakten, som tillsammans med Leffe var stockholmare. Vi spelade i Division 1 Södra och jag gjorde 19 matcher och det var en bra utveckling för mig.
– I Division 1 Södra vid den här tiden spelade Bäcken med Uffe Sterner, HV 71 och grabbarna i Hanhals som var helt galna.

LÖSTES AV MODO FÖR 160 000 KRONOR

Efter säsongen med Tibro plockar Leif Boork med sig Bruno Ohlzon till Nynäshamn.

– Det var värdefullt för mig att ha ”Boorken”. Han tog alltid lite nya vägar vilket jag behövde eftersom jag var efter tekniskt även om jag kunde komma i kapp fysiskt. Jag behövde förbättra mina sämre sidor. Han diskuterade även personliga saker och blev både som en lärare och mentor på många olika nivåer för mig, vilket passade mig jättebra.
– Efter Nynäshamn gick han till Hammarby. Jag följde med dit också. Från Hammarby gick han sedan till Djurgården, men då fanns det en straffavgift som jag tror var på runt 250 000 om en man värvade en spelare mellan AIK, Djurgården och Hammarby. Då var jag inte tillräckligt bra för att jag skulle kosta dom pengarna. I stället löste Modo mig för, jag tror att det var, 160 000 kronor, så jag gick vidare dit i stället.

Nynäshamn, där Bruno Ohlzon spelar fram till och med 1978, bestod av flera blivande elitseriespelare som exempelvis Ulf Borg och Dan Nicklasson.

– Man var ung och det var en härlig känsla i gruppen. Det var också ”Boorken” som skapade den här känslan. Nynäs hade flera gamla lirare som tidigare hade spelat på en hyfsad nivå men som kanske inte hade tränat så mycket.
– När ”Boorken” kom fick alla träna riktigt och då vart dom här killarna jättebra. Det blev en nytändning för Nynäshamn och en liten era för klubben där vi kom upp och spelade division 1-hockey och fick möta Södertälje, Hammarby och så vidare på uterinken i Nynäs. Det var vindpinad och löv fastfrusna i sen, skrattar Bruno Ohlzon.

Foto: Arkiv

Hur var det sedan att få kliva in i Hammarbys omklädningsrum efter att ha tillbringa några säsonger i kalla barackerna i Nynäshamn?
– Att få lira i Bajen var som att en dröm blev uppfylld. Jag var ju född i Rågsved och trodde nästan inte att det skulle kunna vara möjligt för mig att spela i Hammarbys representationslag. Där var alla verkligen fantastiskt duktiga spelare.

I det Hammarby Bruno Ohlzon kom upp till spelade spelare som Roffe Ridderwall, Stephan ”Lillis” Lundh, Anders ”Acke” Johnson, Peter Nilsson med flera, spelare som hela tiden triggade varandra till bra prestationer.

– Jag och ”Boorken” har talat en del om det där. Han har sagt vid något tillfälle att han aldrig har tränat ett gäng där så många gått vidare inom näringslivet och blivit framgångsrikt även där. Vi var en väldigt tajt grupp och vi var ute på Engelen, Kolingen och så vidare tillsammans på helgerna. Det var en mycket speciell kompisgrupp kan man säga.
– När Hammarby sedan gick i konkurs och man startade om Bajen Fans så var det ”Janne Limpan” (Jan Lindberg), Hasse Malm, jag, Håkan Ferm, alltså det var det gamla gänget som klev in och tog tag i det här.

Hur togs Leif Boorks hockey emot av dom här killarna?
– Som alltid så rör ”Boorken” om i grytan. Han var redan känd inom Hammarby eftersom han hade varit juniortränare där tidigare. En del av spelarna i laget tyckte det här var skitbra, men det var också en del som tyckte att det här inte riktigt var vad man hade önskat sig.
– ”Boorkens” krav var nog lite för mycket för några av spelarna. I övrigt skulle jag säga att det var en ambitiös grupp som lyfte under hans träning. Vi gjordes mer eller mindre klara för att gå upp till elitserien, men sedan lämnar han Hammarby och går till Djurgården. Vi går upp efter att han lämnat oss, men jag skulle säga att det var till viss del ”Boorkens” arbete och killarnas ambitioner som gjorde att vi gick upp i elitserien.

STÄLLDES MOT ”MILJONKEDJAN”

Bruno Ohlzon och Hammarby var ett av dom första lagen som mötte Örebros miljonkedja. En kedja som innehöll spelarna Martin Karlsson, Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg och Hardy Nilsson.

– Jag och Orvar Stambert var oftast ett backpar. Vi fick ofta uppgiften att möta Miljonkedjan. Jag och ”Krobbe” hade bataljer varje gång vi möttes och han var galen på mig. Jag var bra på att förstöra spelet medan han var bra på att bygga spel.
– Dom var givetvis jätteduktiga, men man led av att dom blev mer än själva laget och det blir aldrig bra. Jag tror att det var vad man föll på. Rent kunskapsmässigt var dom fantastiska hockeyspelare.

Hade du några bataljer även med Hardy Nilsson?
– Man kallar honom ”Hårde Hardy”, men jag upplevde aldrig honom på det sättet. Dusterna var mer med ”Krobbe” eftersom det oftast var han som snurrade med mig. Man var ju tvungen att försöka hitta ut till båset efter att han kört med mig, skrattar Ohlzon.

Efter två säsonger med Hammarby hör Modo av sig och vill ha upp den då 24-åriga backen dit.

– När ”Boorken” gick till Djurgården diskuterade vi om det fanns en möjlighet för mig att gå dit, men då finns det den här klausulen där det blir för dyrt. Det kanske fanns andra orsaker också, men det blir så att Tommy Sandlin och jag kommer i kontakt med varandra.
– Det var inte en värvning i den form att man satt på läktaren och sa att den här killen ska vi ha. Jag är en hård hockeyarbetare och inget annat, men jag har haft en bra förmåga att anpassa mig till olika miljöer. Oavsett vart jag har spelat har jag spelat samma spel. Oftast spelar man samma spel oavsett vilken division man spelar i. Det är väldigt svårt att vara den som lyfter hela spelet för ett lag som exempelvis Peter Forsberg gör när han kommer in på isen. ”Råttan” Edberg var en annan som hade den förmågan när han spelade med oss i Hammarby.

Hur kom du överens med Tommy Sandlin?
– Jag tycker att han var en fantastiskt trevlig människa. Jag har haft turen att tränat under tre tränare som var speciella och tongivande vid den här tiden, Tommy Boustedt, Leif Boork och Tommy Sandlin. Tre helt olika personligheter, men tre väldigt duktiga tränare.
– Tommy Sandlin var auktoritär utan att vara auktoritär. Han hade en enorm kunskap och förmåga att analysera saker i efterhand. Däremot hade han det lite svårt under matcherna, han var som i en liten kupa. Frågade man honom någonting då så var det svårt att få ett bra svar, men jag kom väldigt bra överens med honom.
– Jag var hem till Tommy och vi pratade en hel del. Han sa bland annat att jag var en av dom få hockeyspelare som han träffat som även körde motocross. Jag körde motorcross för att träna upp armarna bland annat. Jag kom ofta på crosshojen till träningarna och då ruskade han alltid på huvudet.
– Efter första träningen jag var med i Modo tänkte jag ”vad har jag gett mig in på?” Vi körde något så fruktansvärt på uppvärmningen så jag var helt slut. Tommy stod och pratade i mikrofonen – vänster varv och andra olika övningar. Man hade ett sådant flow så det kändes som att det gick i 400 blås hela tiden.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”JAG KÖRDE ALLTID PÅ”

Bruno Ohlzon spelade 23 matcher för Modo och svarade för ett mål och totalt tre poäng.

– Det var en bra säsong för mig även om jag blev skadad under säsongen. Annars tror jag att det här kunde ha varit min ”lyftsäsong” om man kan säga så. Oftast spelade jag med Sture Andersson eller Jan Nyman.
– Jag råkade ut för en lite självförvållad skada. Det blev ett lite gruff på träningen med en kille som kallades ”Hella” (Lars Hällström) då en tand råkade åka in i mitt finger vilket gjorde att jag fick blodförgiftning. Vi hade kommit ihop oss och det blev ett jäkla handgemäng.
– Jag var ändå med i slutspelet. Vi blev utslagna av Björklöven och jag spelade mot Patrik och Peter Sundström. Andra och sista matchen i semifinalen i Kempehallen försökte vi verkligen men blev utslagna.

Bruno Ohlzon var också känd för att ha en ganska tuff spelstil, något som inte uppskattades i alla läger.

– Jag gjorde aldrig någon urskildring. Det spelade ingen roll om det var en stor eller liten spelare, känd eller inte. Jag bara körde på och i vissa matcher blev man lite griniga på mig. I Södertälje minns jag att dom blev galna på mig, Hans Särkijärvi, Peter Ekroth och dom här, men jag brydde mig nästa aldrig.
– Om vi ser till tiden i Hammarby så var inte det laget kända för att vara några tuffingar så jag var en lite udda figur för att vara med där.

Ett bråk som uppmärksammades en del i media var en dust mellan Bruno Ohlzon och Dan Labraaten då Ohlzon hade återvänt till Hammarby.
– Vi var nere i hörnan och då det blev lite handgemäng och jag har säker fått någon rubrik som sa att jag var en buse.

– Jag måste ändå säga att det var ganska kul med att domarna visste vem jag var och kunde komma och säga ”Bruno, nu är du på gränsen”. Då kunde man tagga ner lite grann. Jag tycker att jag hade en ganska bra dialog med domarna.
– Man kan väl säga att har man spelat mot mig så vet man vem jag är. Inte för att jag gjort några dragningar utan för att han kommer gasande snart. Jag var ärlig i spelet, men jag kom ofta i 400 blås efter att jag blivit snurrad av någon skicklig hockeylirare. Idag kan man garva åt det, men då var jag galen, ha ha…

Foto: Arkiv

Under Bruno Ohlzons tid i Modo togs antagligen också det mest märkliga lagfoto som tagits på ett elitserielag då man hade baxat upp halva laget i full hockeyutrustningen på ett Viggenplan.

– När Flygvapnet gick in som sponsor innebar det att bästa man på plan i våra matcher fick åka med i en sådan kärra, det vill säga om du inte var för lång eller för tung. Det var några som åkte men det var ingen rolig upplevelse. Piloterna körde rätt hårt med dom här grabbarna så dom var rätt gröna när dom klev av planet.
– När vi skulle ta den bilden hade han landat planet på landningsbanan och sedan skulle vi upp på vingen. Den var ju hal och det var ett väldigt hallå innan vi kunde organisera oss. Man hade dessutom dragit ut någon matta som vi skulle stå på med hockeygrejorna på oss.
– När planet stack efter fotograferingen så drog piloten på. Då ville man bara lägga sig på backen. Sedan gick han ner och sniffade över oss och vinkade med vingarna. Jäklar vad liten man var då.

OM TOMMY BOUSTEDT: ”HAN ÄR MR. HAMMARBY”

Efter en säsong i Modo återvände Bruno Ohlzon till Stockholm och Hammarby som då, under coachen Peter Johanssons ledning tagit klivet upp i elitserien.

– När Hammarby gick upp i elitserien var det ett självklart val att flytta hem. ”Sigge” Svärling, Hammarbys dåvarande ordförande, ringde mig och då fanns det inget annat att diskutera. Vi borde ha hållit oss kvar. Jag tror att vi hade elva uddamålsförluster eller liknande. Hade vi haft tre vinster till så hade vi kunnat kvala oss kvar i elitserien.
– Laget var fantastiskt bra, tyckte jag i alla fall. Om du tar killar som Classe Nordström, Orvar Stambert, Pelle Göransson, Peter Nilsson, Anders Johnson, Hasse Segerberg och Thomas Jägernstedt så spelade dom sedermera senare i elitserien. Flera av dom var tongivande spelare i Djurgården under deras storhetstid. Laget var tillräckligt bra, men jag tycker inte att vi fick ihop laget på det sättet som hade behövts.

Säsongen 1983/84 kliver Tommy Nilsson, som idag heter Boustedt, in i Hammarbys bås, ett Bajen som då låg i Division 1.

– Tommy är Mr. Hammarby i hela sin kropp och själ. Att hans bror Peter har spelat i Djurgården är egentligen helt obegripligt. Det var naturligtvis så att Djurgården var ett mycket bättre hockeylag och Peter behövde det. Det ögonblicket Tommy fick det här jobbet var nog enormt stort för honom.
– Tommy har från det ögonblicket och framåt varit en oerhört karismatisk hammarbyare på olika nivåer även om han varit i Djurgården, Frölunda och så vidare. Nu sitter han i fotbollens sportgrupp och han var med när Bajen Fans bildades. Jag högaktar honom för det han har gjort för Hammarby.
– Det han gjorde med oss i Hammarby vid den här tiden då han kom in som tränare var en bragd eftersom han gjorde så att vi kunde gå upp i elitserien igen. Många grabbar hade stuckit och i stället fick man lyfta upp en massa juniorer.
– Tommy hade ett helt nytt sätt för mig att träna hockey och det passade mig som handen i handsken. Jag trivdes verkligen med honom som tränare. Han drev väldigt hårt på tekniken i hög fart. Eftersom jag inte hade så många verktyg så kunde jag verkligen utveckla det som jag behövde. Då spelade jag också min bästa hockey.

Hammarby hade först förlorat playoff till elitserien mot Luleå med 3-0 i matcher. I kvalserien därefter gick man upp efter att ha besegrat Västerås i den avgörande matchen mot Västerås inför närmare 10 000 åskådare på Johanneshovs Isstadion.

– (Skratt) Det var en speciell match och jag har faktiskt kvar löpsedeln efter den matchen. Det var en helt euforisk upplevelse och kanske den roligaste upplevelsen i min hockeykarriär. Det konkurrerar med det vi gjorde många år senare med Bajen Fans även om det var på en lägre nivå.
– Det var en tät och bra match, men isen var absolut usel eftersom det var knökfullt och varmt samtidigt som publiken sjung och höll på. Isen blev så sörjig som den brukar bli då det är fullsatt på Hovet. När vi gick ut en halvtimme efter matchen stod det fortfarande 6 000 supportrar kvar och sjunger ”Hela söder glöder…” Det var som att vi var världsmästare.

Var det ett bättre förberett elitserielag den här gången jämfört med det lag som spelade säsongen 1982/83?
– Det har jag svårt att svara på. Det jag kan säga är att vi var ihåligare som lag andra vändan och hade inte den kvalitén som vi hade första svängen. Jag minns att när vi åkte upp till Leksand i sista matchen hade vi bara två femmor med oss. Man var helt galna i Leksand och förstod inte hur vi kunde spela i elitserien och inte få ihop fullt lag. Vi höll faktiskt på att vinna ändå (Leksand vann 5-3).
– Spelarna i vårt lag var mentalt slut då eftersom man tränat hårt men ändå fick vi stryk hela tiden.

Foto: Arkiv

BLEV SPANSK MÄSTARE – TILLSAMMANS MED ”MR. MAGIC”

Bruno Ohlzon spelar en säsong till i Hammarby innan han väljer att varva ner i Nynäshamn. Men säsongen 1997/87 dyker han upp i spanska klubben Majadahonda.

– Vi var inbjudna att spela en veteranturnering i Pyrenéerna, nära gränsen till Andorra. Efter matchen kom några ledare ner till mig och frågade om jag var intresserad av att komma ner och spela hockey i spanska ligan. Jag tittade på dom här grabbarna och skrattade eftersom det var åtta år sedan jag lirade hockey aktivt.
– Jag hade ett företag tillsammans med ”Putte” Köhler på den tiden men var rätt trött på det. Så jag tänkte att jag kanske ska testa att spela där nere. Jag ringde min vän Per Levin som spelade med mig i Hammarby. Nu bodde han i Madrid. Jag frågade hur det var med hockeyn i Spanien och han svarade att om jag skulle spela hockey där nere så skulle jag komma till Madrid eftersom hans kompis äger hallen och laget.
– Sagt och gjort åkte jag ner på en tryout och efter tio minuter där kom tränaren fram och sa att jag måste komma ner och spela. Jag var 40 år och tänkte att – okej då, det klan vara kul att testa på. Under resans gång snackade vi om att få ner lite mer folk. Då tänkte jag att jag ringer Kenta (Nilsson) eftersom han var mästare i väldigt många länder. Han kanske skulle tycka det var kul att vinna även i Spanien. ”Jag kommer!”, sa han direkt.

Kenta Nilsson spelade åtta matcher för Majadahonda. På dom matcherna svarade han för elva mål och totalt 31 poäng. Givetvis fick han även bli spansk mästare tillsammans med Bruno Ohlzon.

– Kenta flög in till matcherna och sedan fixade jag så att även bland andra Orvar Stambert kom ner. Det var jag, Kenta och Stambert i första linan med två franskkanadensare.

Övriga svenskar i laget var för övrigt Patrik Hellström, Jesper Bergman, Jonas Sjödin och Tommy Wideberg.

– Även om Kenta inte tränade så var han en grymt bra spelare. Trots allt hade han spelat i NHL bara några år innan. Andra lagen var inte så tokiga heller och jag vet att i Jaca, som var vår huvudmotståndare, fanns det vitryska spelare med som hade spelat i OS. Det var riktigt bra hockeyspelare.
– Alla vill ju vinna och det var strid med kniven mot strupen för att vi skulle nå dit, men det gjorde vi. Det var fantastiskt kul att få lyfta bucklan som kapten i laget. Matcherna började tio på kvällen och man spelade fram till strax efter tolv. Efter det gick man ut och parta tillsammans med publiken.

ÄR VINODLARE I FRANKRIKE

Under nästan hela Bruno Ohlzons karriär som spelare har han varit egen företagare, något som har fungerat bra.

– Absolut. Jag startade Nynäs Tak startade när jag kom ner till Stockholm igen efter att jag spelat i Modo. Takjobben var oftast på sommaren och på vintern var det mer snöskottning och så vidare. Det passade mig bra eftersom jag då kunde lägga all energi på hockeyn. Med tiden växte företaget och jag fick en massa anställda. Då blev allt något helt annat. Man stack sex på morgonen och kom hem framåt elva på kvällen.
– På den här tiden tjänade man inga pengar på hockeyn även om jag fick något erbjudande att åka över till Kanada på någon tryout. Nu åkte jag aldrig. Under den här tiden som jag spelade i elitserien drev jag företaget, renoverade huset och skaffade två barn. Så har jag gjort hela tiden i mitt liv, jag har alltid gått för fullt.

Nu har Bruno Ohlzon lämnat Nynäs Tak bakom sig och i stället blivit vinodlare i Frankrike.

– När jag hade slutat med takföretaget flyttade jag till Madrid. Jag hade köpt fastigheter i Sverige och samtidigt startade jag en vinagentur i Spanien och sålde vin till Grand Hotel, Lejontornet och alla dom här schyssta restaurangerna i Stockholm.
– Min dåvarande och jag gick skilda väger och då fick hon det här vinbolaget att jobba vidare med medan jag fortsatte med fastigheter. Efter Lehman Brothers krisen gungade hela marknaden och det var ingen som visste någonting. Då tänkte jag köpa en gård i stället och tittade också på gårdar i Sverige, men dom var dyra jämfört med vad man fick och möjlig avkastning.
– Jag åkte ner och tittade i Spanien och samtidigt dök det upp massa andra möjligheter på andra sidan gränsen, i Frankrike. Man fick ännu mer fastighet där för samma pengar. Då landade jag helt plötsligt där.
– Det var inte tänkt att jag skulle bli vinodlare. Jag skulle köpa en rejäl gård som hade ett rejält värde med tanke på hur det såg ut på världsmarknaden med börser som for upp och ner. Den här gården är på en 1 170 000 kvadratmeter med massa anställda, traktorer och så vidare. Jag köpte gården i första hand för byggnaderna. Det här med vin ville jag inte hålla på med.
– När jag sedan gick ut på fälten och ser rankor som är hundra år så tänkte jag att dom här får jag inte köra bort. Jag får ta mitt ansvar och göra någonting av det här. Det var då jag blev vinbonde, avslutar Bruno Ohlzon.

För att läsa mer om Bruno Ohlzons vingård klicka på länken: http://escapat.com/