Ledargestalten med tre SM-guld – Old School Hockey Bo Ericson

Mellan 1982 och 1985 vann Bo Ericson tre SM-guld. Dessutom spelade han Canada Cup, OS och VM för Tre Kronor samt två JVM. I veckans Old School Hockey möter vi backen med de stora ledaregenskaperna.

Bosse Ericson är dubbel svensk mästare med AIK, men han har även ett guld med Södertälje på sitt C.V. Han var inte bara känd för sitt fina backspel utan även för sitt fina ledarskap både på och vid sidan av isen. Ett ledarskap som gjorde honom till lagkapten i både AIK och Södertälje. Men allt började i södra Stockholm, närmare bestämt i Farsta.
– Jag bodde i Kärrtorp till jag var sex år. Sedan flyttade vi till Farsta Strand i ett nybyggt område. Alla barn där höll på att spela fotboll och ishockey. Inledningsvis spelade jag också både hockey och fotboll i en förening som heter Olympia. Den klubben var egentligen från Kristineberg, men där hade alla barn växt upp så föreningen flyttade ut till förorten, säger Bo Ericson när vi ses på ett café i Huddinge Centrum för att snacka hockey en timme.
– Jag började faktiskt som målvakt. Vi spelade landhockey med egna mål och jag tyckte att det var roligt att stå i mål då så jag stod faktiskt i mål en halv riktig hockeymatch också. Men målen var mycket större än då vi spelade landbandy och jag släppte nog in fyra mål i första perioden. Jag kommer ihåg att vi spelade mot Cirkeln från Gubbängen. Där spelade Kalle Lilja och han var bra redan då.

Hade du någon förebild bland målvakterna?
– Nej, jag tyckte bara att det var roligt att stå i mål. Nu stod jag bara i mål en period och sedan spelade jag ute i den andra. Efter det har jag alltid spelat ute, så det var ingen lång målvaktskarriär direkt.

Bo Ericson. Arkivbild

Kände du Mats Thelin redan då?
– Nej, han var från Fagersjö som ligger en bit därifrån. Matte Waltin är också från Farsta. Han stötte jag på vid allmänhetens åkning och så vidare. Han var en förebild som jag såg upp till. Antagligen hade han kunnat bli lika bra i fotboll. Han spelade fotboll i Brommapojkarna och juniorlandslaget.
– Själv kunde jag lika gärna hamnat i Djurgården eftersom min brorsa, Roland Ericson, spelade där. Han är 56:a i generationen med Kenta Nilsson och dom här. Jag var med och spelade med dom också, men det gillade inte min farsa. Han tyckte att jag skulle spela med dom som var jämnåriga.
– I alla fall hade vi ett bra hockeylag i Farsta och sedermera bytte vi namn till Farstapojkarna. Vi hade två femmor som var riktigt bra. Bland annat mötte vi AIK:s 58:or och slog dom. Efter det värvade AIK mer eller mindre halva vårt lag.

Bosse Ericson är bara 16 år när han säsongen 1973/74 får debutera för AIK i högsta serien som då var allsvenskan.
– Vi mötte Timrå borta och jag skulle bara åka med dit upp. Janne Nyström, som var lagledare då, ringde och sa att jag skulle med till Sundsvall. Jag skulle sitta på bänken. Vi åkte tåg upp och när vi står på Centralen säger dom att jag ska lira eftersom en av backarna hade blivit sjuk.
– Det var ganska mycket intryck när man kom in på deras arena där det var ganska mycket folk på läktaren. Timrå var dessutom bra vid den här tidpunkten. ”Honken” (Leif Holmqvist) stod för oss, vilket var ganska häftigt. Jag gjorde en del grodor minns jag. Hade det varit en annan back som gjort samma grodor hade dom säkert fått en utskällning, men killarna vara ganska snälla mot mig och hade överseende med en ung kille som kom upp.
– Timrå hade några bra spelare. Håkan Pettersson hette en kille, en stor tung forward som var väldigt tuff. Jag minns en situation som jag har tagit med mig under hela hockeykarriären. Han skulle skära in och normalt när jag spelade tryckte jag bort spelaren som kom inåkande så vann jag närkampen. Men när jag skulle göra det mot honom åkte jag bort som en liten vante. Det var ett härligt uppvaknade som jag mindes under alla år som jag spelade.

Bo Ericsson i kamp med ”Krobbe” Lundberg. Arkivbild

Du var fyra år yngre än den näst yngsta, hur upplevde du det?
– Jag tänkte inte så mycket på det. Även om jag var seriös i allt det jag gjorde under min hockeykarriär var jag inte så målinriktad som dagens unga spelare. Dom sätter upp mål att det ska bli NHL och det ena med det andra. Jag minns det mer som jag mest bara hade det väldigt roligt.
– Jag lirade bara, tränade hårt. Sedan var Håkan Lindgren en ganska stor farbror som tog hand om mig då jag kom upp. Han är född 1946 så han var betydligt äldre än jag. Jag lirade dessutom mycket med Håkan. Jag tycker att alla var väldigt omhändertagande.

Redan som 17-åring, under Bosse Ericsons andra säsong i AIK, etablerar han sig i allsvenskan.
– Jag tränade på och sedan fick jag se hur långt det räckte. Det var aldrig så att jag siktade på att ta en tröja. Många gånger kan det bli så att man istället blir hämmad och stressad av att man just nu är med som sjätte back. Istället gnuggade jag bara på.
– Jag spelade inte första fem eller sex första matcherna den säsongen, men sedan spelade jag resten.

Anders ”Ankan” Parmström. Arkivbild.

Som coach när Bosse Ericson etablerade sig i allsvenskan var Anders ”Ankan” Parmström, en tränare som backen från Farsta uppskattade.
– Han var bra och jag har i princip ”Ankan” att tacka för allt. Han trodde och vågade satsa på mig. Det hade varit enklare att satsa och spela en mer etablerad spelare än en ung som jag var, men han valde mig och det vill jag tacka honom för.
– Hockeymässigt är han oerhört kunnig, men han var lite för snäll ibland. Hade han varit lite tuffare då han var förbundskapten så hade han varit hur framgångsrik som helst.

Säsongen 1974/75 får Bosse Ericson chansen i pojklandslaget och säsongen därpå plockar förbundskaptenen Lennart ”Tigern” Johansson med honom till Junior-EM i Tjeckoslovakien. Sverige slutar på en silverplats efter Sovjet.
– På något vis åkte jag bara med. Tittar jag på turneringen och även andra turneringar så här i efterhand åkte jag mest runt och sög åt mig nya intryck. Vi spelade någonstans i Tjeckoslovakien (Korpivnice).
– Givetvis var det jätteroligt. Innan den turneringen var vi på ett träningsläger i Polen. Vi hade jäkligt skojigt. Vi var i Zakopane eller någonstans. När vi kom ner till ishallen vi skulle träna i fanns det ingen is. Istället fick vi åka buss enkel resa en timme till en annan ishall.
– ”Tigern” införde en massa saker i tänket. Han var en riktig tuffing. Samtidigt var han rolig. När vi körde smålagsspel på uppvärmningen var han med och körde. Han hade inga benskydd på sig och det hände att vi råkade slå honom ganska hårt på benen när man missade att slå på hans klubba. Han skrek bara ”Kör på bara”, med sin mörka röst.
– En annan incident var då Bosse Tovland var överledare. Tovland brukade ha ”grillor” med sig och var ute och åkte lite för att få röra på sig. Jag åkte där och dribblade på blålinjen. Bosse kom och jag knuffade till honom lite så han ramlade. Jag frågade hur det gick och Bosse sa att det gick bra. När jag kommer in i omklädningsrummet ligger Bosse på golvet. Det visade sig att jag hade kört på honom så hans axel hade hoppat ur led. ”Tigern” skämtade som vanligt och sa ”kom igen nu Tovland, du måste tåla lite smärta, jag kan dra den rätt” Bosse skrek ”rör mig inte, rör mig inte”. Det slutade med att man fick köra Bosse till sjukhuset. Efter det sa Bosse Tovland till mig: ”Bosse, du har spelat två landskamper, den första och den sista”.

Bo Ericsson idag. Foto: Ronnie Rönnkvist

Vilket är ditt bästa minne från dina två Junior-VM turneringar 1977 och 1978?
– Det måste var 1978 då vi slog ut Kanada i semifinal. Kanada hade ett väldigt bra gäng med (Wayne) Gretzky och många andra namnkunniga som senare skulle spela i NHL.

Visste ni redan då om att Wayne Gretzky var så pass bra?
– Vi hade fått reda på att det var en ung skicklig kille med som var mycket yngre än oss andra (Ericson född 1958 och Gretzky 1961) som var med. Han var ruskigt bra och oerhört kvick.
– Vi lyckades till slut vinna över Kanada (6-5), men sedan fick vi pisk av ryssarna i finalen (2-5). Jag minns att (Vjatjeslav) Fetisov var med i det ryska laget liksom (Sergei) Makarov och (Sergei) Starikov. Vi hade även mött Fetisov något år tidigare i EM. Då var han lång och smal som ett sugrör. När vi mötte honom ett år senare var han hur stor som helst.

Åter till AIK. Säsongen 1977/78 går AIK till SM-final mot Skellefteå. Men det var ett finalspel utan Bosse Ericson.
– Jag bröt armen mot Färjestad borta när jag krockade med Sten-Åke Bark. Det var dagen innan min 20-årsdag (23 januari). Jag fick operera armen. Jag trodde ändå inte säsongen skulle vara körd utan trodde att jag skulle kunna lira senare under säsongen.
– Min plan var klar, att då skulle jag få ta av gipset skulle jag få börja träna. Man hade skruvat fast en metallplatta, men sedan kommer Uffe Seligsson, läkaren, och säger att jag inte fick lira. Vi måste sätta på gips några veckor till så du kan glömma den här säsongen. Totalt hade jag gips i tolv veckor för att det skulle läka ordentligt. Sedan spelade jag en säsong med den här plattan.

Håkan Lindgren var Bo Ericsons första backpartner i AIK. Arkivbild

Kunde man redan då skönja det här som skulle bli guldlaget 1982?
– Ja, det tycker jag. Stora delar av laget är kvar. Största skillnaden är att vi hade en ny tränare när vi vann guldet. ”Ankan” var bra, men lite snäll.

Behövde ni en tränare som Dan Hobér som kunde ryta till då det behövdes?
– Nej, det tror jag inte. Ska jag göra en enkel analys så tränade vi mycket, mycket bättre. Vi ökade träningsdosen och drev på ordentligt.
– Dessutom hade vi några nya unga spelare med och dom ville träna hårt. Om dom äldre spelarna inte ville vara med på den här ökningen av träningen ställde Danne dom vid sidan av. Dom ville ju vara med så det var bara för dom att börja träna.

Hur ser du idag tillbaka på säsongen 1981/82?
– Björklöven, som vi mötte i finalen, hade också ett väldigt bra gäng och det var hugget som stucket vem av oss som skulle vinna guldet. Det jag minns bäst är nog efterfesten (skratt). Då var vi på Opalen i Göteborg eftersom vi hade spelat den femte och avgörande finalen på neutral plan.

Säsongen 1982/83 kommer tidigare Timrå och Mora-spelaren, Tommy Andersson, in som coach. AIK tar sig till semifinal, men blir där utslagna av Färjestad.
– Jag tror inte kemin med Tommy passade oss riktigt. Det var ungefär som en skolklass som får en vikarie. Då gör man lite som man vill på något sätt. Så blev det den här säsongen också.

Hur kommer det sig att Tommy Andersson inte blev kvar säsongen därpå?
– Jag minns inte riktigt, men jag tror att alla insåg att det här inte kommer att bli bra. Vi hade tagit ett steg upp på trappan genom att träna betydligt hårdare och tuffare. Vi insåg också att kroppen klarade av det. När vi då fick en som inte piskade oss eller körde lika hårt blev det inget bra. Vi var nog istället redo att ta nästa steg uppåt då det gällde träning och så vidare.

Gav Per Bäckman er den möjligheten då han kom in som tränare säsongen därpå?
– Vi tränade lika bra som under Hobér. Sedan tycker jag att vi under Bäckman hade ett bättre spel. I framförallt försvarsspelet var vi mer metodiska.

Vem spelade du i backpar med vid den här tiden?
– Hasse Cederholm, men jag spelade även en del med Anders Wallin.

Hur ser du tillbaka på finalspelet 1984 mot Djurgården där ni vinner med 3-0 i matcher?
– Det var rätt häftigt faktiskt. I semifinalen var vi rätt illa ute mot Södertälje. Dom vann första matchen på Hovet (3-5). Sedan var Södertälje ett stolpskott från att avgöra matchen där nere. Vi lyckades ändå vinna med uddamålet, 4-3. Efter det spelade vi en avgörande match på Hovet och då krossade vi Södertälje fullkomligt och vann med 11-1. När jag sedan kom ner till Södertälje brukade jag ta upp den här matchen med ”Glenna” (Glenn Johansson). Jag tror att det var ett surare minne för honom än för mig, säger Bosse Ericson med ett leende.
– Om jag ska backa bandet lite så hör det till saken att vi var klara för slutspel ganska tidigt. Det gjorde att vi tidigt började träna ganska intensivt, vilket gjorde att vi förlorade en del matcher i slutet av serien eftersom vi var ganska nedtränade. Det var verkligen i grevens tid som vi kom upp ur gropen mot Södertälje. När vi vann med 11-1 i semin var vi i ganska bra form.

Bo Ericson höjer SM-pokalen. Arkivbild

På tre finalmatcher mot Djurgården släpper AIK bara in tre mål, men gör elva framåt.
– Stundtals var vi ganska tillbakapressade mot Djurgården. Vi hade, som sagt var, ett ganska bra organiserat försvarsspel. Deras spelövertag var nog lite skenbart. Dom surrade nog mest ute i hörnen och hade inte så väldigt många skott på mål.  Sedan var Gunnar (Leidborg) väldigt bra. Han gjorde ett kanonslutspel.

Hur var det att som lagkapten lyfta SM-bucklan?
– Nu gillade jag inte den här offentligheten på det sättet, men visst var det roligt att få lyfta bucklan.

Bosse Ericson får även ett anbud från NHL vid den här tiden.
– Jag var draftad för något som hette Colorado Rockies som sedermera blev New Jersey Devils. När det gick över och blev just New Jersey fick jag några förfrågningar därifrån.
– Sedan hade jag även förfrågningar från Philadelphia också. Det var efter att jag spelat Canada Cup 1984. Då var Bobby Clarke lite nyfiken på mig. Jag hade en agent som jag träffade några gånger kring det där, men det blev ingenting.

Efter säsongen 1983/84 väljer något överraskande Bosse Ericson att lämna AIK för spel i Södertälje.
– Det var egentligen mer av en slump. Storyn är som så här att min dåvarande fru, Susanne, hennes lillebror spelade hockey i Mälarhöjden/Västertorp. I det laget spelade också en grabb vars pappa var läkare i SSK.
– Jag var och tittade på några av Mälarhöjdens matcher och var även med och tränade några gånger. Vi pratade lite och han frågade mig vad jag hade för planer och om jag kunde tänka mig att lämna AIK. Jag sa att visst kunde jag tänka mig det utan att förstå att det jag sa innebar någonting. Han tog upp det med SSK:s ledning. Alla trodde att man inte gick från AIK till Djurgården eller Södertälje. Det var helt tabu.
– Jag var 26 år och tänkte att nu måste jag börja plugga och göra något seriöst och mer framtidsinriktat. Då satte jag som krav att Södertälje skulle ordna ett bra jobb åt mig på Astra. Jag fick ett jobb på deras dataavdelning. Inte på koncernnivå utan på det forskande bolaget.

Bo Ericson i Södertälje. Arkivbild

Hur bemöttes du av fansen i AIK när du valde att bryta med AIK och flytta till en av klubbens värsta rivaler på hockeysidan?
– Det var inte så jätteroligt. Dom tyckte att jag svek klubben och det kan jag förstå. Å andra sidan måste man förstå att vi inte var proffs på den nivån. Det är inte som idag då du kan tjäna upp till 2-300 000 i månaden. Då kanske man har sin ekonomi säkrad för resten av livet om man spelar tio år i SHL.
– Jag hade familj och barn så jag var tvungen att se till att vi hade mat på bordet. Jag råkade inte ut för några incidenter eller liknande. När jag spelade med Södertälje på Hovet mot AIK var det en del glåpord från publiken. Min son Fredric, var fyra år då, frågade om det var pappa som publiken skrek på. Det som publiken skrek var inte ens värdigt att ha med i tryck.

Vad är det som gör Södertälje till svenska mästare 1985?
– Vi hade ett fantastiskt bra gäng. Anders (Eldebrink) var kanske på toppen av sin karriär. Vi hade en bra målvakt (Hardy Åström). Sedan hade vi en del spelare som var väldigt underskattade. Södertälje plockade upp några spelare som blivit ratade i Djurgården, Peter Wallin, ”Säcken” (Hans Särkijärvi) och Peter Ekroth. Dom blommade ut på ett fantastiskt sätt i Södertälje och var väldigt bra.
– Peter Ekroth var en väldigt underskattad back. Sedan hade han sina sidor där det ballade ur och så vidare. Jag tycker i alla fall att han var jättebra. Dessutom hade vi Thomas Jernberg som också spelade jättebra.
– Vi hade även bra forwards, Thom Eklund, Jarmo (Mäkitalo), ”Masken” (Anders Carlsson), ”Glenna” (Glenn Johansson), Conny Jansson och så vidare. I princip alla ”peakade” karriärmässigt. Reine Landgren, han hette Karlsson vid den här tiden, var också grymt bra liksom Leffe R (Carlsson).

Även den här säsongen fick Bosse Ericson vara med och vinna en finalserie mot Djurgården, men den här gången blev det 3-2 i matcher.
– Vi spelade den avgörande matchen i Norrköping. Vi var väldigt bra men det blev ändå väldigt tuffa drabbningar och fysiska finaler.

Säsongen därpå blir det ånyo final för Södertälje. Den här gången blir det förlust mot Färjestad. Efter det radar klubben upp förluster i semi och kvartsfinal innan den klassiska klubben får lämna elitserien 1991/92, men då hade redan Bosse Ericson lagt skridskorna på hyllan.
– Vi var i princip lika bra säsongen efter. Den stora dippen kommer säsongen därpå. Vi kanske hade blivit lite mätta. Sedan bytte vi tränare under nästan varje säsong. På mina fem säsonger tror jag att vi hade fyra olika tränare, Timo (Lahtinen), Kjell Larsson, Dan Hobér och John Peterson.
– Det blev turbulent samtidigt som jag hade krav på vilken tränare jag ville ha. Jag tyckte inte att John Peterson, som vi hade sista säsongen, uppfyllde dom kraven. Under hela min tid som spelare hade jag bra tränare som kunde inplantera sitt spel. Men John Peterson försökte inplantera något han inte riktigt kunde själv. Han pratade mycket med Lasse Falk och ville spela hans hockey. Han förstod nog inte riktigt själv hur man skulle spela det spelet. I alla fall tyckte jag så. Det fanns tveksamheter på hans hockeykunskaper rent taktiskt.

Bosse Ericson var under många säsonger ett givet inslag i Tre Kronor. VM-debuten skedde 1983 i Västtyskland.
– Det var roligt och jag gick bara runt och njöt av att få spela ishockey på den nivån. Allt var bara kul. Jag hade kämpat länge och hade varit på gränsen till landslaget och nu kom jag äntligen med till VM.
– Jag minns att vi mötte just Västtyskland i debuten och jag gjorde mål (2-1 framspelad av Bengt-Åke Gustafsson i en match som Tre Kronor vann med 5-1).

Djurgårdens tränare Leif Boork efter AIK:s finalseger 1984. Arkivbild

Säsongen därpå får Bosse Ericson inleda med att spela Canada Cup under Leif Boorks ledning.
– Canada Cup var också jäkligt roligt. Vi hade ett super-lag och jag var lite överraskad över att jag kom med eftersom det fanns några andra spelare som ratade som jag tyckte var bättre än jag.

Det var flera backar med som överraskade på en del. Bland andra Thomas Åhlén och Jan Lindholm. Två skickliga backar, men som inte var på samma nivå som några av backarna som ratades.
– Jag vet inte hur Leif Boork tänkte när han exempelvis valde bort Börje Salming som jag tycker borde ha platsat i det här laget. Jag tror att det handlade om att Leffe hade haft svårt att styra Börje eftersom han tog en sådan uppmärksamhet i Kanada.
– Vi slog bland annat Kanada med 4-2 nere i Vancouver. Då ska man komma ihåg att Kanada hade ett väldigt namnkunnigt gäng.

Tre Kronor går till final mot Kanada. Den första förlorar svenskarna med 5-2 och ligger sedan under i den andra med 5-1. Då börjar en mäktig upphämtning från svensk sida.
– Alla hemma hade stängt av TV-apparaterna, men vi var nära att vända den matchen. Vi var ett stolpskott från att ta matchen till förlängning.
– Kanadensarna var ganska stressade mot slutet. Med det laget Kanada hade så blev dom nog ganska självsäkra. Det var trots allt hur många ledarfigurer som helst i det laget. Kanske tänkte killarna att fixar inte jag det så fixar någon annan det.
– När vi väl började vända matchen var det inte så lätt för kanadensarna att slå på strömbrytaren och gå för fullt igen. Pekka Lindmark hade spelat jättebra hela turneringen. I sista matchen skulle vi byta målvakt. Göte Wälitalo och Pekka skulle stå halva matchen var. Helt plötsligt blev det ”Konsum” av alltihop när vi skulle spela den viktigaste finalen i historien. Alla vi spelare var något förbryllade. Nu släppte Göte in fem mål, men vi sa på en gång innan matchen ”ska du byta även om Göte spikar”? Ja, det skulle han och alla vi satt där som fågelholkar.
– Sedan fick Jan Lindholm och Thomas Åhlén spela sina första matcher på länge. Det blev ju jäkligt stressigt samtidigt som det var taskigt mot dom två. Det här var typiskt Boork att göra saker som sticker ut. Ibland lyckades han med det och då blev han helgonförklarad.

Det lag Kanada ställde upp med i Canada Cup 1984 var imponerande. I laget fanns namn som Ray Bourque, Paul Coffey, Larrys Robinson, Mike Bossy, Wayne Gretzky och Mark Messier.
– När man väl var ute på planen så var dom inte snabbare än vad vi var, så egentligen var det inte så märkvärdigt att spela mot dom. Personligen blir jag bättre när jag möter bättre spelare. Man blir lite mer skärpt då helt enkelt.

Var det tuffare att möra Sergei Makarov, Igor Larionov och Vladimir Krutov än Wayne Gretzky och Mark Messier?
– Det är ungefär samma sak. Det jobbiga med ryssarna var att dom kunde spela fyra minuter i streck och då blev det jobbigt för oss i framförallt försvarszonen. Jag minns då vi mötte Sovjet i OS 1984 och förlorade med 10-1, då var dom verkligen bra.

Hur upplevde du OS i Sarajevo 1984?
– OS kanske var den roligaste upplevelsen. Kanske inte hockeymässigt för då var Canada Cup bättre. Att få vara med på ett OS är annars fantastiskt rolig och få i matsalen möta alla stjärnor som man normalt bara ser på TV.

Tre Kronor gör en bra OS-turnering och slutar trea efter Sovjet och Tjeckoslovakien.
– Vi vann ett OS-brons. Då tyckte man inte att det var något märkvärdigt. När man fått suga på karamellen ett tag så inser man att det är rätt bra.

VM 1985 blir däremot ett fiasko. Leif Boork hade tagit över som förbundskapten inför Canada Cup 1984. Nu var tanken att han skulle ta Tre Kronor till VM-guld i Prag. Svenskarna slutade å en sjätteplats, vilket var det sämsta sedan 1937. Efter turneringen sa Leif Boork det nu klassiska uttalandet – Jag är nöjd med lagets insats. Placeringen däremot var inte bra. Å andra sidan kunde den ha varit sämre.
– Hela den turneringen var en katastrof. Det var ändå hårfint… Vi låg på träningsläger i Malmö. Leif Boork hade det tungt internt i Hockeysverige och många andra tränare var på honom rätt intensivt. Han var lite kontroversiell och stack ut lite så jag tror många etablerade tränare tyckte att han tog för stor plats helt enkelt.
– Vi var i Malmö och fick rösta om hur hårt vi skulle träna. Vi fick skriva ner på ett papper hur många
hårda träningspass vi tyckte att vi skulle ha. Jag känner Anders Eldebrink väl och visste att om han tränade hårt så kommer han inte upp ur gropen innan midsommar. Han funkade så, men jag fungerade så att om jag tränade stenhårt i tre dagar med tuff skridskoåkning och allt det där, visst blir jag lite kantig i första matcherna, men jag vet också att jag får en formtopp efter det.
– Jag röstade på att vi skulle träna stenhårt. Sedan skulle vi släppa på träningen, börja åka lite lätt, träna powerplay och lätta spelövningar. Andra hade kanske inte röstat på det, men vi valde att träna rätt hårt. Alla kom upp lite olika, men personligen gjorde jag ett ganska bra VM. Däremot var laget katastrof och fick spela placeringsmatcher mot Väst och Östtyskland för att överhuvudtaget hänga kvar i A-gruppen. Vi var jäkligt sunkiga. Det här blev också min sista VM-turnering. Efter det valde jag att satsa enbart på Södertälje.

Hur har ditt liv sett ut efter du slutade spela?
– Jag spelade några matcher nu och då med Höjdala men framförallt satsade jag på mitt jobb på Astra, avslutar Bosse Ericson.

En del bilder i artikeln kommer från Stickan Kenne. Vill du veta mer om hans tid som hockeyfotograf och även om hans bok kan du klicka på länken här.