Old School Hockey Anders Håkansson

Anders Håkansson inledde hockeykarriären i Malmbergets AIF men tog sig sedan hela vägen till både VM och NHL. 
I veckans Old School Hockey möter vi Anders Håkansson som berättar om sin karriärsbana – och hans udda flytt till AIK. 
– På något konstigt sätt smusslade AIK in mig på en match. Jag fick spela, men gick under ett annat namn, säger Håkansson. 

STALLARHOLMEN (Hockeysverige.se)

Anders Håkansson var en av våra tidiga NHL-spelare. Han åkte över till Minnesota 1981, men valde att sluta helt med hockey som 30-årig 1986 för studier. Idag bor den tidigare VM och Canada-Cup anfallaren i Stallarholmen utanför Mariefred, men han föddes i värmländska Munkfors. 

– När jag var drygt ett år flyttade vi till Hagfors. Där fanns det lite mer hockeyhistoria. Conny Evensson kommer där ifrån. Viking heter laget och var uppe i högsta serien då jag var en liten grabb, berättar Anders Håkansson då hockeysverige.se träffar honom i hans hem med en fantastisk utsikt över Mälaren. 
– Jag fick följa med och titta på en match då Viking spelade mot Brynäs som då var otroligt duktiga. Det jag mest kommer ihåg var att ”Tigern” (Lennart Johansson) var med som jag senare skulle få som coach i Juniorlandslaget. 

När Anders Håkansson var åtta år gick flytten till Kiruna. 

– Pappa fick jobb på LKAB i Kiruna så vi flyttade dit. Det var en jättestor omställning. Jag pratade värmländska. När jag kom upp dit trodde dom att jag var från Norge, skrattar Anders Håkansson och fortsätter:
– Det var ganska mycket idrott där. Jag började spela fotboll och jag åkte skidor. Pappa och jag åkte skridskor på en stor uppspolad bandyplan. Däremot började jag inte spela ishockey i Kiruna utan åkte mest runt på den där planen. 
– Efter ett år i Kiruna fick min pappa jobb på LKAB i Malmberget. Då flyttade vi dit, vilket också var en ganska stor förändring. Miljön där… Det var lite större träd och inte så kargt som det var i Kiruna. Där blev det väldigt mycket idrott. 
– LKAB i Malmberget hade satsat jättehårt på att alla som jobbade där, att deras barn skulle kunna sporta. Det var allt från utförsåkning på Dundret till längdåkning. Det fanns jättefina spår överallt. Handboll, bowling, bordtennis, tyngdlyftning… Det fanns allt i sporthallen där. Sedan byggde man en ishall som kom att bli en av dom första i Sverige. En enkel ishall med Töreboda takstolar och plåttak som det droppade kondens från på våren.

”FICK BYTA OM I BUSSEN”

I Malmberget ordnades en ungdomsturnering som hette Lilla-VM. 

– Där samlades folk från hela övre Norrland. Bland annat var jag och tittade på då Börje Salming var med och spelade där. Han var jätteduktig redan då. Jag minns att han fick en klubba i ansiktet och var tvungen att sy. Det var en stor grej som alla grabbar snackade om.   
– Det var också då jag började med hockeyn organiserat. Vi hade otroligt duktiga ledare som tog hand om oss unga grabbar. 
– Gällivare var närmsta bortalaget, men dom hade generellt mycket sämre lag än vad vi hade. Kiruna var nästa och när vi skulle dit hade vi samling efter skolan vid tre på eftermiddagen. Ledarna hade tagit ledigt från jobbet på LKAB. Sedan åkte vi väg på en bussresa 13 mil norr ut. In i omklädningsrummet och bytte om. 
– Ofta var det att vi kom dit precis till matchen skulle börja eftersom det kunde vara snöoväder. Det var nästan att vi fick börja byta om i bussen. Många gånger bytte vi om i bussen så vi var färdiga med allt utom skridskorna. 
– Direkt efter matcherna var det att duscha, byta om och sedan in i bussen. Under hemresan fick vi alltid en dricka och två mackor, vilket man tyckte var jättebra. 

Spelade ni mot Göte Wälitalo, Peter Lindmark, Hasse Edlund, Erik Stålnacke, Thomas Hedin med flera då ni åkte upp för att spela i Kiruna?
– Jag kommer inte riktigt ihåg vilka vi spelade mot. Stålnacke kom jag ihåg. Senare kom jag med i Tv-pucken. Under samlingarna i Luleå kom alla grabbarna från Kiruna med tåget. Vi hoppade på i Gällivare och sedan bar det av neråt. Varje helg var det så fram till det att laget var uttaget och TV-pucken drog i gång. 
– Givetvis var det kul, men samtidigt ganska sorgligt. Jag hade kompisar från Malmberget som var med på uttagningarna. Det var ingen rolig hemresa då jag var den enda som kom med. Föräldrarna förhoppningsfulla på perrongen. Då kunde jag inte visa glädje ”Ja, jag kom med!” Jag gick till mina föräldrar och viskade att jag kom med. Sedan gick vi till bilen. Jag var med i TV-pucken två år och sedan pojklandslaget.

”AIK SMUSSLADE IN MIG”

Säsongen 1974/75 fick Anders Håkansson lite oväntat chansen att spela för AIK under två matcher. 

– I AIK hade vi en ledare från Luleå som heter Jan Juhlin. Han hade en väldig förkärlek till spelarna i Norrbotten och bra koll på vilka som var bra. 
– Jag var väldigt ung när jag debuterade i Malmbergets A-lag (14 år). Det var till och med så att mina föräldrar tyckte det var för tidigt för mig. Det var vuxna karlar som spelade och kom det då en snorunge ville dom nypa till lite extra. 
– Det var först då jag kom med i pojklandslaget som AIK blev intresserade. Juhlin bodde i Stockholm och jag blev ner bjuden till AIK för att provspela. Det fanns då en turnering som hette Ahearne Cup. På något konstigt sätt smusslade AIK in mig på en match. Jag fick spela, men gick under ett annat namn. 

Från att spela Division 3 hockey två säsonger tidigare ställdes då Anders Håkansson mot europeiska toppklubbar. 

– Vi mötte ett ryskt lag (Dynamo Moskva). Det gick alldeles för fort för mig. Samma sak var det då jag senare kom till NHL, att det i början gick alldeles för fort. ”Shit, det här kommer inte gå”, men jag vande mig redan efter en kort stund. 
– Det är alltid en omställning om man kommer från något man vet vad det är. När du sedan kommer till något som är helt annorlunda dröjer det ett tag innan man acklimatiserar sig i den nya miljön. 
– Jag tror den här matchen var nyttig för mig eftersom jag då insåg att dom här killarna var duktiga. ”Här gäller det att träna”. 

När Håkansson sedan skulle göra lumpen var Jan Juhlin på honom om att spela i AIK. 

– Jag fick ett intyg att jag skulle spela i AIK och bli placerad i Stockholm. Jag kom till Kungsängen och gjorde där lumpen tillsammans med Roger Melin. Vi båda började spela i AIK, men Roger fick inte spela lika mycket som jag gjorde. 

Blev du överraskad då AIK kontaktade dig?
– Inte överraskad direkt. Skellefteå ville ha mig och bjöd ner mig dit. Min mormor, morfar och farmor bodde i Värmland så vi var ner dit varje sommar. På vägen upp från Värmland stannade vi i Skellefteå och pratade med dom. Skellefteå var väldigt intresserade av att jag skulle spela där. 
– På den tiden var det samlingar för pojklandslaget uppdelat på norra och södra. Den norra samlingen hade varit i just Skellefteå. Då satt dom på läktaren och tittade på oss smågrabbar. När Skellefteå visade intresse blev AIK ännu mer intresserade av att knyta mig till sig. 
– Jag skrev på för AIK ett år innan jag började där och blev då ett frivilligt ettårsfall. Malmberget tyckte inte att det där var speciellt bra samtidigt som jag var ganska oerfaren. 
– Det blev TV-reportage med Mac Gänger om mig som det frivilliga ettårsfallet. Vi gick på stan i Malmberget och pratade, men han var även hemma och intervjuade mina föräldrar. 

Varför valde du just AIK?
– Mina föräldrar har alltid bromsat mig och sagt att jag inte skulle kunna leva på hockeyn utan jag måste ha ett schysst yrke. Pappa hade ett bra jobb, men hade inte pluggat och fått en formell utbildning. Han såg då han kom till bästa jobben att han fick inte dom eftersom pappa inte hade rätt utbildningsbakgrund. Då sa han till mig ”Försök plugga så du har en bra utbildning. Sedan kan det hända vad som helst.”
– Jag kände att jag kanske skulle börja på Tekniska Högskolan. Att jag då ville komma till Stockholm för att plugga var det som låg bakom att jag kom till AIK.

”ÅKTE RUNT MED EN BRÖDBUSS PÅ ÖSTERMALM”

Det var ett profilstarkt AIK Anders Håkansson kom till. I laget spelade bland andra Rolf ”Råttan” Edberg, Pär Mårts, Mats Ulander, Leif Holmgren, Ulf Isaksson, Anders Olsson, Christer Lundberg, Kai Nurmi, Janne Olsson, Håkan Lindgren, Bosse Olofsson, Mats Danielsson, Gunnar Lejdborg, Bosse Karlsson med flera. 

– Det var härligt och jämt ett himla liv i omklädningsrummet. Det skojades och skrattades mycket. ”Ankan” (Anders Parmström) var tränare då. Han är också en verbal kille som gillade att skoja. Janne Olsson var en annan som höll låda jämt.

Var du en tyst norrlänning i det här gänget?
– Ja, jag var nog så och kände att jag var lite rookie. Jag höll mig lite på mattan. Med rutinen, erfarenheten och när jag blev bättre och bättre växte självförtroendet i omklädningsrummet. 
– Många äldre spelare byttes ut mot yngre spelare. Peter Gradin kom dit, Thomas Gradin, (Mats) Thelin, Bosse Ericson… Det blev en annan laguppställning efter några år. 

Hur var det att inledningsvis att bo i Stockholm?
– Det gick hur bra som helst. AIK var smarta och ordnade sommarjobb åt mig där jag fick köra ut bröd inne i stan. Carsten Schumacher hade ett bageri i Johanneshov. Jag fattar inte hur jag klarade det. Åkte runt med en brödbuss upp på Östermalm och alla möjliga ställen. 
– Jag hade gjort upp med AIK att jag skulle få 10 000 kronor i sponsring för att kunna köpa en bil. Jag hade inga pengar och vägrade vara beroende av mina föräldrar. Jag ville klara mig själv. Då blev det att jag var tvungen att hitta en bil som kostade ungefär den summan. 
– Första året bodde jag i Upplands-Väsby. Efter lumpen flyttade jag in i ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson) lägenhet på söder. I början tankade jag upp den här bilen, åkte runt och försökte hitta. Jag tycker också att jag lärde mig Stockholm ganska fort. I alla fall huvudstråken. 

Hockeymässigt, hur upplevde du första träningarna på den här nivån?
– Jag kände att dom som var där var bra och att jag hade mycket kvar att lära mig. Jag tror inte att jag tvivlade på mig själv, att jag inte skulle kunna, men jag hade respekt för dom andra. 
– Samma sak var det då jag kom till NHL. Jag hade hört många historier om att dom spelarna inte kunde åka skridskor. När jag sedan kom till träningslägret tänkte jag ”Vart är dom som inte kan åka skridskor?” Det var full fart hela tiden och jag tyckte att alla var bra. 

”VAR INTE JÄTTEGAMMAL OCH KÄNDE ‘SHIT, KARRIÄREN ÄR SLUT'”

Allt gick väldigt snabbt för Anders Håkansson från det att han skrivit på för AIK. Samma säsong som han debuterade i gamla allsvenskan fick han vara med i inofficiella Junior-VM. 

– Jag körde på och levde i nuet. Aldrig under min karriär har det varit att jag planerat någonting utan jag har bara kört på. Många gånger har det varit motgångar som gjort att jag varit tvungen att bita ihop. 
– Bland annat hade jag ett par allvarliga skador i AIK som gjorde att jag hade svårt att komma tillbaka och in i laget. En knäskada och en annan gång drog jag nästan av en hälsena. När jag övervann det där och det började gå bra igen fick jag på något sätt extra bränsle. Jag njöt av det positiva efter att jag varit inne i en svacka.

AIK gick till final mot Skellefteå säsongen 1977/78. En finalserie som västerbottningarna vann samtidigt som AIK saknade Anders Håkansson i laguppställningen. 

– Jag var skadad. Vi hade spelat mot Leksand och vi var flera som tacklade varandra i hög fart. Vi ramlade och jag var längst fram. Det kom ett par spelare bakom mig och tryckte mig in i sargen. Jag kom inte undan med benet utan det åkte rakt in i sargen. 
– Det var så hård press mot sargen att benet vek sig nästan 90 grader åt sidan. Jag kände direkt att det hände någonting. Jag åkte till båset. Vid nästa byte hoppade jag in, men kände att det inte gick. Sedan var det in till omklädningsrummet, men då var redan benet jättestort. Korsbandet och inre ledbandet var avslitet så det blev operation direkt. 
– Vår läkare sa att det var en allvarlig skada och att det kunde vara så att jag inte kunde spela hockey något mer. Så illa var det och jag var såklart jättebesviken. Jag var inte gammal och kände ”Shit, karriären är slut”. 

Nu visade sig att läkarens sambo var sjukgymnast. 

– Hon körde stenhårt med mig. Efter operationen var det jättesvårt att få i gång knäet, men hon var tuff och det var räddningen för mig. Hon sa att jag var tvungen att träna hårdare än jag någonsin gjort, vilket jag gjorde. 
– Jag tror aldrig att jag varit så bra förberedd till en säsong som jag var till den efter operationen. Jag spelade med specialskydd och tänkte inte så mycket mer på det där. Det gick bra. 

Anders Håkansson kom att spela i AIK från 1975 till 1981. 

– Vi förlorade finalserien mot Färjestad (1981), men den säsongen skulle jag säga var min höjdpunkt i AIK. Jag kände att det mesta gick rätt, kom tillbaka efter skada, blev uttagen i landslaget och fick spela VM. 

Mats Ulander undrade vad det var Roger Andersson gav dig att lukta på i båset under matcherna?
– (Skratt) Vi hade ammoniakampuller. Det är ganska vanligt för tyngdlyftare. ”Ullis” tyckte det där var jättekonstigt. Sådana grejer hade vi även i NHL. Det var för att rensa lite, men jag tror mest att det var en psykologisk effekt och inte så stor effekt som man hade hoppats. 

”BLEV SÅGAD VID FOTKNÄLKARNA – VÄRLDENS TÄNDVÄTSKA”

Redan säsongen 1979/80 debuterade Anders Håkansson i Tre Kronor. Sverige mötte Kanada på Johanneshovs Isstadion och vann med 5-2. Håkansson spelade i en kedja med Hasse Edlund och Lennart Norberg. 

– Jag kommer inte ihåg så mycket av just den matchen, men direkt efter spelade vi i en turnering i Göteborg (GT-cup) och jag gjorde mitt första landslagsmål där (mot Tjeckoslovakien). 

Säsongen efter spelades VM i Göteborg och Förbundskaptenen, Bengt ”Fisken” Ohlson tog med Anders Håkansson i truppen, vilket skulle visa sig bli succé. 

– Det var väldigt härligt att vara i Göteborg. Intresset var stort och väldigt många fans. Jag minns att jag kände mig upprymd och allt var, som sagt var, härligt på något sätt. 
– Jag hade varit skadad och kom inte med i A-landslaget utan fick spela i Vikingarna (B-landslaget). Där hade jag Tommy Sandlin som tränare och han var lite provocerande. När jag kom till samlingen sa han, efter att han läst i tidningen att jag sagt att jag besviken att inte kommit med i landslaget, ”Jaha, du tror att du ska komma med i landslaget?” Jag svarade ”Du vet, enda anledningen att jag är med och kör här i B-landslaget är att jag vill med till VM”. Då tittade han bara på mig och antagligen var det svaret han ville höra. 
– Vi var först i Västtyskland och Sandlin var ganska tuff mot mig samtidigt som vi inte spelade så bra. Han var lite finurlig och pratade inte med killarna direkt. Han skrev på en lapp ”Förstafemman jättedålig insats. Dålig backchecking, ingen energi.” Man blev sågad vid fotknölarna och det blev världens tändvätska. ”Nu jäklar ska jag visa honom”.

 

Efter två matcher i Västtyskland åkte laget vidare till Leningrad. 

– Där gick det väldigt bra för mig… 

Tommy Sandlin i boken Årets Ishockey:

– Anders var mycket bra i Västtyskland och outstanding mot Tjeckoslovakien i vår första match i Leningrad. 

Håkansson:
– Jag körde på och Tommy sa ”Bra, kör på”. Efter matchen mot Tjeckoslovakien kom han in till mig och Harald Lückner och sa ”Packa trunken grabbar, ni ska till Stockholm”.
– Då kom jag in i truppen och fick spela med Danne Söderström och Roland Eriksson. Det blev en lyckträff för mig och dom passade mig perfekt.

MÖTTE SOVJETERNA PÅ KROGEN

Anders Håkansson blev bästa svenska målgörare och poängplockare under VM.

– Redan i första träningsmatchen mot Kanada gjorde jag ett mål och en assist. Däremot var det tungt att jag petade ur Leffe Holmgren ur truppen. Jag träffade aldrig honom just då, så det var inget snack mellan oss där. Efter turneringen sa Leffe ”Du tog min plats, men du gjorde det jäkligt bra”, skrattar VM-forwarden. 

Anders, 1-13 mot Sovjet… 
– Då var inte jag med. Helt plötsligt fick jag hög feber. Jag låg på hotellrummet och isolerade mig. Det var såklart en stor besvikelse.
– Jag spelade ändå sista matchen mot Kanada, men jag var medtagen och inte på topp. Jag hade varit jättebra fram till det att vi skulle spela mot ryssarna. Sedan fick jag viruset och var helt urlakad även mot Kanada. Att vi sedan vann mot Kanada var det som säkrade silverplatsen. Jag kommer ihåg hur duktig Patrik Sundström var i den matchen (två mål). 
– Det var härligt att få ta silvret och kasta ”Fisken” i plurret, vilket han inte gillade. Då var han grinig och sa det var jag som hade hittat på det där. 

Var det du?
– Nja… Jag var väl med, men det var inte bara jag, säger Anders Håkansson med ett leende. 
– Det var en liten kärleksförklaring till tränaren. Vi bodde i Mölndal och det fanns en brygga och dyngpöl där han åkte i. Vi hade inte kollat hur det såg ut på botten eller någonting. Vi skickade bara i honom. 

Efter turneringen träffade Anders Håkansson och Ulf Isaksson på delar av Sovjets landslag på krogen. 

– Sovjet hade vunnit och var superduktiga. Efter turneringen stack många hem, men vi var några som stannade kvar för att åka hem dagen efter. Uffe Isaksson och jag gick till ett ställe för att ta en öl. Vi stod där och helt plötsligt kom det fram en välklädd kille och undrade om vi var svenska ishockeyspelare. 
– ”En del av det sovjetiska landslaget sitter där borta. Dom har sett att ni står här och undrar om ni vill komma dit bort och göra dom sällskap?” Vi sa till varandra ”va???” Vi gick i alla fall över dit, men kunde såklart inte prata med dom så mycket utan satt där medan tolken körde lite småprat. 
– Det var fullt på det här stället. Jag fick ändå en stol, men inte ”Isak”. Då drog (Vjatjeslav) Fetisov tillbaka stolen. Sedan höll han ut benet och klappade på det. Uffe fick sitta på hans lår. Det fick bli hans stol och han satt där länge. Till slut sa Uffe ”Det var en stark jävel”. 

– Dom började beställa in vodka. Vi kände då att vi måste bjuda på någonting ”har du stålar Uffe?”. Vi skrapade ihop lite pengar och bjöd på första rundan. Dom hällde i sig det där snabbt medan vi smuttade. Det dröjde inte länge innan dom skulle ha en runda till 
– ”Jag har inga stålar”
– ”Inte jag heller, hur gör vi nu?”
– Vi började titta i våra plånböcker. Då kom (Vladimir) Krutov och stoppade oss. Sedan tog han upp en sedelbunt med tusententals kronor så han betalade. 
– Vi fick en jättebra kontakt med dom här killarna, vilket var jättekul. Jag hade precis skrivit på för Minnesota då och Krutov sa med rysk brytning ”Minnesota, Minnesota…” och pekade på mig. Sedan pekade han på sig själv ”Buffalo, Buffalo…” Han trodde att han skulle till Buffalo. 
– Efteråt pratade jag och Uffe om vart pengarna kunde kommit ifrån, men dom hade antagligen fått någon ersättning för att spela med några speciella skridskor eller klubbor. 

‘ANDERS LEDER HELA LIGAN FÖRE GRETZKY’

Inför säsongen 1981/82 åkte Anders Håkansson över till Minnesota. 

– Allting var faktiskt klart innan VM. Jag skrev sedan på pappren när vi var på centralen i Stockholm. Under VM kontaktade Ken Dryden mig. Han sa att Montréal var intresserade. Jag var absolut intresserad, men sa att jag hade pratat med Minnesota ganska ingående. ”Har ni kommit överens om villkor, då kanske du ska köra vidare på det”.
– Jag brukar tänka på att det hade varit väldigt trevligt att fått spela där. Jag tror att det hade varit bättre för mig att komma dit än till Minnesota, men nu blev det inte så. 

Hur upplevde du att få komma till Minnesota?
– Kent-Erik Andersson var redan där. Vi körde först Canada Cup. Sedan åkte jag tillsammans med Kent-Erik direkt till Minnesota. Det var en väldig omställning. 
– Jag hade turen att få bo hos Kent-Erik. Dom tog hand om mig och jag fick bo i deras källare. För mig var det nästan räddningen. Dom är en fantastisk familj. Han är en otroligt härlig kille och hans fru är jättesnäll. Dessutom hade dom två små tjejer, men jag var helt vilsen.
– Det var tufft eftersom jag kom till ett NHL-lag som hade varit i final säsongen innan. Förväntningarna var skyhöga. Även om jag kom som ny fanns det ingen självklarhet att jag skulle komma in i laget. 
– Minnesota var fyllt av stjärnor, Bobby Smith, Dino Ciccarelli… Stora målskyttar. Jag fattade på en gång att jag aldrig skulle få spela i ett powerplay med det här laget. Dom killarna var satta där för att spela det så för mig var det bara att glömma powerplay-spel. 

Ganska snart fick Anders Håkansson spela tillsammans med Kent-Erik Andersson. 

– Kent-Erik hade kört lite penatly killing och jag fick komma in och köra med honom. Vi blev världens radarpar och det blev inga powerplay-mål för motståndarna när vi var inne och körde. Tränaren sa också till oss att i princip köra så länge vi orkade. 
– Vi körde slut på oss själva eftersom det hela tiden var utvisningar. Vi spelade jättemycket, men i numerära underlägen. Då blev det inte heller så många mål gjorda av oss framåt. Jag tror att jag gjorde tolv mål den säsongen. Rätt många av dom var i numerärt underläge. 
– Jag kommer ihåg då vi var i St. Louis och spelade. Vi hade en kille i laget som heter Steve Payne. Han var en som alltid gick in och tittade på statistik. Han sa ”Vi har en ledare i laget för hela ligan på scoring. Det är Anders. Han leder short handed med sina fyra mål. Han är före (Wayne) Gretzky”. Jag tror att jag fick en chock då för jag gjorde inga med mål i numerärt underläge den säsongen, skrattar Anders Håkansson

NHL-debuten gjorde Anders Håkansson mot Toronto på hemmaplan. 

– Jag spelade jättedåligt och jag tror vi spelade oavgjort. Nästa match var också en hemmamatch. Vi mötte New York Rangers. Då gjorde jag mål. Det var fantastiskt. Kent-Erik spelade fram och jag fick till ett bra skott som gick in högt. Målvakten var nog lite skymd. 
– Det var som världens press släppte från mig eftersom jag nu hade fått göra mål i NHL. Vi vann den matchen.

”BÖRJADE BLI TRÖTT PÅ HELA NHL-CIRKUSEN”

Tidigt under Anders Håkanssons andra säsong i Minnesota trejdades han till Pittsburgh. 

– Vi hade ett kanonlag i Minnesota. Sedan kom slutspelet och vi spelade mot Chicago. Vi spelade två matcher hemma och förlorade båda. Det var katastrof och alla var i chock. Vi skulle ju vinna NHL och bli Stanley Cup-mästare. 
– Bäst av fem matcher var det då. Vi åkte till Chicago och jag har aldrig spelat en match med ett sådant tryck från en publik. Den gamla arenan var fylld till bristningsgränsen. Publiken satt hela vägen ner till nära sargkanten. Det kändes som vi var i en liten gryta och spelade. Vi vann den matchen och reducerade till 2-1 i matcher. Fjärde matchen, vi förlorade den. När vi åkte hem var det begravningsstämning. 

– Det var två bröder som ägde Minnesota, bröderna (George och Gordon) Gund. Den ena var blind. Det var mjuka, välpolerade och artiga människor, men som var enormt besvikna. Dom kallade samman laget och alla ledare i ishallen. Jag kommer ihåg hur nervös jag var för vad som skulle hända. 
– Då höll den ena av bröderna ett anförande om hur stora förväntningar dom hade på laget och hur besvikna dom var på hur vi hade genomfört slutet av säsongen. Dom skulle kräva förändringar till nästkommande säsong. När vi gick därifrån sa alla till varandra ”vad ska det bli för någonting?”

Minnesota hade trots allt redan ett topplag.

– Jag tror vi kom femma i NHL under grundserien och jag har nästan aldrig spelat i ett bortalag där jag kunde åka till vilken bortamatch som helst och känna att vi kommer vinna. Den känslan är svår att få, men i det här laget kände jag så. Vi kunde slå alla lag på deras hemmaplan. 
– På sommaren pratade jag med Kenta. ”Brad Palmer är trejdad till Boston”. Han och hans tjej skulle ha barn. När Brad skulle skriva kontrakt hade han frågat ”Kan jag känna mig så pass säker att jag kan köpa hus?” Det var inga problem enlig General Managern. Han köpte huset och två veckor senare var han trejdad. 
– Det där fortsatte och när jag kom till träningslägret hade åtta spelare försvunnit. Hela laget var söndertrejdat. Det var inte samma känsla i laget längre. Kenta tyckte också att det kändes jobbigt. Han hade spelat många säsonger där borta och började bli trött på hela NHL-cirkusen. 

Då kom nästa bakslag. 

– Vi var uppe på träningsläger i Edmonton. Jag skulle precis lägga mig och sova då det knackade på dörren. Det var Kenta som stod där och jag såg på honom att det var någonting. Sedan säger han: ”Jag har blivit trejdad till New York Rangers”. 
– Han var min livlina och jag kände ”nej…”. Jag förstod att han tyckte det var jättejobbigt att ta med sig familjen och flytta till New York. Han var inte taggad för det där. 
– Sedan gick det fem matcher in i säsongen och jag kände, i och med att Kenta var borta, att jag inte riktigt hittade min plats. Tränaren började fibbla upp folk från farmarlaget som skulle prövas. Jag fick stå tillbaka lite och spelade nästan bara i numerära underlägen. 
– Vi skulle spela mot Philadelphia hemma och hade uppvärmning på morgonen. Då sa coachen, Glen Sonmor, att jag skulle komma in till hans kontor efter träningen. Han hade ett eget litet bås till omklädningsrummet där man kunde gå in med skridskor. 
– Jag gick in där inte ont anande. Han sa ”Du kanske har märkt att du inte fått spela så mycket. Tim Young är skadad och vi behöver en center så vi har gjort en deal med Pittsburgh. Du är involverad i den. Du ska till Pittsburgh.”

Pittsburgh var då sämsta laget i NHL. 

– Då kändes det som att det inte skulle bli bra, men det blev bra. Pittsburgh var ett dåligt lag, men härliga killar och dom ville verkligen ha mig. Jag fick spela jättemycket och tränaren (Ed Johnston) sa ”kör på, vi gillar dig”.
– Jag hade en bra säsong i Pittsburgh, men det blev också jobbigt eftersom vi inte var något bra lag. Det blev en lite tung stämning när vi förlorade match efter match. Jag spelade alla matcher i Pittsburgh, men mitt kontrakt gick ut efter säsongen. 
– Vår General Manager (Baz Bastien) dog på motorvägen i en trafikolycka. Coachen blev då General Manager. Han kallade då upp tränaren (Lou Angotti) från farmarlaget som då skulle bli huvudtränare i Pittsburgh. Jag satt i en kontraktsdiskussion med Pittsburgh. Dom var lite osäkra på hur man skulle bygga laget och kunde inte ge mig något guldkantat avtal. Min agent sa ”Det här är för dåligt och inget vi skriver på.” 
– Tiden gick och det var dags att åka över för att börja träningslägret. Jag kom dit två dagar innan träningslägret skulle börja. Då var materialaren där och en kille från kontoret som jag kände sedan tidigare. Han kom ner och frågade om jag hade tid att träffa tränaren. ”Visst, det är inga problem”.

”JAG VILLE INTE VARA KVAR MED DEN DÄR IDIOTEN”

Representanten från kontoret berättade då för Anders Håkansson att det bästa var nog att även han skulle följa med in på mötet.

– Jag gick in dit och Lou Angotti som jag aldrig träffat tidigare. Det var inget hej utan han sa bara:
– ”Sätt dig där. Jag kommer prata nu och jag vill inte att du avbryter mig utan du lyssnar på vad jag har att säga. Ni européer tror att ni är någonting. Kommer till NHL och ska ha, ha och ha. Du är likadan och har inte skrivit på kontraktet vi gett till dig. Om du inte skriver på kontrakten kommer jag sätta dig med dom sämsta killarna på träningslägret så du kommer be mig att få skriva på kontraktet. När jag har pratat färdigt får du säga vad du vill.”
– Jag satt där och kände mig inte speciellt kaxig. Han gick på väldigt hårt och skulle skrämma mig. När jag skulle säga vad jag tyckte sa han bara ”Jag vill inte höra något, ut!” Då kom den där killen som jag kände ”Det där blev inget bra möte. Gå ner till hotellet så ringer jag dig om en stund”.
– Jag ringde min agent (Mark Perron) och han blev fly förbannad. Det gick två eller tre timmar. Då ringde killen jag kände ”Anders, vi har gjort en deal. Du ska till Los Angeles.” Jag kände ”yes” jag ville inte vara kvar med den där idioten. 

Så det var alltså bara att sätta på sig solglasögonen och resa söder ut?
– När jag tidigare spelat i Los Angeles tänkte jag ”tänk att få spela här, vilket drömställe”. Los Angeles hade börjat sitt träningsläger då jag kom dit. Det var 70 man på det där lägret och dom kastade in mig i en hög och jag märkte att det bara var farmarlagskillar. 
– Då hade dom redan gjort upp att ett gäng skulle upp till Kanada och spela matcher medan mitt gäng skulle stanna kvar. ”Jag ska alltså vara kvar här… shit”. Då kom vår kapten, Terry Ruskowski, och sa ”Anders, kör på bara för saker och ting kommer hända här”.
– Efter en eller två dagar kom dom in och sa att jag skulle till laget i Kanada. Jag och Wes Jarvis åkte upp. Vi båda spelade ihop och båda vara ”penatly killers”. Första matchen spelade vi mot Calgary och jag gjorde mål. Då kändes det bra. 

Lagets stora stjärna var Marcel Dionne. 

– Han var stjärna, men Marcel hade höga tankar om sig själv och gick inte riktigt hem hos killarna i laget. Dom tyckte att han var ego. Självklart var han en duktig spelare, en ”sniper”.

Bernie Nicholls, Jim Fox, Charlie Simmer, Dave Taylor, Brian MacLellan, Mark Hardy, Terry Ruskowski, Marcel Dionne… Ni hade ett väldigt starkt lag.
– Härliga killar. Min första säsong i Los Angeles, efter jul, spelade jag otroligt bra. Allting stämde för mig och jag flög fram på isen, åkte förbi alla. 
– Bernie Nicholls skrattade åt mig. Vi spelade i Vancouver och i numerärt underläge fick jag pucken. Jag körde upp och ner med pucken fram och tillbaka. Jag körde bort en minut och ingen kom i närheten. Bernie bara skrattade. 
– Jag inser efteråt att jag var mer en lagspelare men jag skulle ha varit mer egoistisk. Förmodligen hade det då gått mycket bättre och jag hade gjort många, många mer mål. Jag fick någon knäskada i Los Angeles och opererade menisken efter säsongen. Den hade fransat sig och låg hela tiden och pumpade in vätska i mitt knä. 
– Tränaren sa ”Jag vill verkligen att du är med, kan du?” In till läkaren. Han sög ur vätskan ur mitt knä och sedan spelade jag. Jag höll på så där till säsongen var slut. Jag kände ett enormt förtroende. Sedan blev det tränarbyte. 

”VAR INTE ETT SÅ SMART BESLUT AV MIG”

Pat Quinn tog över efter Roger Neilson. 

– Vi gick inte ihop. Pat Quinn var själv en före detta Philadelphia-back, lite buse, gillade hårda tag och ville att folk skulle kasta handskarna, men det var inte jag. 
– Jag kände att han försökte matcha in andra spelare på min position. Spelare från farmarlaget. Om jag ska vara lite egoistisk så visste jag att jag var bättre än dom killarna. 
– Han var en klassisk nordamerikansk coach. Jag kommer så väl ihåg då han kom till Los Angeles. Alla sa att vi hade fått en jättebra coach. Jag kände ”kul”. Innan hade vi haft en tillfällig coach som heter Roger Neilson. Han gillade européer och då även mig. Sedan kom Pat Quinn… 
– Det lirade inte mellan oss och han uppskattade inte det jag var bra på. Han ville ha något annat. Det började gnissla och jag kände att det var tråkigt. Det var inte ens roligt att gå och träna, det blev motigt. 

Det här var också början till slutet på Anders Håkanssons karriär även om det fanns erbjudanden från andra NHL-klubbar. 

– Roger Neilson ville att jag skulle komma till Chicago. Jag ångrar idag att jag inte gjorde det, men med den här resan i slutet med Los Angeles kände jag ”Ska jag hålla på med det här? Ska det här vara mitt liv? Jag måste hitta något bättre.”
– Jag resonerade med mig själv om att åka hem, göra klart skolan, skaffa mig ett riktigt jobb och ha en annan framtid. När då det här med Chicago kom upp hade jag redan bestämt mig för att åka hem. 
– Som jag sa ångrar jag det för jag tror det hade varit perfekt för mig att komma till Chicago. Både laget och tränaren hade varit perfekt för mig så det var lite tokigt att det blev som det blev. 

Hemma i Sverige var det inte mindre än 14 klubbar som var intresserade av hans tjänster efter tiden i NHL. 

– Varför jag inte nappade på Chicago var samma anledning som jag inte nappade på någon av dom 14 klubbarna här hemma. Jag hade bestämt mig mentalt att jag skulle sluta. 
– När jag ser i backspegeln kan jag se att det inte var ett så smart beslut av mig. Jag skulle såklart hoppat på tåget och åkt till Chicago. Om det inte hade funkat där kunde jag åkt hem för att plugga, men jag gav det aldrig chansen och det ångrar jag. 
– Dessutom har Chicago snyggaste tröjorna i NHL, säger Anders Håkansson samtidigt som han spricker upp i ett leende.

”DÅ HADE VI VUNNIT FINALMATCHEN”

Anders Håkansson spelade inte bara VM 1981, han var även med i Canada Cup senare samma år. Anders ”Ankan” Parmström var coach. För svensk del en ganska misslyckad turnering där Sverige missade semifinalerna efter att endast vunnit en match, den mot Finland. 

– Det var en speciell turnering. Vi hade flera stjärnor med. Börje (Salming) var den stora stjärnan. Sedan hade vi (Anders) Hedberg och ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson). Hedberg körde på, men ”Pröjsarn” var på väg utför efter att haft många skador. Han var med på sina meriter mer än det han gjorde på planen, tyvärr. 
– Jag tyckte synd om honom. Han fick en väldig press på sig att prestera när han inte var i form. Där blev det lite tokigt. 
– Det jag annars kommer ihåg bäst är att jag fick hänga in en puck på (Vladislav) Tretiak. Det var i andra matchen när vi spelade mot ryssarna i Winnipeg. I stort sett var turneringen en stor besvikelse. Det var många saker som spelade in och jag tror att ”Ankan” hade en väldig respekt för dom här meriterade spelarna. Han kunde inte riktigt kravställa mot dom som han kanske borde ha gjort och det saknades någon sorts energi i laget. 

Vid Canada Cup 1984 gick ni till final…
– Då var vi ett lag. 

Hade Leif Boork komponerat laget annorlunda?
– Leffe är en klurig kille. Han tittade bortom ishockeyspelandet, vad vi var för sorts personer. Jag tror att han ägnade mycket tid åt det och var väldigt rätt ute då han komponerade ihop det här laget. Han förstod vilka typer av spelare han behövde för att få en bra helhet. 
– Jag hade en stor respekt för Leffe och jag tycker att han är en väldigt bra kille. Det enda jag tycker var jättedåligt var då han tog bort ”Pekka” (Peter Lindmark) i andra finalmatchen. Han borde ha sett att Göte (Wälitalo) var som ett asplöv då han skulle in och spela mot Gretzky och dom här grabbarna. Göte var körd och helt förstörd innan matchen började. Än idag tror jag att om vi haft ”Pekka” inne från början så hade vi vunnit den finalmatchen. 

Den svenska kedjan med Kenta Nilsson, Thomas Steen och Håkan Loob var en av hela turneringens bästa kedjor. 

– Dom var grymma. Kenta är en humörspelare och han trivdes i det där sällskapet. ”Looben” var en sniper och Steen finurlig. I och med att Steen och Loob var så bra släppte pressen lite på Kenta. Det gjorde att han blommade ut jättemycket och var jätte, jättebra. 
– När folk frågar hur bra Kenta Nilsson var jämfört med Wayne Gretzky brukar jag svara att Kenta var bättre på det mesta. Skillnaden var att Gretzky hade den här enorma vinnarskallen. Han var sämre än Kenta på att åka skridskor, skjuta… Allt det där, men han vägrade att förlora. Han skulle bara göra mål och vinna. Naturligtvis hade han också spelsinne, spelintelligens och var alltid på rätt ställe. 
– Kenta hade alla verktyg i lådan. Sedan var han mentalt snäll. När vi spelade mot Calgary. Efter första perioden fick han inte spela. Jag tänkte ”vad händer?”. Då hade tränaren tröttnade på honom. Plötsligt kunde tränaren skicka ut honom på isen och då kunde han göra tre mål under en period för att han bestämde sig för det. 

FLYGINTRESSET HAR TAGIT ÖVER FRÅN HOCKEYN

Du slutade spela 1986 och nu sitter vi i ert fina hus invid Mälaren i Stallarholmen, hur har livet sett ut efter karriärens slut?
– Jag pluggade färdigt på Tekniska Högskolan, träffade min fru, flyttade hit och vi har tre barn. Efter några år skiljdes våra vägar. Nu är jag tillsammans med Maria. 
– Maria och jag träffades faktiskt i New York 1982. Jag hade precis kommit till Pittsburgh. Vi kom till New York. Då var det en reporter som ville träffa mig efter matchen och göra en story. Reportern kände en tjej och hon hade en kompis som var Maria. Jag följde med reportern till en liten bar nära Madison Square Garden och då var Maria och den här tjejen också med. 
– Han intervjuade oss och sedan började Maria och jag prata. Vi gillade varandra, men Maria hade en kille i Sverige. Hon var i New York som barnflicka och det blev inget mer än så. Allt var väldigt oskyldigt även om vi träffades även nästa gång vi hade match i Madison Square Garden.
– För sju år sedan träffade vi varandra igen. Sedan dess har vi varit tillsammans och det känns jättebra. 

När väcktes flygintresset?
– Det kommer egentligen från min pappa som flög. Jag var med ut till flygfälten och flög. När jag var 15 år började jag segelflyga uppe i Gällivare. När jag bodde i USA tog jag motor certifikat och motorflyger jag bara. 
– Segelflyg är lite tidskrävande medan du med motorflyg kan flyga ut en timme och hem igen. Idag har jag eget flygplan. 

Anders Håkansson renoverar dessutom just nu ett gammalt flygplan. 

– Det stämmer. Ett från 1944, Piper Cub. Det är ett litet spaningsplan man hade vid frontlinjen under kriget. Dom åkte ovanför trädtopparna och tittade vad fiendelinjen var. Sedan hade dom med sig en radiokille i planet som matade koordinaterna till vart fienderna befann sig. Därefter styrdes artillerielden utifrån vad dom såg från luften. 
– Planet jag renoverar kom till Norge efter kriget, sedan Finland och Sverige. Nu blev det nedplockat i beståndsdelar och jag bygger upp det igen. Det kommer bli som det var 1944 med samma målning och allt. 
– Flygplanskroppen är en rörkonstruktion klädd med duk som är lackad i olivgrön färg som den hade under kriget och med autentiska markeringar. Det finns plats för pilot och en passagerare. Piloten sitter i den bakre sitsen och passageraren i framsits. 
– Vingarna är också klädda med duk. Olivgrön ovansida och ljusgrå undersida. Autentiska markeringar med svart-vita band och stjärnor. Motor som skall installeras är en fyra-cylindrig boxermotor på 90 hästkrafter som driver en propeller av trä.

Är du mer flygintresserad än hockeyintresserad idag?
– Absolut är jag det. Idrott i alla former är kul, men jag är inte sådan som sätter väckarklockan för att gå upp och titta på när någonting drar i gång. Jag känner mig ganska nöjd med att titta på sammandragen. 
– Hockey kan vara kul och se på om det är VM, men i övrigt följer jag med lagom mycket, avslutar Anders Håkansson.

---

TV: Studio Oddset Hockey rankar SHL:s bästa målvakter