Läcks speciella resa – till NHL: “Trodde nog inte på mig i början”

Eddie Läck varken draftades eller dominerade under juniortiden. Ändå kan han nu se tillbaka på en framgångsrik med VM-guld och spel i NHL. Här är veckans Old School Hockey:

VAXHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Eddie Läck tog en lite speciell resa till NHL. Han hade svårt att ta plats i Djurgårdens J18, flyttade till Leksand. Blev målvaktskollega med Jacob Markström i Brynäs. Petade en av NHL:s bästa målvakter, tog plats som första målvakt i Vancouver och blev dessutom Världsmästare. En resa som inleddes i Norrtälje några mil norr om Stockholm.

– Uppväxten i Norrtälje var jättebra. Vi var där för bara några dagar sedan och det är en väldig skillnad mot där vi bor nu i USA där vi måste köra våra barn till skolan och allt sådant, berättar Eddie Läck och fortsätter:
– Även nu i Norrtälje är det barn som går hem själva eller med kompisar från skolan. Det var saker jag tog för givet då jag växte upp där, men när jag idag ser resten av världen och allt som händer är det här en positiv sak med Sverige. Att känna den tryggheten man verkligen har här är något jag verkligen gillade.
– Jag kunde gå eller cykla överallt. Det var nära till hockeyrinken och kunde träna när jag ville med en massa olika lag, oavsett om det var 86:orona, 87:orna eller 88:orna. Det var verkligen jättekul.

En av anledningarna till att Eddie Läck ens blev målvakt har kopplingar till Norge.
– Jag började spela hockey när Sverige vann OS-guld 1994 i Lillehammer. Då var jag sex år och Tommy Salo och ”Foppa” (Peter Forsberg) blev mina idoler.
– Hockeyn började först då man var sju år, men min farsa (Janne Vilhelmsson) bönade och bad om jag skulle få vara med dom som är ett år äldre eftersom jag är född tidigt på året (5:e januari).
– Jag började då med 87:orna i stället, men jag var den sämsta skridskoåkaren av alla eftersom alla andra i laget hade gått igenom skridskoskolan och allt sådant. Vi började med målvakter då jag var åtta eller nio år. Då blev det mitt sätt att få vara lika bra som alla i laget, känna att jag hörde till där. Jag var någon.

Gick till Leksand – via Djurgården: “Kände hela tiden att jag var ett steg efter”

Via Lidingö kom Eddie Läck senare hamna i Djurgårdens juniorverksamhet.
– Jag flyttade med farsan från Norrtälje till Lidingö. Vi hade där ett riktigt bra lag i Lidingö. Vi vann cupen första säsongen jag var där. Kom till final andra säsongen och fick spela i Globen.
– Sedan hörde Djurgården av sig då jag skulle spela U16. Alla mina kompisar i Lidingö blev då arga på mig eftersom jag bytte ett år innan dom, skrattar Eddie Läck och fortsätter:
– Det var då Djurgården hade plats för mig och jag kände att jag ville byta och förtjäna min plats innan alla andra kom. Under tiden i Djurgården var jag målvakt tillsammans med (Stefan) Ridderwall samtidigt som vi hade ett jättebra lag där.
– Jag kände att jag hela tiden var ett steg efter Stefan. När det kom fram till att gå till J20 och A-lag kände jag att jag måste flytta någon annanstans och det var då vi flyttade till Leksand.

En i Djurgården som kom att bli en Eddie Läcks bästa vänner och har varit så sedan dess är tidigare Djurgårdaren, Mikael Ahlén.
– Han var i Lidingö då jag kom till Djurgården. Jag kände inte Eddie då, men jag kommer ihåg att vi möttes i slutspelet. Jag tror det var i semifinal och Lidingö hade ”Peppe” Lundh, Greger Hanson, (Mattias) Guter och så vidare. Vi torskade, men sedan kom dom till oss i Djurgården. Jag tror det var i J18, berättar Mikael Ahlén och fortsätter:
– Vi var en jätte tajt grupp. Sedan hade jag lite struligt hemma under uppväxten så jag flyttade hem till ”Wille” (Jan Vilhelmsson, Eddie Läcks pappa) och Eddie. Det måste ha varit andra året i J18. Sedan bodde jag hos dom i Tyresö under två år. Det är därför jag och Eddie har blivit så tajta.
– Innan hade jag även bott med min mamma nere i Katrineholm. Då var jag 11 eller 12 år, men jag längtade hem till mina polare i Salem.

Här växte också en nära vänskap fram mellan dom två lagkompisarna, även om det kunde gå hett till ibland.
– Vi blev som bröder, jag och Eddie. Han är lite retsticka (skratt) och vi var som katt och råtta, men vi hade väldigt kul och spelade TV-spel hela kvällarna, käkade glass och drack vitaminjuice.
– Dessutom är Janne väldigt kärleksfull. Han är snickare och jag jobbade mycket med honom i gymnasiet när vi hade lediga dagar. Bland annat var vi mycket ute på Dalarö och jobbade. Jag fick bära en del kan man väl säga.

Blev det ett steg in i vuxenvärlden för dig?
– Ja, absolut. Studenten och det här kostade en del så jag var tvingen att tjäna ihop lite pengar själv också.

Eddie, hur var första tiden i Leksand?
– Den var jättekul och första gången jag flyttade någonstans själv. I början bodde jag i en av lägenheterna som ligger mitt emot rinken.
– I mitt första kontrakt hade jag 5000 kronor i månaden. När första lönen kom fick jag en chock. Den var bara på 3 800 kronor eftersom det var skatt. Det hade jag ingen aning om att det skulle vara, skrattar Eddie Läck och fortsätter:
– Mamma och pappa hjälpte till med hyran i Leksand så jag hade kvar lite pengar till mat och allt sådant. Det var en grymt rolig.
– Tanken var att jag bara skulle vara med A-J hela säsongen, men Leksand hade jättemånga skador så jag var uppe med A-laget hela den säsongen. Jag spelade mest matcher med A-J, men satt på bänken i A-laget.

David Åslin (lagkamrat i Leksand):
– Eddie har betytt mycket för mig personligen och är en väldigt nära vän till mig och familjen. Vi har gjort mycket roligt tillsammans. Som hockey spelare och lag kamrat var han alltid glad och spred ett lugn och glädje. Jag och Eddie tävlade alltid mot varandra och ville alltid vara bäst. Han är en fin vän.

Petade Belfour – fick sitt stora genombrott

Eddie Läcks karriär gick snabbt uppåt och framåt då han kom till Leksand och med spel i Hockeyallsvenskan redan första säsongen. Stora genombrottet kom under hans andra säsong i dalaklubben.
– Jag tror inte att jag tänkte efter kring att det gick så snabbt allting. Det var mer att allt bara hände. Jag tänker aldrig tillbaka på grejer utan det har alltid varit ”vad är nästa steg?”
– Det kanske kändes som allt gick snabbt när jag nu kollar tillbaka på det, men när jag var inne i det kändes det som att det gick för långsamt. Jag ville fram snabbare.

Säsongen 2007/08 flögs dessutom en av NHL:s bästa målvakter genom tiderna, Ed Belfour, in.
– Jag var lite sur över det i början eftersom jag ville spela. Det hade gått väldigt bra för mig under början av den säsongen, men när han väl kom och jag fick lära känna honom som person, se vad jag kunde lära mig av honom tror jag bara att det var positivt för mig.
– Vi båda fick en riktigt bra relation till varandra och han är en grym kille. Verkligen professionell. Ingen annan fick slipa hans skridskor, Det var bara han, uppvärmningen… Allt. Det var många grejer jag lärde mig av honom och som jag utnyttjade i slutet av min karriär.

Hur tog Ed Belfour att han blev petat i slutet av kvalserien?
– Jag vet inte. Det är svårt att veta om det var en petning. Jag tror att vi förlorade första två matcherna och sedan fortsatte förlora efter det att serien vände och då var det nästan kört.
– Det blev en bra läropeng för mig att få känna på att spela några kvalmatcher.

När hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY frågade Ed Belfour hur han minns Eddie Läck och sin tid i Leksand sprack han upp i ett stort leende.
– Jag hade en bra tid i Leksand. Folket där var väldigt vänliga mot mig och behandlade mig ”first class”, verkligen på ett underbart bra sätt. Jag minns när jag kom till Leksand och var på min första match. Då hade man gjort en stor örn som täckte en hel läktare. Den var väldigt vacker.
– Alla i Leksand förstod hockey. Så var det även i när jag spelade i Blackhawks, alla fans levde sig verkligen med i matcherna och hade en stor passion för hockeyn. Det var verkligen speciella fans i Leksand och jag älskade verkligen fansen och det sätt som dom visade sin passion för laget.
– Det var en kul säsong. Jag lärde känna många nya vänner där Eddie blev en god vän och kollega. Att bo och spela i Leksand var en väldigt bra erfarenhet för mig. Jag önskar bara att vi hade vunnit kvalserien.

Känsliga flytten – till Brynäs: “Hade inte blivit bäst behandlad”

Efter säsongen 2008/09 valde Eddie Läck att lämna Leksand och i stället göra den känsliga flytten till Brynäs. Något som uppmärksammades en hel del även om lagen låg i olika serier.
– Säsongen efter Ed Belfour kom Jere Myllyniemi in. Jag kände att jag hade en jättebra säsong och det året, skulle jag ha börjat spela i kvalserien tror jag att vi skulle ha gått upp.
– Vi hade först Thomas Kämpe som tränare och här förlorade vi första fyra matcherna innan jag tog över i målet. Tre matcher in i kvalet hade Christer Olsson och Niklas Eriksson tagit över som tränare. Skulle dom två fått varit med från början hade vi antagligen gått upp.

Fick du skit av Leksandssupportrar när du lämnade?
– Det var lite, men jag tror att dom också kände att jag inte hade blivit bäst behandlad. Jag spelade tillräckligt bra för att få spela.
– Kanske att det var lite surt att jag gick till just Brynäs, men det var inte direkt mitt val utan det var mer att dom var intresserade. Jag kände också att jag ville spela i elitserien.

Här blev Eddie Läck alltså målvaktskollega med Jakob Markström.
– Jag och ”Markan”, skrattar Eddie Läck och fortsätter:
– Han går som en röd tråd genom hela min karriär. Vi blev jättebra kompisar där och, igen, jag ville spela mer. Jag förstod samtidigt att ”Markan” var en fantastisk talang. Så som ”Markan” spelade i Brynäs spelade han nästan lika bra som Henrik Lundqvist i Frölunda.
– Det var svårt att klaga när jag satt på bänken och hade en sådan kille framför mig. Jag fokuserade på att jobba hårt tillsammans med Pekka Alcén för att hela tiden bli bättre och sedan ta över säsongen efter då ”Markan” skulle åka över till NHL, men då åkte jag också över.

Du var inte draftad, hur kom det sig att Vancouver ville ha över dig till i första hand Manitoba i AHL?
– Vi fick ett samtal då jag var hemma hos morsan (Mia) från agenten, Pontus Norén. Han sa
– ”Vancouver är intresserade. Du kommer få det här kontraktet och du har till imorgon bitti på dig att bestämma dig”.
– ”Jaha…”
– Många tyckte att det var för tidigt för mig att åka och allt sådant. Jag hade inte heller etablerat mig i elitserien, men kände samtidigt att det bara var en målvakt som hade etablerat sig i NHL utan att ha spelat i AHL och det var ”Lunkan” (Henrik Lundqvist).
– ”Monstret” (Jonas Gustavsson) etablerade sig snabbt, men fick ändå spela lite i AHL. Alla målvakter som åker från Sverige behöver spela lite i AHL innan dom får chansen i NHL. Då tänkte jag att det var lika bra att ta den här chansen nu. Jag visste såklart inte heller om den här chansen skulle komma igen. Om jag spelade bra i AHL så skulle jag redan ha hoppat över ett steg.

Fick chansen – efter tre år i AHL: “Min puls var uppe i 192”

Det blev tre säsonger i AHL innan chansen kom att ta steget upp i NHL, men det fanns aldrig något tvivel hos honom att fortsätta jaga platsen i NHL och han tappade heller aldrig tålamodet.
– Det blev först två säsonger i AHL och sedan lockout tredje säsongen. Den säsongen började jag riktigt, riktigt bra. Sedan fick jag ont i andra höften.
– Jag visste att Cory Schneiders kontrakt skulle gå ut och mitt gick från ett tvåvägs till ett envägs. Det gjorde att jag visste att jag skulle få chansen nästa säsong. Då kände jag att det var bättre att ta operationen direkt så jag i stället skulle vara redo till min första NHL-säsong.
– Det var nog vad som var jobbigaste, första operationen, eftersom jag inte visste om jag skulle komma tillbaka eller hur kroppen skulle kännas.
– Dom trodde nog inte heller på mig speciellt mycket i början i AHL, att jag var skadad.

Trodde dom inte på dig?
 – Nej, det var mer ”Du har lite ont, ta några piller och spela”. Jag sa att jag inte ens kunde gå och vad skulle jag då ut på isen och göra.

Hur minns du idag NHL-debuten?
– När vi spelade första matchen hade vi hjärtslagsräknare på oss. Vår fys-tränare sa att under nationalsången var min puls uppe i 192.
– ”Var du nervös eller?”
– ”Ja, lite…”
– ”Din hjärträknare var på 95 %:s maxpuls”.
– Debuten var jättekul och allt det här med att få uppfylla min dröm.

Säsongen 2013/14 etablerade sig Eddie Läck i NHL. Som målvaktskollega hade han då Roberto Luongo. Dessutom fanns två före detta brynäsare i organisationen, Jacob Markström och Joacim Eriksson.
– ”Markan” kom tillbaka efter utomhusmatchen då Luongo blev trejdad. Under mina två säsonger i Vancouver spelade min bästa hockey sett över hela karriären. Att få spela i NHL och så nära jag kom fansen, lagkamraterna och egentligen alla var klart det som gjort att jag känt mig som mest hemma i Vancouver av alla ställen jag spelat på där borta.
– Jag hoppades på att få stanna där en längre tid, men det blev något annat i stället.

Två personer Eddie Läck gärna lyfter fram från sin tid i Vancouver är Daniel och Henrik Sedin.
– Två grymt bra killar. Speciellt för mig och alla svenskar. När jag kom dit till min första ”training camp” kände jag inte någon. Då tog dom hem mig på luncher och middagar.
– Hela det laget var oerhört bra på att få alla att känna sig hemma och det var otroligt många ledare i det laget.

Trejdades till Carolina: “Det var jobbigt”

Inför säsongen 2015/16 kom han i stället bli lagkompis med bland andra Victor Rask, Elias Lindholm och Joakim Nordström i Carolina.
– Det var jobbigt att bli trejdad. Jag kände mig så otroligt hemma i Vancouver och vi hade pratat om att förlänga kontraktet. Det blev till slut att jag var lite för dyr. Dessutom hade då Vancouver Ryan Miller på sex miljoner om året.
– Jag hade velat stanna om jag kunnat, men när du kommer upp på den nivån är hockey även en business. Då var jag bara tvungen att göra det bästa av situationen.

Hur fick du beskedet att det var dags att packa ihop grejerna i Vancouver och flytta till Carolina?
– Det var på semestern då jag satt och käkade frukost. Då var det några som sa att jag hade ett missat samtal från ett Vancouver-nummer. Samtalet hade kommit tre på morgonen i Vancouver så jag förstod att det var något som hänt.
– Jag ringde upp numret och då var det Trevor (Linden, President of hockey operation) som svarade. Då var det ganska klart för mig var som var på gång. Han pratade och pratade medan jag bara ville att han skulle säga vilket lag som det blev, skrattar Eddie Läck och fortsätter:
– Han tackade också för den tid som varit, önskade mig lycka till och så vidare.

Kände du en besvikelse över att du inte blev kvar i klubben?
– Jag satt nästa 48 timmar vid telefon och det blev mycket att snacka med folk och en del intervjuer, samtidigt som jag försökte lista ut vad det var för ställe som jag kommit till.
– När allt det var klart hade jag en lugn middag. Då kände jag att jag landade i allt och började i stället se fram emot ett nytt äventyr.

Trivdes du bra i Carolina?
– Ja, jag trivdes bra där, men inte lika bra som i Vancouver. Jocke, Rasken, Elias och jag bodde alla i samma hus. Vi åkte till rinken tillsammans och hade svenska tacokvällar, vilket var grymt.
– Carolina var ett oerhört ungt lag också. Jag spelade inte heller lika bra som jag gjorde i Vancouver.

Minnena av vännen, Johnny Gaudreau: “Full av livsglädje”

Det blev ett kort stopp i Calgary och sedan New Jersey. Den 29:e augusti chockades NHL och egentligen hela hockeyvärlden av beskedet att Johnny Gaudreau och hans bror Matthew Gaudreau avlidit efter att blivit påkörd av en bilist då bröderna var ute på en cykeltur. Det dessutom dagen innan deras syster skulle gifta sig. Eddie Läck blev nära vän med Johnny Gaudreau under sin korta period i Calgary, men höll också kontakten med under honom åren
– Första dagarna var det bara chock. Nu har det gått ett par veckor, men jag har ändå svårt att ta in det, säger Eddie Läck som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
– Det har varit jättejobbigt. Jag har pratar med Micke Backlund, han var där på begravningen… Det har känts som varje nyhet som kommit ut gjort det jobbigare och jobbigare. Allt det här med hans barn och familj.
– Det är svårt att förstå att livet kan ta slut så hastigt för någon som honom. Han levde verkligen livet till fullo och jag känner en enorm saknad.

Hur nära vänner hann ni bli under din korta tid i Calgary?
– Vi bodde i samma byggnad, åkte till rinken tillsammans och satt bredvid varandra i omklädningsrummet. Det är verkligen förunnat att jag fått lära känna honom. Det är bara supertragiskt att det tog slut nu.

När vi Eddie Läck att beskriva Johnny Gaudreau som person spricker han först upp i ett leende.
– Han var likadan som person och hockeyspelare. Glad hela tiden. Väldigt explosiv och verkligen full av livsglädje.
– Sedan har jag såklart hört alla historier om honom och det var verkligen så att han satt i omklädningsrummet och käkade godis och drack en cola mellan perioderna. Han var så otroligt talangfull som hockeyspelare, men även väldigt talangfull i livet. Verkligen en stor solstråle som inte alltid tog livet allt för seriöst.

Med tanke på det du berättar, var han lika viktig vid sidan av som på isen i Calgary?
– Ja, så var han. Det var också sådana spelare jag drog mig till när jag spelade eftersom jag också var en sådan i omklädningsrummet. Alltså som gillar att ha kul.

Eddie Läck har såklart även spelat mot honom.
– Min enda slutspelsserie jag fick spela var mot just Calgary. Vi åkte ut direkt. Det var han och Mike Ferland i Calgary som gav oss mesta problemen.

Eddie Läck och Johnny Gaudreau har, som sagt var, hållit kontakten även efter att deras vägar skiljts åt på isen och omklädningsrummet.
– Ja, men det var några månader sedan jag senast pratade med honom. Han trivdes fantastiskt bra i Columbus. Det kändes som att han verkligen hade hittar rätt.
– När jag spelade med honom var han ung, singel och tyckte det var kul att vara ute. Nu hade han verkligen utvecklats som person till att vara den här familjemannen som han var då han dog.

Hur väljer du att minnas din vän, Johnny Gaudreau?
– Bara med ett leende. Som jag sa tidigare så känner jag att det är fantastiskt förunnat att fått spendera tiden som jag gjorde med honom, avslutar Eddie Läck med ett leende.

Smärtan – och slutet: “Jag hade så otroligt ont”

I en intervju 2019 men hockeysverige.se berättade Eddie Läck om han tuffa tid med ideliga höftproblem.
– Jag måste ändå säga att operationer och skador är en del av sporten och att vara elitidrottare. Det som tagit mest på mig är att jag velat så mycket, men inte kunnat få ut det.
– Så fort jag känt mig lite bra har jag fått bakslag och varit tvungen att vrida höften på ett annat vis för att ens kunna åka skridskor. Det har blivit ett extra moment hela tiden i stället för att ”nu ska jag bara stoppa pucken”. Nu har det varit ”först ska jag göra det här, sedan ska jag stoppa pucken”. Det är vad som varit jobbigast för mig.
– Jag har alltid varit en målvakt som spelar mycket med känsla och att kunna kriga där ute. På något vis har jag kommit ifrån det lite och det har blivit för mycket tänkande där ute. Det har inte fungerat för mig.

Om vi backar tillbaka på ditt avslut i NHL, hur ser du på det idag?
– Jag hade så otroligt ont på slutet. Det var mycket nervskador i andra höften och jag var tvungen att vrida den på ett sätt då jag var på isen för att ens kunna spela. Då tappade jag lite av den glädjen jag kände då jag var som bäst.
– Jag kunde inte längre spela som jag gjorde på uterinken på Lidingö. Sista två åren, det var då jag kände att det gick över till att vara ett jobb. Att det krävdes så mycket annat jobb med stretchning och allt sådant bara för att kunna spela.

Tog VM-guld 2017: “Största jag vunnit”

På tal om just glädje, inför VM 2017, ringde Rikard Grönborg Eddie Läck hemma i Raleigh och frågade om han var sugen på att göra sin landslagsdebut i stora sammanhang.
– Det var så otroligt kul att få spela ett VM. Det här var ytterligare en dröm jag hade hemma i Sverige under uppväxten och som som nu blev uppfylld. Jag hade såklart kollat mycket Tre Kronor på TV och att då få dra på sig tröjan och spela ett VM var fantastiskt. Att sedan få vinna var otroligt.

Inledningsvis var Eddie Läck och Viktor Fasth målvakterna som skulle vakta svenska målet i VM, men under turneringens gång anslöt dessutom Henrik Lundqvist från New York Rangers.
– Vi fungerade grymt bra tillsammans. Det var kul för mig även om jag bara spelade en match under VM.
– När ”Henke” kom, ungefär samtidigt kom även (William) Nylander och (Nicklas) Bäckström. Då kände vi verkligen att vi hade en chans.

Vad betyder VM-guldet för dig idag?
– Det är största jag vunnit så det är något jag kollar tillbaka på med glädje. Jag har sagt det även i många intervjuer där borta, att få komma hem, representera sitt land, men också spela med killar jag växte upp med och samma typ av bakgrund, att dessutom få vinna med dom är få förunnat.

Det blev bara en VM-turnering för Eddie Läck. Inte heller något spel i OS.
– Jag var trea eller fyra vid Junior-VM. Sedan var jag fyra vid något OS, men en turnering och en vinst, det tar jag, skrattar Eddie Läck.

Hur ser Eddie Läcks liv ut idag?
– Nu bor vi i Arizona, har två barn (familjen sitter bordet bredvid och äter lunch) och driver en mäklarfirma där.
– Det är jättemånga kanadensare, speciellt från Vancouver, som kommer ner och köper fastigheter med mig. Jag trivs verkligen med livet och allting nu. När jag tänker tillbaka hade det varit kul att spelat några år till, men jag är jättenöjd med där jag nu är i livet och få se mina barn växa upp. 

Några av citaten i artikeln kommer från tidigare intervjuer med hockeysverige.se och Ronnie Rönnkvist. 

TV: De vinner SHL – enligt spelarna