Nyckelspelaren i Tegs galna bragd – Old School Hockey Kjell-Rune Milton

Han var med och förde upp lilla Teg i högstaserien 1967, bland mycket annat. I veckans Old School Hockey berättar den tidigare storbacken Kjell-Rune Milton om sin framgångsrika karriär, som involverade både landslagsspel och spel i högstaligan – med tre klubbar.

En av svensk ishockeys stora backar under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet var Kjell-Rune Milton från Umeå. Han debuterade i högsta serien 1967 med Tegs SK och fortsatte spela allsvenskt med både Modo och Västra Frölunda. Efter det vart det två säsonger i tyska Kölner innan han avslutade med spel i Bäcken, Djerv (Norge) och Lerum. Efter tiden som spelare var ”Mille” tränare för Göteborgs TV-pucklag, U18-landslaget och ett par klubbar i Göteborgstrakten.

”Mille” förresten, när fick han det smeknamnet?
– Jag fick smeknamnet under min tid som pojklagsspelare för tegs SK och varför har jag ingen riktig förklaring till förutom att det har med mitt efternamn Milton att göra, berättar den idag 69-åriga före detta storbacken som alltså inledde karriären i Teg SK och fick där bevittna rivaliteten mellan hans klubb och Björklöven och Sandåkern. Tidigare hade även Holmsund varit starka inom hockeyn i stan.
– IFK Holmsund hade ingen hockeyverksamhet då utan det var bara en fotbollsklubb. Det var i första hand hockeymässigt matcherna mot IFK Umeå som var dom heta drabbningarna.
– Det var Umeälven som särade våra klubbar åt och det var en härlig rivalitet mellan oss. Sandåkern var visserligen uppe i allsvenskan, som det hette då någon säsong (1969/70) men det var aldrig samma rivalitet.

Varför föll valet på just Teg SK för dig?
– Det var ett naturligt val eftersom jag bodde bara 200 meter från planen där Teg spelade. På den här tiden hade Teg bättre ungdomsverksamhet än vad IFK Umeå hade och det pojk- och juniorlag som jag spelade med i Teg var till 45-50 procent det lag som senare tog oss upp i Allsvenskan.

Arkivbild.

Det var säsongen 1966/65 som den då 17-åriga backen debuterade för Teg i det som då hette Division 2.  I laget fanns blivande storspelare som John Slettvoll, som då hette Andersson, och den duktige målvakten Sten Andersson. Säsongen 1968/69 sker bragden då Teg går upp i allsvenskan.
– Visst var det en bragd att ”lilla Teg” gick upp i högsta serien. Vi hade fått legendariska Hasse Svedberg som tränare i Teg och hans erfarenhet var det vi behövde däruppe.
– Vi vann vår kvalgrupp före Strömsbro (samt Traneberg och Rönnskär). Jag tror vi blev klara för allsvenskan i näst sista omgången då vi slog Traneberg hemma i Teg med 10-2 (Milton gjorde fyra mål).

Vad minns du bästa av själva debuten i allsvenskan mot Leksand borta?
– Själva debuten minns jag inte, men det var stort när till exempel Leksand, som hade Nisse Nilsson och (Folke) ”Totte” Bengtsson i laget, kom till Teg för att spela eller när AIK med ”Honken” (Leif Holmqvist) och Bert-Ola Nordlander var på besök.
– Jag hade själv inte ens sett en landskamp tidigare utan bara hört talas om dom här grabbarna så hela första året i allsvenska var fantastiskt kul och nytt.

Följer du klubben idag någonting?
– Nu är det tyvärr dåligt med det. När Teg var i allsvenskan följde jag väl med ganska bra. Men eftersom jag flyttat ifrån Umeå och laget ligger längre ner i systemet så tappar man kontakten en del.

TRE KRONOR-DEBUT

Det blev en Tre Kronor-debut.

Samma säsong som Teg går upp i allsvenskan får Kjell-Rune Milton göra debut i Tre Kronor.
– Visserligen var jag med och vann TV-pucken, men det var aldrig tal om att jag skulle spela i något juniorlandslag.
– Vi kvalade mot Rönnskär och juniorlandslagets förbundskapten, Svante Granlund, satt på läktaren och tittade eftersom dom var på läger där samtidigt. Efter matchen frågade Svante mig om jag ville ansluta till juniortruppen.
– Det gick väldigt bra för mig under Junior-EM i ryska Yaroslavl och på hösten samma år ringde Arne Strömberg och frågade om jag ville åka med och spela med Tre Kronor.

Milton debuterar mot Östtyskland i Berlin som backkollega till Nils ”Nicke” Johansson i en match som slutar 2-2.

Det blev spel för dig i inte mindre än fem VM-turneringar. Var höjdpunkterna dom två på Hovet 1969 och 1970?
– Det var två fantastiskt roliga turneringar och jag tror det var 1969 som vi slog tjeckerna två gånger (2-0 och 1-0) men förlorade mot Sovjet. ”Honken” var fantastisk i dom här matcerna.
– För min personliga del så tror jag att VM 1974 i Helsingfors var den bästa turneringen spelmässigt. Det var turneringen där (Ulf) ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och en finne (Stig Wetzell) fälldes för dopning.

Vilken är din kanske mest minnesvärda eller bästa match med Tre Kronor?
– Vi vann mot USA med 10-4 i VM 1969 och jag gjorde tre mål. Det är väl kanske en av mina bästa eller roligaste matcher med Tre Kronor.

LÄMNADE FÖR MODO

I Modotröjan.

Kjell-Rune Milton kom att stanna i Teg ytterligare en säsong trots att han var landslagsspelare och laget åkt ner i tvåan. Men till säsongen 1969/70 lämnar han klubben för spel i allsvenskan igen. Ny klubbadress blev dock inte IFK Umeå/SSK (idag Björklöven) utan Modo.
– Hade jag gått till ”Löven” så hade jag varit en svikare, skrattar Kell-Rune Milton och fortsätter:
– Modo var ett ganska naturligt val och jag tror att dom hade runt sju spelare i Tre Kronor vid den här tiden, så det var rätt val tycker jag.

Vad betydde den nu avlidne Carlaber ”Kabben” Berglund för din övergång, han var väl bland annat assisterande förbundskapten för dig några säsonger?
– Det stämmer. ”Kabben” var en föregångare vad det gällde träningsmetoder. Framförallt lärde han mig vad viktigt det var med sommarträning. Visst påverkade det även mitt val av klubb när han fanns i Modo och att jag kände honom från Tre Kronor.

Efter tre säsonger i Modo så lockade storstaden Göteborg, var det av hockeymässiga skäl som du i första hand valde Västra Frölunda?
– Både och. Jag hade en förfrågan om att åka över till NHL och spela för Vancouver Canucks det året. Det var ganska nära att jag skrev på, men det var bara sexton lag i NHL då och det var inte helt givet att man skulle få spela så jag valde att stanna hemma.
– Jag kände mig ändå mogen att ta ett nytt steg i hockeykarriären och då passade Frölunda mig bra.

Vem blev din backpartner när du kom ner till Västra Frölunda?
– Först var det Lars-Erik Sjöberg, som var en härlig färgklick. Det gällde att passa sig så man inte åkte på en tryckare själv fast vi spelade i samma lag (skratt). Sedan var det Roger Bergman ifrån Kiruna.

Fanns du med i det planet som störtade i Hedesunda utanför Gävle när ni var på väg till match mot Brynäs?
– Nej, jag satt i planet bakom och när vi gick ner för landning i Gävle så visste vi att våra kamrater hade störtat i skogen utanför Gävle.

FLYGKRASCHEN

För att hockeysverige.se:s läsare ska minnas vad som hände så följer här en mycket kort sammanfattning:
Västra Frölunda hade bokat två Cessnaplan till sin borta match mot Brynäs torsdagen 13 februari, 1975. Det första av planen är på inflygning till flygplatsen i Gävle när båda motorerna slås ut. Piloten, Reijo Junno, lyckades styra ned planet i skogen utan att krossa det helt. Ingen hade överlevt om planet hade gått ner med nosen först men Junno fick det att buklanda och den enda plats som blev ordentligt intryckt stolen bredvid pilotens. Där hade, sekunderna innan motorn börjat hacka, målvakten Krister Sterner (själv pilot faktiskt) suttit, men han hade rest sig och satt nu bland övriga passagerare.

Tack vare piloten Reijo Junnos manöver så omkom ingen på planet. Lars-Eric Esbjörs slog höften ur led och ådrog sig lårben och ansiktsskador, Svante Granholm rygg och ansiktsskador, Kjell-Ronnie ”Mackan” Pettersson kött-skada lår, Henric ”Tosse” Hedlund revbensbrott, Leif ”Blixten” Henriksson armbrott och ansiktsskador, Krister Sterner skärsår och Christer Ståhl stukad fot och ansiktsskador.
Dagen innan hade dessutom Mora spelarna Per-Erik Danielsson och Nils-Göran Olsson förolyckats på vägen utanför Rättvik då dom var på väg till regementet där dom båda gjorde värnplikten.

Lars-Eric Esbjörs

Lars-Eric Esbjörs berättar:
– Först hörde jag att en motor började hosta och sedan dog den. Då tänkte jag att vi klarar oss på en motor. Men när den andra började hosta, stånka och lägga av då började jag fundera på vad i helvete det var som hände. Jag satt bakom piloten i den tiosittsiga Cessnan. Dom andra halvsov och jag tror att det bara var jag och Krister Sterner som var vakna.
– När det blev dödstyst tänkte jag att nu jävlar är det bara att sitta stilla, vänta och hoppas att jag klarar mig. Som tur var tog han trädtopparna. Vingarna slets ju av men flygplanskroppen förblev hel fast piloten var fastklämd och skadade sig ganska allvarligt. Efter kraschen såg jag ett hål vid sidan som jag kunde gå ut igenom. Men då märkte jag att det inte var så lätt att gå eftersom höften hade hoppat ur led.
– Någon dödsångest hade jag väl inte. Jag satt bara och väntade på att det skulle smälla. Man trodde att man var Stålmannen och satt där med raka armar. Men dom vart som gummiarmar när det small i trädtopparna. Armarna vek sig givetvis och jag slog näsan och tänderna i pilotens stol.
– Sedan hade jag ena benet ute i gången så jag hade bara vänsterbenet bakom honom. Det var också därför som höften hoppade ur led eftersom jag körde in knäet i ryggen på honom. 

I Frölundas tröja.

Vad är ditt starkaste minne från den här flygolyckan?
– När vi landat i Gävle visste vi att det andra planet störtat men vi visste inte hur det hade gått med våra kompisar. Dom som ville fick åka med en transport ut till olycksplatsen, vilket jag och några till gjorde.
– Det var ganska tufft och vi var alla ordentligt chockade, men här tror jag styrkan med lagidrott kom att visa sig. Vi ville vara med och stötta så gått vi kunde oavsett hur det gått för våra kompisar. Jag tror dom uppskattade att vi kom dit och det var nog även viktigt för oss som inte varit med i planet att få hjälpa till.

Gick det att ha fokus på ishockey resten av säsongen?
– Det var tre eller fyra av killarna som inte kunde spela något mer den säsongen och vi förlorade dom tre matcherna som var kvar, så hockeyn kändes väl inte allt för viktig just då.

Du provade senare på proffslivet i tyska Köln och senare i norska Djerv, vilken av ligorna upplevde du som det spelade den bästa hockeyn i?
– I Norge var det väl si sådär men västtyska ligan höll låg allsvensk klass (dagens elitserie) kan man väl säga. Det var inte speciellt många tyskar i den ligan utan det var främst tjecker, amerikanare, finnar och några svenskar.

Fanns det några andra stjärnor från Sverige under dina år i Tyskland?
– (Stefan) ”Lill-Prosten” Karlsson från Brynäs är var väl den mest kända och han spelade för Krefeld. Stockholmarna Claes-Ove Fjällby och Lasse Starck och någon ytterligare var även där under mina år där.

HYLLAR EN TRIO LEDARE

Kjell-Rune Milton.

Om du får summera alla år du haft inom ishockeyn, vilken är den absolut roligaste spelare du träffat på i ett omklädningsrum?
– Det är så många (skratt). Många av dom jag spelat med var väldigt speciella och vi har alltid haft hög stämning och nära till skratt i omklädningsrummen. Leksingarna var speciella med sitt sätt att vara, Håkan Wickberg och Brynäsarna var speciella med sin inställning, AIK:arna och det gänget med (Anders) ”Ankan” Parmström, (Kjell) ”Skepparn” Sävström hade sitt sätt att vara.
– Ska jag välja en spelare så får det bli Ulf Torstensson. Han är svårt att glömma bort när en sådan fråga kommer upp. Han bjöd alltid på sig själv. En annan var Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson som också alltid höjde stämningen i omklädningsrummet.

Av alla fina ledare du haft genom åren, vem har betytt mest för dig?
– I begynnelsen var nog Hasse Svedberg den ledare som betytt mest för min utveckling. ”Kabben” Berglund lärde mig träna riktigt och sedan får jag inte glömma Arne Strömberg som tog med mig i landslaget.

Hur ser annars Kjell-Rune Miltons liv ut idag?
– Hockeymässigt följer jag idag mitt äldsta barnbarn, Jonathan Haglund, som spelar för Göteborgs IK och självklart följer jag Frölunda hockeys matcher. Privat är jag sedan två år tillbaka en glad pensionär och är daghusse till min dotters lilla Jack Russel.

Avslutningsvis så vill vi veta hur ditt All Star team skulle se ut med spelare som du spelat med?
– Det är enkelt. I mål ”Honken” Holmqvist. Backar blir Börje Salming och (Lennart) ”Lill-Strimma” Svedberg. Uffe Sterner är given center men sedan måste jag nog tänka lite… Anders Hedberg och Tord Lundström får det bli.