NHL-spelaren som blev förbundskapten – Old School Hockey Johan Garpenlöv

Han hade en framgångsrik spelarkarriär – nu är han på väg att få en sådan även som coach. I veckans Old School Hockey möter ni den blivande förbundskaptenen Johan Garpenlöv.

Nyligen utsågs Johan Garpenlöv till ny förbundskapten för tre Kronor. Han kommer tillträda efter säsongen 2018/19 då Rikard Grönborg kommer kliva åt sidan. Tidigare har Garpenlöv berättat för hockeysverige.se om vilken ära han ser in sin nya roll.
— Det känns jättebra. Nummer ett att svenska hockeyförbundet ger mig det här förtroendet känns ju otroligt bra. Personligen känner jag mig otroligt stolt och glad över att leda det finaste vi har i svensk ishockey, Tre Kronor, berättade Johan Garpenlöv för hockeysverige.se.

Den före detta SHL- och NHL-spelaren har under Grönborgs tid funnits med i landslagsledningen som assisterande coach, dessutom var han i början av 2000-talet assisterande i Djurgården. Under den perioden hoppade han även in i samma roll i Sveriges World Cup-lag 2004. Men han har aldrig haft det totala ansvaret.
— Det är en av de tankegångar jag haft under sommaren här. Jag har inte varit huvudtränare förut, kommer jag klara av att hantera den här rollen eftersom jag inte varit det tidigare. Då har jag kommit fram till att jag kan det och klarar av det.
— Sen är det ju så att erfarenhet av att vara huvudtränare, då måste man ju vara det och det har inte jag varit ännu. Det går inte köpa för pengar eller gå någon utbildning, utan du måste helt enkelt kastas in i någon form av huvudtränaruppdrag. Nu råkade jag hamna på den här nivån och då får jag jobba med det.

SKA HITTA SIN STAB

Johan Garpenlöv berättade att frågan om det fanns intresse att ta över rollen som förbundskapten kom redan under VM i Danmark i våras. Då gällde det om det nu blev så att Rikard Grönborg inte skulle fortsätta efter kontraktet går ut 2019.
— Jag tog med mig den frågan och bollade och kände på den under sommaren. Sen nu i augusti blev det på riktigt och vi satte oss ner och kom fram till att jag var rätt man att ta över efter Rikard.

Har du funderat någonting över vilken stab du kommer ha runt dig, man är ju exempelvis nyfiken på om Peter Popovic kommer stanna?
— Det jag har gjort fram till nu är att jag har funderat över min anställning, mitt kontrakt och min tid som förbundskapten. När det är klart så kommer jag sätta mig ner och ta tid på mig och fundera på hur jag vill att det ska se ut. Jag vill ju välja rätt personer med rätt kompetenser för uppdraget de ska ha. Så jag ska ta ett steg tillbaka och fundera innan jag rusar in i något.

Under Rikard Grönborgs tid som förbundskapten har han och hans medarbetare jobbat på relationerna med NHL-spelarna. Förr om åren drabbades ju Tre Kronor av ideliga ”nej tack” så fort det vankades ett världsmästerskap. Nu förtiden är det betydligt lättare att locka dem spelarna över Atlanten och Garpenlöv menar på att det är en nödvändighet.
— Det är nyckeln till framgång i VM. Jag gjorde en liten inventering på kontrakterade spelare i NHL och AHL. Jag kunde räkna till 155 stycken svenska spelare. Det är ett antal hela svenska lag som spelar där borta och de spelarna som spelar där borta brukar vara toppen kvalitetsmässigt. Ska vi ha en chans i ett VM på det där VM-guldet så måste vi få hem spelare från NHL. Så är det.
— Då måste du ha en bra relation och bra kontakt med NHL-spelarna. Det har vi jobbat in nu de här två åren och vi kommer fortsätta med det.

FRÅN NACKA TILL DJURGÅRDEN

Pär Mårs och Johan Garpenlöv kollar i en träning med ”Garpens” gamla lag.

Johan Garpenlöv hade som aktiv en väldigt fin karriär i NHL. Många supportrar till San José Sharks talar fortfarande om åren då han spelade tillsammans med ryska stjärnorna Igor Larionov och Sergei Makarov som den kanske bästa kedjan i klubbens historia. Här ska ni få ta del av hans resan som började i Tyresö och fortsatte sedan i Älta och därefter Nacka innan det blev spel i dåvarande elitserien med Djurgården.
– Visserligen höll jag på med flera sporter parallellt med hockeyn när jag var yngre. Men det har nog alltid varit så att hockeyn har varit sporten nummer ett för mig. 

Efter drygt en säsong i Nackas A-lag, som då spelade i Division 1, värvades Johan Garpenlöv till Djurgården.
– Egentligen var det en ganska naturlig kontakt eftersom Nacka hade ett samarbetsavtal med Djurgården vid den här tiden. Vi unga killar i Nacka fick komma upp och träna med Djurgården på något som liknas vid en ”try-out”. Jag gav järnet när jag väl fick chansen och fick stanna kvar där. 

Vad är dina starkaste känslor från första säsongen i Elitserien?
– Det är så att man alltid vill uppnå nya mål med sin hockey hela tiden. Mitt mål först året var att klara av att spela så pass bra hockey att jag skulle ta en ordinarie plats i Djurgården. Jag var på väg uppåt i karriären då och satte upp nya mål att nå upp till allt eftersom.

FEM MÅL I DEBUTSÄSONGEN

Säsongen 1986/87 var hans första i elitserien och på 29 matcher svarade han för fem mål och totalt 13 poäng. 

Hur bemöttes du som ung ny spelare i Djurgården av veteraner som Håkan Södergren, Tommy Mörth, Thomas Eriksson, ”Roffe” Ridderwall, Jens Öhling med flera?
– Det var lite av den ”gamla skolan” i Djurgården då, skrattar Johan Garpenlöv och fortsätter:
– Det gällde att visa vad man klarade av innan du accepterades. Dom som var informella ledare för laget då var hårt jobbande spelare som Stefan Perlström, Thomas Eriksson och ”Pelle” Göransson. Så fort man inte jobbade hårt på träningar eller match så var dom killarna där och drev på. 

Innan tiden i Djurgården fick du vinna TV-pucken med dina lagkamrater i Stockholm. Vad betydde den här triumfen för dig?
– När du är yngre så betyder TV-pucken, landslagsuppdrag etc, mycket som hockeyspelare. Framgångarna ger en positiv kick och det blir ett kvitto på att det du håller på med i rinken är rätt. Så visst blev spel i TV-pucken viktigt för min utveckling, helt klart. 

Du spelade TV-pucken två år och det första året (1983) fanns det blivande stjärnor som Tomaz Eriksson, nu avlidne Bengt Åkerblom, Anders Gozzi med flera. Andra året (1984) tillhörde bland andra Rickard Franzén och Joakim Musakka dom mest namn kunniga. Kan du idag klassa vilken av årgångarna som var den bästa?
– Jag var med både 67:orna och 68:orna som sagt var och vi vann med 68:orna, ganska överlägset faktiskt. Jag tror till och med att vi slog Dalarna i finalen med 7-0, så det laget var kanske det mest överlägsna.
– Men första året då jag spelade med 67: orna så var det kanske ett tuffare lag att spela och slå sig in i. 

Johan Garpenlöv firar ett mål mot AIK.

Åter till Djurgården, vad är din största framgång under åren där?
– SM-gulden! Dom två första, 1989 och 1990 var fantastiskt roliga att vinna. Djurgården hade ett grymt bra lag då. Det tredje guldet -01, var jag inte med på slutet sefterom jag var skadad. 

Om du tittar tillbaka på dom fyra första säsongerna i just Djurgården, vem var den som var svårast att få tyst på i omklädningsrummet?
– (Skratt) Jag vill nog säga att vi alltid hade en jäkligt skön stämning i omklädningsrummet innan och efter träningar samt i samband med matcher. Alla personligheter bidrog med sitt. Sedan vet alla självklart vilka som syntes ofta utåt sett i media, men det behöver inte alltid vara samma personer som håller uppe stämningen inom laget. 

ÖVER 600 NHL-MATCHER

Efter VM-debuten 1990 väljer Johan Garpenlöv att lämna Djurgården och svensk hockey för spel i Detroit. Det kom att bli tio säsonger i NHL, 609 matcher, 114 mål och totalt 311 poäng. 
– Jag draftades av Detroit Red Wings redan 1986, men det var inte den hypen som det är idag kring draften, utan det var mer en dröm för oss spelare som gått i uppfyllelse. Organisationen höll sedan kontakten med mig åren efter men det var efter mitt första VM med Tre Kronor, 1990, som Detroit ville ha över mig till NHL. 

Du, Pär Djoos, Steve Yzerman och Sergei Fedorov fanns alla i laget första året, vad var det svåra i omställningen från Elitserien till NHL?
– Det klassiska, som att när rinken är mindre går allt lite snabbare och alla spelarna i NHL spelar lite tuffare och är lite starkare i kroppen än vad svenska gör och är hemma i Elitserien. Självklart är spelarna väldigt bra i NHL så en viktig del i spelet kom att bli mottagning, passning, rörelse eftersom du inte har samma tid på dig att behandla pucken i NHL som du har i Europa. 

Var det väldigt uttalad rangordning i omklädningsrummet när ni kom över där Yzerman var på topp och ni övriga en bit nedanför?
– Steve Yzerman var en superstjärna när jag kom till Detroit och det fanns ytterligare några till i laget. Men jag upplevde aldrig någon speciell rangordning bland spelarna i Detroit eller någon annan av dom NHL-lag jag spelade för mer än att dom som var bäst i laget fick mest istid.
– När väl pucken släpptes ville alla som var i laget vinna och dom som ville vinna mest just den kvällen spelade mest. Så är det i Sverige också så det var inget annorlunda tycker jag. 

Johan Garpenlöv i Atlanta. Foto: Bildbyrån

Det blev två säsonger i Detroit Red Wings, fyra i San José Sharks, fem i Florida Panthers och en i Atlanta Thrashers. I vilken organisation trivdes du bäst?
– Jag trivdes mycket bra i alla organisationer där borta och det var väldigt bra kamrater i alla lagen. Men visst hade jag väldigt fina år i både Florida Panthers och San José Sharks men även den första organisationen jag kom över till, Detroit Red Wings, betyder något extra.

Tiden i San José Sharks blev speciell för Johan Garpenlöv. Där fick han spela i en kedja med Sergei Makarov och Igor Larionov. Den så kallade GLM-kedjan

Makarov berättar för Old School Hockey:
– Larionov, Kasatonov, Fetisov och jag blev kvar i NHL länge, trots att vi inte var så unga när vi åkte över dit. Att då få chansen att spela med Igor igen var givetvis väldigt trevligt. Vår kedja hade nog en ganska stor del i att vi redan första säsongen i klubben tog oss till Stanley Cup-slutspelet och slog ut Detroit Red Wings. Johan var en väldigt bra spelare som passade in i mitt och Larionovs sätt spela hockey.

STANLEY CUP-FINAL

Johan Garpenlöv:
– Vi spelade en europeisk hockey med mycket puckkontroll. Det var inte bara att dumpa in pucken och köra som man var van med från NHL. Gjorde man det så fick man Makarovs svarta blick på sig och då kom ofta Larionov framglidande vid nästa avblåsning och sa att så där skulle vi inte spela i den här femman.
– En annan viktig orsak till vår framgång var att vi hela tiden fick spela med samma backpar bakom oss, Sandis Ozolins och Jeff Norton. Det gjorde att vi fick kontinuitet i det spel som vi ville spela. Det var en del konflikter med tränaren Kevin Constantine om hur vi skulle spela innan han insåg att det var bäst att lämna oss européer i fred och låta vår femma spela på det sätt som passade oss bäst.
– Det var ju fantastiskt kul att spela med Larionov och Makarov i San José, herregud de hade ju varit mina idoler när jag växte upp.

Säsongen 1996/96 fick han dessutom chansen att spela Stanley Cup-final med Florida. För motståndet stod Peter Forsbergs Colorado.
– Vi mötte ett bättre lag, inget snack om saken. På vägen fram mot finalen slog vi ut bättre lag men vi orkade inte hela vägen. Även om Colorado vann med 4-0 i matcher var det ganska jämt till och från, men ”Foppas” gäng var bättre än oss, inget snack om saken.

Av dom coacher du hade där borta vem satte dom största spåren hos dig?
– Den coach som lärt mig mest som spelare är Lindy Ruff. Honom i Florida Panthers och vi förstod varandra väldigt bra. 

ÅTERVÄNDE TILL DJURGÅRDEN

Varför valde du att återvända hem till Sverige och Djurgården inför säsongen 00/01?
– Vi hade precis flyttat till Atlanta säsongen innan. Jag och familjen hade beslutat att vi antingen skulle stanna där eller flytta hem eftersom mitt äldsta barn skulle börja skolan. Atlanta kunde inte ge besked om dom ville förlänga med mig så då beslutade jag i samråd med familjen att tio år i NHL fick räcka så vi flyttade hem till Sverige och Djurgården. Men hade jag fått chansen hade jag nog gärna spelat ytterligare några säsonger i Atlanta. Samtidigt respekterar jag att den liksom många andra organisationer ville föryngra sitt lag. 

Var Djurgården ett givet val?
– Ja eftersom aldrig kunde tänka mig att spela någon annanstans än i Djurgården, säger Garpenlöv som bara kom att spela 29 matcher i sin återkomst efter det att han skadat en axel. Trots två operationer så blev aldrig axeln i speldugligt skick och karriären avslutades på ett trist sätt. 

Med Tre Kronor blev det VM-guld både 1991 och 1992. Om vi börjar med guldet 1991, vad gjorde just det här laget så unikt?
– Oj vilken svår fråga, men vi hade en bra mix av gammalt och ungt sen var det fantastiskt många bra ishockeyspelare i det här laget med en grym inställning där alla ville vinna till vilket pris som helst. 

Vem var lagets viktigaste kugge det året?
– Det är väldigt många spelare som gör viktiga saker för laget när man vinner ett VM-guld givetvis. Men det går inte att blunda för en spelare som Mats Sundin som gör så många viktiga mål för oss under turneringen. 

UTDÖMDA – MEN VANN VM-GULD

Hur firades guldet på natten i Åbo?
– Det firades som det ska göras, med många alkoholfria alternativ ute på stan i Åbo hela natten, skrattar Johan Garpenlöv. 

Foto: Bildbyrån

Inför VM 1992 ställde Tre Kronor upp med det sämsta svenska VM-laget någonsin enligt media. Hur påverkades ni spelare av den sågningen?
– Det är alltid så att media tror att bara för att man inte har en massa kända namn på pappret så kan man inte vinna någonting. Men det handlar i första hand om att få ihop gruppen och bygga ett lag under en ganska kort tid. Vi fick en tuff start i turneringen 1992, men vi jobbade vidare och i slutändan var vi i ett starkt lag som rättvist vann guldet. 

Efter en knackig inledning med bland annat förlust mot Tyskland och bara 0-0 mot Italien vände allt och ni gick hela vägen fram till guldet, hur viktiga var förbundskaptenerna Conny Evensson och Curt Lundmark för dom här framgångarna?
– Conny och Curre är skickliga ledare men jag kan inte peka ut att just tack vare något speciellt som dom gjorde så vann vi guld. Conny var väldigt bra på att ge varje femma förtroende och låta oss lösa hur vi skulle spela.
– Sedan fanns Conny alltid med i bakgrunden och hjälpte till att styra upp spelet. Men jag tror att den största anledningen till att vi vann 1992 var att det var flera spelare som inte kanske var så kända, men blommade ut just under den här turneringen som till exempel Peter Forsberg. 

Tommy Söderströms betydelse?
– Ska du vinna något stort så är det viktigt att ha en bra målvakt och det var Tommy Söderström.

TAR UT ALL STAR-LAG

Du var även med i Canada Cup 1991 och World Cup 1996. Är det stor skillnad rent organisatoriskt på dom turneringarna jämfört med ett VM?
– Nej, inte mer än att det ligger på en annan tidpunkt på året så alla spelare finns tillgängliga. Kanada blev boven i dramat för oss i båda turneringarna. I Canada Cup 1991 var vi chanslösa mot dom med i World Cup 1996 så var det riktigt nära att vi slagit ut Kanada i semifinal. Det var i alla fall två fantastiska turneringar att få ha varit med i. 

Avslutningsvis, hur skulle ditt All Star team se ut?
– Då vill jag vara med själv! Jag har spelat med så sjukt många bra spelare under åren så det här blir svårt. Som kedjekompisar så vill jag välja dom två som jag fungerat bäst tillsammans med istället för dom kanske bästa. I San José spelade jag nämligen i en kedja med Sergei Makarov och Igor Larionov och det var en riktigt hit för mig. Men sen kanske Mats Sundin, Peter Forsberg, Steve Yzerman eller Kelly Kisio varit bättre men men
 Backar får bli Nicklas Lidström och Börje Salming och målvakt John Vanbiesbrouck.