Modos stora guldkapten

Old School Hockey – Per Svartvadet

I dag kan vi räkna med storpublik i Fjällräven Center i Örnsköldsvik eftersom en av Modos största spelare genom alla tider, Per Svartvadet, kommer att hyllas genom att få sin tröja upphissad till taket i arenan. Old School Hockey blickar tillbaka på en karriär som bjöd på både framgångar och motgångar.

Per Svartvadet elitseriedebuterade för Modo redan säsongen 1992/93. Den sista matchen spelade han för klubben 2010/11, alltså 18 säsonger senare. Under de 18 säsongerna hann Svartvadet dessutom med fyra säsonger för Atlanta Thrashers i NHL.
– Klart det är stort. Att få tröjan hissad är inget som man direkt gått och drömt om. Det är ju mer att man har drömt om att spela hockey i Modo och få komma till NHL. Att få tröjan i taket och att aldrig någon ska få använda mitt nummer har jag aldrig ens haft i tankarna, säger han inför eftermiddagens ceremoni i Fjällräven Center.

Vi inleder dock Per Svartvadets hockeyresa i Sollefteå eftersom det var där han växte upp.
– Det var toppen att växa upp där och vi hade en sportgeneration födda i mitten på 1970-talet som var riktigt duktiga i både hockey och fotboll.
– Sollefteå är en mindre förening som låg i toppen av gamla division 1 norra som det hette då och vi var väl upp i allsvenskan någon sväng också. Jag fick spela i många olika ålderskullar så man fick bra med istid.

Vilka idoler eller förebilder hade du själv i gamla IK Polar som senare blev Sollefteå Hockey?
– Det var självklart några killar i Sollefteås lag, men jag var ofta och kollade på Modos matcher eftersom det bara är nio mil i mellan. Där fanns det många bra spelare som exempelvis Michael Hjälm, Lars Byström och de här killarna som man tyckte var lite extra bra.
– Anders Huss är precis som jag från Sollefteå, men han stack till Brynäs ganska tidigt. När alla andra i Sollefteå flyttade till Modo flyttade han till Brynäs.

Varför valde du själv just Modo?
– Det bara rullade på i den åldern. Jag var så pass duktig att man fick vara med i TV-pucken och då fick jag frågan om att komma till hockeygymnasiet i Örnsköldsvik. Då hoppade man på det och sedan blev det juniorlag och A-lag.
– Det var nära att jag flyttade till Leksands hockeygymnasium. Inte för att jag personligen ville det så mycket, men hade Modo inte tagit in mig hade jag gått dit eftersom jag varit på hockeyskolan där i tre år. Nu var Modo ganska raka med att de ville att jag skulle komma dit och dessutom kände jag många från TV-pucken med Ångermanland. Sedan var jag redan då också god vän med Niklas Sundström och Anders Söderberg vilket gjorde valet naturligt för mig.

Foto: Bildbyrån

Säsongen 1992/93 ger tränaren, Kent Forsberg, Per Svartvadet chansen till elitseriespel första gången.
– Kent var den som bland annat värvade killar till hockeygymnasiet på den tiden samtidigt som han då var juniortränare i Modo. Han tog med mig i A-juniorerna direkt och när han sedan tog över som tränare i A-laget tog han med mig dit också.
– Själva debuten var mot Djurgården hemma och jag spelade med Peter (Forsberg) och Markus (Näslund). Jag kände dem killarna sedan förut och det var så pass många unga spelare i laget så det var nästan som att spela i juniorlaget.
– Klart att det ändå var en stor grej och man var ganska pirrig eftersom man sprungit i Kempehallen och tittat på Modos A-lagsmatcher.

Hur upplevde du Markus Näslund och Peter Forsberg vid den här tiden?
– Vi gick till final 1994 och det var då som Markus och Peter åkte runt och ”tokdominerade” trots att de fortfarande hade galler på hjälmarna. Båda var väldigt haussade och gjorde poäng i stort sätt i varje match. De mottogs väl med både kärlek och hat i hockeysverige, skrattar Svartvadet.

Märktes de här berömda vinnarskallarna på både Näslund och Forsberg redan då?
– När jag kom till Modo hade de debuterat och redan då fanns den här vinnarmentaliteten som de satte prägel med ner till våra årskullar och egentligen fram till Sedinarnas (Daniel och Henrik) generation.

Vann juniorfinalen med tvåsiffrigt
Säsongen 1991/92 är Per Svartvadet med och vinner J18-SM-guld med Modo och säsongen därefter både J20- och J18-guld.
– Man ska ju inte kunna vinna en final med 15-2 eller vad vi gjorde, men vi hade landslagskillar rakt igenom förutom på målvaktssidan. Killar som kände varandra bra och som pushade och satte press på varandra.

När kände du själv att ditt genombrott i elitserien kom?
– Mitt första riktiga år i elitserien fick jag inte spela så mycket i serien utan det var först i slutspelet då Martin Hostak blev skadad som jag fick mycket istid.
– Året efter fick jag mycket förtroende av Leffe Boork. Då kände jag att jag kunde ta för mig på den här nivån. Säsongen 1995/96 kan man väl sen säga att jag blev etablerad och när man väl fått smak på en nivå så vill man upp på ytterligare en högre nivå. Egentligen tänker man inte så mycket utan bara kör på.

Modo är i final 1994 där man förlorar till Malmö och 1999 där Brynäs är för starka.

Foto: Bildbyrån

– När vi gick till final 1994 gjorde vi en fantastisk resa då vi slog ut Leksand i kvarten, som var riktigt duktiga och hade ett bra lag med många hemvändande proffs, Tomas Jonsson, (Roger) ”Ragge” Johansson och hela det där gänget.
– Malmö, som vi mötte i finalen, hade ett namnkunnigt och rutinerat gäng som vi inte kunde stå upp mot riktigt.
– När vi mötte Brynäs 1999 hade vi gjort en otroligt bra grundserie och vi hade ett enormt starkt lag. Mot Brynäs i finalen… Jag vill inte säga att vi hade otur, men det verkade inte vara meningen att vi skulle vinna guld. Puckarna studsade fel, vi ledde med många mål borta och borde ha stängt den, men förlorade i stället. Det tog väl energin ur oss och det är väl det här som är tjusningen med idrott.

Coach för finallaget 1999 var Per Bäckman och hans ledarskap hyllas av Per Svartvadet.
– Jordnära, energisk, engagerad som fick med sig gänget att tro på hans filosofi. Det var väl hans grej just det här med att skapa en bra stämning i gruppen och att ge en bra energi till oss killar ute på isen. Just energin är ju vad hockey i grunden går ut på. Det taktiska är annars ungefär ganska lika överallt.
– Jag ser fram emot att träffa Bäckman varje gång. Numera är han landslagstränare för Danmark så man stöter på honom emellanåt.

Blev NHL-spelare 1999
Säsongen 1999/00 lämnar Per Svartvadet Örnsköldsvik och Modo för spel i NHL för Atlanta Thrashers.
– Jag hade redan några kompisar från generationen 1973, 1974 och 1975 där borta, Peter Forsberg, Markus Näslund, Niklas Sundström, Mattias Timander och så vidare. Jag kände mig relativt etablerad i Sverige och hade spelat i landslaget så det kändes som ett ganska naturligt steg att ta när man fick ett avtal med en förening som visade att man trodde på en.

Debuten i NHL, hur minns du den?
– Jag spelade i ett expansionslag så förväntningarna var inte så stora på det gänget. Ny stad, ny förening så det var stort att få göra en NHL-debut som man drömt om sedan man var barn. Att få möta superstjärnor i varje match betydde att du verkligen fick spänna musklerna.
– Själva debutmatchen kan ha varit mot New Jersey Devils och första målet lär jag ha gjort mot Ottawa samma säsong.

Foto: Getty Images

Första säsongen i Atlanta spelade även svenskarna Johan Garpenlöv och Andreas Karlsson i laget liksom tidigare Modo-backen Frantisek Kaberle.
– Andreas Karlsson var i farmarlaget första tiden så det blev inte så mycket att vi umgicks i början. Däremot fanns Garpenlöv där och tog hand om mig och min fru. Han var en perfekt pappa på den här tiden.
– Frantisek Kaberle åkte över samtidigt som jag, men han var i Los Angeles Kings innan han kom till oss. Vi hade spelat mycket tillsammans i Modo. Både jag och min fru var jättegoda vänner med honom och hans fru redan innan vi åkte över till NHL.

Hur trivdes du i Atlanta vid sidan av hockeyn?
– Vi trivdes otroligt bra med allting och det är kanske den bästa tiden i mitt hockeyliv även om jag spelade i ett mindre bra lag.
– En jättefin arena och staden var fantastiskt bra att bo i så jag har bara gott att säga om min tid där. Jag vill uppmana alla som får chansen att åka över dit och spela att ta den.

Mest minnesvärda matchen?
– Jag tror de roligaste matcherna var när jag spelade mot spelare från min generation i Modo. Jag hade ofta en roll där jag fick spela mot deras bästa kedjor och då spelade jag ofta mot Peter och Markus. Det var lite speciellt eftersom vi växt upp tillsammans och känner varandra väl.
– Sedan var det självklart kul att möta Mario Lemieux, Jaromir Jagr och de som var den tidens superstjärnor.

Flyttade hem – och blev svensk mästare
Säsongen 2002/03 blev Per Svartvadets sista i Atlanta Thrashers och NHL. Nygammal klubbadress blev Modo.
– Vi fick barn i den vevan och det blev mycket prat om lockouten som gjorde att jag kände att det var bra vägskäl samtidigt som erbjudandet från Modo gjorde att vi bestämde oss för att flytta hem.
– Så man kan säga att det var lite mer personliga grejer som gjorde att vi tog det här beslutet och det har jag inte ångrat.

Hade du chansen att stanna kvar i NHL om du velat?
– Ja, den chansen fanns och det var även några andra klubbar som visade intresse. Men att flytta någon annanstans med nyfött barn samtidigt som lockouten som alla sa skulle bli långvarig.

Om man kan tala om en jackpot i ishockey så kan man nog säga att Svartvadet fick det säsongen 2006/07. Svensk mästare, vinnare av Guldpucken, Elitserien All-Star Team, bästa målgörare och poängplockare i slutspelet.

Foto: Bildbyrån (Arkivbild)

– Jag tycker trots allt att första säsongen då jag kom tillbaka är min bästa och det kändes som att jag hade utvecklats enormt mycket där borta. Det kändes otroligt bra och känslan var att jag kunde göra mer eller mindre vad jag ville på isen då det var match. Tyvärr bröt jag foten efter halva säsongen och missade resten av matcherna det året.
– När vi vann 2007 hade vi flyt hela tiden. Både jag och laget blev bättre och bättre ju längre säsongen gick. Jag är ingen målskytt eller poänggörare av rang men i playoff gjorde jag rätt saker bra och var i bra form. Jag gillar att vara i fokus och ta initiativ och ansvar så då passar playoffhockeyn mig ganska bra.

Jag antar att du värdesätter Guldpucken relativt högt?
– Man är så beroende av sina medspelare om det ska gå bra och att du ska få en sådan grej som Guldpucken. Nu med facit i hand, när karriären är avrundad så är det en stor grej och ett kul bevis på att man var ganska delaktig i vissa avgörande lägen av säsongen. Så det är något som jag är jättestolt över.

Vad minns du bäst från finalspelet mot Linköping den säsongen?
– Vi kom in ganska fel och förlorade första matchen. Men vi kände väl egentligen aldrig att det skulle vara någon fara eftersom vi hade en ganska bra energi i gruppen och trodde på det vi gjorde.
– Hela tiden fick vi höra att det var många gamlingar och föredettingar i laget. Det var ingenting som vi själva kände utan tvärtom, ju mer vi kommer att få spela ju mer kände vi att det är vi som kommer vara de som avgör finalmatcherna.

Var det en lugn kväll efter ni vunnit guldet?
– Modo har fostrat många duktiga spelare efter guldet 1979. Det har varit nära att vi skulle vinna både 1994 och 1999. Vi och hela klubben törstade verkligen efter det här guldet, speciellt då vi hade fått vittring på det.
– Det var som en bomb briserade och när vi flög hem till Ö-vik var det helt fantastiskt. Vi landade vid ett och överallt var det folk ute på gatorna och det tog väl en timme att åka 300 meter till arenan. Det marschaller utställda två mil utefter E4:an och mottagandet både på flygplatsen och i stan var fantastiskt.
– Folk måste bjuda till vid sådana här tillfällen om det ska bli en sån här fantastisk inramning och det gjorde de verkligen. Det visar vad det här guldet betydde för alla här uppe.

Tarmsjukdom avslutade karriären i förtid

Foto: Bildbyrån

Per Svartvadet spelade i Modo, där han dessutom hela tiden var lagkapten, fram till 2010/11. Då satte tarmsjukdomen ulcerös kolit stopp för vidare spel.
– Jag hade haft sjukdomen sedan hösten efter guldet 2007. Sjukdomen gjorde att jag blev tvungen att ta beslutet att lägga av under säsongen 2010/11, vilket aldrig är kul. Men så är det ibland. Då gäller det att vara ganska jordnära och förberedd på att karriären kan ta slut. Trots allt var jag ändå 35 år då och förstod att det närmade sig ett slut.
– Jag kan fortfarande känna att jag vill fortsätta spela, känna den där nerven, täcka skott och göra mål. Helst vill man väl fortsätta lira hela livet. Jag har ju turen att jobba med mina gamla kollegor i Modo, men det är just det här spelmomentet som jag saknar.

Vad är din roll i Modo idag?
– Jag är en form av ansvarig för juniorlagen och ledarna i lagen samtidigt som jag är lite assistent åt Markus Näslund med de sportsliga grejerna. Dessutom jobbar jag med hockeygymnasiet och juniorerna som spelar i A-laget.

Per Svartvadet spelade 56 A-landskamper, men var bara med i ett VM, 1997 i Finland.
– Jag har bra landslagsminnen enda från debuten och jag fick ett bra förtroende från landslagledningen. På den här tiden bytte man inte så mycket folk så jag fick spela relativt mycket.
– Säsongen 1996/97 var inte mitt bästa och jag var ganska ung. Men det var en kul turnering och vi gick till final mot Kanada. På den tiden avgjordes det efter tre finaler och vi vann den första men förlorade de två andra.

Du spelade även två JVM, vad skiljer det sig mot det riktiga VM?
– Det är inte så mycket egentligen. Skillnaden är i första hand att lagen i senior-VM kan ta in spelare från NHL under turneringen medan du i Junior-VM har bättre koll på vilka du möter.
– Jag hade två bra resor i Junior-VM där vi också föll på målsnöret mot Kanada. Nu fick jag dessutom vara med och spela Junior-VM i Kanada vilket är stort det också.

Sedan tidigare är fem spelare hyllade genom att deras tröjor hissats till taket i Fjällräven Center: Nils ”Nicke” Johansson, Per Lundqvist, Peter Forsberg, Magnus Wernblom och Anders Hedberg. I dag blir Per Svartvadet den sjätte.

Text: Ronnie Rönnkvist