Mannen som byggde upp Leksands IF – Old School Hockey Rune Mases

Förra helgen blev han överraskad med en ceremoni under Leksands 100-årsmatch. I dag får ni möta legendaren Rune Mases, mannen som i stora drag låg bakom Leksands storhetsperiod – blev klubbens första guldtränare.

I dag ska vi gräva oss långt tillbaka i hockeyhistorien.

När man talar om traditioner och anor inom Leksands IF och svensk ishockey är Rune Mases ett namn som faller på mångas läppar. Han spelade tre säsonger i Leksand, men det är framför allt hans gärning som klubbens första guldtränare man minns honom för.

I den här intervjun berättar den nu 91-årige legendaren om sitt mycket framgångsrika hockeyliv i Old School Hockey.
– När jag kom till Leksand 1950 spelade vi på det som i dag är parkeringen till nya arenan. Då var det en grusplan där byggde vi upp en rink på hösten som vi sen tog ner på våren eftersom det var fotbollsplan där på sommaren, berättar Rune Mases.
– Vi bytte om i omklädningsrummen som var till fotbollsplanen på den tiden. Det behövdes inte speciellt mycket utrymme för oss eftersom den enda utrustning vi fick av klubben var klubbor. Skridskor och annat fick vi stå för själva.

Du bodde väl dina första år i Leksand innan du flyttade ner till Hedemora som ung grabb. Var det i Leksand eller i Hedemora som du spelade din första hockeymatch?
– Ursprungligen kommer jag från Rättvik faktiskt. Men min far jobbade inom järnvägen så vi flyttade till Leksand då jag var sex år. Vi jämt uppe på ishockeyplanen och spelade. Det var rena ungdomsgården där då och vi tränade och spelade tre eller fyra timmar om dagen.
– Det fanns ju planer överallt i Leksand då, Noret, Övermo, Ullvi och Åkerö. Med tanke på det så är inte så konstigt att det kom fram så fantastiskt mycket bra spelare i Leksand vid den här tiden. Min första hockeymatch var nog trots allt i Hedemora någon gång kring 1947 eller 1948 eftersom vi hade flyttat dit då tack vare fars arbete.

Classe Westholm från Hedemora spelade för Leksand säsongen 1954/55, hur nära bekanta var ni båda nere i Hedemora?
– Vi var väldigt nära vänner och vi spelade tillsammans i Hedemora SK. Classe ringde och frågade om han fick komma hit upp till Leksand för att försöka ta en plats i laget. Det var den säsongen som jag försökte komma tillbaka efter min sjukdom så vi spelade tillsammans i någon B-lagsmatch det året.
– Classe var väldigt spelskicklig men det gick lite för långsamt. Jag tror att han bara stannade i Leksand under en säsong.

Rune Mases.

Hur kom det upp att du skulle återvända till Leksand som spelare inför säsongen 1949/50?
– Det var tack vare fars jobb igen. Han hade fått tjänst inom järnvägen här uppe i Leksand igen och då flyttade vi tillbaka hit och jag började spela med Leksand.

Hur var träningarna under dina år som spelare?
– Det var med den tidens mått väldigt organiserade. Åke Lassas hade hand om träningarna och dom var hårda fysiskt och med mycket skridskoåkning och passningsträning. Sedan hade vi hjälp av Frank Trottier som jobbade på svenska ishockeyförbundet. Han var upp hit ibland och gav många bra tips och råd om hur vi skulle utveckla och förbättra oss individuellt som spelare.
– Just individuell träning är något som jag förespråkade en hel del under min tid som tränare. Jag kan i dag sakna att man inte har känslan i passningarna och puckbehandlingen. Jag kan inte först hur man kan missa ett pass på en meter eller inte klarar av att ta emot ett pass i fart.

Forwardsbesättningen 1950 bestod av Pelle Jacobson, ”Sigge” Bröms, Ingmar Lysén, ”Stickan” Påvels, Einar Jonsson och Björn ”Lollo” Lassas. Det kan inte ha varit direkt enkelt att slå sig in i laget direkt?
– Bland annat Vilgot Larsson och Åke Lassas var backar, minns jag. Visst var det nervöst i början, men det gick ganska snabbt att komma in i laget även om konkurrenssituationen var ganska tuff. Nu blev det bara tre säsonger i Leksand som jag var tvungen att sluta då jag blev sjuk.

Vad var det som hände?
– Jag drabbades av polio hösten 1952 och låg inlagd på epidemiavdelningen på Falu Lasarett fram till dagen före julafton. Jag var bra spak då jag kom hem igen och när jag väl kunde åka skridskor igen så hade sjukdomen gjort att jag inte hade samma balans kvar.
– Jag spelade någon B-lagsmatch med Leksand, men det fungerade inte eftersom jag inte hängde med längre, snabbheten hade försvunnit. I stället började jag så småningom träna orientering och blev ganska framgångsrik där i stället.

“HANN ALDRIG KOMMA IN I LEKSAND INNAN JAG BLEV SJUK”

Säsongen 1950/51 tar sig Leksand tillbaka till division 1. En serie som man hade fått lämna 1949 efter att bara spelat där en säsong. Allt kom att avgöras i den sista division 2 matchen mot Wifsta/Östrand uppe i Timrå. Leksand vann matchen med 9-6, men en bit in i första perioden ledde hemmalaget med hela 4-1.
– Jag blev utbytt efter första perioden eftersom jag var så nervös, skrattar Mases då han minns tillbaka på den här matchen och fortsätter:
– Det gick väl inte speciellt bra för mig. Efter några mindre lyckade byten bytte dom ut mig och lät i stället Anders Brisell ta min plats. Brisell var ju för övrigt en mycket skicklig fotbollsspelare i IK Brage. Åke Lassas gjorde en hel del mål i den matchen liksom Einar Jonsson, men bäst på planen var nog trots allt Stig Påvels som gjorde en fantastiskt fin match.

Foto: Arkivbild

Var det stor skillnad mellan att spela i division 2 och division 1 vid den här tiden?
– Du kan inte jämföra med hur det är idag. Då var det nästan bara Stockholmslag i division 1, Djurgården, AIK, Hammarby, Nacka, Södertälje, Göta, MP och så vidare. Sedan kom vi, Mora, Gävle och några lag till. Det var inte alldeles enkelt för oss lag utifrån att ta en plats i högsta serien.
– Spelmässigt vet jag inte om man kan säga att det var stor skillnad. Vi spelade ju alltid vår typ av hockey med mycket passningar och bra skridskoåkning och den fungerade väl ganska bra.

Sista säsongen i Leksand kommer du tvåa i lagets skytteliga med sex mål, två mindre än Björn ”Lollo” Lassas. Hur skulle du beskriva dig själv som hockeyspelare?
– Det här en fråga som egentligen andra ska svara på, men jag var väl ganska duktig på att göra mål. Fast jag hann ju aldrig komma in riktigt i Leksand innan jag blev sjuk. Det tar ju ett par år innan du har lärt dig allt kring ett nytt lag.
– Det kändes väl som att jag hade något stort på gång innan jag blev sjuk och det är ganska tråkigt så här i efterhand att inte fått se hur långt det kunde räcka.

Du slog dig in på en tränarkarriär efter dina år som spelare.
– Leksand skickade ner mig på en tränar kurs i Borlänge som en major vid namn Bertil Rönnberg hade. Rönnberg jobbade även senare i Svenska Ishockeyförbundet. Sedan blev det ytterligare kurser i Stockholm och Göteborg minns jag och så småningom kom en förfrågan i fall jag ville jobba på Göteborgs Ishockeyförbund.
– Jag stod varje kväll, oftast i regn, från november till januari i ett hörn av Gamla Ullevi, där dom hade byggt en rink, och tränade alla möjliga lag. Så kom jag bland annat i kontakt med GAIS som var den starkaste klubben i staden då även om Frölunda också var på gång. Dagarna blev lite långsamma där nere och man väntade bara på att få ta spårvagnen från Koltorp där jag bodde ner till träningen.

Inför säsongen 1957/58 hade du tagit över som tränare i GAIS nere i Göteborg. Ni var nya i allsvenskan och du började med att värva Leksands stora landslagsstjärna ”Sigge” Bröms dit ner. Hur reagerade Gösta Mårtas, Pelle Ejendal och dom övriga starka inom klubben på det?
– Det var inte bara ”Sigge” som kom dit utan även Rickard Fagerlund spelade där liksom en av bröderna Adrian (Kjell) från Forshaga och målvakten Hivell.
– Själva övergången för ”Sigge” till GAIS var jag inte alls inblandad i utan det skötte folket över mig.

Hur blev det aktuellt att ta över som tränare i Leksand?
– När jag hade varit i GAIS som tränare under två säsonger fick jag ett brev från grabbarna i laget här uppe som dom hade skrivit ihop på ”Lollo” Lassas fik. Där undrade dom fall jag ville komma upp och träna Leksand i stället. Svårare än så var det inte på den här tiden, skrattar Mases.

Rune Mases och Filip Forsberg.Foto: Jessica Ström

UTMANADE DJURGÅRDEN 1959

Leksand var nära att vinna sitt första SM-guld redan 1959. Inför den officiella publiksiffran, 11 870 åskådare, tog Leksand ledningen med 1-0 genom Stig Påvels, men Djurgården vände och vann med 3-1 och blev svenska mästare. Målskyttar för stockholmarna var Calle Lilja, Kurre Thulin och Lasse Björn.

Hur minns du idag den klassiska avgörande matchen mot 1959 mot Djurgården?
– Det var ju otroligt mycket folk och det publikrekordet slog Leksand först i den här utomhusmatchen mot Mora för några år sedan.
– Djurgården var ensamt i division 1 om att spela med tre kedjor och det kom att vara avgörande som jag ser det. Stig Påvels gjorde 1-0 och strax därefter hade ”Knutte” Knutsson ett mycket bra is-skott som var på väg in i Djurgårdens mål, men räddades på mållinjen. Vi hade bara ledningen i 55 sekunder, men hade vi gjort 2-0 på ”Knuttes” skott då hade det nog blivit en annorlunda matchbild. Nu förlorade vi med 3-1.
– Jag tror att framgången den säsongen kom ur den fina hockeykultur som vi har i Leksand samtidigt som vi hade ett lag med väldigt många bra spelare, Åke Lassas, ”Lollo” Lassas, ”Stickan” Påvels, ”Knutte”, Gunnar Hedbys, ”Sigge” Bröms och så vidare.

När började ni staka ut vägen mot det som senare skulle resultera i ett SM guld 1969?
– Vi hade som sagt var ett bra lag som gick till final redan 1959 och förlorade mot Djurgården med 3-1 Det var första året som jag tränare här i Leksand. Sen fick vi många nya bra spelare som fyllde på laget hela tiden. Mats Åhlberg kom från Avesta, Dan Söderström från Horndal, Kjell Brus nere i Borlänge, Hans Jax i Vikarbyn samtidigt som det kom massor med bra unga spelare under ifrån som Folke “Totte” Bengtsson och Lars-Erik Sjöberg. Men framför allt fick vi ju Nisse Nilsson från Forshaga och hans betydelse för Leksands IF och folket här på orten är inte mätbar.

Hur nära samarbete hade ni i ledararbetet med juniortränaren då, Vilgot Larsson?
– Vi jobbade jättenära varandra och Vilgot gjorde ett fantastiskt arbete med juniorverksamheten i Leksand. Vi hade samma spelsystem i både a-laget och juniorlaget så när vi ville få upp någon kille underifrån såg Vilgot till att han var förberedd.

Des Moroney
Foto: Ronnie Rönnkvist

Vilka viktiga erfarenheter som ledare fick du från Leksands båda utländska tränare Des Moroney och Vladimir Zabrodsky?
– Jag blev tränare redan 1955 och Des kom till Leksand 1963. Han var ju en mycket trevlig pojk och en fantastiskt duktig hockeyspelare. Vi hjälptes åt med träningen och han lärde oss väldigt mycket. Des var ju väldigt tuff i rinken och gav gärna några tjuvnyp för att få igång lite bråk. Allt för publiken Rune, brukade han säga på sin amerikansk-svenska, skrattar Mases.

Hur delaktig var du i Vladimir Zabrodskys ankomst till Leksand?
– Han kom 1965 och stannade till 1967. Då var jag tränare först i Hedemora och sedan i Tunabro. Så jag hade ingenting med Zabrodsky att göra. Jag minns att vi vann serien med både Hedemora och Tunabro vilket är fina minnen för mig.

Hur hittade ni alla dom här ”pärlorna” runt om i Dalarna?
– Vi hade kontakter och folk som hjälpte oss över hela landet. Jag kan berätta om hur vi hittade några av spelarna.

Rune Mases med Dan Söderström och Mats Åhlberg.Foto: Jessica Ström

“VI FÖLJDE EFTER HONOM I MIN BIL”

– Mats Åhlberg var som så att jag och Stig Påvels var ner till Avesta och tittade på en kvalmatch. Vi hade hört och läst om Mats i tidningarna och när vi såg honom spela bestämde vi oss direkt. Han promenerade hem efter matchen och vi följde efter honom i min bil under säkert en kilometer sakta, sakta innan vi åkte i kapp honom och frågade i fall han var intresserad av Leksand, skrattar Mases.
– Sen blev det många långa samtal med Mats föräldrar innan det blev klart. Det fanns ganska många klubbar som jagade honom då.
– När jag tränade Hedemora så hade vi mött Horndal i en match och i deras lag fanns en liten rödmosig krabat som kämpade som en galning. När Horndal skulle spela i Bjursås så bad jag Påvels åka och titta i fall det var något att ha. Påvels sa direkt att han kan vara något och så kom Dan Söderström till klubben.

– En dag ringde det en farbror från Dala-Järna minns jag och sa att dom hade en ung kille vid namn Gunnar Andersson som vi borde ha i Leksand. Jag och Pelle Ejendal åkte dit och gick på ett café tillsammans med Gunnar och den här farbrodern. Så fick vi klartecken för att få en av Leksands bästa backar genom alla tider hit.

Christer Abris.
Foto: Ronnie Rönnkvist

– Bröderna Abrahamsson var också ett kapitel, skrattar Mases innan han fortsätter:
– Vi skulle träffa Thommy i Falun och bjuda på middag. Han kom där stapplande över torget och middagen flöt väl på. Han ville ju till Leksand så det var ganska enkelt att få honom att skriva på. Efter middagen sa Thommy att han hade en bror som var ganska duktig i mål och kunde inte han få prova på att spela i Leksand? Så fick vi alltså en blivande VM-målvakt till Leksand.

“NISSE FICK EN DALAHÄST I ÖVERGÅNGSPENG”

– Hasse Jax var nere i Leksand och spelade juniormatch med Vikarbyn minns jag. Vi var där och tittade och långa stunder höll han själv spelet uppe för sitt lag mot våra juniorer. Så på den vägen upptäckte vi honom.
– Vi hade en materialförvaltare i Leksand som hette Bengt Pettersson, ”Cykel-Pelle” kallade vi honom. Tyvärr har han gått bort nu, men han var ledare i en liten klubb i Borlänge som hette Bo/Do (Borlänge/Domnarvet) och en dag sa han till oss att det fanns en hel kedja där som borde spela i Leksand. Det var Mats Molinder, Stig Anderssonn och Kjell Brus. Jag hade haft alla tre i TV-pucken och självklart fick dom komma hit. Molinder var väl inte så intresserad av att satsa, Stig var fantastiskt bra i fotboll också och valde spel med Brage före Leksand, men Kjelle Brus blev ju en av klubben stora.

Nisse Nilsson.
Arkivfoto

– Nisse Nilsson var också ganska lätt att få hit. Han jobbade på JOFA i Malung då och där hade vi bra kontakter med Henrik Mattsson som var vd. Han ville att Nisse skulle spela i Leksand eftersom det skulle vara lättare för honom att ta sig till jobbet om han bodde här.
– Nisse fick en dalahäst i övergångspeng och han brukar skoja och säga att det var en bra investering för dalahästarna är dyra nuförtiden.

Kom guldet 1969 som en överraskning för dig?
– Nej det kan jag inte påstå. Vi hade ett rätt bra lag och det var egentligen Brynäs och vi i Leksand som var dom starkaste lagen under dom här åren. Vårt mål var att nå fram till Brynäs och vi var nära under många år. Man kan väl säga att vi nådde fram till målet 1969.
– Vi hade en grupp som tränade riktigt hårt och där alla drev på varandra hela tiden. Alla ville framåt i utvecklingen och killar som Åhlberg, Abris, Sjöberg eller Gunnar Andersson sa direkt till om någon annan inte gjorde vad man skulle. Alla blev tvingade att ta ansvar för laget och för sig själv av sina lagkamrater.

I dag talar man ofta om delat ledarskap i båset. Guldåret 1969 var du tillsammans med tidigare storspelaren i Leksand, Gunnar Jönses, ledare för laget. Hur var fördelningen mellan er?
– Den var hur enkel som helst. Med ett så bra lag som vi hade kunde man bara inte misslyckas. Under matcherna var det mest jag som stod vid båsdörren och skötte bytena, men både jag och Gunnar var hela tiden överens om vilka som skulle spela.

Du slutade efter guldet 1969, hur kom det sig?
– Jag slutade som tränare i Leksand men jag jobbade kvar många år inom organisationen i klubben. I dag tillhör jag dom där så kallade experterna på läktaren som gärna har åsikter, haha…
– I dag tränar jag mycket själv fortfarande men jag ser även nästan alla matcher som Leksand spelar här hemma i Leksand.

Rune Mases i båset under jubileumsmatchen.Foto: Jessica Ström