Målskytt, buse, ikon – Old School Hockey Magnus Wernblom

Han var lika känd för sitt målskytte som för sitt humör och sina utvisningar. I Magnus Wernblom fick man allting i ett och samma paket. I veckans Old School Hockey berättar ikonen om sin långa och händelserika karriär.

Modo har fullkomligt öst fram talanger genom åren. Spelare som sedan har tagit vägen över till NHL och där blivit stora stjärnor. Den kanske tuffaste av dom alla kom konstigt nog aldrig hela vägen dit, Magnus Wernblom. I stället blev han en av elitseriens mesta färgstarka och skickligaste spelare mellan 1990 och 2009.

Hockeysverige.se reste till Örnsköldsvik för att träffa Wernblom som idag jobbar på Nordemans Bil någon kilometer från Fjällräven Center.
– Min hockeyungdom i Kramfors? Jag hade världens bästa dagmamma, i mina ögon sett, i Iris Eriksson. Jag var alltid ute och det var alltid idrott. Jag hade en kompanjon som hette Stefan Eriksson. Vi åkte slalom eller bodde mer eller mindre på isbanan. Det spelade ingen roll om det var 15 eller 20 minus grader vi var alltid ute.
– Jag tror jag har med mig mycket av det. Just det här att komma ut och röra på sig samtidigt som jag tror det var där jag skapade mitt idrottsintresse. Nu var jag allätare med skidor, hockey och allt vad det nu var, säger Magnus Wernblom och fortsätter:
– Det var mycket fotboll, pistolskytte, pingis och allt sådant…

Pistolskytte?
– Ja, det var på fritidsgården så jag tävlade lite i pistolskytte också.

Redan som 14-årig talang får Magnus Wernblom debutera i Kramfors A-lag.
– Det var i Division 2 Norra B som det hette på den tiden. Jag var nästan lika stor då jag var 14 år som jag är nu, skrattar Magnus Wernblom och fortsätter:
– Jag var tidig på det viset. Nu gjorde jag inte så många matcher första säsongen (åtta). Det var Kent Själin som tränade oss och som var mycket av Kramfors hockey då. Han tog upp mig, såg mig och gav mig ett jätteförtroende. Det var en början för mig, men självklart har också alla ungdomsledare jag har haft i Kramfors betytt mycket för mig.
– När man spelar i en så liten klubb blev det så att jag fick spela i tre lag samtidigt så matcher fick jag verkligen.

Som 15-åringen gör du 21 poäng på 16 matcher i Division 2. Uppmärksammades det här stort?
– Det är så länge sedan att jag inte kommer ihåg (skratt). Jag hade lite näsa för mål redan då och det är också vad hockeyn går ut på lite grann.

Var det så redan i pojk och juniorlagen?
– Ja, jag gjorde mycket mål redan då.

Hade du samma spelstil då, jag menar att stå framförmål och rota?
– Som jag så var jag stor och stark jämfört med andra killarna som var i min ålder. Jag levde mycket på min storlek och styrka då. Det var ganska enkelt, men sedan blev det värre då jag fick möta killar som var lika stora.

Inför säsongen 1989/90 lämnar Magnus Wernblom Kramfors för spel i Modo, ett ganska naturligt steg för en hockeykille i Ångermanland.
– Det var, precis som du säger, ganska naturligt när man kommer från Kramfors. Jag följde Modo som spelade i elitserien som det hette på den tiden. Det var ortens och Ångermanlands-lag.
– I och med att jag sökte in på Hockeygymnasiet flyttade jag hit till Örnsköldsvik. Då var jag 15 eller 16 år.

Tre ikoner.

Då slussades du in i ett juniorlag som hade spelare som Markus Näslund, Peter Forsberg, Hasse Jonsson och så vidare, hur upplevde du det?
– Det var en ekonomisk kris i Modo då och man bytte ut halva laget. Modo hade inte så mycket val, vilket vi var tacksamma för, för det var väldigt många 73:or, 74:or och 75:or som fick chansen i A-laget i den vevan.
– ”Macke” (Markus Näslund) och Peter (Forsberg) var först. Sedan var det jag, ”Salle” (Andreas Salomonsson) och Hasse Jonsson. Efter det kom ”Timmy” (Mattias Timander), ”Susse” (Niklas Sundström) och hela det gänget. Vi var en hel armé med unga spelare där ett tag.

Det juniorlag som Magnus Wernblom kom att tillhöra skördar givetvis stora framgångar även på juniornivå. Tre säsonger i rad får han vara med om att vinna Junior-SM. 1991 B-JSM, 1992 A-JSM vilket han även får vara med att vinna 1993. I finalen 1992 besegras Leksand i finalen med 15-2 och 1993 Södertälje med 9-0.
– Vi hade någon semifinal (1991) inne på Zinkensdamm i Stockholm. Vi slog Rögle med 8-1, helt sjuka siffror. Finalen spelade vi sedan på Hovet och vann mot Djurgården med 6-3. Det var träningen som lag bakom dom här framgångarna. Mycket var det (Anders) Melinders förtjänst.
– Vi hade en turnering varje dag på hockeygym. Det var som en serie och den var nog viktigare än vanliga serien. Det var verkligen på liv och död. Vi hade lag som spelade tillsammans hela läsåret. Det var tre lag med fem, sex spelare i varje lag och vi hade en tabell och utsåg en vinnare i slutet av läsåret. Den turneringen och den tabellen var jäkligt viktig.
– Jag minns att den första J20-SM jag var med på förlorade vi finalen i sudden (4-5) mot Västerås hemma i ”Kempis” (Kempehallen). Det här måste ha varit 1990. I Västerås spelade Tommy Salo, Patrik Juhlin och Nicklas Lidström. Det här var före en A-lagsmatch. Då var vi 73:or och Västeråskillarna var födda 1970 och 1971. Just den förlusten minns jag väl fortfarande, men samtidigt hade Västerås ett grymt lag.

Peter Forsberg har sagt vi flera tillfällen att det inte var han utan Markus Näslund som var den stora talangen i ert gäng, upplevde du samma sak?
– Peter var liten i växten, men han hade sjuk blick för spelet och en tjurighet redan då. Det är ingenting som han bara slog på utan den fanns hela tiden där, men ”Macke”, som var betydligt större också, hade ett jäkla klipp.

15-2, 9-0, det är inga små siffror,. Vad var det som drev er?
– Det var träningen som gjorde det. Det var inga konstigheter. Träningen var så att du bara skulle tävla.

Hade ni ändå respekt för andra lagen, ni kör ju verkligen över allt motstånd?
– Respekt ska man väl ha för motståndarna, men inte när det gäller… Alltså, klart att du vill vinna. Vi hade drivet hela tiden. Det var sällan som vi slog av på takten och det här fick vi från träningen. Det var bara så och det vart en vana att tävla, vilket jag tror är väldigt viktigt.

Två viktiga tränare/ledare för Magnus Wernblom och hela den kullen av juniorspelare som kom upp ungefär samtidigt var Anders Melinder och Peter Forsbergs pappa Kent.
– Först hade jag Anders och Kent i juniorlaget. Sedan även i seniorlaget. Dom följde oss och tog framförallt hand om den här gruppen. Samtidigt var dom smarta och gav oss morötterna. Det var som att dom stod med ett metspö med en morot på framför hästen (skratt) för att vi skulle ta nästa steg och jobba på. Dom spelade korten bra.

Säsongen 1993/94 blomstrar verkligen den nya unga Modo. Laget som nu tränades av Forsberg och Melinder går överraskande hela vägen fram till SM-final mot Malmö.
– Det var inte många som trodde på oss den säsongen. Vi hade ett ungt lag, men när du kommer in i ett slutspel handlar det om att hitta ”flowet” och den här lilla medstudsen, att få den här härliga känslan, vilket vi fick.
– Jag skulle säga att det var ett silver som jag fick vara med om att vinna med tanke på att det lag Malmö hade var sjukt bra med (Robert) Svehla, (Raimo) Helminen, ”Pekka” (Lindström) och Roger Nordström i målet. Det var lite David mot Goliat.

Modo leder med 2-0 i finalserien, men Malmö vinner sedan tre raka matcher och SM-guldet.
– Malmö hade mer rutin. Dom kunde krångla sig ur greppet på något vis samtidigt som vi kanske blev lite naiva eller för försiktiga. Det syntes att spelarna i Malmö hade varit med längre, så var det.

Magnus Wernblom får avsluta den femte och avgörande finalen i utvisningsbåset tillsammans med Ricard Persson efter ett bråk. Wernblom var också känd för att inte lägga fingrarna i mellan. Säsongen 1997/98 blir han avstängd i åtta matcher.
– Det var hemma mot Djurgården. ”Kuben” (Thomas Andersson) som dömde. Han tog mig på någonting som i min värld inte fanns att jag skulle bli utvisad för. Då brann det till lite för mycket. Det här var mitt dilemma när jag spelade, att jag alltid var på gränsen. Det tog många år för mig att hantera just det där.
– Jag fick en ”tia” på det där och sedan blev det vedhuggning i utvisningsbåset och för det fick jag åtta matcher.

Hur är relationen till Thomas ”Kuben” Andersson idag?
– Till att börja med var inte han populär i mina ögon. Sedan måste jag erkänna att han vart en bättre domare med tiden. Det är stort och jag tycker att han slutade lite för tidigt om man ser på hur domarstandarden är nu, skrattar Magnus Wernblom och fortsätter:
– Vi träffades mycket, man visste vilka som dömde och vad man fick göra och inte fick göra beroende på vem som var domare. Det där lärde jag mig efter ett tag. ”Kuben” ringde faktiskt när jag slutade med hockey och undrade om jag inte skulle bli domare. Jag kunde ju allt skit ha ha… Det var lite roligt faktiskt. Jag träffade honom nyligen nere i Gävle och det finns inga ”hard feelings”. På isen är det en sak och utanför är det en annan sak.

Det är väl inte för sent ännu, ska du satsa på en domarkarriär?
– Nej, för fan inte domare. Jag får fortsätta med att skälla på domarna i stället ha ha…

Leif Boork.

Du säger själv att det här med ditt temperament kunde ställa till problem för dig och laget ibland. Var det något ni pratade om inom laget? 
– Ja, Leffe Boork var otroligt bra för mig i det här när han kom. Han går verkligen in i detaljerna och tar sig tid att förklara och greja. Jag hade många föräldrakvartar med honom. Det här var under min hetaste tid. Leffe hjälpte mig mycket vilket jag är tacksam för. Han är duktig på att prata.

Vad var det ni pratade om i dom här samtalen?
– Att jag skulle kunna backa och inte behövde ha sista ordet, inte göra sista grejen och allt det här. Han har tjatat på mig om det där. Sedan gäller det att inse att bara för en spelare gjort fel mot mig så behöver inte jag ge tillbaka.
– Är man ung, galen och adrenalinet bara pumpar så var det inte så väldigt lätt alla gånger. Leffe lade ner mycket, mycket tid i just den delen.

Blev du en bättre hockeyspelare av dom här samtalen?
– Ja, självklart vart jag det. Framförallt tjänade laget på det i slutändan. Okej att du blir utvisad, men det minsta är att du även ska ha med dig en från motståndarlaget så det inte drabbar ditt lag.

Foto: Bildbyrån

Modo går efter SM-finalen 1994 in en lång och häftig era där laget går till final 1999, 2000 och 2002. Samtidigt som Peter Forsberg, Markus Näslund med flera lämnade för NHL kom nya blivande stjärnor fram som Mattias Weinhandl och bröderna Daniel och Henrik Sedin.
– Det vart en jättekick med hockeygymnasiet och att det var så många som kom fram den vägen. Procentuellt ska det inte gå egentligen att få fram så många från en grupp. Nu vart det en explosion rent ut sagt. Jag tror aldrig att vi får uppleva samma sak igen, att så många spelare kommer fram ur en och samma grupp som kan livnära sig på hockeyn.
– Vi drev varandra hela vägen och får du en bra ”flow” och känsla i det hela och driv runt hela föreningen som det var då ploppar spelarna bara upp, så är det bara.
– Sedan fick vi verkligen chansen, vilket var själva grejen. Sedan ska man veta att hockeyn var helt annorlunda när vi kom upp kontra hur den är nu.

Kan du utveckla det lite?
– Det går betydligt mycket fortare nu. Du ska vara extrem om du ska steget från J20 till ett SHL-lag på en gång. Du behöver ofta ha någon säsong i Hockeyallsvenskan eller någon annanstans först. Steget är större nu än när vi kom upp från junior till elitserien.

Märker du av det med din son Lukas?
– Nu är Lukas i Hockeyallsvenskan, men av andra spelare så klarade (William) Nylander det steget bra, men nu pratar vi alltså om extremkillar. Om du är en spelare som exempelvis jag var, nu var jag också mycket bänknötare, då måste du nog hitta en annan väg till SHL.

I finalserien 1999 är Modo nära att slå Brynäs, men i den femte och sista finalmatchen uppe i Örnsköldsvik vinner bortalaget med 4-2.
– Det är guldet som jag förlorade. Det svider och sitter fortfarande som en kniv eftersom, vi är inte bättre eftersom vi förlorar, spelmässigt och hur serien så ut så skulle guldet varit vårat. Så är det och det är idrott.
– Den finalen svider. Dom andra finalförlusterna känns inte å samma sätt. Då var vi inte i närheten, men just Brynäs är tuff, säger Wernblom som nästan får något svart i blicken.

Vad är det som gör att Brynäs vinner till slut?
– I fjärde matchen, jag har inte sett Tom Bissett på hela jäkla matchen. Sedan gör han tre mål i sista perioden och vänder hela kalaset. Nej, Ronnie, den här finalen jäkligt jobbig att prata om, säger Wernblom fast nu med ett leende.

Mot Djurgården 2000 blir det 3-0 i matcher. Samma sak i finalen mot Färjestad 2002.
– Där var det inget snack både Djurgården och Färjestad var bättre. Att vi tog oss till final då var starkt, men Brynäs var ett helvete rent ut sagt.

Ni är i final fyra gånger mellan 1994 och 2002, men vad fattades för att ni skulle gå hela vägen?
– Det kanske var erfarenheten. Det är en väldig skillnad på seniorhockey och junior där vi vann allt. Många av oss var relativt unga och i slutändan gäller det att ha den här kylan i avgörande lägena, att vara cool. Jag tror att det kan vara avgörande.

Efter 14 raka säsonger i Modos A-lag flyttar Magnus Wernblom inför säsongen 2004/05 till Skellefteå. Där kom han att stanna tre säsonger och var då bland annat med om att spela upp västerbottningarna till SHL.
– Modo skulle göra en nedskärning ekonomiskt. Vi kom helt enkelt inte överens om ett avtal. Då tog jag mitt pick och pack och gick samtidigt som Peo Larsson uppe i Skellefteå var på tårna. Jag var uppe kollade och stan passade mig bra eftersom den en ganska lik ”Ö-vik”. Det kändes bra från första stund där.
– Jag satt nere i stugan, det var en påsk, och trodde då att jag skulle få spela i elitserien med Skellefteå på en gång. Skellefteå mötte Leksand sista kvalmatchen. Om Leksand vann matchen skulle Mora gå upp. Alla vet ju hur relationen mellan Mora och Leksand är. Det var nästan så jag ett tag trodde att Leksand skulle göra självmål så inte Mora kunde upp (Skratt). Nu knöt det sig fullständigt för Skellefteå så det blev Hockeyallsvenskan i två säsonger ytterligare.

Var det långt mellan dig och Modo i förhandlingarna?
– Långt och långt. Det var inte alls dom nivåerna på lönerna som det är idag, men det var en bit ifrån. Modo sa nej och ja sa nej. Då kan det aldrig bli ett avtal, så enkelt var det.

När du nu kom upp till Skellefteå efter 14 säsonger i Modo, var det lätt att ta klubben till sig?
– Ja och jag hade aldrig varit utanför ”Ö-vik” innan om man säger så. Det var jättelätt att ta till sig Skellefteå. Som jag sa är det ganska likt ”Ö-vik” och jag blev mottagen med öppna armar. När det sedan började gå bra och rulla på vart det såklart ännu enklare. Det är en fin och jättetrevlig stad.
– Skellefteå var på gång redan då och hade börjat bygga något vettigt. Det kändes kul att få prova på det även om det var i Hockeyallsvenskan. Att jag gick dit är inget som jag ångrar än idag. Det var en bra resa för mig och jag vart faktiskt en bättre hockeyspelare totalt sett där.

Du fick en väldigt stor roll i Skellefteå.
– Jag kommer aldrig glömma en sekvens. Jag hade väl aldrig spelat boxplay i hela mitt liv. Det kanske hade hänt i någon juniormatch med Modo, men jag visste att när det skulle bli boxplay var det rast, vila som gällde för mig.
– Då kom (Ulf) Taavola in och ville prata boxplay med mig, hur vi skulle spela. Jag växte med det där eftersom det var något roligt och nytt som jag inte hade provat på tidigare. Det fungerade ändå bra.
– Där ser man med nya tränare och olika förtroenden hur viktigt det kan vara för att få en kick i rätt riktning.

Säsongen 2005/06 tar Skellefteå steget upp i elitserien.
– Det var grymt. Vi spelade mot Bofors borta. När vi kom hem efter den matchen… Det var helt fanatiskt.

Vad är det som gör att ni där och då klarar av att ta steget upp i elitserien?
– Nu var det den här kvalserien som fanns då. Den är tuff, allra helst om man kommer från elitserien och ner. Det spelar ingen roll om du inte tagit några poäng tidigare i kvalserien, men möter du elitserielagen så är det en fjäder i hatten att få slå dom.
– Vi avgjorde i näst sista matchen. Det är som jag pratade om då det gäller slutspel, att få ihop gruppen, ”flowet” och få den här känslan i laget att ingen kan röra oss. När den ploppar fram så brukar det gå jäkligt bra. Den känslan fick vi och allt fungerade riktigt bra.

Hur reagerade folket i Skellefteå på avancemanget?
– Det exploderade och var marschaller hela vägen in från flyget till stan. Det är ändå tre mil. Helt sjukt. Vi kom hem sent på natten… Det var mäktigt att få vara med om.

Är det här ögonblicket det största du varit med om som hockeyspelare?
– Ja, så är det, svarar Wernblom snabbt samtidigt som han spricker upp i ett stort leende.

Efter tre säsonger i Skellefteå väljer Magnus Wernblom att återvända till Örnsköldsvik och Modo.
– Det blev en och en halv säsong. Jag spelade en säsong i elitserien med Skellefteå. Jag tror att vi tog 73 poäng. Hade man sagt det till mig innan säsongen så hade jag sagt att det klarade man sig på, men vi fick kvala. Vi klarade oss kvar.
– Hem är ju hem och längtan tillbaka vart stark. Modo vann SM-guld 2007. Det fick jag sitta och se på uppe i Skellefteå. Efter det bestämde vi att nu drar vi hem över.
– Första säsongen hemma blev jättebra. Andra säsongen hade jag tungt, inget snack om det. Jag fick mindre och mindre istid samtidigt som det var en tuff säsong. Lågan slocknade lite och det är den jag har levt på, min glöd, mitt engagemang och inställning till hockeyn. Det var min grej, att spela ”pp” (Powerplay) och så vidare. Fanns inte det här så var jag en ganska medelmåttig hockeyspelare om jag ska vara ärlig.

Magnus Wernblom är en ikon och en kultfigur i Modo.

Tränare under Magnus Wernbloms sista säsong i Modo-tröjan var Harri Rindell.
– Den relationen blev lite kylig. Så blir det alltid i sådana här situationer. Jag tyckte att jag skulle spela men han tyckte inte det och det är tränaren som bestämmer i slutändan. Så är det i lagidrott.
– Vi hade inte så mycket snack utan det var ganska kallt mellan oss, men det var inte hans fel att jag var dålig.

Bestämde du dig under säsongen att nu får det vara nog med hockeyspelande?
– Jag är ganska snabb i mina ryck. Har jag bestämt någonting då blir det så. Om jag tänker på det så här efteråt så har jag aldrig haft något sug tillbaka eller så. Jag gillar hockey och att vara involverad i matcher, men det kan jag även vara som ledare. Men själva aktiviteten, nej den saknar jag inte.

Och du fick ta beslutet själv när det var dags att sluta.
– Ja, precis.

Innan vi avslutar vårt hockeysnack med Magnus Wernblom pratar vi lite Tre Kronor. Totalt blev det 34 A-landskamper, men vi börjar 1993 och Junior-VM i Gävle. Det var där som Peter Forsberg svarade för sju mål och totalt 31 poäng på sju matcher. Alltså ett snitt på 4.43 poäng per match.
– Junior-VM var upplagt lite annorlunda då. Det var en rak serie. Vår finalmatch blev andra gruppspelsmatchen mot Kanada. Vi förlorade den matchen med 5-4. I den matchen gör Peter ett mål i spel tre mot fem.
– Det var rolig resa, men det var lite bittert att vi åkte dit mot Kanada för vi hade ett väldigt bra lag då. Andreas (Johansson) var med då, Niclas Sundblad. Sedan var Peter, ”Macke”, ”Susse” en kedja som presterade något helvetiskt. ”Linkan” (Fredrik Bremberg) var också med liksom Kenny Jönsson.
– Jag gillade aldrig upplägget på den här turneringen, men det var antagligen för att vi bara kom tvåa (Skratt). Kanada hade också ett bra lag med bland andra Paul Kariya.

Vad var det som gjorde att kedjan med Peter Forsberg (7+24), Markus Näslund (13+11) och Niklas Sundström (10+4) kunde dominera på det sätt man nu gjorde?
– Det var kompletta hockeyspelare alla tre. Sedan fick dom kemin att gå i varandra. Alla tre hade sina roller och gjorde det väldigt bra. Vilka skulle inte ha respekt för den femman? Respekten gjorde att femmorna som dom mötte hamnade lite på hälarna. Det blev ”håll i hatten” när dom var på isen.

Spelade du någon gång tillsammans med Markus Näslund och Peter Forsberg?
 – Jag gjorde min elitseriedebut tillsammans med dom. Vi mötte Södertälje borta, tre 17-åriga gallerlirare. Det  var läckert. Det var inte många timmars sömn natten innan. Södertälje var ett bra lag på den tiden.
– Det var ett jäkla liv och man sa att vi spelade med klubborna högt. Det var lite liv i tidningarna om allt det där. Jag fick faktiskt göra mål i min första match (1-1 framspelad av Hans Lodin och Jörgen Eriksson i en match som SSK vann med 7-4). Det målet glömmer jag aldrig, ett slagskott mellan benen på Reino Sundberg.

Åter till Tre Kronor, vad är ditt starkaste minne från den tiden?
– Jag hade en stark säsong när Peter Wallin var ”GM” (General Manager) som tog in nya coacher till varje turnering. Tyvärr var det samtidigt som jag hade problem med mina ljumskar. Jag skulle ha varit med i VM den säsongen, men i stället blev det operation.
– Annars var det en ära att få dra på sig Tre Kronors tröja. Jag var med på den tiden då det fortfarande fanns Vikingarna (B-landslaget). Jag minns att jag hade Torgny Bendelin som förbundskapten och vi var i Holland och spelade. Genom landslagen har jag fått farit runt och sett lite, i Ryssland och så vidare. Det var roligt att få vara med. Speciellt med tanke på den spelstil jag hade. Jag var inte direkt någon lirare.

Det blev inget VM eller OS för Magnus Wernblom, men det är inget han känner någon besvikelse över idag.
– Klart att det hade varit roligt att gjort någon turnering, men du kan inte grina över spilld mjölk som man säger. Det var synd, men så är det.
– Jag har fått var med om och upplevt mycket ändå. Hockeyn är ett speciellt liv och det är svårt att ta sig ur det när man väl är där. På Tv:n idag är det utbud nu som är gigantiskt så är du intresserad av hockey så har du att göra ha ha…

Hur mycket kontakt har du med Peter Forsberg, Markus Näslund, Hasse Jonsson med flera idag?
– Hasse och ”Macke” bor här uppe, men Peter bor nere i Stockholm numera. Vi har någon golftävling ibland eller träffas på arenan. Det blir inte att vi umgås mer än så, men vi hejar och det händer att någon kommer hit och lånar en bil. Vi har bra kontakt även om vi inte umgås nära. Vi vet vart vi har varandra.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Vi sitter nu på din arbetsplats, Nordemans Bil, men sågs även igår kväll tillsammans med Moa, Wilma och Lukas i Fjällräven Center, hur ser ditt liv ut dag?
– Jag har varit här i ett år och säljer bilar. Sedan tränar jag ett J20- elit lag i ”Ö-viks” Hockey. Det är jobb och hockey vilket mitt liv går ut på.

Jag antar att du följer dina barns framfart i hockeyrinkarna?
– Ja. Det blir mycket Live Arena, men det blir mycket krockar när jag är ledare själv. Vi har flera ledare så ibland får vi smita iväg. Vi täcker upp för varandra, avslutar en av svensk hockeys tuffaste spelare Magnus Wernblom.