Abris – Leksands IF:s stora målvaktshjälte

Han är en av Leksands största spelare genom tiderna. Tillsammans med brodern Thommy vann Christer Abris tre SM-guld med Leksand – och blev den enda svenska klubb han representerade.
Här berättar legendaren om tiden i Leksand, WHA-äventyret i USA och alla VM- och OS-turneringar med Tre Kronor.

Thommy Abrahamsson och Christer Abris kom till Leksand 1964, värvade av Rune Mases från Godtemplarna i Falun, och båda bröderna var med och vann SM-guld 1969, 1973 och 1974. Thommy valde dock att avsluta sin tid som spelare i Timrå, medan Christer blev Leksand trogen under hela sin karriär i Sverige.

Från början är faktiskt Christer Abris västerbottning. Jo, det låg till så att tvillingarna föddes i Holmsund, men pappa Kurt Abrahamsson tog med sig familjen och flyttade in på Hyttgatan i Falun eftersom han fick en tjänst inom brandkåren i stan. 

– Vi var inte gamla när vi började med hockey. Jag var inte målvakt från början utan jag och brorsan spelade backar tillsammans. I någon juniormatch hade vi ingen målvakt så jag ställde mig där i målet och tyckte nog att det var ganska intressant, berättar Christer Abris.

Hur var du som back?
– Vi var så unga då haha..
– Vi kom med i a-laget redan då vi var tolv år. Jag spelade väl aldrig som back i A-laget utan det var mera i pojk eller juniorlaget.

Thommy och Christer.Foto: Arkiv

"KUNDE CYKLA TIO MIL OM DAGEN"

I samma klubb och som årsbarn till Christer fanns även Jan-Olov Kroon som senare skulle bli svensk mästare med Leksand. 

– Vi gick i Västra skolan tillsammans men inte i samma klass. Han bodde uppe på Lustigknopp och vi på Hyttgatan så vi umgicks väl inte speciellt mycket vid sidan av att vi idrottade ihop. Han kom till Leksand lite senare än jag och gjorde några väldigt bra säsonger hos oss.
– Minns jag inte helt fel så cyklade vi till Enviken tillsammans vid några tillfällen som träning. På den tiden kunde man ju cykla tio mil på en dag.

Det sägs att du var en duktig långfärdsskridskoåkare i klass med Hasse Börjes. Var det nära att du valde den sporten i stället?
– Hasse Börjes var nog i en helt annan klass. Men det stämmer att jag var ganska duktig och jag har faktiskt två DM titlar som borde varit tre. I det tredje loppet hakade jag i skridskorna när jag skulle glida och föll i stället.
– Jag hade tagit tåget från Falun till Kvarnsveden för att tävla. Pappa och mamma visste ingenting så de blev nog överraskade då jag kom hem med två guldmedaljer.
– Fast det fanns inga tankar på att jag skulle satsa på skridskor. Det var mera så att när man var på "Syris" (planen vid syrafabriken i Falun) var man lite flexibel och ville testa på allt.

TV-Pucken?
– Vi var i Mariestad och spelade, men åkte ut redan i första eller andra rundan. Dalarna hade vunnit året innan och var favoriter till att vinna turneringen igen. Men vi förlorade tidigt mot Södermanland med 2-1 så det är inget av mina större hockeyminnen.

Inför säsongen 1964/65 har Leksand fått upp ögonen för Thommy Abrahamsson. Leksand bjöd in Thommy på lagets upptaktsträff på Restaurang Kullen i Falun. Hemma låg Christer i sin säng nervös och nyfiken på hur det hade gått för brorsan. 

– Jag hade själv inte haft någon kontakt med Leksand utan det var Thommy som klubben var intresserade av. Klockan han ju bli elva på kvällen innan Thommy kom hem och berättade att han sagt åt ledarna i Leksand att han skriver gärna på för Leksand: ”Men då vill jag ha min bror Christer med också.”
– Vi flyttade in i en liten enrumslägenhet med en säng och som transportmedel fick vi dela på en ganska sliten cykel.

Var det flera klubbar som var intresserade av era tjänster?
– Vi jobbade i Orsa en sommar och då tränade vi faktiskt sommarträning med Moras A-lag trots att vi bara var tretton år. Vi fick åka ned till träningen i Mora från Orsa varje dag med "Rövarn" (Kjell Eklind), men vi hörde inget mer från Mora efter den sommaren.

STJÄRNSPÄCKAT LAG

Det var ett stjärnspäckat lag som Christer Abris och hans bror Thommy kom till 1964. "Pära" Karlström var lagets målvakt, "Totte" Bengtsson, "Sigge" Bröms, "Nisse" Nilsson, "Olle-Mapa" Sjögren och Lars-Erik Sjöberg var några av de landslagsmässiga utespelarna. 

– Visst var det stort och en dröm som gick i uppfyllelse då jag fick vara med och träna med Leksand första året. Vi hade enormt mycket mängdträning, något som jag kan sakna hos dagens spelare. Trots allt måste hjärta och lungor ha sitt för att man ska orka.
– Inför första träningen var jag väldigt nervös. Då jag väl stod där och de här stjärnorna sköt på mig var det trots allt inte så märkvärdigt.
– Min första match i Leksand var mot Skellefteå, men fråga mig inte hur det slutade för det minns jag faktiskt inte (Leksand vann med 7-2).

Hur var det att slåss med hetlevrade "Pära" Karlström om målvaktsposten?
– Haha! Ja du, han var hetlevrad precis som jag. "Pära" var en bra kille som jag tyckte mycket om och som jag lärde mig mycket av. Det var ett härligt men ibland lite speciellt gäng. "Nisse" Nilsson sprang i buskarna och gömde sig för att skrämma oss nya och så vidare. En rolig tid med ett härligt lag.

Foto: Arkiv

Efter flera år med hårt jobb vinner Leksand klubbens första SM-guld 1969 efter att ha tagit sig förbi Brynäs i slutspelets sista omgång. Modo-Leksand spelade 1-1 medan Frölunda mycket överraskande slog Brynäs i Frölundaborg med 6-4. 

– Vi hade ett väldigt bra lag den säsongen med "Nisse", "Totte", "Taxen", Sjöberg och så vidare. Sedan gällde det även att ha lite tur också och det hade vi.
– I den avgörande matchen mot MoDo uppe i "Kempis" (Kempehallen) kom Ulf Thors helt fri med mig precis i slutet av matchen Han fick till ett sådant skott som man som målvakt inte vet vart den tog vägen. Det sa "ding ding" bakom mig eftersom pucken tog i båda stolparna och sedan ut igen, men då hade i alla fall jag inte en aning om att vi hade chansen kvar att vinna SM-guld.
– Annars minns jag ju mest då vi åker runt på isen i säkert tjugo minuter och väntar på att det ska plinga på måltavlan från matchen Frölunda-Brynäs. Till slut kom MoDo:s ordförande Thorsten Andrén nedspringande för läktaren och berättade att det var slut i Göteborg och att Leksand då var svenska mästare.

Varför orkade inte Leksand behålla mästarbältet säsongen därpå?
– Nästa guld kom ju först 1973 men varför?
– Jag har nog inget riktigt bra svar på det. Det handlade nästan enbart om Leksand och Brynäs de här säsongerna och det var oftast hugget som stucket vilket av lagen som skulle bli mästare. Fast efter guldet 1969 var det flera av våra etablerade spelare som slutade. "Totte" Bengtsson flyttade till Djurgården, "Nisse" Nilsson flyttade hem till Värmland, "Lillen" Gustafsson lika så och Jan-Olov Kroon till Stockholm för att gå på polishögskolan, men även spela för AIK. Vi hamnade i en generationsväxling där under några säsonger.

Vad tog er hela vägen till guldet 1973?
– Liksom 1969 hade vi ett väldigt bra lag där alla var äregiriga och verkligen ville vinna SM-guld. "Pära"Karlström, som var vår tränare då, hade förberett oss genom att se till att vi var fruktansvärt bra tränade samtidigt som många av våra killar var på väg uppåt i karriären. Halva gänget spelade ju i Tre Kronor.
– Vi vann den avgörande matchen mot Brynäs med 5-4 efter att Dan Söderström gjort tre mål och Mats Åhlberg två. Men den matchen hade kunnat sluta hur som helst.

Guldet 1974?
– Då var vi faktiskt ganska överlägsna och de flesta killarna började nå toppen på sin karriär, så det guldet var mer väntat.

FLYTTADE TILL USA

Efter guldsäsongen 1973/74 blev Christer och Thommy proffs i WHA klubben New England Whalers. 

– Det var efter VM 1974 som Björn Wagnsson frågade om vi var intresserade av att spela där borta. Egentligen var det även denna gång Thommy som organisationen var intresserade av. Men jag gjorde väl en bra insats under VM så det blev intresserade av mig också.
– Vi fattade nog inte vad det innebar att spela i WHA och var nog mest nyfikna på att åka över och testa på att spela där.

Var du tvingad till ett annorlunda målvaktsspel för att lyckas i WHA?
– Ni måste komma ihåg att det var en helt annan målvaktskultur där borta med många väldigt bra målvakter. Fast min spelstil med bra rörlighet och bra skridskoåkning passade bra där borta där rinken var mindre och spelet snabbare. Ibland fick jag ju nästan agera halvback vilket var väldigt annorlunda mot hemma i Leksand men väldigt roligt.

Thommy och Christer i Whalers.Foto: Arkiv

Vilken var din bästa säsong i WHA?
– Det var nog säsongen 1975/76 då jag utsågs till lagets bästa spelare och fick vara med i ligans All Star match. Den matchen var en fantastisk upplevelse. Jag och legendaren Gerry Cheevers delade på målvaktsjobbet och bland utespelarna fanns namn som Gordie Howe och Bobby Hull. Vi spelade inför hela 22 000 åskådare i Cleveland och stod du högst upp i arenan var spelarna på isen som små prickar.
– Det fanns helt andra möjligheter att fortsätta utvecklas som målvakt eller överhuvudtaget som spelare där borta. Det fanns ju bland annat en tränare för varje position i laget och en hel stab kring laget.

WHA var känd som en hårdför liga där det var slagsmål i mer eller mindre varje match. Något som Christer men även gode vännen från Tre Kronor, Leif "Honken" Holmqvist skulle få märka av. 

– Jag minns när ”Honken” spelade i Indianapolis och jag i New England 1976, det blev ett jätteslagsmål. Jag räddade nog livet på honom då jag åkte fram och tog tag i hans tröja och höll fast i stället för att han skulle få stryk av någon buse hos oss. Han trodde att jag skulle slå honom minns jag men jag sa: Ta det lugnt ”Honken” det är ju bara jag, ”Abris” ha ha.
– Varje lag hade tre slagskämpar och jag minns att då vår coach "Rick" Ley höll tummen upp ovanför sargen så var det okej att gå ut och ta en fight. För då stod klubben för böterna. Våra slagskämpar satt bara där och väntade på tecknet och då det kom så brakade det loss ordentligt.

Varför valde du att lämna New England Whalers redan efter tre säsonger?
– Bra fråga! Jag hade en förfrågan om ett femårskontrakt men jag tackade nej. Brorsan åkte över senare men jag stannade hemma. Du spelade sällan vidare i Sverige efter att man fyllt trettio och jag trodde att jag såg slutet av karriären, men jag fortsatte väl spela fram till att jag var trettiofem eller något så det var ju inget bra beslut.

ÅTERVÄNDE TILL LEKSAND

Christer Abris återvände till svensk ishockey och Leksand inför säsongen 1976/77. Han spelade fram till och med säsongen 1981/82 då tränarna i Leksand inte ansåg att det fanns plats för honom i laget längre. 

– Avskedet var tråkigt, men det har jag lagt bakom mig nu. När jag återkom till Leksand hade jag en del otur med skador. Säsongen 1979/80 hade vi verkligen oflyt. Vi hade ett väldigt bra lag men föll mot Brynäs i semifinal.
– Sista säsongen i Leksand var jag inte speciellt bra inledningsvis. Det kändes dimmig på något vis då vi spelade. Jag gick till optikern och han gav mig linser, matchen efter så såg jag ju hela banan och jag började ta puckarna igen ha ha!

Hur föddes idén att bli tränare?
– Jag hade nog alltid varit intresserad av att ge tillbaka till hockeyn av de kunskaper som jag fått av andra tränare genom åren.
– Mora ringde då jag var ute på ett jobb i Idre och frågade i fall jag var intresserad av att träna laget. Jag sa till mig själv "Varför inte? Mora är väl en bra början?" och tackade ja.

BLEV ÄVEN TRÄNARE FÖR LEKSAND

Efter Mora tränade Abris Skellefteå innan han återvände till Leksand. 

– Jag har alltid föredragit att spela en offensiv hockey och jag såg ingen anledning att ändra på det när jag kom till Leksand igen. Leksands styrka har alltid varit skridskoåkningen och att ha initiativet i spelet. Varför stå och vänta på motståndarna och se vad dom ska göra då vi spelar på hemmaplan. 
– När jag spelade var oftast stockholmslagen kaxiga på hemmaplan, men då de skulle möta Leksand på bortaplan så blev dom bra "skitnödiga" då de kom till Borlänge. Dom visste att vi skulle gå ut stenhårt här hemma. Sån är ju hockeykulturen i Leksand och den ska vi vara rädda om och försöka få tillbaka i klubben.

Var det med den filosofin du lotsade Leksand till final mot Djurgården 1989?
– Vi hade mycket glädje i allt vi gjorde. Ishockey måste vara kul annars blir det sällan bra. I dag släpar vissa spelare huvudet i asfalten på väg till hallen för de känner sån press på sig.
– Sedan har jag alltid gillat att lyfta fram ungdomen för det sätter en bra blåslampa på de äldre och mer erfarna spelarna. Talang har vi nog lite till mans allihopa, men det gäller att ta fram den också.
– Visst hade vi lite tjafs inom laget även den säsongen. Men även de äldre killarna tog det här på rätt sätt och jobbade stenhårt i varje match för lagets bästa. Jag är väl inte den som är känd för att vara feg direkt och jag kunde ta den kritik som jag fick.

Mora, Skellefteå, Leksand, Rögle, Malmö, Falun, Hannover och Östervåla blev Abris adresser som tränare. På frågan om det svåraste jobbet så svarar han: 

– Malmö var ett konstigt lag. Många bra äldre spelare som inte ville göra något för laget. Det fanns ingen glädje eller entusiasm bland killarna. Jag har aldrig riktigt förstått varför men nu efteråt så förstår man delvis att laget var på väg neråt de här åren.

Landslagsdebuten?
– Mot USA i Göteborg 1967 och jag delade rum med Hans "Virus" Lindberg. Jag minns inte matchen speciellt väl, men vi hade spelat mot USA dagen innan och vunnit ganska klart. Då stod "Honken" i målet. Den här matchen slutade oavgjort om jag inte minns helt fel. Visst var det nervöst och stort, men då du väl var där ute på isen så var det inte så märkvärdigt. (Matchen slutade 4-4 efter svenska mål av Björn Palmqvist, Folke "Totte" Bengtsson, Lars-Göran Nilsson och Leif "Blixten" Henriksson)

Abris och "Honken".Foto: Arkiv

Du spelade fem VM-turneringar. Det blev silver 1973 och 1981 samt brons 1971, 1973 och 1974. Vilken ser du som din bästa turnering eller vilken var roligast?
– VM 1974 i Helsingfors då jag och "Curre" Larsson delade på målvaktsjobbet. Det var den turneringen som "Lill-Pröjsan" Nilsson fastande för doping och hela det finska laget skrattade åt vår klantighet. Dagen efter åkte deras målvakt, Stig Wetzell, fast för att ha haft samma medel i blodet. Då skyllde Wetzell på att han ätit för många bananer.

OS 1972 i Sapporo?
– Vi hade verkligen guldläge mot Sovjet. OS spelades i en enkelserie och hade vi slagit ryssarna så hade vi stor chans på guldet. Vi låg under med 3-1 en bit in sista perioden då Inge Hammarström gjorde 3-2 och strax därefter så kvitterade Håkan Wickberg till 3-3. I slutet av matchen får "Taxen" (Lars-Erik Sjöberg) ett friläge och chans att avgöra matchen. Han får ner Tretiak på isen men han lägger pucken över. Uj, vad han har grämt sig för den missen. Ryssarna var verkligen i brygga och deras förbundskapten Tarasov hängde ut över sargen och skrek åt sina killar.
– Det blev ingen medalj vid den OS-turneringen och inför OS 1968 i Grenoble blev jag skadad strax innan turnerigen så ”Hasse” Dahllöf från Brynäs fick vara reserv bakom "Honken".

KISSADE I EN PAPPERSKORG

Vid Canada Cup 1976 så stormar det rejält kring bröderna Abrahamsson från Leksand då förbundsbasen Ove Rainer bestämmer att ingen av bröderna får vara med i den trupp som förbundskapten Hans "Virus" Lindberg skulle ta ut. 

– Det sägs att vi inte fick vara med eftersom jag hade kissat i en papperskorg i ishallen i Helsingfors 1974 då jag inte hann fram till toaletten. Skulle jag springa på cementgolvet i stället och förstöra skridskorna så jag inte hade kunnat spela mer den matchen? 
– Hela grejen var barnslig och varken jag eller Thommy fick någon riktigt bra och hållbar förklaring av Rainer varför vi inte fick vara med.

Foto: Arkiv

Vem av alla ledare du har haft under åren har betytt mest för dig?
– Arne Strömberg, tveklöst. Han låg före i allting och utvecklade verkligen hockeyn här i Sverige. Han levde för ishockey och var den som införde målvaktsträning på allvar i landet. Bland annat var den han som tog hit Jacques Plante till Leksand ett år för att utbilda oss målvakter.

Hur ser Christer Abris liv ut idag?
– Det är väl inte att sticka under stol med annat än att kroppen har tagit rejält med stryk. Jag har gjort flera operationer och ska snart in på ytterligare en. Men livet fungerar och det finns människor där ute som har det betydligt värre än jag. På vinterhalvåret så ser jag nästan alla Leksands matcher här hemma i Tegera Arena.