Legendaren som tog den på tennis
Old School Hockey – Vladimir Zabrodsky
I dag firar Tjeckien sin nationaldag. Det uppmärksammar Old School Hockey genom att intervjua en av nationens mest legendariska hockeyprofiler, Vladimir Zabrodsky. 89-åringen, som är bosatt i Solna, berättar bland annat om hur han kombinerade en framgångsrik hockeykarriär med tennisspel på högsta nivå – och inte minst om flykten från kommunistregimen i Tjeckoslovakien.
Nästa år fyller en av gamla Tjeckoslovakiens allra största spelare genom tiderna, Vladimir Zabrodsky, 90 år. Hans hockeykarriär var helt sagolik. Som spelare och spelande tränare för Tjeckoslovakiens landslag blev han världsmästare både 1947 och 1949. Vid OS 1948 ledde han laget till silver och på sina 93 A-landskamper svarade han för otroliga 158 mål. Vid VM 1947 i Prag gjorde han fantastiska 29 mål på sju matcher.
Det närmast unika med Zabrodsky var att han inte bara var en duktig hockeyspelare – utan även framstående i tennis.
– Jag representerade Tjeckoslovakien i Davis Cup kanske tio gånger. Bland annat spelade jag två eller tre år tillsammans med Jaroslav Drobnyinnan han flydde till Egypten och sedan till England. Drobny och jag spelade även hockey tillsammans i landslaget, berättar Zabrodsky för Old School Hockey från sitt hem i Solna utanför Stockholm.
När Old School Hockey/hockeysverige.se får den här intervjun med Zabrodsky är han på väg till den tjeckiska ambassaden dit han är inbjuden till en fest.
– Ni vet i Tjeckien firar vi nationaldagen den 28 oktober eftersom vi blev en självständig republik det datumet. Jag brukar bli inbjuden dit för att fira den här dagen och det brukar vara ganska trevliga fester med mycket prat om ishockey.
– Hockeyn är så pass stor i Tjeckien så många från ambassaden går och tittar när landslaget är här och spelar.
Följer du hockeyn fortfarande?
Foto: Arkivbild
|
– Ja, absolut. Jag ser så många matcher jag kan på tv och när jag har möjlighet åker jag till Isstadion för att se när Djurgården spelar. I våras såg jag många av matcherna i VM på plats i Globen.
– Nyligen var jag även i Prag och tog emot några medaljer och det är alltid väldigt trevligt att komma tillbaka och hälsa på i mitt hemland.
Sprang mellan hockey- och tennishallen
Innan vi pratar ishockey med Zabrodsky så släpper vi inte ämnet tennis eftersom det måste ha varit ganska svårt att kombinera året runt-sporten med att spela landslagshockey.
– Tennis var ingen vintersport vid den här tiden. När ishockeyn var slut så började tennissäsongen och tvärtom. Då var det inte som i dag när både tennis och ishockey spelas mer eller mindre året runt.
Deltog du i exempelvis Wimbledon?
– Jag spelade flera stora turneringar, men aldrig Wimbledon. Den spelades alltid tidigt på året så jag hann aldrig komma i form till den efter att hockeysäsongen var över i slutet av mars.
Vladimir Zabrodsky är född 27 mars 1923 i Prag.
– Jag är född på ön i floden Moldau som rinner genom Prag och där Vinterstadion, som arenan hette, låg. Pappa jobbade i styrelsen på hockeyklubben där och jag var nog lite bortskämd av pappa och fick alltid vara med och spela, haha
– Klubben hette LTC (Lawn Tennis Cercle) Prag och där började jag spela både hockey och tennis eftersom det fanns både en hockeyplan och en tennisplan på nästan samma ställe.
– Däremot bodde vi inte vid hallen utan i ett område lite högre upp i Prag som heter Letná. Där ligger bland annat det berömda Sparta-stadion.
Hur såg din karriär ut som spelare hemma i Tjeckoslovakien?
– Jag spelade för LTC Prag mellan 1945 och 1949, mellan 1950 och 1960 för Sparta Prag och innan jag flydde till Sverige spelade jag med Bohemians i Prag.
Kom på kant med förbundskaptenen
Zabrodsky spelade sexton säsonger i den Tjeckoslovakiska ligan och gjorde 306 mål på 237 matcher. Åren 1947, 1949, 1954, 1957 och 1959 vann han poängligan och mästerskapet sex gånger. Fyra gånger med LTC Prag och två gånger med Sparta.
Även om Zabrodsky hyllades för sitt sätt att spela hockey så hamnade han i olika konflikter och oangenäma situationer under sina år i Tjeckoslovakien. Bland annat sägs det att han hamnade på kant med kanadensaren som var landslagscoach, Mike Buckna.
– Jag kände Buckna mycket väl och vi var vänner. Det var främst två saker som vi inte var överens om. Sista tiden han jobbade som tränare i Tjeckoslovakien hade han hand om VM-laget. Då ville han ta bort oss gamla spelare och ersätta oss med nya oavsett om de var bättre än oss andra eller inte.
– Sedan älskade han en spelare som hette Ladislav Trojak. En jättefin människa och en bra hockeyspelare, men som i princip aldrig gjorde några mål. Vid OS 1948 i St Moritz ville vi att jag skulle spela på ena kanten, Jaroslav Drobny på andra så kunde vi ha Vlastimil Bubnik som center när vi skulle spela den viktiga matchen mot Kanada. Nu valde Buckna i stället att spela med Trojak som center och det resulterade i att vi spelade 0-0 mot Kanada och bara tog ett silver.
Tolv av dina lagkamrater hamnade vid ett tillfälle i fängelse, men du själv sägs ha klarat dig undan fast du var med vid samma tillfälle.
– Ja, det stämmer. Vi skulle flyga till VM i England för att spela. Regimen i Tjeckoslovakien var kommunistisk då och man gillade inte att vi åkte till olika länder för att spela.
– När vi är ute på flygplatsen i Prag får vi beskedet att vi inte får resa dit. Många av killarna i laget blev väldigt besvikna och satte sig i restaurangen i stället. Flera blev lite för berusade och arresterades. Det var nära att även jag åkte fast, men jag klarade mig tack och lov.
Flydde från kommunismen – hamnade i Schweiz
Det fanns de som sa att Vladimir Zabrodsky hade klarat sig eftersom han tjallat på sina lagkamrater. Något som i efterhand kan beskrivas som ett dåligt rykte. Han undkom antagligen fängelse eftersom hans pappa tidigare varit medlem i kommunistpartiet.
Efter en skandal med riggade matcher, där bland annat Zabrodsky anklagades för att ha varit inbladad, höll han upp med hockey mellan 1960 till 1963 innan han gjorde comeback som spelande tränare 1963.
Zabrodsky flydde från Tjeckoslovakien under åren då den kommunistiska regimen hade stängt landet.
– Det var 1965 och jag minns flykten ganska väl. Jag sa att vi skulle fira semester. Hela familjen hoppade in i bilen hemma i Prag och flydde först till Ungern, vidare till Jugoslavien och sen till sist till Schweiz. Vi var tvungna att lämna bilen kvar i Jugoslavien. Där fick vi sedan tag på en ny bil så att flykten kunde fortsätta.
– Vi hade fått hjälp med förfalskade pass och även en viss hjälp med flykten av några svenskar faktiskt. Jag minns hur rädda vi var att tjeckiska polisen skulle förfölja och upptäcka oss, men vi kom fram till Schweiz där min bror bodde och vi fick bo hos honom en tid. Jag minns också att jag även hann ställa upp i en tennisturnering där som jag vann.
Hur kom det på tal att flytta till Leksand?
Foto: Arkivbild
|
– Två av mina bästa vänner var Arne Strömberg och ”Sigge” Eriksson som båda spelade i Matteuspojkarna då men även jobbade åt Svenska Ishockeyförbundet. Jag tror de kontaktade Olle Grundell i Leksand som åkte ner till Schweiz för att övertala mig att komma upp till Leksand och bli tränare.
– Jag var ju en flykting från ett kommunistiskt land då så det var flera länder som var rädda för åtgärder om man lät mig bedriva min verksamhet där. Fast svenskarna var inte rädda för några repressalier och när tjeckiska förbundet hotade med att utebli från Ahearne Cup så svarade bara svenska förbundet: ”Jaha, gör det då”.
Fick Leksand att jobba som ett lag
Mycket riktigt vägrade Tjeckoslovakien att skicka ett lag till Ahearne Cup 1966. Även Sovjetunionen bojkottade turneringen. Ett besked som för övrigt arrangören fick först 24 timmar innan turneringen skulle börja. Redan året efter var sovjetiska lag på plats igen, men det kom att dröja fram till 1969 innan Tjeckoslovakien skickade ett lag igen, då Sparta Prag var på plats.
Kände du Åke Lassas, ”Sigge” Bröms, ”Nisse” Nilsson och Vilgot Larsson från svenska landslaget innan du kom till Leksand?
– Inte speciellt mycket utan mer att jag visste vilka det var. Men då vi väl flyttade till Leksand blev vi nära vänner och träffades en hel del även utanför hockeyn.
– Allt var perfekt i Leksand. Jag var ju självklart tvungen att prata engelska då men det vållade inga stora problem. Den viktigaste uppgiften för mig i Leksand att få alla att jobba ännu mer som ett lag.
Utveckla hur du menar.
– Leksand hade Sveriges kanske bästa spelare vad det gäller det tekniska, men saknade lite av lagdisciplinen och det teamwork som krävs. Fast det fungerade bra ganska snabbt det med och vi fick ihop ett härligt gäng med fantastiska spelare så som Nisse Nilsson och lite mer galna killar som bröderna Christer och Thommy Abrahamsson, skrattar Zabrodsky.
– Mina söner, Vladimir Jr och Jan, spelade juniorhockey i Leksand och utvecklades riktigt bra under de åren som vi var där uppe eftersom klubben hade väldigt många fina ungdomsledare.
– Jan spelade efter Leksand i både Rögle och Djurgården medan Vladimir Jr spelade i Helsingborg.
Skiljde sig den tjeckiska hockeyn mycket från den som spelades i Sverige?
– Nej, det tycker jag inte. Det som skiljde sig var i första hand vad det innebär att vara chef över ett lag. I Tjeckoslovakien var det chefen eller coachen som bestämde. I Sverige fick man ha mera åsikter som spelare vilket jag gillade bättre.
Nisse Nilsson har hyllat dig som en mycket viktig tränare. Hur var det att ha honom under sig som spelare?
– Nisse var ju en fantastisk spelare när han var på sitt bästa humör. Det gällde bara att få honom på det humöret, haha…
– Fick man Nisse till det så var han nog Sveriges bästa hockeyspelare.
Varför flyttade du ifrån Leksand redan efter två säsonger?
– Vi hade bott i Leksand under två år och haft en fantastiskt fin tid med massor fina nya vänner som vi umgicks med. Familjen Millén, Nisse Nilssons familj och många andra.
– Men vi kom från en storstad och att flytta till Leksand var då som att flytta tillbaka i tiden. Fast vi hade fina vänner där så trivdes inte riktigt min fru i Leksand.
Varför just Rögle och Ängelhom?
– Jag var väldigt god vän med Pelle Bergström liksom Arne Strömberg. När Pelle var chef i Rögle hörde han sig för om jag var intresserad av ett tränarjobb där nere. Vi tackade ja och flyttade till Ängelhom.
– Vi kom dit året efter att Des Moroney flyttat därifrån, precis som det hade varit i Leksand. Vi hade ett fint lag med spelare som Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, den amerikanska målvakten Tom Haugh och Kenneth Ekman, ni vet Oliver Ekman-Larssons morfar.
– Jag stannade i Rögle under tre säsonger och startade dessutom en tennisakademi i Ronneby som fortfarande finns kvar. Efter Rögle flyttade vi till Solna 1970 och jag började träna Djurgården samtidigt som jag jobbade som tennistränare i Kungliga Tennishallen. Men min fru ville se mig hemma någon kväll i veckan så jag valde att sluta som hockeytränare.
Bor dina söner kvar i Ronneby?
– Nej, nu bor båda här i Stockholm. Jan jobbar på tennisstadion och Vladimir i SALK-hallen.
Vann VM-guld – i Sverige
Vladimir Zabrodsky vann sitt första VM-guld redan 1947 i Prag före Tre Kronor och Österrike. Hans andra VM-guld vann han på svensk mark.
– På Stockholms Stadion 1949. Vilken fin turnering det var. Bästa minnet från själva turneringen var självklart att vi vann. Men det kom att betyda extra mycket för mig personligen eftersom jag var spelande coach för laget.
Var det en bra inramning kring själva turneringen?
– Ja, det var ett fantastiskt intresse. Jag minns att det var så mycket människor kring vissa matcher att folk klättrade över staketet för att få en chans att se matcherna.
– Ni vet för oss i Tjeckoslovakien så har alltid matcherna mot Sverige varit väldigt intressanta. Ofta då vi spelade träningsmatcher mot varandra och oavsett om vi spelade i Tjeckoslovakien eller här i Sverige så vann vi oftast ett möte var. Så jämt var det mellan lagen. Den viktigaste segern för oss mot Sverige var ändå vid VM 1949 då vi vann med 3-0 och blev världsmästare.
– Efter VM 1949 lämnade jag LTC Prag för att spela i Sparta. Den var arméklubben i Tjeckoslovakien då. Jag blev inte tvingad att spela där utan de frågade helt enkelt om jag ville komma över dit.
Vladimir Zabrodsky valdes 1997 in i IIHF:s Hall of Fame och hans sista stora turnering med Tjeckoslovakien var vi OS 1956 i Cortina.
Text: Ronnie Rönnkvist
Den här artikeln handlar om: