Legendaren – Old School Hockey Börje Salming

Han är en av de allra mest legendariska idrottsmännen Sverige någonsin fått fram. I veckans Old School Hockey berättar självaste Börje Salming om sin makalösa karriär.

Många har kallat honom den störste hockeyspelaren som Sverige har fått fram, vi talar alltså om en av två bröder med rötterna i Salmi-by, Börje Salming. Det är få, om ens  om det aldrig gick över gränsen och blev till personangrepp eller påhopp.
– Jag togs emot hur bra som helst när jag kom till Brynäs. Visst var det ibland ganska hårt, men det var för att alla verkligen ville Brynäs bästa och för att vi hela tiden skulle bli bättre. Det var ett jäkligt bra gäng grabbar och sedan hade vi Tommy Sandlin som tränare och han såg verkligen till varje spelares bästa.
– Det accepterades inte att man höll igen på träningarna eller tvåmålet, utan då small det direkt. Alla ville vinna jämt och det kanske var därför Brynäs var så bra under de här åren.

Det sägs att en av fredagsunderhållningarna i Gävle under den här tiden var att åka till Gavlerinken och se dig och din bror Stig slåss på träningarna.
– Vi hade en så kallad öppen träning för publiken och det hade säkert kommit två-tretusen dit för att se oss träna. Tommy Sandlin hade delat upp oss i svarta och vita laget och efter slutsignalen blev det ett jäkla slagsmål mellan mig och brorsan. Jag minns att Tord Lundström kom ut och sa åt oss att sluta, men vi slogs vidare, så han släckte belysningen och gick hem.

Foto: Arkivbild

Börje Salming debuterar i Brynäströjan säsongen 1970/71 hemma i Gavlerinken mot Södertälje med att förlora med 5-6. Därefter följer en makalös svit där Brynäs inte bara vinner nästan alla matcher utan man slog bland annat Skellefteå med 19-1 och Heffners med 14-0. Totalt gör Brynäs 128 mål i grundserien som är mer än dubbelt så många som tvåan Södertälje. Brynäs förlorar bara två matcher i slutspelet och kunde åter titulera sig svenska mästare. Guld blev det även säsongen 1971/72 efter att ha vunnit SM-slutspelet fem poäng före tvåan Leksand. Masarna som för övrigt tog över tronen som Svenska Mästare Börje Salmings tredje och sista år i Brynäs.
– Alla tre åren i Brynäs var egentligen jäkligt bra. Jag hade lite olika roller eftersom jag var rookie den första säsongen och bara gick in och körde på och tänkte väl inte så mycket. Den andra och tredje säsongen var jag mer etablerad och med i landslaget. Jag fick helt enkelt ta mer ansvar. Ser jag tillbaka var nog alla tre säsongerna ganska starka men på olika sätt.
– Jag umgicks mycket med Lennart Lind, ”Huppa” som spelade i Brynäs och Örjan Persson som spelade i Strömsbro. Vi hade mycket kul i Gävle. Efter matcherna kunde det hända att jag och ”Huppa” mötte upp Örjan nere på Blå Grottan i stan. Det där var väl inte alltid så uppskattat av Tommy Sandlin, men jag var ung och ville ha kul även vid sidan av hockeyn. Då bodde jag på Söder. Jag hade tagit över ”Prostens” lägenhet och hade nära hem på natten. Fast ingen kan påstå att jag inte skötte min träning under den här tiden. Hockeyn betydde oerhört mycket för mig.

Du blev proffs samma säsong som Kiruna AIF tog klivet upp i Allsvenskan. Var det aldrig aktuellt att flytta hem och hjälpa Kiruna igenom deras första resa i högsta serien i stället för proffsspel i Toronto?
– Nej, nej det gick ju inte. Jag hade bestämt mig för att spela i Toronto redan och hade jag inte gjort det så hade jag spelat kvar hos Brynäs.
– Jag trivdes väldigt bra i klubben och med alla runt omkring laget så det skulle aldrig varit aktuellt. Men det var jäkligt skoj att Kiruna tog steget upp den säsongen.

Det blev 16 säsonger i Toronto.

Toronto Maple Leafs medarbetare Gary McNamara hade sett Brynäs spela en uppvisningsmatch mot Barrie Flyers. Ett kanadensiskt råbus-gäng. Matchen slutade med att Börje fått matchstraff efter först gett igen för ett antal fula efterslängar och för att sedan bli milt sagt vansinnig på domaren. När Börje sitter i omklädningsrummet och begrundar sina synder kommer en elegant klädd man in i omklädningsrummet och frågar – Would you like to play with Toronto Maple Leafs?
– Yes, det var allt jag svarade för det var ungefär all engelska jag behärskade då, skrattar Salming när han minns tillbaka på kvällen som skulle komma att förändra hans liv.

I samband med VM 1973 i Moskva hjälpte advokat Björn Wagnsson både Börje Salming och Inge Hammarström med att inleda förhandlingarna med McNamara och Maple Leafs och på vårkanten låg kontrakten klara.

Darryl Stittler, Norm Ullman, Dave Keon, Ron Ellis, Lanny McDonald och så vidare. Ni kom till ett stjärnspäckat gäng. Hur togs ni emot av spelarna?
– Vi tog emot väldigt bra av Torontokillarna. Visst var det ganska tufft till och från. Men jag och Inge hade tränat skridskoåkning hemma i Sverige en månad själva med Brynäs innan vi åkte över. Vi var väldigt väl förberedda och åkte helt enkelt ifrån dom ganska otränade NHL-proffsen

Var det inga som ville testa era kunskaper i någon fight på campen inför NHL-starten?
– Det var ju lite andra tider då och visst var det några som ville fightas och vissa sa ”Chicken Swedes” bakom ryggen på oss. Efter en vecka där borta fick jag dessutom problem med ryggen och då var det en del killar som sa att ja, ja nu har Salming ont i ryggen. Han åker nog hem snart.
– Men jag tror dom allra flesta såg att vi kunde tillföra laget något bra och det var många som var imponerade av vår skridskoåkning och frågade oss hur vi hade tränat upp den.

Thommie Bergman hade åkt över säsongen 1972/73 till Detroit Red Wings och etablerat sig i NHL. Hade det någon betydelse för dig och Inge Hammarström?
– Egentligen inte. Det var väl mera att vi båda såg att det gick att lyckas i NHL även om du var svensk.

Från 1973 till 1990 gjorde Börje Salming sjutton säsonger i världens tuffaste hockeyliga. Säsongen 1976/77 nomineras han i NHL All Star team och fem gånger i NHL:s All Star team två. Lägg därtill priset Viking Award som bästa svensk i NHL 1975/76, 1976/77 och 1978/79.
– Hela 70-talet var väl min storhetstid i NHL. Det går inte att säga att den ena eller andra säsongen var bättre. Jag hade ett bra flyt i spelet hela tiden.

Börje Salming.

Vad kom Toronto Maple Leafs kontroversiella ledare Harold Ballard att betyda för dig?
– Harold var som en extra far och betydde jättemycket för mig. Vi trivdes jättebra ihop. Harold var enkel och han sa ofta att han uppskattade alla spelare som jobbade hårt för laget och berömde mig för att vara en sådan spelare.
– Jag var nästan alltid kvar till sist på isen och i omklädningsrummet och ofta kom han in en stund för att snacka lite skit. Vi trivdes väldigt bra tillsammans helt enkelt. Men vi umgicks aldrig privat. Den enda gången som jag kan minnas att vi träffades utanför hockeyn var då jag och Margita (Börjes förra fru) var på en semesterresa utanför Jamaica. Då bjöd han in oss på middag.

Det är egentligen inte konstigt att Harold Ballard och fansen i Toronto kom att älska Börje Salming eftersom man sällan tidigare hade sett en spelare kasta sig och täcka skott när man ligger under eller ledde med tre fyra mål och det bara återstod en minut av matchen.

En hemsk bild vi har sett på dig, Börje, är då du sitter i en rullstol med båda ögonen täckta med bandage.
– Det var i slutspelet 1978. Jag fick, helt oavsiktligt, Lorne Hennings klubbspets i ögat. Många trodde att jag skulle mista synen på ena ögat då, men en skicklig läkare och massor med tur gjorde att jag fick behålla synen. När jag låg på sjukhuset så fick jag massor med brev från hela världen. Ett minns jag väldigt väl eftersom det var från ett Toronto-fan som var villig att donera sitt ena öga till mig om jag skulle mist synen på ett av ögonen.
– En annan skada som kunde sluta illa var då Detroits Gerald Gallants skridskoskena skar upp delar av ansiktet. Jag tror att man fick sy närmare trehundra stygn i ansiktet efter den händelsen. Gissa om jag var snygg när jag morgonen efter tog av bandaget och tittade mig i spegeln?

Du avslutade NHL-karriären med en säsong i Detroit Red Wings. Hur kommer det sig att du valde att göra sin sista NHL-säsong just där?
– Jag hade väl nästan gjort klart med att spela i Toronto ytterligare ett år. Men så kände jag att sexton år i samma klubb fick räcka. Jag var egentligen på väg att sluta helt då Detroit kom med ett bud som skulle ge etthundratusen US dollar extra. Jag tänkte att visst det är bra pengar och varför inte testa på något nytt?
– Det blev en säsong där och jag trodde att det skulle bli jäkligt jobbigt och nostalgiskt att komma in i gamla arenan i Toronto för att spela mot Maple Leafs. Men det gick bra och visst kan jag så här i efterhand tycka att jag var lite dum som inte avslutade med spel för Toronto trots att jag trivdes väldigt bra även i Detroit.

Hur bemöts du på gatorna i Toronto idag när du besöker din tidigare hemstad?
– Det är helt galet där borta, skrattar Salming och fortsätter:
– Bilar stannar, de ropar åt mig, folk vill hälsa och när jag är på hockey i Toronto skriker de åt mig att hoppa in och spela. Folket är härliga i Toronto.

Väl hemma i Sverige valde Börje Salming spel för AIK i Elitserien.
– Redan efter VM 1989 i Globen så hade jag bestämt mig för att flytta hem till Sverige även om vi stannade ett år ytterligare i Amerika. Jag hade bestämt mig för att sluta spela hockey och bosätta mig i stockholmstrakten. Familjen kände att det kunde bli ett för stort steg att flytta direkt från en storstad som Toronto till en för liten stad. Vi var överens om att Stockholm skulle passa oss bra.
– Anders Hedberg var sportchef i AIK då och han ringde mig… jag vet inte hur många gånger det var. I alla fall tänkte jag till slut att, va tusan det kan var kul att prova på att spela ett år i AIK. Det blev tre säsonger och det är en tid som jag är jäkligt glad för. Inte bara för att det var kul att spela med AIK utan även för att jag kunde knyta till mig många affärsrelationer för framtiden och verksamheten som jag har idag även om det fanns en del galningar också.

Hur trivdes du i AIK?
– Det var jättebra och jag ångrar inte att jag spelade där. Alltid på somrarna åkte jag till sommarstugan utanför Gävle. Det var så intensivt när man är borta i NHL så när jag kom till stugan ville man bara ha lugn och ro och inte träffa en massa folk.
– Det gjorde att jag kom på mig själv att jag känner ingen i Gävle, nästan. När jag sedan började spela i AIK fick jag jättemycket idéer och träffade folk som ville göra saker. Det var också så som jag började med att sälja kläder.

Har du alltid haft det här affärsintresset?
– Lite grann har jag väl haft det, men det fanns ingen planering att jag skulle börja producera underkläder.

Vilket är det mest projekt du gett dig in i?
– Det är nog egentligen underkläderna eftersom vi startade med det också samtidigt som det har varit väldigt roligt.
– Nu har vi sex ben att stå på och Salming Sport har gått om underwear. Vi gör allting inom innebandy. Sedan har vi även handboll och nu kommer vi dessutom ut med running. Då ska vi slåss med Nike och alla övriga drakar och där har vi lite att bita i skrattar Salming.
– Vi har även kosmetika, golfkläder, glasögon och hockey naturligtvis.

Hur ramlade underklädesidén över dig?
– Det var ett reklamföretag som kom med den idén och som då hette Drömfabriken. Jag hade många förslag om reklam, men det var just Drömfabriken som kom att tjata på mig om att jag skulle göra kalsonger. Jag kunde till slut bara svara, ja.

Vilka erfarenheter tar du med dig in från idrottslivet i affärsvärlden?
– Jag har alltid varit en ”teamgubbe”, jobba för laget och allt sådant. Jag har nästan hellre jobbat lite i skymundan än att göra tjugo mål. Det har alltid varit huvudsaken att man vinner eftersom då är alla i laget glada. Det är exakt samma sak inom business. Jag måste se till att alla som är längst ner på skalan också måste må bra och det försöker vi jobba med.

Det blev inte så mycket landslagsspel för den idag 65-åriga före detta storbacken från Kiruna. Salming gjorde endast 87 A-landskamper mellan åren 1972 och 1992.
– Jag spelade under många år i NHL, det är väl den stora anledningen till att det inte blev flera. Men jag har alltid sett landslagsspel som något mycket fint.

Debuten?
– I juniorlandslaget var det säsongen 1968/69 mot Finland. Vi vann med 4-3 och jag spelade tillsammans med Stefan Pettersson från Timrå (Kusin till Mats Näslund)
– Sedan spelade jag en hel del matcher med Vikingarna (B-landslaget) innan jag debuterade i Tre Kronor mot Tjeckoslovakien 1971. Vi förlorade med 2-1 (Inge Hammarström målskytt för Sverige) och  jag spelade i tillsammans med brorsan på backen.

Det blev 87 landskamper.

Du VM-debuterar 1972 i Prag men genombrottet kom väl vid VM i Moskva 1973?
– Vid VM 72 bryter jag lillfingret redan efter fyra matcher och vår doktor Norlén var tvungen att gipsa handen på mig. Vid VM 1973 i Moskva kan man väl säga att jag fick mitt internationella genombrott, precis som du säger. Det gick riktigt bra för mig och förbundskaptenen Kjell Svensson gav mig ett stort förtroende.
– Direkt efter VM åkte jag och Inge över till Kanada för att få se hur det var borta i Toronto och för att göra klart alla papper.

Börje Salming har i boken Blod Svett och Hockey berättat om ett idag klassiskt mål mot Finland som säkrade silvermedaljerna vid VM 1973.
– Antti Leppänen i målet spelade som i trance, 1-1 och bara några minuter kvar. Det är då det händer, det som fortfarande är mitt roligaste hockeyminne:
– Jag får grepp om pucken i egen zon, tittar upp men ser ingen att passa till. Jag tar några skär och passerar mittlinjen på högerkanten, fortfarande ingen att passa. En finne stöter mot mig men jag har fått upp farten och passerar honom ganska lätt och kommer in i deras zon med bra fart. Jag tittar in mot mitten och backen täcker mig och tror att jag ska passa. Men tydligen uppfattar jag hans reaktion för jag glider i stället runt honom till höger och kommer ensam mot målet och lyckas sprätta upp pucken bakom Leppänen. Den satt skönt!

Vid Canada Cup 1976 slutar Tre Kronor på fjärde plats och den turneringen var Salmings återkomst i landslaget efter VM succén 1973.
– Vi hade ett jäkla fint lag och hela turneringen var grymt bra. Det var första gången som alla dom bästa spelarna i världen var samlade i en och samma turnering, så det här var väldigt stort. Jag var på toppen av min karriär och visst gjorde jag en bra turnering (Börje nominerades i turneringen All Star team).
– När vi skulle spela hemma i Toronto mot USA fick jag den här stående ovationen, som  uppmärksammats stort här hemma i Sverige. Där borta var inte sådana här tillfällen helt ovanliga. Jag tror att det blev väldigt omtalat här hemma eftersom det inte fanns någon direkt rapportering från NHL till Sverige. Det kunde hända att någon tidning i New York skickade några resultat till en svensk tidning. Svenskarna förstod helt enkelt inte att det hade gått ganska bra för mig och Inge i Toronto.
– Självklart var det här ett stort ögonblick för mig men när jag stod där på isen så tyckte jag nog mest att det var pinsamt.

Två legendarer i svensk ishockey och Toronto Maple Leafs.

Fjorton år senare, 1991, spelar Börje Salming sitt sista Canada Cup.
– Det var ju otroligt att jag som fyrtioåring fick chansen att spela ytterligare ett Canada Cup och senare även få vara med i OS innan jag slutade spela i Tre Kronor. När man var yngre spelade man betydligt mer aggressivt men då jag kommit upp i åldern som jag hade gjort då så gick man mer på rutin.
– Jag hade aldrig spelat ett OS tidigare och då jag fick chansen att vara med vid spelen i Meribel 1992 såg jag det som en bonus. Tidigare fick man inte vara med om man hade varit proffs så jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att vara med om ett OS. Nu fick jag även bära in fanan på invigningen och dessutom uppleva ett sånt här stort mästerskap tillsammans med alla andra stora idrottare, häftigt.

Man ser ofta Börje Salming ställa upp för olika projekt där det finns möjlighet att dra in pengar till exempelvis välgörande fonder. Fast han ser sig själv ända vara ganska restriktiv till det.
– Självklart är det viktigt att ställa upp, men samtidigt har jag sagt att jag inte ställa upp på allt eftersom då blir det istället urvattnat och inte så bra heller.
– Bland annat var vi i Borneo och tittade på Orangutangerna. Det var fantastiskt att se och att kanske kunna göra någon nytta där. Det var grymt hur man skövlade regnskogen, det var sjukt. Jag tror inte vi fattar vad vi håller på med. Det är våra lungor som vi håller på att förstöra, fruktansvärt avslutar Börje Salming.