Landslagsman i hockey och friidrott

I dagens Old School Hockey får ni ta del av en berättelse om en 60-talshjälte som spelade hockey på elitnivå samtidigt som han under sommardelen av året tävlade i friidrott och bland annat deltid i ett flertal finnkamper. Idag möter ni Eddie Wingren som vann fem SM-guld med Djurgården.

Det är sällan som vi får i nutid uppleva att en och samma idrottsman är med i landslaget både i friidrott och ishockey under samma säsong. Kan ni tänka er Stefan Holm teka mot Andreas Jämtin? Men på 1960-talet hade Djurgårdens hockeylag en stenhård back vid namn Eddie Wingren som under sommarhalvåret tävlade för Duvbo IK i framförallt längdhopp. Här får ni träffa Eddie Wingren som berättar hur det fungerade att vara en dubblerande elitidrottare.

Född i Solna utanför Stockholm men hur kom hockeyn in i ditt liv?
– Visserligen är jag född på Karolinska Sjukhusets allmänna BB, men jag har bott i Sundbyberg hela livet. Jag, liksom många andra, började med hockey på någon liten is- plätt där vi satte ihop kvarterslag som spelade mot varandra. Sedan blev det mer organiserat då jag gick på Spånga realskola. Min första riktiga säsong som hockeyspelare gjorde jag som A-pojk hos Spånga IS.

Eddie Wingren har under hela sin karriär haft en sommarsport och en vintersport. På vintern var det ishockey, men på sommaren så handlade det om friidrott.

– Det var faktiskt inte speciellt ovanligt på 1950 och 60 talet att man hade två idrotter som man höll på med. På den tiden började man inte spela ishockey före slutet av september och den höll på fram till februari eftersom det inte fanns några inomhushallar då.
– Friidrotten brukade börja i april och hålla på fram till september, så jag behövde aldrig välja sport och jag hade heller aldrig några problem med att hålla på med två sporter samtidigt.

Eddie Wingren. Foto: Arkiv

Du var juniorlandslagsman i friidrott och ishockey samma år. Hur ställde sig landslagsledningen i respektive sport till det?

– Det var ju inte bara jag som dubblerade utan det fanns bland annat en sprinter som hette Ove Jonsson som var europamästare på 200 meter men som även spelade ishockey för Öster och bandy för Växjö. Ove körde ihjäl sig när han faktiskt var på väg att skriva på för en division 3 klubb i ishockey nere i Småland.
– Annars var det vanligast att man dubblerade med fotboll, bandy och hockey. Men alla ledare såg det nog som naturligt och jag tror inte att det ställde till några problem.
– Den senaste stockholmare jag känner till som dubblerade var nog Stefan Rehn. Han kommer från Sundbyberg precis som jag. Stefan spelade fotboll i Djurgården, bandy i Duvbo och innebandy i någon division 1 lag. ”Knivsta” (Gösta Sandberg), som var tränare för Djurgården då, var ganska kritisk till Stefans alla olika sporter i början. Men Stefan sa bara helt lugnt till ”Knivsta” att det hade han inget att säga till om eftersom ”Knivsta” själv faktiskt spelade hockey, bandy och fotboll samtidigt.

Hade du nytta av ditt friidrottande i hockeyn och vice versa?

– Jag vet faktiskt inte. Det skulle väl vara att man var bra grundtränad året runt. Jag var aldrig med på Djurgårdens sommarträning eftersom jag hade friidrotten. Där körde man mer styrketräning än i hockeyn så det hade jag väl fördel av.
– Mitt problem var att jag aldrig sprang på vinterhalvåret som dom övriga friidrottarna utan det var först i juli som jag brukade komma i form som friidrottare.

Vilken ser du som din främsta friidrottsframgång?

– Jag vann ett par junior SM guld i längdhopp och sedan gjorde jag väl ett femtontal landskamper för Sverige. Bland annat vann jag en trenationerslandskamp i längdhopp mot Frankrike och Japan. Dessutom vann jag finnkampen ett år vilket var en stor sak eftersom finnarna var mycket bättre än Sverige i Längdhopp vid den här tiden.

Hur många finnkamper deltog du i?

– Jag var med i samtliga mellan åren 1960 och 1965, det måste väl bli sex stycken.

Hur blev det aktuellt med spel för Djurgården i ishockey?

– Jag spelade som sagt var ishockey i Spånga och i samma pojklag spelade en kille vars pappa var ledare i Djurgårdens B-lag. Han frågade mig om jag ville gå över till Djurgården och eftersom jag inte hört något från Spånga så tog jag tillfället. Det här måste ha varit 1957 och första året spelade jag i Djurgårdens juniorlag.

Eddie Wingren och lagkamraterna. Foto: Arkiv

Redan som artonåring, 1958, kom du upp till A-laget i Djurgården. Där blev du lagkamrat med färgstarka profiler så som ”Rolle” Stoltz, ”Lasse” Björn, Sven Tumba och så vidare.

– Det stämmer. Jag tränade med juniorerna fram till jul den säsongen innan jag fick chansen att komma upp och träna med A-laget. Jag hade väl lite tur för föreningen hade bestämt just då att man skulle börja upp flera unga killar i A-laget och på den resan åkte även jag med.
– Stämningen och jargongen mellan alla dom här stora spelarna var härlig och jag fick känslan av att dom bara tyckte det var kul och inspirerande att det kom upp nya killa till laget. Visst var det stundtals småfult och lite tuff med det tror jag bara vi hade nytta av i vår utveckling.

Fanns det en speciell hierarki inom gruppen?

– Nej, nej inte alls. Jag började ganska tidigt spela ihop med Ove Malmberg och vi fungerade bra ihop. Det andra backparet var ju ”Rolle” och ”Lasse” även om vi hoppade mellan olika backar ibland. Men hela tiden visade alla varandra en mycket bra respekt.
– En kul incident jag minns så här direkt var då vi spelade i Aherane Cup mot ett kanadensiskt lag. På den tiden fick man inte i svensk hockey tacklas i anfallszonen. Men i Ahearne Cup gällde inte det. Vi hade ett rutigt stängsel i stället för som idag plexiglas bakom målen. En kanadensare kom med full fart och tryckte upp mig i stängslet så jag fick ordentliga märken i ansiktet. När jag kom ut till båset och visade ”Lasse” Björn var jag råkat utför så svarade han – Du får väl se upp så slipper du att åka på smällar.

Wingren blev svensk mästare 1959, 1960, 1961, 1962 och 1963 med Djurgården.
– Första guldet var något alldeles speciellt för mig. Dels var det mitt första guld men framförallt var det väldigt ovanligt att en så ung kille, jag var ju bara nitton år då, fick vara med på den här nivån i Djurgården. Konkurrensen var ju otroligt tuff om du ville ha en plats i laget.

Eddie Wingren. Foto: Arkiv

Var det tufft att hela tiden ställas mot lag som inget hellre ville än att slå svenska mästarna Djurgården?

– Visst, dom flesta andra lagen ville självklart slå Djurgården, men jag vet inte om vi märkte av den mentaliteten speciellt ofta. Det var mest pressen som målade upp sådana bilder.
– Vi hade sju åtta landslagsmän i Djurgården och det fanns ju inget lag i Sverige som kunde mönstra den uppsättningen. Ofta var det faktiskt tuffare på träningarna då vi spelade tvåmål än vad matcherna var.

Vilka var lagets viktigaste kuggar under guldåren där du var med?

– Vi hade tre kompletta kedjor där alla spelade taktiskt olika. Sedan hade vi mig och Ove Malmberg på ena backplatsen och ”Lasse” Björn och ”Rolle” Stoltz på den andra backplatsen, plus då Tommy Björkman i målet. Det var nog mera så att framgången kom av att vi var kompletta på alla positioner mer än att ett par tre spelare drog runt hela laget.

Varför lyckades inte Djurgården bibehålla den höga nivån efter 1963 då Brynäs vann SM-guld?

– Jag tror att flera av dom riktigt bra spelarna höll på för länge. Det släpptes inte fram några nya spelare från ungdomslagen i Djurgården. Tidigare var det nästan bara stockholmare i laget, vilket var bra. Nu började Djurgården ta in spelare utifrån landet som inte riktigt var beredda på den omställning som det trots allt var att bo i Stockholm. Egentligen är det väl bara Björn Palmqvist och ”Lill-Stöveln” Öberg som lyckades riktigt bra och som inte var från Stockholm.
– Det är inte samma sak att bo i en liten stad som att bo i här i Stockholm. Vi var ju utspridda över hela staden. Tommy Björkman bodde i Väsby, jag i ”Sumpan”, ”Lasse” Björn i Traneberg, ”Rolle” i Aspudden och så vidare.
– Visst umgicks vissa med varandra, men framförallt så var det på träningarna vi sågs. ”Henna” Svensson återvände hem ganska snabbt liksom hans bror Ove. Deras lillebror Leif är väl den enda som fortfarande bor här i Stockholm och dessutom blev Leif proffs borta i NHL. Även Kent och Tommie Lindgren från Timrå stannade bara någon eller några säsonger.

Vilka ledare kom att betyda mycket för dig som spelare?

– På ungdomssidan hade Djurgården en eldsjäl som hette Filip Karlsson. Han var nog 65 år redan då jag hade honom som tränare i juniorlaget. En väldigt fin kille och en viktig person för ungdomsishockeyn i Djurgården.
– Sedan hade vi förmånen att ha förbundskaptenen Arne Strömberg som tränare och som till sin hjälp hade Ed Riegle, som även han var förbundskapten under flera år. Svenska Ishockeyförbundet låg i Stockholm och halva landslaget spelade i Djurgården, så Ed var ofta uppe och deltog i våra träningar. En annan bra ledare var John Candelius. Han ringde alltid och kollade av att vi hade det bra och så vidare.

Du slutade helt med hockeyn efter säsongen 1967/68. Varför blev det ingen fortsättning?

– Jag spelade lite grann med gamla Tre Kronor och Djurgårdens veteraner, men vi hade fått barn och jag ville slutföra mina studier på ett bra sätt. Hockeyn hade fått sitt i mitt liv. Jag hoppade faktiskt in i Duvbos juniorlag några träningsmatcher då min son spelade där och dom saknade spelare.

Den 12 februari 1960 så gör Eddie Wingren som nittonåring debut i Tre Kronor.

– Vi spelade mot Norge på Ullevi i Göteborg. Jag spelade i backpar med Ove Malmberg. Thomas Warming och Ingemar Johansson (idag Serna) spelade i det andra backparet. Vi vann men mer än så kan jag faktiskt inte berätta om matchen så här många år efteråt.

Sverige vann med 6-2 efter mål av ”Eje” Lindström 2, Ove Sterner, Sören Boström, Hans ”Tjalle” Mild och Kurt Thulin 1 var.
– Dom landskamper jag annars minns bäst var nog då vi spelade mot Finland i Tammerfors och Helsingfors. Inte för att vi spelade så bra utan för att det var ett sådant fruktansvärt dåligt väder att vi inte kunde flyga över till matcherna. I stället blev det en båtresa över till Åbo där nästan hela laget blev sjösjuka och sedan en bussresa till Tammerfors i full snöstorm. Jag spelade i backpar med ”Rolle” Stoltz i de matcherna och vi förlorade den första matchen.
– Vi var ju så mycket bättre än Finland egentligen så det blev en del skriverier här hemma. Man undrade ju vad vi höll på med. Dagen efter vann vi i alla fall ganska klart med 6-1.

Eddie Wingren. Foto: Arkiv

Var du aldrig aktuell för VM eller OS-spel?

– Jag var uttagen som reserv på hemmaplan vid två  turneringar. Då var ju ”Lasse”, ”Rolle”, Bert-Ola Nordlander och ”Nicke” Johansson givna i landslaget och innan det var ju även Åke Lassas, Vilgot Larsson och Hans Svedberg med. Det var tufft att ta en plats i ett VM-lag. Jag och Ingemar Johansson från AIK brukade turas om att vara reservback i VM, men ingen av oss fick spela någon turnering eftersom det aldrig blev några skador på våra backar.
– Dessutom ville lagledningen helst ha med en back som även kunde spela forward. Visserligen hade jag väl spelat forward i några matcher med Djurgården, men det var inte min bästa position så oftast valde man någon annan.

Hur länge ser du helst att man håller på med två olika idrotter parallellt med varandra?

– En bra bit upp i åldern. Självklart går det inte idag då du kommer upp i artonårsåldern och vill elitsatsa eftersom fotboll och hockeysäsongerna går i varandra numera.

Vad säger man till en ung tjej eller kille som står i valet av idrott?

– Välj inte för tidigt! Gör det du tycker är kul för att tvingas till träning är inget bra sätt att fortsätta utvecklas. Alla utvecklas dessutom olika fort så det är aldrig för sent att gå tillbaka till någon idrott du har hållit på med tidigare.

Hur ser Eddie Wingrens liv ut idag?

– Jag är en otroligt glad och lycklig pensionär. Vi har dels ett landställe dit vi ofta åker men även en villa i Duvbo. Det blir mycket härligt tid över nu för min fru, barn och barnbarn.
– Det blir inte så ofta som jag åker in och ser hockey på Johanneshov. Jag är väl lite för bekväm. Man visar ju både hockey och friidrott på TV och där följer jag det mesta som händer.