Kvartsfinalhjälten fick sambon som tränare: ”Inte alls varit lika jobbigt som jag trodde”

Hon blev stor kvartsfinalhjälte efter förra helgens dramatiska möte med Modo. I kväll kliver Line Bialik Öien och hennes AIK in i semifinalspelet mot guldfavoriten Luleå. Och hon gör det med sambon Emelie Berggren som tränare i båset, en situation hon till en början hade svårt att hantera.
– Jag var kanske den mest negativa personen till att Emelie skulle ta över som tränare, berättar den 29-åriga högerforwarden för hockeysverige.se.

SOLNA (HOCKEYSVERIGE.SE)
I kväll startar semifinalspelet i Riksserien. Djurgården möter Linköping och AIK ställs mot Luleå. AIK tog sig vidare från kvartsfinalspelet mot Modo med minsta tänkbara marginal. Solnatjejerna vann med 3-2 efter straffar. Stor matchvinnare blev norska landslagstjärnan Line Bialik Öien då hon satte dit den avgörande straffen bakom Emma Söderberg.

Bialik Öien, som inte spelade hockey alls förra säsongen, kom till Sverige och det som då hette division 1 inför säsongen 2005/06. Då representerade hon Mälarhöjden/Bredäng som sedan blev Segeltorp.
– Det var min kompis Helene Martinsen som fick mig att flytta till Sverige. Vi spelade i landslaget tillsammans och blev goa kompisar. Hon hade varit på några sommarcamper i Sverige. Där hade hon träffat Mia Larsson från Mälarhöjden/Bredäng. I dag håller Mia på mycket med Haninge. Det var i alla fall hon som drog oss till Sverige och ordnade allt med klubben, utbildning och så vidare. Både jag och Helene gick ju på Bosöns Idrottshögskola, berättar Line Bialik Öien för hockeysverige.se när vi träffar henne å Ritorps IP strax intill Friends Arena i Solna.
– Helene och jag flyttade ihop och bodde på den där studentcampus som finns på Bosön. Planen var hela tiden att åka till college och spela där. Vi skulle bo ett år i Sverige för att öva på att bo själva, vi var bara 18 år då, men vi trivdes så bra att vi helt enkelt stannade kvar.

I laget fanns bland andra Ylva Lindberg, Erika Holst, Maria Rooth, Gunilla Andersson med flera.
– Man var inte så stor i hatten när man kom till det här gänget kan man väl säga, skrattar Bialik Öien.
– Jag var känd för att vara lite kaxig då jag var yngre, vilket jag inte alls är nu. Jag kom snabbt ner på jorden när jag kom dit och fick se att ”Shit, jag kanske inte är bäst i världen”.
– Jag blev mest imponerad i början och tyckte att det var hur kul som helst att få lära av och träna med dom här tjejerna varje dag. Bara det här att få ett eget omklädningsrum… Alltså, det hade inte ens funnits på kartan i Norge.

Foto: Ronnie Rönnkvist

TVINGADES TILL FLERA OPERATIONER: ”VISSTE INTE OM JAG SKULLE ORKA”

Inför säsongen 2012/13 lämnar Bialik Öien Segeltorp för spel i AIK.
– Det fanns inte så många bra klubbar i Stockholm samtidigt som jag kände att jag ville vara kvar här. Jag gick i skolan och hade flera år kvar av utbildningen. Djurgården fanns inte vid den här tiden så det var ganska klart att det var AIK jag skulle gå till.
– AIK hade jag hört om sedan jag var liten, alltså även fast jag är från Norge. Segeltorp var kanske inte ett så jätteprioriterat namn. Samtidigt var det en fas där ett helt gäng flyttade över till AIK. Ylva (Lindberg) skulle bli tränare där och vi kände att vi ville vara med då.
– Egentligen var det Emelie Berggren, som är min flickvän och i dag är tränare i AIK och spelat alla sina säsonger där förutom två då hon spelade i Segeltorp, som drog med oss tillbaka dit.

Den norska forwarden blev snabbt en viktig poängmaskin i AIK, men inför förra säsongen fick hon ett stort bakslag som gjorde att det inte blev något hockeyspelande.
– Jag drog av korsbandet i kvartsfinalerna mot Leksand 2014. Jag hade dragit av det här korsbandet i samma knä innan. Läkningsprocessen tar nio till tolv månader efter en sådan operation.
– Mina skruvar från det gamla korsbandet satt inte kvar så man kunde inte fästa det här nya korsbandet. Då fick jag först göra en operation där man gick in och plockade ut gamla skruvarna, men jag fick även göra en bentransplantation från höften. Sedan var det här tvunget att läka innan man kunde gå in och rekonstruera korsbandet. Jag fick reda på i maj att ortopeden inte skulle klara av att göra det här på en operation utan var tvungen till två. Då satte jag direkt ett streck över möjligheten att spela något den säsongen.

Tvekade du någon gång om att göra comeback?
– Ja, det gjorde jag… Jag visste inte om jag skulle orka göra det här jobbet igen som jag gjort tidigare. Man plockar muskelsenor också vilket gör att man tappar väldigt mycket muskulatur. När man då gjort en operation två gånger i samma knä finns det inte så mycket mer att plocka av.
– Sedan var jag osäker på om jag skulle kunna komma tillbaka till den fas jag varit i tidigare. Det hade ju känts väldigt bra under min karriär. Det var egentligen rädslan för att inte kunna komma tillbaka.
– Jag brinner väldigt mycket för hockeyn och kände till slut att jag själv ville bestämma när jag skulle sluta och inte tvingas till det på grund av en skada.

Ny tränare när Line Bialik Öien bestämde sig för att fortsätta spela var Jan Taubermann. När han tvingades att hoppa av jobbet på grund av hälsoskäl tog i stället Emelie Berggren över jobbet. Något som Bialik Öien inledningsvis inte gillade.
– Jag var kanske den mest negativa personen till att Emelie skulle ta över som tränare. Vi tog upp det i laget också eftersom hon dessutom hade spelat med flera av tjejerna. Det var bara några år tillbaka. Det var inte bara för mig det var jobbigt utan för många andra också.
– Jag tyckte inte att det var så kul, jag tog upp det med Emelie och jag tog upp det med tjejerna i laget. Men sedan har det gått över all förväntan och det har inte alls varit lika jobbigt som jag trodde att det skulle bli. Det var jobbigare då vi spelade ihop faktiskt.

Blir det mycket hockeysnack hemma?
– Det blir inte så. Det var mycket mer när vi var spelare båda två. Då kunde vi sitta och skylla lite på varandra och så ibland. Nu är det mars och vi har inte haft något bråk om hockey ännu. Det är jag ganska glad för och det tror jag att hon är också, säger norskan med ett leende.

Emelie Berggren. Foto: Ronnie Rönnkvist

”VI HAR FÅTT IHOP NÅGOT VÄLDIGT, VÄLDIGT BRA”

AIK inledde säsongen ganska tveksamt. Men allt eftersom säsongen har gått har Emelie Berggren växt som coach samtidigt som laget blivit starkare och starkare.
– Vi har såklart fått mer förtroende för Emelie. Hon har växt i sin roll som tränare och det har fungerat väldigt bra. Sedan har vi fått med Rickard Regnell. Han skulle vara materialförvaltare, men är nu med som assisterande tränare tillsammans med Robin Kovács. Vi får lite andra infallsvinklar genom hela den biten.
– Jag tycker att vi har fått ihop det väldigt, väldigt bra nu. Det var inte speciellt ljust i början och det var också ganska kaotiskt när vi i augusti stod utan tränare och skulle spela vår första seriematch om tre veckor, men jag tycker, som sagt var, att det har gått jättebra.

Nu är AIK alltså i semifinal efter att ha besegrat Modo i straffläggning. Matchvinnare blev Line Bialik Öien.
– Det är aldrig kul att avgöra matcher på straffar. Det är bättre att spela flera perioder i sådana fall.
– Jag hade inte tagit någon straff tidigare den här säsongen, men jag fick frågan om jag ville ta en straff om det skulle behövas några fler efter första tre. Jag svarade att ja jag tar en straff. När ”Josse” (Josefine Hoegh Persson) satte den viktiga straffen som betydde 3-3 tänkte jag att nu måste jag lugna ner tankarna. Jag försökte tänka mer på detaljerna i straffen än resultatet av den. Jag höll fokus och det var skönt att den gick in också.

Var du nervös innan straffen?
– Ja, jag var lite nervös. Men jag har varit med om några sådan sekvenser genom åren i VM och slutspelsmatcher. Jag vet hur det måste kännas om det ska gå vägen eller inte. Jag brukar känna skillnad på det och jag tycker att jag hittade ett bra modus just för den straffen.

Nu valde Luleå er i semifinalen. Tror du dom gjorde det för att dom ser er som minst starka laget av lagen som är kvar?
– Vi vann senaste matchen mot Luleå på hemmaplan. Matchen dagen innan ledde vi två gånger, men vi förlorade med uddamålet, 5-4. Dessutom vann vi skotten rätt rejält där och var ganska revanschsugna till match nummer två.
– Varför Luleå väljer oss vet jag inte riktigt. Det kan vara för att dom är rädda för att Djurgården har fått lite nyförvärv som kan stärka deras lag. Med oss vet nog Luleå lite grann vad dom får möta. För oss spelar det inte så stor roll om vi skulle möta Luleå eller Linköping. Vi har ändå spelat tajta matcher mot dom under hela säsongen och dessutom vunnit mot alla lagen i serien.

Vad krävs det av AIK om ni ska gå till final?
– Det krävs en stark vilja och ork. Vi är en hyfsat tunn trupp och har gått kort på folk under den här säsongen. Vi känner oss starka och det har funkat hittills. Vi har egentligen bara blivit starkare och starkare efter jul och bara förlorat två matcher sedan i början av december.
– Vi ska fortsätta på den banan och fortsätta att fokusera på vårt spel och inte så mycket på andra laget. Gör vi det tror jag att vi kan gå vidare.