Kuratorn som har lyft norsk damhockey

Till vardags jobbar Helene Martinsen som kurator utanför Stockholm. Som en av norsk damhockeys främsta företrädare lät hockeysverige.se den 28-åriga forwarden analysera sporten och dess framtid i hemlandet.
– Nu verkar vi i alla fall komma någon vart. Förut när jag berättade att jag spelade i landslaget sa folk ”Jaha finns det ett landslag i damhockey i Norge?”, berättar AIK-spelaren.

STUVSTA/HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)
Norsk damhockey för en ganska undanskymd tillvaro i sitt hemland. Landslaget ligger visserligen i VM:s B-grupp och var nära att ta sig till OS, Japan vann den avgörande kvalmatchen med 3-2, men något direkt starkt fotfäste får inte damhockeyn i vårt västra grannland.

Helene Martinsen.

En av norsk damhockeys stora stjärnor senaste åren är forwarden Helene Martinsen, 28. Hon har spelat i Mälarhöjden/Bredäng, Segeltorp och förra säsongen i AIK. Hon utsågs dessutom till Norges bästa damspelare 2011. I veckan skrev hon på för ytterligare en säsongs spel i AIK.

Hockeysverige.se åkte upp till Kungsklippeskolan i Stuvsta strax utanför Stockholm där Martinsen jobbar som kurator.
– Jämfört med i Sverige så är inte damhockeyn i Norge alls stor. Vi hade 350 registrerade damhockeyspelare, tror jag, i Norge. I Sverige är det över tretusen. Det är lite skillnad och det var också därför som jag flyttade till Sverige, för att jag skulle kunna satsa på min hockey, berättar Helene Martinsen för hockeysverige.se.

Någon större medial bevakning av damhockey kan man inte heller påstå att det finns i Norge.
– Visst, damhockeyn i Norge ligger efter Sverige, men nu verkar den i alla fall komma någon vart. Förut när jag berättade att jag spelade i landslaget sa folk ”Jaha finns det ett landslag i damhockey i Norge?”
– Där var vi en gång, men nu är det mera att ”Jaha, du spelar i damlandslaget. Då vet vi.” Nu har man mer koll på det, men det är fortfarande inte jättestort.

Herrlandslaget i Norge har etablerat sig i VM:s A-grupp, men vilken status har damlandslaget?
– Vi spelar i B-VM som givetvis är divisionen under A-VM. Nu har jag spelat i landslaget i ungefär femton år. När jag kom till landslaget låg Norge i C-VM. Nu har vi etablerat oss i B-VM och försöker i alla fall ta oss upp till A-VM. Jag tror också att det kommer att komma inom några år.

Hur långt efter Sverige är ni i utvecklingen av damlandslaget?
– Vi spelade faktiskt en match mot Sverige i Norrtälje för två år sedan. Då förlorade vi bara med 2-0. Vi är inte så långt efter, men det är även så i damhockeyn att det kan vara ganska jämt. Sämsta laget i A-gruppen och dom bästa i B-gruppen tror jag är jämbördiga.

SM-guld med M/B Hockey 2006. Foto: Bildbyrån

Helene Martinsen är en veteran i norsk damishockey, men att räkna antal landskamper på samma sätt som i Sverige gör man inte.
– Det är lite annorlunda i Norge. Där får man bara man bara räkna officiella OS-, VM- och kvalmatcher. När man räknar så har jag 58 officiella matcher trots att jag spelat under så många år. I ett VM spelar man bara fem matcher och man får ju heller inte räkna in fyrnationersturneringar och sådant.
– På damsidan räknas allt i Sverige. Vissa tjejer har både spelat två- och trehundra landskamper. Det kommer jag aldrig komma upp i, säger Martinsen med ett lätt skratt.

VM-debuten?
– Den minns jag väldigt väl faktiskt. Det var ett C-VM i Italien och redan det året fick jag vara med om avancemang till B-VM. Det här måste varit 2003.
– Jag var nära på att vara med året innan också, men då var det faktiskt min pappa som stoppade mig eftersom han tyckte att jag var lite för liten. Jag var liten och tunn när jag var yngre, men jag har nästan alltid spelat med killar hemma i Norge.

Hur såg din hockeyuppfostran ut i Norge?
– Jag började spela hockey när jag var sex år och första gången jag spelade med tjejer var jag nog femton år. Laget jag spelade i hette Astor. Jag kommer från Trondheim och just Astor kan man säga var mitt lag där hemma.

Helene Martinsen kom till Sverige och Mälarhöjden/Bredäng 2005. Fast tanken var först att hon skulle åka över till USA för att spela.
– Det är en lång historia varför det blev Sverige. Jag skulle egentligen spela collegehockey i USA. Jag hade fått ett erbjudande från ett Universitet som heter St. Lawrence. Jag var på väg dit och hade pratat med skolan. En vecka innan jag skulle åka dit spelade jag min första damhockeyturnering, NM-slutspelet heter det i Norge och är motsvarigheten till SM-slutspelet här i Sverige. Då ville mitt Trondheimslag ha med mig där och då drog jag av mitt korsband och ledband i sista matchen.
– Dom ville fortfarande att jag skulle komma till USA. Det här var direkt efter gymnasiet och jag hade varit på en svensk hockeyskola tidigare. Där var det någon som sett mig och tyckte att Sverige kanske kunde vara något för mig. Jag fick ett erbjudande från Mälarhöjden/Bredäng och då valde jag att åka till Sverige i stället för USA.
– När man drar av korsbandet brukar det ta sex till tolv månader innan man är tillbaka vilket är en ganska lång rehabtid. Jag kom tillbaka redan efter sex månader.

Sedan dess har Helene Martinsen spelat i Sverige.
– Det är en jättestor skillnad i dag mot när jag kom till M/B. Jag kommer ihåg min första damhockeymatch i Sverige. Vi spelade mot Segeltorp, som på den tiden inte var bra medan M/B var riktigt duktiga, och vi vann med 19-0. Då var det ändå en vanlig seriematch här i Sverige.
– Tidigare var det flera division 1-serien. Med Riksserien har det blivit att det verkligen är dom bästa lagen i Sverige som kämpar om SM-guldet. Sedan har vi i dag division 1 som är under Riksserien. Det här har betytt att man slipper dom stora siffrorna. Sedan kan det ändå vara så att det rinner iväg, men 19-0? Nej, det finns inte längre.

Hur ser du på att man ska utöka Riksserien till tio lag?
– Det var inte så länge sedan jag fick höra det och jag har väl egentligen inte tänkt så mycket på det. Spontant kan jag tycka – nej!
– Jag vet också att division 1 blivit bättre. Tjejer som tränar bra och verkligen vill satsa blir bättre. Det kan vara bra för dom också att testa på Riksserien.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Ylva Lindberg tränar AIK:s damer även den här säsongen, men Helene Martinsen tycker att det är för få damtränare i Sverige.
– Det tycker jag. Jag har aldrig haft någon damtränare förutom Ylva. Jag har innan det bara haft killar som tränare. Jag tror att tjejer ser oss damspelare på ett annat sätt. Det är ett annat kön och dom vet ungefär vad som händer med oss. Tjejer och killar är trots allt ganska olika och då menar jag även inom hockeyn.
– Jag tror att det är jätteviktig för damhockeyn att få in kvinnliga tränare. Det finns några tunga namn att ta av. Ylva har spelat mycket och var en duktig hockeyspelare och det är också därför, tror jag, som hon är en så duktig tränare. Sedan finns det tjejer som Erika Holst, Maria Rooth med flera som jag tycker skulle vara jätteroligt om dom tränade tjejerna.

Du valde att tacka ja till en förlängning med AIK, varför?
– Jag tycker att AIK visade att man gör en nysatsning på oss tjejer. Sedan var jag också väldigt besviken på förra säsongens insats där vi åkte ur i kvarten mot Leksand. Man vill alltid vinna såklart och jag har vunnit SM-guld några gånger tidigare och vet vad som krävs och hur den känslan är.
– Jag kände att AIK inte riktigt var där senaste säsongen. Vi fick inte ihop det i laget. Då kände jag att jag inte kan sluta och lägga av nu. Det hade inte varit rätt. Redan nu känner jag att vi fått ihop laget på ett mycket bättre sätt.

Kan du beskriva känslan när ni åker ur slutspelet redan i kvartsfinalen?
– Det är svårt att beskriva. Jag var oerhört besviken. Dels tyckte jag att vi var det bättre laget… fast det är svårt att säga så eftersom vi förlorade två matcher, men vi vann skottstatistiken överlägset. Leksand satte sina chanser, men vi gjorde inte det.

Vilka erfarenheter tar ni med er från ert uttåg förra säsongen?
– Klart att man lär sig ganska mycket. Man vill aldrig stå där igen och så här i efterhand kan jag känna att vi fuskade lite med vissa saker, vi var inte alltid hundra procent. Det märker man nu eftersom när vi fystränar nu tränar verkligen alla stenhårt och alla är alltid där. Alla kör skiten ur varandra och ingen vill torska på träningen.
– Visst hockey är ett lagspel, men träning är träning. Jag vill inte att någon ska springa ifrån mig. Jag vill komma etta. Dessutom skjuter vi mer nu. Vi måste lära oss att sätta puckarna. Skjuter man tjugo skott och inte gör något mål så är det bättre att kanske skjuta tio skott och göra ett mål. Då har man i alla fall chans att vinna matchen.

Hur ser din och AIK:s målsättning ut nästa säsong?
– Jag är inte så blyg utan jag säger SM-guld. Jag vet vad som krävs för det och jag ska vara en ledande spelare i AIK i år. Jag känner mig redo för att vara den här ledande spelaren och visa våra yngre tjejer vad som krävs eftersom det är ett SM-guld man vill ha.
– Det går inte bara att säga det utan man måste visa att man vill vinna SM-guldet. Serien först och sedan får vi ta slutspelet.