Klanen Silfverbergs guldgosse

Old School Hockey – Conny Silfverberg

Det är inte bara Jakob Silfverberg som har gjort sin familjs namn känt i hockey-Sverige. Tidigare har ni fått träffa på pappa Jan-Erik i Old School Hockey och i dag har turen kommit till dennes broder Conny, som under många år var en duktig poängplockare i Brynäs i elitserien.

Tidigare i Old School Hockey här på hockeysverige.se har ni fått träffa Jan-Erik Silfverberg, pappa till blivande NHL-stjärnan Jakob Silfverberg. Nu är hockeysläkten Silfverberg större än så. Jakobs farbror är nämligen Conny Silfverberg, mångårig kedjekompis till Mats Näslund i Brynäs och framför allt juniorlandslaget.

Conny Silfverberg blev, mycket tack vare sin storebror Jan-Erik, brynäsare redan vid tolv års ålder då han lämnade Hofors och flyttade till Gävle.
– Jag har sett att man skriver att Brynäs är min moderklubb, i och för sig kan man väl säga att det är så eftersom jag bara var tolv år då min storebror blev värvad från Hofors till Brynäs, berättar Conny Silfverberg för hockeysverige.se.
– I och med att brorsan värvades flyttade hela familjen till Gävle och då fick liksom Brynäs mig på köpet, men jag började spela som knatte i Hofors IK.

Var du ofta och såg när Jan-Erik spelade i Hofors IK?
– Ja, ofta. Han är sex år äldre än jag och debuterade redan som femtonåring i Hofors A-lag. Då var jag alltså nio år och jag minns mycket väl hur man hängde där vid ute rinken i Hofors.

När TV-pucken spelas 1975 för killar födda 1958 vinner Gästrikland. Ledare för laget är Kjell Damberg och SM-guldmedaljören med Gävle från 1957, Runar Söderström (Farbror till Dan Söderström). I finalen vinner Gästrikland över Medelpad med 1-0. Målskytt var Stefan Käll från Hofors. Till bästa forward i turneringen utses Conny Silfverberg.
– Det var en ganska rolig grej. Framför allt var det unikt eftersom det, hur konstig det än låter, är det enda tillfället som Gästrikland vunnit TV-pucken.
– Vi var i final även året efter, men då förlorade vi mot Stockholm med Tommy Mörth, Håkan Södergren, Thomas Eriksson och dom här djurgårdskillarna i laget. Även Pelle Lindbergh spelade för Stockholm det året. Tyvärr körde Pelle ihjäl sig i sin Porsche borta i Philadelphia ett antal år senare.

Foto: Arkivbild

Jag läste en gammal artikel där Tommy Sandlin uttalade sig i samband med finalen att han helst såg dig som back i framtiden.
– Ja, det var någon idé som Tommy hade. Han kom dock till insikt snart och förstod nog att en forwardsposition passade mig bättre.
– Tommy provade mig som back vid något tillfälle, det var väldigt lite i alla fall och det stod klart ganska snart att jag inte var någon back.

Var TV-puckfinalen mot Medelpad 1975 första gången du träffade på Mats Näslund?
– Ja, det kan man väl säga även om vi båda spelade Modo-cupen året innan. Redan då såg man att ”Matte” var en enorm talang och bland 59:orna i Medelpad var han den klart bästa spelaren.

Ni båda följdes åt under många år, men i pojklandslaget så spelade du till en början med Peter Gradin och Ulf Zetterström. När hittade du och Mats Näslund varandra som kedjekompisar?
– Oj, det var så länge sedan nu, men jag har för mig att vi började spela tillsammans i pojklandslaget relativt tidigt, eller om det var först då vi kom upp i juniorlandslaget.

Visade kemi med Näslund
Vid Junior-EM 1977 spelar Conny Silfverberg och Mats Näslund i samma kedja och som tredjelänk hade dom Södertäljes Börje Rolin. Sverige vinner guld och Conny Silfverberg utses till turneringens bästa forward.
– Vi hade ett riktigt bra lag med Näslund, Pelle Lindbergh, Tomas Jonsson, Thomas Steen, Håkan Södergren och så vidare. Turneringen spelades i tyska Bremerhaven och ”Tigern” Johansson var förbundskapten. JEM avgjordes i seriespel och vi vann den avgörande matchen mot Tjeckoslovakien med 4-0 (Silfverberg 2 mål, Anders Wallin och Ulf Rådbjer 1 var).

Var det här ditt internationella genombrott?
– Första TV-pucken var den turnering som gjorde att några utanför Gävle fick reda på vem jag var. Man kan väl säga att JEM var första gången någon utanför Sveriges gränser hörde talas om mig.

Conny Silfverberg spelade även tre JVM mellan åren 1977 och 1979
– Vid det första JVM kom jag med tack vare att ”Tigern” fått många återbud. Turneringen spelades i Tjeckoslovakien och jag spelade inte många matcher det året. Vi slutade femma.
– Andra året gick VM i Montreal och vi hade ett fantastiskt bra lag med Bengt-Åke Gustafsson, ”Matte” Näslund med flera. Vi slog Kanada med 6-5, vilket var fantastiskt stort och dom hade ett ganska bra lag där bland andra Wayne Gretzky spelade. I den avgörande matchen mötte vi Sovjet och förlorade med 5-2. Ryssarna hade då den här kedjan med Aleksej Kasatonov, Vjatjeslav Fetisov, Igor Larionov, Sergej Makarov och Vladimir Krutov. Jag tror deras femma gjorde alla fem målen.
– JVM 1979 gick i Karlstad och Karlskoga. Även då hade vi ett fantastiskt lag med Håkan Loob, Näslund, Pelle Lindbergh och så vidare. Vi ledde länge den avgörande matchen mot Sovjet, men mot slutet gick ryssarna ifrån och vann med 7-5, vilket gjorde att vi slutade på bronsplats.

Du gjorde bara åtta A-landskamper, hur minns du debuten?
– Det var mot Sovjet i en turnering som hette GT-Sweden Cup och spelades i Göteborg. Det måste ha varit 1980 och vi förlorade med 7-2. Själva debutmatchen minns jag annars inte speciellt väl. I andra matchen, den mot Kanada, spelade jag i en kedja med ”Matte” Näslund och Leif Holmgren. Då gjorde jag mitt första mål i Tre Kronor.

Det var väl aktuellt att du skulle spela VM åtminstone ett år?
– Vid VM 1985 i Prag trodde jag nog att jag skulle komma med. Den säsongen hade jag vunnit poängligan i elitserien och gjorde bra ifrån mig i B-landslaget, eller Vikingarna som det då hette. Jag var även med på ett läger innan VM där det fungerade bra, men Leffe Boork valde att satsa på några andra i stället.

Hur minns du tillbaka på A-lagsdebuten med Brynäs säsongen 1976/77?
– Jag tror att det var mot Örebro borta och vi vann (3-8). Det var självklart något jättestort för en ung kille (17 år) som jag var då. Då man satt där i omklädningsrummet och såg på alla bra spelare så som ”Stigge” Salming, Lars-Göran Nilsson, Tord Lundström. Det var ju halva landslaget och jag trodde nog inte att det var sant att jag satt där bland alla dom här stjärnorna, skrattar Silfverberg.

”Ett fantastiskt lag”
Brynäs hade börjat genomgå en första generationsväxling. Flera gamla rävar och tillika guldhjältar som exempelvis Hans ”Virus” Lindberg, Lennart ”Tigern” Johansson, Lasse Hedenström, Lasse Bylund, Börje Salming, Inge Hammarström med flera hade lämnat laget.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag ändå. Stig Salming, Stig Östling, Tord Lundström, ”Prosten” Karlsson, Brorsan, ”Krobbe” Lundberg, Wille Löfqvist, Stefan Canderyd, Martin Karlsson, ”Jajjen” Gerdin, Lars-Erik Eriksson (i dag Ridderström), ”Lill-Janne” Eriksson, ”Jos” Svensson, Janne Asplund… det var ju ett helt landslag.
– Vi brukade faktiskt lite skämtsamt säga att vi ställer in träningarna då det var landslagsuppehåll eftersom ändå ingen var kvar hemma och kunde träna. Det hände faktiskt att det bara var två spelare som inte var på landslagsuppdrag och då fick dom i stället träna med Brynäs juniorlag.

Fanns den här så kallade vinnarkulturen kvar i gruppen även efter Leksands guldera mellan 1973 och 1975?
– Man pratar ofta om Brynäsandan och den fanns där. För killar som ”Stigge” Salming fanns det inget som hette att man kunde förlora en match. Trots att vi vann nästan alla matcher dom här åren var inte spelarna nöjda. Vi skulle inte bara vinna utan vi skulle även vinna på rätt sätt. Vi var aldrig nöjda och ställde höga krav på varandra. Var det någon som såg loj och slö ut på en match så fick han höra det. Allt för lagets bästa.

Hur delaktig kände du dig i guldet 1977?
– Jag spelade en del matcher den säsongen (16 matcher – åtta poäng), men inte speciellt många i slutspelet. Trots det är man ju med hela tiden och känner i alla fall en viss delaktighet även om guldet 1980 var det guld som jag värderar högst.

Svensk mästare 1980

Foto: Arkivbild

Tränarparet Rolf Andersson och, tidigare storspelaren, Hans Sjöberg fick aldrig Brynäs att lyfta säsongerna 1977/78 och 1978/79. Inför säsongen 1979/80 valde därför Brynäs att knyta upp Lennart ”Tigern” Johansson som ny tränare.
– ”Tigern” hade varit med och skapat den här Brynäsandan och när han kom tillbaka som tränare införde han den igen i laget. ”Tigern” var en riktig tjurskalle som tränare och som verkligen hatade att förlora. Det var inte speciellt kul att gå till träningen på måndag om du hade förlorat söndagsmatchen. Det var den jargongen som rådde i laget.
– Själva guldet var ju extra kul att vinna eftersom vi var långt ifrån favorittippade och det var mycket oväntat att vi skulle vinna.

Berätta om dramatiken i 36:e och sista grundspelsomgången 1979/80.
– Vi var tvingade att vinna mot HV71 nere i Rosenlundshallen samtidigt som AIK och Djurgården skulle spela oavgjort på Hovet i Stockholm.
– Vår match var klar redan tio minuter innan AIK Djurgården och vi satt där i omklädningsrummet och lyssnade på radion. När det väl var klart så blev det allmänt jubel bland grabbarna. Vi hade oväntat gått till semifinal vilket var jättehäftigt.

Ni vinner finalserien mot Västra Frölunda med 3-2 i matcher. Vad är ditt starkaste minne från den femte och avgörande finalen på Johanneshov där ni vinner med 2-1 efter Brynäsmål av Anders Dahlin och Stig Salming (Frölundas mål: Tommy Persson)?
– Än i dag talar man om att det här är en av de tuffaste finalserierna i elitserien genom alla tider. Vi vann först hemma med 5-2. Sedan vann Frölunda med uddamålet i Göteborg. Ett par dagar senare vann vi i sudden och det var jag som fick göra det avgörande målet. Jag fick ett skott på byxan som styrdes in i mål. Fjärde matchen vann Frölunda med uddamålet och den femte vann alltså vi med 2-1.
– Frölunda hade väldigt fysiskt spelade backar så som Anders Broström och Lars-Erik Esbjörs. Björn ”Nalle” Johansson var heller ingen snäll spelare där ute direkt.
– Broström hade kört på och skadat Janne Kock nere i Scandinavium så när han och Frölunda kom upp till Gävle så slängde publiken flaskor och allt möjligt på honom. Det var verkligen dramatik hela tiden och allt verkade hända i den här finalserien.

Vad var styrkan med kedjan Anders Dahlin, Mats Näslund och Conny Silfverberg som kom att bli ett väldigt viktigt vapen i jakten på SM-guldet 1980?
– Den innehöll en kombination av många bitar. Mats Näslunds speed och fantastiska teknik. Anders var en extremt skicklig målskytt. Det är alltid svårt att tala om sig själv men jag var väl spelfördelaren och den defensiva grovjobbaren.

Hur var guldfesten på Esso Motor Hotel?
– Guldfesten varade i många dagar vilket det lätt blir om man vinner ett guld och speciellt om det vinns så överraskande som det nu gjordes.
– Det är lätt att man glömmer just hur överraskande vi vann. Vi tog oss till slutspel i sista omgången och inför semifinalen talade alla bara om vilket lag Leksand skulle få möta i finalen. Leksand hade vunnit serien i överlägsen stil, men sedan åkte vi upp till Leksand och fullkomligt skåpade ut dom i den första semifinalen med 9-4. Returen vann vi hemma med 8-2. Man kan väl säga att ”Tigern” gjorde succé som tränare. Vi hade trots allt ett ganska bra lag där bland andra Inge Hammarström hade återvänt från Toronto.

Drabbades av Salmonella
Säsongen 1984/85 är Conny Silfverbergs poängmässigt bästa. Han vinner Elitseriens poängliga på 54 poäng vilket var fem poäng mer än tvåan Per-Erik Eklund från AIK. Trots det tar sig inte Brynäs till SM-slutspel utan laget slutar sexa i Elitserien.
– Jag hade ett så himla flyt den säsongen. Jag spelade tillsammans med bröderna Kenneth och Christer Andersson och vi kom in i ett stim som fortsatte rulla på under hela säsongen. Kenneth gjorde 35 poäng och Christer 18 poäng så det var inte bara mig det gick bra för.
– Vi hittade den där kemin mellan oss ungefär som Mats Näslund, Anders Dahlin och jag gjorde 1980.

Foto: Arkivbild

Du lade av efter säsongen 1988/89, då du endast var 30 år. Varför?
– Efter den säsongen hade jag bestämt mig för att om det skulle bli en fortsättning med hockeyn så skulle det bli någon annanstans. Jag behövde en nytändning. 14 år i Brynäs fick räcka. Det blev aktuellt med Rögle som då spelade i Allsvenskan och jag åkte ner dit och skrev på alla papper.
– Vi gick till semifinal det året med Brynäs och där blev vi utslagna av Djurgården. Efter säsongen så bjöd Brynäs ner oss spelare med fruar till Mallorca och där fick flera av oss salmonella. Jag blev riktigt sjuk eftersom sjukdomen gick ut i blodet. I stället för att spela hockey med Rögle så fick jag hoppa omkring på kryckor.
– Efter jul det året hoppades jag på att kunna göra comeback, men efter en bortamatch mot Mora så svullnade hela kroppen upp och jag fick rådet av läkarna att lägga skridskorna på hyllan. På den här tiden hade man jobb vid sidan av hockeyn och då valde jag i stället att satsa på det i stället.

Hur ser Conny Silfverbergs liv ut idag?
– Det ser väldigt bra ut och jag blir äldre och äldre ha ha…
– Jag jobbar som säljare på Dahls och jag har en fin familj med fru, en dotter och en son. Min son Joel spelade ett tag i Brynäs juniorlag, men har nu valt att spela för Valbos juniorer i stället.
– Det händer inte så ofta att jag är uppe på ”Läkerolen” och ser när Brynäs spelar, men jag ser nog mer eller mindre alla matcher på TV. Det är ju extra kul att följa ”Jacke” (Jakob Silfverberg) i Ottawa. Jag är inte speciellt förvånad att det går så pass bra för honom. Annars följer jag med Joel som pappa då han spelar med Valbo (där för övrigt Jakobs bror Joakim Silfverberg spelade förra säsongen, reds. anm.).

OLD SCHOOL HOCKEY-ARKIVET