Kirunasonen som blev Brynäs guldhjälte – Old School Hockey Roger Kyrö
Bakom alla stora stjärnor i Brynäs guldlag 1999 var det faktiskt Roger Kyrö som blev en av de allra största hjältarna i den avgörande SM-finalen 1999. I Veckans Old School Hockey berättar han om karriären, och förstås om SM-guldet.
Kiruna har varit en stor plantskola genom åren. Bröderna Stig och Börje Salming, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson med flera har vandrat vägen till Matojärvi ishall många gånger.
Roger Kyrö ska även han räknas till de riktigt stora spelarna som har sina rötter i Kirunatrakten. Visserligen besökte han Umeå och spelade för Björklöven innan sin resa ner till Gävle 1995. Kyrö kom att stanna i Brynäs som spelare fram till 2004. Efter spelarkarriären var han dessutom tränare under en mycket turbulent Brynässäsong.
Men vi börjar samtalet tillsammans med Roger Kyrö uppe i Kiruna.
– När jag växte upp i Kiruna ville mer eller mindre alla killar spela hockey. Det här var alltså i slutet på 1970-talet och alla kompisarna spelade. Intresset hade jag med mig redan hemifrån eftersom pappa var intresserad av hockey, men även tack vare att min bror spelade.
Varför valde du just Kiruna AIF som grabb?
– Det väljer man inte utan man blir antingen AIF:are eller IFK:are. Jag föddes mer eller mindre till att bli just AIF:are, skrattar Kyrö.
Hur reagerade ni ungdomar på att Kiruna AIF och IFK Kiruna slog ihop sina föreningar?
– Det var först 1988 som A och juniorlag slog ihop sin verksamhet. Fast då var det fortfarande uppdelat på ungdomssidan mellan AIF och IFK. Idag är det däremot hopslaget till en förening allting.
– Rivaliteten som var mellan klubbarna var oerhört viktig. Allt var som en tävling om vilket av lagen som var bäst i stan. I min klass i skolan var två kompisar IFK:are och resten AIF:are, så ni kan tänka er att dom båda hade det lite jobbigt.
– Det var matcherna mot IFK som man tränade för. Sedan fanns det även andra lag som man mötte på vägen fram till nästa match mot IFK.
Bengt Waaranperä var Kiruna AIF:s målvakt när laget spelade i högsta serien 1973/74. Han var väl även tränare för dig i Kiruna AIF:s pojklag?
– Det stämmer. Bengt var där mina sista år i pojklaget. Innan dess hade jag Ove Tieva och som var den tränare som jag hade under de allra flesta ungdomsåren och som har betytt mycket för mig som spelare.
Bengt-Olof Staffas och Håkan Nilsson plockar med talangfulle Roger Kyrö i Norrbottens TV-pucklag 1987. Gruppspelet vinns enkelt före bland andra Södermanland, Stockholm och Medelpad. I kvartsfinalen får Clas Eriksson och Greger Artursson med sitt Värmland se sig besegrade med 4-2. Överraskningslaget Uppland besegras i semifinalen och i finalen väntade Skåne där som bäst Jörgen Jönsson och Torgny Löwgren dominerade.
– Norrbotten hade haft många bra generationer i TV-pucken. Både laget med killar 1969 och 1970 hade vunnit medan 71:orna inte varit lika framgångsrika.
– Vi hade ett fantastisk bra lag med Micke Renberg, Andreas Custemo, Fredrik Öberg, Stefan Klockare och framförallt Erik Grankvist som blev TV-puckens bästa målvakt det året.
– Att Norrbotten fick fram mycket bra spelare just då berodde på att vi varje vecka hade otroligt tuffa matcher. Det tävlades jämt och matcherna mot Luleå, Boden, Piteå var ett krig.
– Tyvärr lyckades vi inte i finalen mot Skåne utan vi förlorade med 3-2.
Med dryga minuten kvar av TV-puckfinalen leder Skåne med 3-1 när Roger Kyrö får tag i pucken och sätter den i maskorna bakom Skånemålvakten Örjan Jacobsson.
– Vi hade ytterligare ett par riktigt bra chanser, men närmare kom vi aldrig. Det hjälpte inte att vihade klart spelövertag och det är inte heller något som står i några historieböcker.
– Norrbotten slutade tvåa och efter finalen var det givetvis surt. Nu i efterhand minns jag mest hur kul det var att få spela i det här gänget.
Säsongen 1988/89 lyfter Kirunas tränare Göte Wälitalo upp Roger Kyrö i klubbens A-lag.
– Då hade AIF och IFK slagit ihop och blivit Team Kiruna. Göte hade kommit dit upp som tränare. Just anledningen till att jag kom med i A-laget minns jag mycket väl och det var verkligen en slump.
– Jag spelade med J20-laget och satt på läktaren och väntade när A-laget skulle börja träna. Vi tränade alltid efter. Under en övning hamnar Mikael Kemi i en kollision med en annan spelare så hans axel trasades söner. Hela hans karriär var över tack vare den här olyckan. Jag minns mycket väl när Göte kallade ner mig från läktaren och sa till mig att gå in och byta om och på den vägen var det.
– Min första match med Kiruna hade jag faktiskt gjort redan säsongen innan då jag var 15 år och fick vara med i en träningsmatch runt jul mot Dinamo Riga.
Spelade Helmut Balderis i Riga vid den här tiden?
– Det minns jag faktiskt inte eftersom jag hade fullt upp att hålla reda på mig själv, ha ha… – Första säsongen i A-laget spelade jag inte alla matcher utan jag fick hoppa in där vi hade skador. Jag spelade vänsterback en match, högerback en annan, center en tredje och så vidare.
– Kiruna gjorde en väldigt bra säsong och vi tog oss till allsvenskan efter jul. Andra säsongen blev inte lika framgångsrik, men vi hamnade i alla fall mitt i tabellen i Division 1 Norra.
Vad var det som lockade dig över till Björklöven säsongen därpå?
– Hasse Edlund, som också var från Kiruna, hörde av sig till mig efter säsongen 89/90 och frågade om jag ville komma över dit och spela. Tommy Sandlin var tränare där och hela deras satsning kändes rätt just då.
– Vi hade även ett väldigt bra lag vilket vi inte minst visade i kvalet 1993. Hans ”Virus” Lindberg hade tagit över Björklöven när det vankades kval upp till elitserien säsongen 1992/93. Till sin hjälp som assisterande tränare fanns Rolf Jäger.
Björklöven snirklar sig fram till kvalserien där man inför sista omgången ligger tvåa, en poäng efter Troja som man dessutom skulle möta i Umeå Ishall.
– Det var något helt enormt att få vara med om. Kvalserien och få avgöra på hemmaplan var helt magiskt. Vilken glädje.
Kan man jämföra glädjen med det SM-guld du vann med Brynäs sex år senare?
– I glädjen just då matchen var slut, absolut. Trots att du inte får några medaljer när du vinner en kvalserie så har du vunnit den sista matchen för året tillsammans med laget och den känslan är samma. Sedan är SM-guldet så mycket större och det största jag varit med om som spelare.
Lars-Gunnar Jansson tar över efter ”Virus” Lindberg som tränare för Björklöven när laget går upp i elitserien. Elitserievistelsen varar bara i 22 matcher och efter jul förpassas Umeålaget till allsvenskan och senare även ner till Division 1 efter ett ganska misslyckat kvalspel.
– ”LG” hade väl sina positiva och negativa sidor som alla andra tränare. Anledningen till att vi inte klarade oss bättre var i alla fall inte enbart hans.
– Vi hade helt enkelt inte tillräckligt bra lag. Just då tjorvade ekonomin i Björklöven och dom ekonomiska musklerna som behövdes om vi skulle hålla oss kvar fanns inte.
När du efter säsongen valde att flytta hem till Kiruna igen, var det för att varva ner?
– Jag var inte speciellt nöjd med min sista säsong i Björklöven. Vi hade många unga killar det året i elitserien och många flyttade till andra klubbar. Kirunas tränare, Pasi Mustonen, visade att man verkligen ville ha hem mig.
– Jag skrev på för en säsong och det ångar jag inte en sekund. Vi tog oss till allsvenskan och det drag som var kring matcherna i Kiruna med ibland upp till fyratusen på läktaren var något riktigt häftigt att fått vara med om. Helt klart ett av mina roligaste år som hockeyspelare.
Hur blev du Brynäsare?
– Tommy Sandlin ringde mig efter säsongen och frågade om jag ville komma dit och spela. Mitt mål hade hela tiden varit att spela i elitserien så när jag fick chansen var det inget att fundera på.
Fanns det fler elitserieklubbar som visade intresse samtidigt?
– Inget lag som visade samma intresse som Brynäs.
Roger Kyrös första säsong i Brynäs blir mer ångest än lycka.
– Det fanns en del experter innan säsongen som tippade att vi skulle vinna SM-guld. Kring jul minns jag att det var sju eller åtta av våra spelare som var i väg på olika landslagsuppdrag. Så pass bra lag hade vi trots allt.
– I elitserien fick vi aldrig till spelet, men när vi väl kom till allsvenskan vann vi sjutton raka matcher innan vi förlorade mot Södertälje i sista omgången. I den allsvenska finalen i bäst av fem förlorar vi igen till Södertälje.
I kvalserien går det sedan bättre.
– Ja, då avgör vi hemma mot Björklöven. Som elitserielag finns det inget värre än att spela i kvalserien. Man spelar inte bara för oss själva utan för hela föreningen. Folk som jobbar där, fansen, ja alla är på helspänn varje dag. Ur hockeysynpunkt innebär det en katastrof om man åker ur.
Då antar jag att det var roligare säsongen 1998/99 då du får vara med om att ta SM-guld med Brynäs?
– Vi hade ett otroligt bra lag och en fantastisk förstafemma med Per Löfström, Pär Djoos, Janne Larsson, Ove Molin och Tom Bissett. Trots alla bra spelare vill jag nog lyfta fram ”Honken” (Johan Holmqvist) som den spelare som tog oss till guldet.
Johan Holmqvist hade väl inte imponerat på samma sätt i grundserien?
– Vi slutade femma i grundserien det året. ”Honken” var bara 20 år och gjorde många bra matcher även i elitserien. Fast det spel han visade upp i slutspelet var sanslöst bra.
Hur viktigt var Roger Melins ledarskap för guldet?
– Både han och Gunnar Persson spred ett lugn och en trygghet omkring sig. Åren innan hade varit tuffa för Brynäs och klubben hade gått igenom ett ekonomiskt stålbad.
– Nu hade Roger och Gunnar fått ihop gruppen på ett väldigt bra sätt. Dessutom hade Bissett kommit tillbaka, Djoos och Larsson (Janne) hade återvänt någon år tidigare. Det var en jäkla bra grupp helt enkelt.
– Jag minns i avgörande semifinalen när Roger och Gunnar slängde in Göran Hermansson och Peter Nylander i sudden. Dom hade inte spelat mycket den matchen, men gnällde aldrig för det. Dom tog i stället vara på minuterna man fick och i den här matchen spelade Göran och Peter fram Andreas Custemo som gjorde sitt första mål för säsongen och med det tog oss till final. Vilka coacher hade vågat matcha laget på det sättet vid ett så viktigt tillfälle?
Går det att beskriva känslan när slutsignalen går efter den avgörande finalen mot Modo?
– Det blir en konstig känsla. Givetvis är man väldigt glad, men även lite tom. Du har varit som i en bubbla under hela slutspelet och sedan är det bara slut. Jag såg en intervju med Pär Djoos inför en av finalerna för några säsonger sedan. Djoos sa att det han kan ångra mest är att han inte passade på att njuta av stämningen på stan under finalerna. Det ligger väldigt mycket i det han sa. Du är så uppe i ditt och det du ska göra så du glömmer bort att njuta.
– Fast självklart var det otroligt roligt att få vinna ett SM-guld. Speciellt med Brynäs som är en förening som betytt så mycket för mig.
Varför valde du att sluta säsongen 2003/04?
– Knäet höll inte. Jag var tvungen att operera mig och jag kunde inte träna ordentligt. Då var det heller ingen anledning att försöka fortsätta längre.
Var det ett stort steg att direkt kliva in som assisterande tränare i Brynäs?
– Både och. Jag spelade bara fram till jul året innan läkarna dömde ut mitt knä. Då kom Gunnar Persson och frågade om jag ville fortsätta som lite bollplank och hjälptränare. Jag tyckte det lät intressant samtidigt som jag var lite nyfiken på hur tränaryrket var.
– Med facit i hand kan man väl säga att det var en helt annan grej att vara tränare, men framförallt var det mycket roligare att spela.
Var det aktuellt att du skulle ta över som förstatränare senare under den säsongen?
– Nej. Det var en väldigt turbulent säsong där Tomas Jonsson slutade och jag hoppade in tillfälligt som huvudtränare. Att jag skulle fortsätta var aldrig aktuellt.
Junior-EM 1990…
– … i ”Ö-vik” (Örnsköldsvik). Vi vann guld där och förlorade inte en match på hela turneringen. Vi hade ett väldigt bra lag med Micke Nylander, Micke Renberg, Stefan Ketola med flera. Hela kullen födda 1972 var väldigt bra och det visade vi även vid JVM i Tyskland två år senare när vi vann ett silver. Hade vi slagit Ryssland det året hade vi vunnit guldet.
– JEM var inte samma stora grej som det är idag. Det är dessutom JVM idag och inte JEM. Det var väl egentligen bara vi som spelade och dom allra största fantasterna som visste om att turneringen överhuvudtaget spelades.
– Trots allt blev det guld och självklart betyder även den medaljen mycket för mig.
Hur väl kände du förbundskaptenen Lars Öberg innan JEM eftersom han utsåg dig till lagets kapten?
– Inte speciellt väl. Det var Lasse och Christer Höglund som var förbundskaptener och det var först efter TV-pucken då man kom med i pojklandslaget som jag lärde känna Lasse. Då följde förbundskaptenerna med årskullarna ett par år. Självklart var det väldigt roligt att få vara kapten för ett landslag.
Roger Kyrö står även noterad för 3 A-landskamper.
– Ett Karjala Cup. Tre förluster och ingen seger. Den turneringen är inte så mycket att minnas direkt även om det var en stor ära att få dra på sig Tre Kronor tröjan.
Har du tackat nej till ytterligare landslagsspel?
– Nej, den äran har jag aldrig fått haft, haha…
Hur ser Roger Kyrös liv ut idag?
– Jag och min fru driver idag en konferensanläggning som ligger mellan Piteå och Luleå. Rosfors Herrgård heter anläggningen.
– Jag har hjälpt till som tränare i Luleå sedan jag flyttade hit, men nu följer jag bara Brynäs på TV i stället. Det är riktigt skönt att inte vara involverad mer just nu måste jag säga och att driva Rosfors Herrgård är verkligen kul.
Den här artikeln handlar om: