Kenta Nilsson – från Ösmo till kung i Calgary

HOVÅS (HOCKEYSVERIGE.SE)

Kent Nilsson från Ösmo i Nynäshamns kommun är en av svensk ishockeys största artister och spelare genom alla tider. Karriären har varit lång och han har vunnit titlar i NHL, WHA, elitserien, italienska ligan, spanska ligan och schweiziska ligan. Det förvånar mig inte om jag missat någon av alla titlar nu… 

Lägg därtill att han spelat final i Canada Cup och även plockat hem ett VM-silver. Kenta Nilsson avslutade sin karriär 1997-98 i spanska Majadahonda. Där spelade han sex matcher, gjorde åtta mål och totalt 20 poäng.

– Kenta flög in till matcherna och sedan fixade jag så att även bland andra Orvar Stambert kom ner. Det var jag, Kenta och Stambert i första linan med två franskkanadensare, har hans lagkompis i Spanien, Bruno Ohlzon, berättat. 

Kenta Nilsson växte upp i Ösmo, men redan som 14-åring flyttade han till Djurgården. Bara något år senare klev även hans pappa Åke Nilsson in som materialförvaltare i klubben.

– Jag började nog i Djurgården innan pappa kom dit. Jag kan ha varit 14 år när farsan började skjutsa mig till Hovet. Han var aldrig innan involverad i hockeyn, åkte aldrig skridskor eller någonting när jag växte upp, berättar Kenta Nilsson då OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom på en golfbana i Hovås.  
– Däremot var han materialförvaltare i Ösmos fotbollslag. Än i dag minns jag känslan när jag smög omkring där inne i linementlukten och lyssnade på ”dom stora grabbarna”.
– Eftersom han alltid var med mig till Djurgårdens träningar och matcher blev han så småningom materialförvaltare där. Det fortsatte han med många år efter jag slutat Djurgården. Han var väldigt händig, fixade huset hemma och så vidare. Pappa gick bort för 20 år sedan nu.

Debuterade i A-laget – som 13-åring

Hur ser du idag tillbaka på uppväxten i Ösmo?
– Då tänker jag på Yngve Johansson och hans son Sören Johansson som är några år äldre än jag. Det var dom som gjorde att jag började spela hockey. Annars spelade jag mest fotboll. 
– Yngve hade vunnit sex SM-guld med Djurgården och tränade oss ibland. Det var också han som tog mig till Djurgården. Egentligen tränade han Hammarby då, men ha sa till mig att gå till Djurgården. Hammarby låg i en lägre serie, men jag ville spela i det som senare blev elitserien. Då fanns det bara AIK och Djurgården att spela för. 
– Jag gick då till Djurgården och året efter kom även Sören dit. Han var, som sagt var, också från Ösmo och en grymt bra hockeyspelare. 
– Debuten i Ösmos A-lag? Nej, den kommer jag faktiskt inte ihåg. Jag var bara 13 år då. Det var ganska naturligt för unga spelare att gå upp i småklubbarnas A-lag då eftersom det inte fanns tillräckligt med folk. Däremot minns jag hur det var att möta dom stora busarna i Nynäs, säger Kenta Nilsson med ett leende. 

– Första förebilderna var ändå Nils Nilsson och Kjelle Brus efter att jag hade varit och kollat Leksand på Hovet
Kenta Nilsson bodde bara 60-70 meter från isbanan i Ösmo.

– Det var utomhus och vi hade inget konstfruset. Vi hade inget konstfruset innan jag fyllt 13 år, men då var det på Estö Idrottsplats, som ligger i södra Nynäshamn.  
– Sedan körde vi mycket på gräsmattan bakom där vi bodde. Det var Sören som började skjuta och efter det fixade farsan en skottramp, en masonitskiva, åt mig. Sedan stod vi där och sköt. Det fanns inte heller så mycket annat att göra eftersom det inte fanns någon idrottshall vi kunde vara i.

Tänkte du själv på hur du skulle få skottet hårdare och så vidare?
– Vi stod där hela dagarna och nötte tekniken. Sören och jag stod på varsin skiva på gräsmattan med och slog ”flipp passar” och grejer mellan varandra.

“Var faktiskt AIK:are när jag växte upp”

Vilka förebilder hade du som ung grabb hemma i Ösmo?
– Mats Åhlberg. Han var en grym lirare och hade en fin känsla. Första förebilderna var ändå Nisse Nilsson och Kjelle Brus efter att jag hade varit och kollat Leksand på Hovet. 

 

Säsongen 1973/74 gjorde Kenta Nilsson debut i det som då hette division 1 eller allsvenskan, men han hade kommit till Djurgården tidigare än så. 

– Jag var faktiskt AIK:are när jag växte upp. Det började, som jag sa med Yngve. Sedan var det Lennart Ljungqvist, ”Ljunkan” som gick bort nyligen. Han tog med mig till Weisswasser. Djurgårdarens juniorer skulle åka på en turnering dit ner. 
– Det här var en kul resa. En kille som heter Lars Hedman och är några år äldre än jag tog hand om mig. Jag har fortfarande en bra kontakt med honom. 
– Jag fick spela jättemycket under den turneringen. När jag kom hem spelade jag några matcher under falskt namn i Djurgården. Det här väl preskriberat nu, skrattar Kenta Nilsson och fortsätter:
– Tror jag spelade i namnet Wallman. Jag kom ihåg att jag gjorde hattrick i en match i Allsvenska Juniorserien mot Surahammar borta och det hade aldrig Wallman gjort det förut.

 

Säsongen 1972/73 var han dessutom med om att vinna St Erikscupen. I finalen vann Djurgården över Södertälje med 3-0. Kenta Nilsson svarade för ett av målen. Stephan ”Lillis” Lundh och Hans Carlsson var övriga målskyttar. Efter finalen sa dåvarande förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindberg om Kenta: 
”Han är ett stort ämne, har en härlig speluppfattning, åker skridskor bra och är dessutom en bra skytt. Det skulle inte förvåna min om Kent Nilsson rätt snart dyker upp i Djurgårdens A-lag och kanske också då så småningom i större sammanhang”. 

I det Djurgårdslag Kenta Nilsson klev in i vimlade det av starka profiler. I truppen fanns bland andra Claes-Göran ”Myggan” Wallin, Björn Palmqvist, Stig Larsson, Per-Allan Wickström, Anders Hedberg Folke ”Totte” Bengtsson, Åke Eklöf, Svenåke Svensson med flera. 

– Jag kom in i laget successivt. Som junior var jag med och tränade där då och då. Vi hade problem under flera år och fick spela i nedflyttningsserien. 
– Palmqvist var på och skällde på mig hela tiden. När jag spelade där tyckte jag att han var en idiot. När jag idag tittar tillbaka på det så förstår jag att det han sa var rätt, men då förstod jag inte det. 
– Jag har träffat honom efteråt, men vi har aldrig pratat om det. Jag gillade även ”Stickan” (Larsson) mycket, men överhuvudtaget hade vi bra gubbar i Djurgården och det var inga problem att komma in bland killarna i A-laget där.

Kvalade mot Hammarby

Från början hade Kenta Nilsson Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg som tränare i Djurgårdens A-lag. 

– Det var bra. Kurre Thulin kom upp från juniorlaget för att hjälpa ”Lill-Stöveln”. Då tog han även med mig upp därifrån. 

Första seriematchen med Djurgården minns han fortfarande väl. 

– Kiruna borta i Matojärvi (vinst 2-12 och Kent Nilsson stod för en assist) Jag kommer ihåg att folk spottade på Thomas Carlsson när han åkte ut på isen. 
– Innan hade jag spelat i Ahearne Cup. Då var jag nog bara 16 år. Vi hade (Vladimir) Zabrodsky som tränare och förlorade med 10-1 mot Leksand där uppe. Jag spelade bara en period och satt mest och blev impad av leksingarnas tekniska lekstuga.

Under hans andra säsong i Djurgården hamnade laget i kval till elitserien. I kvalet ställdes Djurgården mot bland andra Hammarby. Kenta Nilsson spelade i en kedja tillsammans med Sören Johansson och Tommy Eriksson (idag: Tomth).

Första mötet vann Djurgården med 6-2 och i returen med 4-2. I det andra mötet svarade Kenta Nilsson för två mål och en assist. Vinsten innebar att Djurgården kom att spela i elitserien säsongen 1975/76.

– Det var fullsatt och hela Hovet var grönt och vitt. Jag lirade med Sören och vi hade en Ösmo-polare emot oss hela tiden, Bajen-backen Mats Larsson som jag lirade fotboll med på somrarna. Efter att jag gjort ett av målen hoppade Palmqvist över sargen och gav mig en kram (skratt). Det var stort. Han var inte den som direkt spred kramar omkring sig.  

 

Säsongen 1975/76 vann Kenta Nilsson poängligan med 28 gjorda mål och totalt 53 poäng på 36 matcher. Det här blev en speciell säsong för den då 19-åriga talangen från Ösmo eftersom hans Djurgården samma säsong fick lämna elitserien.

– Lars Erik Ericsson (idag: Ridderström) ledde skytteligan i 35 omgångar. Sedan blev han avstängd i sista omgången. Då gjorde jag fem poäng (2+3) mot Leksand borta och gick om honom. 

Kände du att allt gick väldigt fort för dig vid den här tiden och att det fanns en risk att du skulle bli lite fartblind?
– Nej och det var inte så att jag spelade för att för att bli proffs då jag var 15-16 år. Jag spelade för att få ett bra jobb. 
– Vid den här tiden var jag målare, men hade lite problem den här sista säsongen i Djurgården. Jag gick upp fem på morgonen, åkte till stan, jobbade och kom sedan hem tio på kvällarna efter träningarna. Då gjorde Djurgården mig till halvtidsproffs. 
– Ulf Adelsohn, som satt i Djurgårdens styrelse, pratade med Janne Granath på firman där jag jobbade. Efter det började jag vissa dagar åtta och slutade tolv. Andra dagar började jag tolv och slutade sexton. Djurgården tog då över och betalade resten av min lön.  

Hur var Ulf Adelsohn som ledare?
– Bra. En fair kille som var stadsborgarråd då. Jag hade mycket kontakt med honom. Dessutom är Ulf väldigt skärpt och rolig. En kille man lyssnade på och jag tror han kunde mycket hockey. Framförallt var han bra på det här runtomkring.

“Jag ville spela i elitserien och vägrade skriva på för Djurgården. Det var största misstaget jag har gjort. Jag skulle stannat där”

Proffsklubbarna hade redan då fått upp ögonen för ynglingen från Ösmo, men eftersom goda råd var dyra för Kenta valde han att inte följa med Djurgården ner i Division 1. Ny klubbadress blev istället AIK. 

– Det var ingen spelare sedan början på 1960-talet som hade gått från Djurgården till AIK, men jag ville spela i elitserien och vägrade skriva på för Djurgården. Det var största misstaget jag har gjort. Jag skulle stannat där och om jag nu ser tillbaka så skulle det inte haft någon betydelse för min karriär. 
– Det blev ett jäkla liv eftersom man inte fick gå mellan klubbarna då. Jag var på väg i Leksand, min idol Mats Åhlberg spelade ju där. (Folke) ”Totte” Bengtsson berättade att dom var intresserade av mig. Vi åkte upp dit och träffade deras ordförande, Christian Årjes, på en restaurang i Tällberg. Jag tänkte skriva på direkt, men dom ville att allt skulle gå rätt till och först informera ledarna i Djurgården.
– Ett par dagar senare fick jag ett brev hem om att jag kommit in i lumpen på VKÖ i Solna. ”Ankan” (Parmström) ringde och sedan och övertygade han mig om att AIK var rätt val. Jag kommer ihåg att till och med Förbundskaptenen (Hans) ”Virus” Lindberg ringde och sa att min landslagsplats inte var i fara om jag spelade kvar i Djurgården. Även gamle AIK:aren Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, som jag nu hade börjats umgåtts med lite grann på somrarna när han var hemma i Nynäshamn hörde av sig.
– Säsongen i AIK, jag gjorde illa mig i sista matchen mot Modo och vi gick inte slutspel. Vi hade ett bra lag, men det var tufft i början för mig att byta lag. Jag tror att jag till och med fick hotbrev, men jag såg aldrig breven eftersom mamma gömde dom. Det var ett misstag, jag skulle aldrig gått dit.

Under säsongen 1975/76, då Kenta Nilsson fortfarande spelade för Djurgården, fick han chansen att för första gången spela för Tre Kronor. 

– Tre Kronor hade ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson) som Förbundskapten. Honom hade jag haft då jag spelade i Juniorlandslaget. Han var en jättebra kille. 
– Självklart var det ett stort steg. Jag var med i Izvestija den säsongen, men jag var inte mogen för att spela i landslaget då.

 

Efter sejouren i AIK kom chansen för den då 21-åriga killen att åka över till Kanada för att spela för Winnipeg Jets i WHA. Redan under sin första säsong i klubben svarade han 42 mål och totalt 107 poäng på 80 matcher. Winnipeg vann Avco Cup och Nilsson utsågs till ligans bästa rookie.  

– Det blev klart i slutet av säsongen i AIK att jag skulle åka över. ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson) ringde och frågade om jag ville spela i Winnipeg. Sedan var det advokaten (Don) Baizley som skötte allt runtomkring. Det fanns aldrig någon tvekan hos mig att åka över. 
– Innan säsongen med AIK hade jag fått en försmak på proffslivet under ett läger i Atlanta. 39 hårda proffs på Ramada Inn norr om Atlanta, och så Nilsson från Ösmo. Jag fattade ingenting när en tandlös jätte som hette Dave Hanson smorde in skallen och halsen med vaselin innan träningarna. Det visade sig vara busarnas ”antigreppmedel”.
– Sedan var det här med fantasifullt anfallsspel. Att improvisera lite och byta kant till exempel.
– ”Du grabben”, sa den andra yttern åt mig. ”Håll dig på din kant. I dom här trakterna åker vi upp och ner längs sargen. Okay!”
– Kul liga, jag kan inte påstå att jag var direkt imponerad men jag hade i alla fall lärt mig en hel del.

Många svenskar i Winnipeg

Ville du inte i första hand komma till NHL?
– Jag tror inte att det spelade mig någon roll då. Däremot var jag kass på engelska då jag åkte över, skrattar Kenta Nilsson och fortsätter:
– När jag gick i plugget sket jag i engelskan eftersom jag aldrig skulle flytta ifrån Sverige. Klart att jag ångrade mig lite att jag inte hade pluggat mer. Det tog några år sedan kunde jag engelska också.

Hur minns du första tiden i Winnipeg?
– Att det var kallt som fan. Vi hade ett bra lag med väldigt schysta killar. Bobby Hull spelade under hela min första säsong i Winnipeg. Andra säsongen spelade han bara under en månad. Sedan slutade han. 
– Bobby var också en bra person, men det är inte många hockeykillar som är knäppa. Dom flesta är schyssta. Visst kan folk vara kaxiga ibland, men dom kan vara schyssta ändå. 
– Jag spelade som i trans första tiden och hade otroligt roligt på isen tillsammans med Willy Lindström och Dan Labraaten. Bakom oss spelade Barry Long och Winnipegs polis Kim Clackson. Han hade ganska dåligt rykte, vilket var bra för oss andra. Vi blev inte indragna i bråk i första taget eftersom Clackson snabbt var framme och rensade. Utan honom hade jag nog behövt blöjor första tiden.

Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilsson, Lars-Erik Sjöberg… 
– … Willy Lindström, Dan Labraaten och (Thommie) Bergman var också där. 

Vilken status hade ni svenskar i det här gänget?
– Då var statusen hyfsad och dom här killarna satte Winnipeg på kartan och det är, som sagt var, många bra svenskar som spelat där. 
– Jag trivdes bra i stan även om det var kallt och människorna där var trevliga. Jag tycker att det var en kul tid.

“Jag gjorde 107 poäng den säsongen, men det priset tänkte jag nog inte på då. Jag har faktiskt aldrig fått själva priset”

Under första säsongen i Winnipeg var alltså Kenta Nilsson med om att vinna sin av två Avco Cup-titlar. I finalen besegrade Winnipeg New England med 4-0 i matcher. Alltså det lag som sedan blev Hartford och efter det Carolina. I New England spelade även Gordie Howe. 

– Gordie Howe var 52 år då, men han var bra. Anledningen till att vi vann var Hedberg, ”Pröjsarn”, Sjöberg, Hull, Labraaten, Bergman och Willy Lindström. 
– Jag själv var inte så bra i det slutspelet eftersom jag hade hemlängtan. Det tog inte många dagar efter finalerna innan jag drog. 

Ändå åkte du tillbaka säsongen efter. Var det aldrig på den nivån att du tänkte bryta helt med Winnipeg och flytta hem?
– Nej, nej… Det var en lång säsong. Vi höll på in i mitten av maj och spela så jag ville hem. 

Hur reagerade du på att få utmärkelsen som årets rookie i WHA?
– Jag gjorde 107 poäng den säsongen, men det priset tänkte jag nog inte på då. Jag har faktiskt aldrig fått själva priset. Samma sak var det då jag fick Lady Bing fast i WHA (Paul Daneau Trophy). Jag fick inte det priset heller. 

Hade inte WHA någon ceremoni där man delade ut priserna?
– Det vet jag inte eftersom jag antagligen var hemma i Sverige då, säger Kenta Nilsson med ett leende.  

Redan från början i Winnipeg fick Kenta Nilsson mycket medial uppmärksamhet, men det upplevde han aldrig som något större problem. 

– Det var mycket, men jag tänkte inte så mycket på det där samtidigt som det är kul när någon skriver om en. Ibland var det negativa grejer och visst kunde jag få kritik vilket inte var så roligt, men det fick jag ta med det goda.

Inför säsongen 1979/80 skrev förra djurgårdaren och AIK:aren på för Atlanta Flames (Dagens Calgary) i NHL. 

– Det här var då ligorna gick ihop. Då var jag ”free agent”. Winnipeg erbjöd mig ett fyraårskontrakt som jag tackade nej till eftersom jag ville till Atlanta. Dom hade ett mycket bättre lag än vad vi skulle fått i Winnipeg. Hedberg och ”Pröjsarn” hade stuckit året innan och Bobby Hull slutade. 
– Atlanta var inte direkt någon hockeystad, men det var mysigt och jag trivdes bra där. Vi var bara där en säsong innan laget såldes till Calgary. 
– NHL-debuten med Atlanta var mot Quebec borta. I den matchen gjorde jag ett mål och två pass. Målet var faktiskt på (Göran) Högosta. 

Lämnade WHA för NHL

Kenta Nilsson upplevde inte att steget från WHA till NHL var speciellt stort för hans egen del.  

– Bägge åren i Winnipeg hade vi väldigt bra lag och kunde matcha NHL-lagen. På så vis var det ingen stor skillnad. 

Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Anders Hedberg blev ofta misshandlade på isen i WHA, men fick det i alla fall lite lugnare i NHL. Upplevde du samma sak?
– Det ”Pröjsarn” och dom här killarna fick gå igenom i WHA har ingen annan gjort. Dom var tuffa och breddade vägen för oss andra. Jag fick väl några smällar jag också, vilket inte var så roligt, men det var aldrig några rena överfall som det var på ”Pröjsarn” och Hedberg. 

Hur upplevde du flytten från Atlanta till Calgary?
– Hela laget flyttade dit och vi hade ett bra lag direkt. Calgary är en väldigt fin stad. Jag älskar den. Hade jag inte blivit trejdad till Minnesota hade jag bott kvar där. 
– Hockeyintresset var grymt där och det var alltid fullt på våra matcher, men samtidigt finns ett stort hockeyintresse överallt i Kanada. Calgary hade även haft ett lag i WHA tidigare, Calgary Cowboys.

En av medspelarna i Calgary var gotlänningen Håkan Loob.
  
– Vi spelade tillsammans under fyra säsonger i Calgary och det fungerade bra. Han var en bra spelare. Vi hade trevligt och umgicks en del och bodde tillsammans på bortamatcherna. 

Jag kände att jag nu skulle få chansen att vinna Stanley Cup och sedan vända hem till Europa

Det blev totalt fem säsonger i Calgary innan han trejdades till Minnesota. 

– Första säsongen i Minnesota var bra och vi hade även där ett bra lag. Andra säsongen blev jag trejdad till Edmonton då jag vägrade skriva på kontraktet i Minneapolis (Minnesota). Jag kände att jag nu skulle få chansen att vinna Stanley Cup och sedan vända hem till Europa. Hade jag fått ett bättre kontrakt i Edmonton hade jag nog ändå stannat där ytterligare en säsong.
– Jag hade ett bra kontrakt, men (Glen) Sather var snål. Det blev bra ändå eftersom jag sedan åkte till Italien ett år, hem en sväng och efter det tre år i Schweiz. 
– Vi hade ett grymt lag i Edmonton och det är nog sista gången världens fem bästa spelare spelade i samma lag, Gretzky, Kurri, Messier, Coffey och Fuhr. 
– Då räknar jag ändå inte in (Esa) Tikkanen, (Reijo) Routsalainen, Andy Moog… Ett grymt lag, men det tog ändå sju matcher att vinna. Dom sju stenhårda matcherna spelade vi dessutom på 15 dagar. 

Hur upplevde du det lagbygget som gjorde att ni var ett bättre lag än övriga i NHL?
– Det var duktiga och jäkligt drivna hockeyspelare. Gretzky var verkligen fantastisk. Han var bäst på planen i varje match. Dessutom bodde jag först hemma hos honom innan vi flyttade in på ett lägenhetshotell. 
– Vid sidan av, dom som ledde laget var bland andra Kevin Lowe, Mark Messier… Jag skulle ändå säga att det var bra karaktärer allihop. Det var inte heller några problem alls för mig att komma in i det här gänget. Jag fick spela hela den säsongen i en kedja tillsammans med Messier och (Glen) Anderson. 
– Vi gick till final mot Philadelphia Flyers och det blev sju stenhårda fighter. Ingen som inte varit med om det kan inse vilken gastkramning detta är. Den sjätte matchen föll vi mycket på grund av en riktig femminutersutvisning som Glenn Anderson drog på sig i slutperioden. Messier skällde ut honom något fruktansvärt i omklädningsrummet, så när coacherna kom in för att göra detsamma sa Messier: ”Ni behöver inte säga något. Det är redan klart”.

Det måste varit speciellt att få fira en Stanley Cup?
– Ja, det kommer jag ihåg väl. Jäklar vilken fest det var, skrattar Kenta Nilsson och fortsätter:
– Hela stan kokade och alla i och kring laget var ute på ett ställe tillsammans och firade. Det var grymt. När man vet att man kommer att vinna, den känslan går inte att beskriva, men sedan blir det mer som en vanlig fest. 
– Det var verkligen bara glädje. När (Glenn) Anderson gjorde 3-1 då visste jag att det klart. Den känslan går inte att beskriva. 

När du stod på skottrampen hemma i Ösmo som grabb, kunde du då tänka dig att Kent Nilsson skulle vinna Stanley Cup en dag?
– Nej, på den tiden funderade jag inte ens på om jag skulle få spela i NHL. 

Kent Nilsson svarade för sex mål och totalt 19 poäng under 21 matcher i Stanley Cup-slutspelet säsongen 1986/87. På det var han femte bäst i laget efter Wayne Gretzky 34 poäng, Mark Messier 28 poäng, Glenn Anderson 27 poäng och Jari Kurri 25 poäng. 

– Efter den säsongen åkte jag till Italien (Bolzano).

Åkte på Europaäventyr

Hur trivdes du i Italien?
– Grymt bra. Vi hade ett bra lag där också. Ron Chipperfield, som spelade för Edmonton i WHA var tränare i Bolzano. Jag och Gretzky var hem till honom och käkade middag. När han hörde att jag ville flytta hem så berättade han att han var coach i Bolzano och gift med en italienska. 
– Han frågade om jag ville spela i Bolzano. ”Kan jag väl göra. Jag åker förbi och tittar på vägen hem”. Det såg fint ut så jag sa ja. Jag hade det bra och vi tränade väldigt hårt. Hårdare än dom andra lagen. 
– Vi hade Mark Pavelich i laget och hur många kanadensare som helst. Vi vann mästerskapet där och Bolzano var ett fantastiskt ställe att bo på. 

Säsongen efter Italien och korta sejouren Schweiz blev det en säsong ytterligare i Djurgården för ”Stubbis” från Ösmo. Där fick han Lasse Falk och Tommy Boustedt som tränare. En säsong som slutade med SM-guld efter att ha finalbesegrat Leksand men 3-1 i matcher.

– Lasse Falk var bra och noggrann. Jag var ju lite äldre och närmare i ålder med Lasse än med dom yngre spelarna. Han hade bra träningar och jag blev mer disciplinerad efter att ha haft Lasse. (Tommy) Boustedt och ”Putte” (Ingvar Carlsson) var också bra. Vi hade grymma sommarträningar. Samma sak där, att vi hade bra lag med många bra ledare i laget, Roffe Ridderwall, Thomas Eriksson, Håkan Södergren… 

Hur var din roll i det här laget fyllt av spelare som hade talets gåva?
– Det var en hierarki som var bra och träningarna var tuffare än matcherna. Jag gjorde knappt något mål på hela säsongen då vi spelade tvåmål på träningarna. 
– Roffe var bra i målet. Sedan hade vi (Kenneth) Kennholt, Arto Blomsten, (Christian) Due-Boje, Janne Viktorsson, Peter Nilsson, (Jens) Öhling, Micke Johansson… Det var som ett landslag.

Schweizarna är lite annorlunda, kanske lite tråkiga, men det var bra ordning där

Efter säsongen i Djurgården valde den då 33-åriga Kenta Nilsson att spela för Kloten. Totalt gjorde han tre säsonger i klubben innan ånyo återvände till Djurgården. 

– Jag trivdes bra där, bra stämning på matcherna, ordning och reda. Sedan var Zürich fantastiskt att bo i. Schweizarna är lite annorlunda, kanske lite tråkiga, men det var bra ordning där. 

På sina tre säsonger i Kloten svarade han för 69 mål och totalt 144 poäng på 84 matcher. 

– Det fungerade bra. (Anders) Eldebrink kom dit andra säsongen och då blev laget ännu bättre. Han var grym och bäst på planen i varje match under tvåårstid. Vi hade väldigt kul tillsammans där nere och umgås fortfarande. 

 

Säsongen 1993/94 blev Kenta Nilsson österrikare då han kom att spela en säsong för Graz. 

– Det var (Claes-Göran) ”Myggan” Wallin som var tränare i Graz. Vi hade en tokig ägare där som även ägde fotbollslaget. Jag tror han åkte in för skatteskulder och grejer, men det var inget som drabbade mig något.
– Det var ändå mysigt att bo där och jag fick tid att vara mer med ungarna. Samma sak var det både i Kloten och Italien.

  

Du har sällan själv annars hamnat i konflikter med spelare och ledare.
– Jag är konflikträdd. Det är därför. Jag var oftast för mig själv och kanske hade jag ett för stort ego. 

Säsongen 1994/95 spelade Kenta Nilsson några matcher med Vålerängen men, som han själv uttrycker det, var han ganska kass och otränad. Trots det plockade Edmonton över honom till NHL under säsongen. 

– Jag jobbade åt Edmonton som scout. Då frågade (Glen) Sather ”Vill du lira?” ”Ja, det kan jag väl göra”, skrattar Kenta Nilsson och fortsätter:
– Det var tufft. Då var dom unga killarna i laget bättre än dom äldre, men dom kunde inte ta bort dom unga bra killarna. Då fick jag flytta hem istället, men det var såklart kul. Samtidigt var det tufft att vara hemifrån. Barnen grinade och längtade efter att jag skulle komma hem. 

Om du ser tillbaka på NHL-karriären och bortser från då du vann Stanley Cup, vad sticker ut lite extra då?
– När jag gjorde 131 poäng för Calgary. 

Gjorde succé med Loob och Steen

Vilket var säsongen 1980/81.
– Det var en fantastisk säsong. Jag spelade med bra spelare, Don Lever, Ken Houston och Willi Plett. Vi var grymt bra och jag tror att vi bara förlorade tre matcher på hela den säsongen hemma i Saddledome. Två av förlustmatcherna var mot Colorado (Rockies) som var näst sämsta laget i hela ligan. 82 av poängen gjorde jag under sista 40 matcherna. 

 

Kenta Nilsson gjorde sitt första stora landslagsframträdande under Canada Cup 1981. Anders ”Ankan” Parmström var Förbundskapten och vid hans sida stod tidigare storbacken Jan-Erik ”Biffen” Nilsson. Det blev aldrig någon bra turnering för Tre Kronor som aldrig nådde semifinalen. 

– Vi kanske var lite kaxiga och fick inte riktigt ihop laget även om vi hade många bra spelare. Många hade ledande roller i sina klubblag och kanske inte kunder underordna sig att få andra roller i landslaget. 
– Det här var inte bara ”Ankans” fel utan det var lika mycket oss spelares fel. Själv hade jag, som sagt var, gjort 131 poäng säsongen innan och var säkert lite kaxig. I den turneringen spelade jag dessutom ytterforward. 

Där hade jag bältros, men jag gjorde det nog ändå ganska bra och vann vår skytteliga
 

Tvärtom var det vid Canada Cup 1984 då Leif Boork lotsade Tre Kronor till final mot Kanada. 

– Då var det mycket mera att laget var viktigast. I första matchen förlorade vi med 7-1 mot USA. Samtidigt hade USA att bra lag med (Bryan) Trottier och dom här grabbarna. Sedan vann vi med 9-2 mot amerikanarna i semifinalen så vi var bra vi också. 
– I finalen mötte vi Kanada. Dom var bra och straka. I andra finalen låg vi under med 6-1. Då gick folk hemma i Sverige och lade sig. Sedan gick vi upp till 6-5 (Kent Nilsson stod för två mål och två assist), men närmare kom vi aldrig.
– Efter att vi spelat mot Kanada under grundserien i Vancouver (vinst 4-2) kom vi lite sent till det chartrade planet. Då satt redan kanadensarna i planet och vi fick gå förbi hela deras gäng. Då var dom inte så kaxiga. Det var en mysig känsla. 
– ”Boorken” placerade mig tillsammans med ”Looben” (Håkan Loob) och Thomas Steen i den turneringen. Det blev succé. Steen gjorde sju mål, fler än Gretzky, jag blev trea i poängligan och Loob femma.

En tränare som Kent Nilsson gillade var just dåvarande Förbundskaptenen Leif Boork.
  
– Han var en riktigt bra tränare med en grym kunskap. Han var också väldigt noggrann med allting runtomkring. Bra på att prata och säga till så jag tyckte det var kul att spela under Leffe i landslaget. 
– Jag tyckte (Tommy) Sandlin var likadan. Båda dom två var grymma tränare och intressanta ledare. Man fick fundera lite på vad dom egentligen sa. 

Om Canada Cup 1984 var en svensk framgång så var VM 1985 ett fiasko. Tre Kronor fick spela nedflyttningsserien och slutade tillslut på en sjätteplats. 

– I Prag. Där hade jag bältros, men jag gjorde det nog ändå ganska bra och vann vår skytteliga (6 mål och totalt 11 poäng på 8 matcher). Jag kunde inte sitta mellan bytena så jag fick stå hela tiden. 
– Under den turneringen var det ett jäkla liv om Leffe Boork. Alla elitserietränarna var på honom och det här tog mer fokus en själva hockeyn. 
– Har ni tänkt på att det inte är någon av spelarna som klagat på hur den turneringen var. Jag har inte hört någon spelare säga att det var för jävligt. Vi är lojala.

Framgångarna i Tre Kronor

Att dra på sig landslagströjan är det största man kan göra om man är en svensk hockeyspelare.

Vid VM 1989 i Globen var förväntningarna höga på det svenska laget. Tommy Sandlin var coach. Han hade bland annat fått hem Börje Salming till turneringen. Parollen var ”Going for Gold”, men Sverige slutade fyra. 

– Vi slog Kanada i grundserien med 6-5, vilket var bra. Däremot torskade vi mot Kanada och framförallt tjeckerna i slutspelet, så visst blev det lite av ett fiasko. Ryssarna var också väldigt bra och även dom slog oss i slutspelet. Alla lag är bra och det är små grejer som händer och avgör en sådan här turnering.
– Under den turneringen hade jag problem med ett knä som svullnade upp hela tiden. Det här var också då (Alexander) Mogilny stack från deras förläggning ute på Dalarö efter turneringen. 
– Resultatmässigt är Bern 1990 förstås den roligaste VM-turneringen för min del. Tio mål på tio matcher och silvermedalj innebar faktiskt att NHL-klubbarna började höra av sig igen. 

Tackade du ofta nej till landslagsspel?
– Nej, aldrig. Att dra på sig landslagströjan är det största man kan göra om man är en svensk hockeyspelare. 

Tycker du att Tre Kronor fortfarande har en lika hög status?
– Ja, det tycker jag. I senaste turneringen visade vi vilka unga bra grabbar vi har och som kommer fram. Jag tycker det är synd att Tommy Boustedt lade av för han har gjort grymt mycket för svensk hockey. Honom skulle Svenska Ishockeyförbundet behållit på något sätt. Han har varit för jävla bra och ligger bakom mycket av den här framgången.  

Var scout åt Florida i många år

Hur har livet sett ut efter det att karriären som spelar var över?
– Nu räcker det med hockey och i stället spelar jag golf varje dag. Vi bor i Florida på vintrarna och senaste åren jobbade jag som scout åt Florida Panthers men, som jag sa, gick mitt kontrakt ut första september 2020. Det är några lag som har ringt och frågar om jag vill scouta åt dom efter det, men vi får se. 
– Jag har alltid trivts och tyckte det varit kul att vara i ishallarna där det luktar lite isoleringsband. Det här kan jag sakna och det händer att jag åker ner och tittar på Hanhals.

När kom golfen in i bilden?
– Det började i Atlanta. Jag är golftokig och tränar golf varje dag. Jag gillar hela stilen som är kring golfen. I dag spelade jag med Pelle Pettersson som är 88 år. Sedan spelar Helene (Alfredsson) fortfarande på seniortouren, avslutar Kenta Nilsson samtidigt som Pelle Pettersson och Helene Alfredsson kommer fram och snackar om dagens golfrunda där faktiskt den där hårdskjutande killen från Ösmo, ”Mr. Magic” kallad, kom sist.

---

TV: Felix Nilsson draftades av Nashville Predators