”Jag har vandrat en väg som inte många andra har gjort”

Sakta men säkert har Jānis Kalniņs börjat finna sig till rätta i Sverige och Växjö. Vardagen är ganska lik den i Finland, konstaterar han och fortsätter att berätta att maten här i Sverige är över förväntan.

Kalniņš skattar sig själv lycklig. 

Enligt honom själv håller Växjö som klubb mer eller mindre samma höga nivå som den finska KHL-kubben Jokerit som han representerade under de tre föregående säsongerna.

– Växjö är inte långt ifrån Jokerits nivå. Allt har varit riktigt bra sedan jag kom hit och det finns verkligen ingenting jag kan klaga på. Vad jag än har behövt för att kunna vara den bästa målvakt jag kan vara har de ordnat åt mig. Förutsättningarna här är otroligt bra, konstaterar Kalniņš.
– Arenan, omklädningsrummen och allt sådant håller toppklass i Europa. Jag trivs otroligt bra här än så länge.

Med sig på äventyret till Sverige har Kalniņš sin fru, hund och nyfödda son. 

– Han föddes faktiskt här i Växjö. Han är tre veckor gammal nu, säger Kalniņš med stolthet i rösten.
– Det är otroligt stort. Det är en stor omställning från hur livet var innan. Nu kretsar allt kring honom. Det har varit några sömnlösa nätter här i början men det är det så värt. Det är en otrolig känsla.

Efter tre imponerande matcher i Champions Hockey League under försäsongen gjorde Kalniņš sin SHL-debut i lördagens premiär mot Färjestad. Växjö tappade matchen till en förlust och för 29-åringen var debuten en viktig läropeng.

– Det var intressant och roligt att få spela en match i SHL. Hockeyn är annorlunda här, jämfört med vad jag är van vid från mina fem säsonger i KHL. Här är det mer fysiskt spel och lite mer ”kämpande” längst sargerna. Spelarna går lite hårdare på mål också.

Han är en legendarisk målvakt här i Växjö och var även lite av en förebild för mig när han spelade i NHL.

Janis Kalniņš om Viktor Fasth

Vilka är de största skillnaderna?
– Det är lite högre tempo där de flesta spelarna åker i full fart i forecheckingen. Det måste vara otroligt påfrestande för spelarna? Jag är glad att jag får stå i målet, säger Kalniņš med ett skratt. 

Gör det någon skillnad för dig som målvakt?
– Nej, egentligen inte. I slutet av dagen så har jag exakt samma jobb som jag har haft på alla andra ställen jag spelat på: att stoppa pucken. Spelarna skjuter från samma ytor som jag är van vid och allt sådant, men det kanske är lite mer trafik på kassen. Nu har jag bara spelat några matcher här i Sverige, så det är svårt att bedöma, men kanske är det lite mer folk framför mig än vad det var i KHL.

Jānis Kalniņš har hämtats in till Växjö för att ersätta Viktor Fasth. En inte helt enkel uppgift, medger Kalniņš, som vidare berättar att Fasth var en inspiration för honom själv tidigt i seniorkarriären.

– Det är ganska häftigt att vara målvakten som tar över efter Viktor. Han är en legendarisk målvakt här i Växjö och var även lite av en förebild för mig när han spelade i NHL. Han var en av mina favoriter när han spelade där borta och jag följde honom mycket då.
– Jag har hunnit träffa honom några gånger här i Växjö. Det har varit grymt skoj. Men jag känner ingen press kring att det är jag som ska ersätta honom. Jag ser det bara som en häftig ära. Det hade varit coolt om jag hade kunnat komma upp i samma nivåer och siffror som han nådde upp till här i Växjö.

När siffror ändå kommer på tal. 

Kalniņš spelar med nummer 98 på ryggen i Växjö, ett rätt så oortodoxt nummer för en målvakt.

Förklara ditt tröjnummer.
– Jag spelade med nummer 30 när jag spelade hemma i Riga, men när jag flyttade till Liepāja så var numret upptaget. Då sa tränaren: ”Ta nummer 90. Gör du bara det så kommer du att bli tre gånger bättre”.
– Så jag spelade med nummer 90 fram till att jag flyttade till Ungern. Där var nummer 90 upptaget. Då tog jag nummer 98 för att det ser ut som nummer 90. 

Va?
– En åtta är ändå ganska lik en nolla. 

Hm, ja. Kanske. Eller?
– Hur som helst. Åttan såg ut som en nolla, så då fick det bli nummer 98 och sedan dess har det varit numret jag kört med. Det har gått bra med det numret så jag hade inga planer på att byta nu heller.

***

Fram till nio års ålder patrullerade Kalniņš blålinjen som back i sitt pojklag, men under ett sommarläger saknades en målvakt vilket gjorde att den då nioårige pojken fick frågan om inte han kunde tänka sig att ställa sig mellan stolparna.

– Jag gav det en chans och ända sedan dess har jag varit fast. Innan det så tror jag faktiskt att jag aldrig hade varit intresserad av att vara målvakt. Jag testade bara för att se vad som skulle hända. Nu sitter jag här i Växjö…, säger Kalnins och brister ut i ett skratt.

Fyra år efter att Kalniņš spänt på sig målvaktsbenskydden för första gången lämnade han hemmet i Riga för att flytta till Liepāja, Lettlands tredje största stad belägen vid östersjökusten. 

Flytten till Metalurgs Liepāja gjordes av enbart hockeymässiga skäl.

– Det var en bra hockeyskola för unga barn, som en hockeyakademi, där vi var 20 unga killar från olika delar av Lettland som kom dit för att spela hockey. Vi bodde ihop och tränade ihop. Jag blev kvar i Liepāja i nio år, förklarar han.
– Metalurgs var den stora stålfabriken i stan och var den stora sponsorn för barn-, ungdoms och den professionella hockeyn i Liepaja. Det var stans största företag.

Kalniņš a-lagsdebuterade för Metalurgs säsongen 2009/10, där han fick göra matcher både i den lettiska och den belarusiska ligan. Målvakten spelade JVM för Lettland 2010 och fick året därpå vara med och spela tillbaka juniorlandslaget till högstadivisionen efter uttåget året därpå.

Jag blev desperat att hitta något. I slutändan var det bara ett lag som ville ha mig.

Kalniņš om beslutet att flytta till Ungern

Kalniņš spenderade sina två första säsonger i Metalurgs, men när stålfabriken började gå dåligt och till slut gick i konkurs så upplöstes hela Metalurgs Liepāja 2013. 

Han hamnade i en situation där han helt plötsligt stod utan något kontrakt – och ingen var intresserad av att värva honom.

– Jag blev desperat att hitta något. I slutändan var det bara ett lag som ville ha mig. Det var ett ungerskt lag från Dunaújváros. Det var det enda anbud jag hade att ta ställning till, så jag hoppade på den utmaningen. Jag hade ingen aning om hur hockeyn, landet eller ligan skulle vara, men jag behövde någonstans att spela. 

Under sitt första år i Ungern var Kalniņš med och bärgade guldet med Dunaújváros som tredjemålvakt bakom Peter Sevela och Tamás Kiss. Året därpå blev Kalniņš odiskutabel etta mellan det ungerska lagets stolpar innan han under sitt tredje, och sista, år i Ungern flyttade till Fehérvar. 

– Nivån var faktiskt högre än vad jag trodde. Jag träffade många härliga människor och har fortfarande kontakt med några som jag lärde känna under mina år i Ungern. Det var tre roliga år där.

Under både sin andra och tredje i Ungern fick Kalniņš även möjlighet att vara med som tredjemålvakt med det lettiska laget. Under VM-turneringen i Moskva och St. Petersburg öppnades dörren för Kalniņš att göra det minst sagt stora hoppet från den ungerska ligan till spel i KHL vid 24 års ålder.

– Under VM-turneringen 2016 lärde jag känna målvaktstränaren (Juris Klodāns), som även jobbade som målvaktstränare i Dinamo Riga. Efter turneringen så frågade han mig om jag skulle vilja komma till Dinamo på ett provspel. Självklart tackade jag ja och efter några veckor på försäsongen så skrev jag på mitt första KHL-kontrakt. Saker och ting föll på plats ganska bra.
– Jag har vandrat en väg som inte många andra har gjort. Min resa har varit en intressant sådan. Jag draftades aldrig eller spelade på några högre nivåer under mina första år i karriären. Jag hamnade i Ungern, ett land som kanske inte är direkt förknippat med hockey, men jag lärde mig mycket om mig själv som människa under mina år där. Jag skulle inte vilja ha gjort något annorlunda.

***

Växjö har vunnit tre SM-guld de senaste sju säsongerna – och för Kalniņš finns inget annat mål i sikte än att försvara Raoul Le Mats pokal och behålla den i Växjö.

– Spelar man i ett lag som vunnit tre guld på sju säsonger så måste man ha höga förväntningar. Det ska bli ett fjärde guld till våren, är planen.
– Allt är upp till oss. Vi kommer inte att få någonting gratis bara för att vi vann ifjol. Om vi vill vinna i år så måste vi upp ytterligare en nivå och vara smarta som lag. Vi kommer inte att bli bjudna på någonting, det är en sak som är säker.

Vilka förväntningar har du på dig själv?
– Jag vill egentligen bara vinna så många matcher som möjligt. Det är svårt att ha några specifika förväntingar, egentligen. Jag har aldrig spelat i SHL tidigare och vet inte riktigt vad som väntar, om jag ska vara ärlig. Jag har sett några matcher här och där, men när man väl står på isen själv så är det annorlunda. Det kommer nog att ta några matcher innan jag vänjer mig med hur hockeyn här spelas. Allt jag hoppas är att det ska bli en bra säsong för oss. Målsättningen är att behålla SM-pokalen här i Växjö, så klart.