Sportchefen om ligans utmaningar: ”Vill vända på den frågan”

Johan Schillgard har snart ett år på jobbet som sportchef i SDHL.
Under den tiden har han sett ligan växa – men också vilka utmaningar den står inför.
– Klart att vi alltid vill utveckla publika delen. Att produkten ska bli ännu mer synlig, säger han i en stor intervju med hockeysverige.se.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Johan Schillgard klev in som sportchef för SDHL när Oscar Alsenfelt lämnade uppdraget i våras. Nu har 53-åringen, född i brasilianska Porto Alegre, haft uppdraget en säsong. En säsong där bland annat publiktillströmningen, men även intresset för ligan, ökat.
– Jag är stolt över att få jobba med det här, vilket är grunden till allt. Jag är färdig med herrhockeyn och vill hålla på med det jag gör nu, berättar Johan Schillgard då hockeysverige.se träffar honom för en intervju på Fältöversten i centrala Stockholm.
– Damerna, tjejerna, är värda den här chansen och utmaningen, Jag ser inte varför det inte skulle få vara så.

Trots att han är född i Brasilien har han inte varit där på knappt 53 år.
– Jag är adopterad, men har inte kunnat åka dit då jag var yngre eftersom jag då hade fått göra militärtjänstgöringen där. Att då inte kunna språket och kanske hamna på något ställe…
– När jag åker utomlands ställer man frågor till mig på portugisiska. Då får jag alltid svara ”no, no, english”. Jag har två söner som har börjat fråga mycket om Brasilien och drömmen vore såklart att åka dit.

”Jag köper inte det manliga idag”

Johan Schillgard började som tränare redan 1992 och relativt tidigt började han följa damidrotten.
– Då visste jag ingenting mer om damhockey än att jag visste att den fanns. Från början var jag i Djurgården. Sedan har jag farit lite fram och tillbaka och hamnade i Linköping 2004.
– Där hade man damfotboll. Det jag reflekterade över då var Frida Östberg som kom ner till LFC från Umeå-eran. Hon kom ner med den kravbilden man hade i Umeå. Där kände jag ”wow”.
– Linköpings fotbollsklubb var på väg uppåt och fick då in en storstjärna. Det var extraträning, gym… Hon visade professionalismen i damfotbollen till sitt yttersta. Där fick jag upp ögonen för sporten lite mer, men jag ska villigt erkänna jag var den manliga där och då. Tyckte att damhockey och damfotboll bara tog plats. Så som det var och till viss del är fortfarande.
– Sedan hände något på vägen. Jag träffade en kvinna (Louise ”Lollo” Fors) som jag sedermera fick två barn med och gifte mig med. Idag är vi skilda, men hon spelade i LFC i Damallsvenskan. Hon har varit proffs i Liverpool. Hon har även spelat i Australien, Spanien och varit med i landslaget.

Strax innan Johan Schillgard träffade sin blivande fru spelades dam-VM i Linköping.
– Då hjälpte jag till lite eftersom jag tyckte att dom skulle ha bästa förutsättningar. Bland annat såg jag till att vårt J18-lag mötte Damkronorna med Kim (Martin Hasson), Erika (Holst) och så vidare. Där lärde jag känna många av dom här spelarna som var i laget.
– Även Fanny (Rask) var där, men var då en ung spelare. Samma sak med Sabina (Eriksson). Det är knappt dom kommer ihåg mig och jag dom, men vi var i samma klubb. Där och då kände jag att ”varför ska inte damerna har samma förutsättningar med tanke på hur dom kämpar?”
– Jag vände. Om jag innan var den manliga då är jag den kvinnliga idag, säger Johan Schillgard med ett skratt och fortsätter:
– Jag köper inte det manliga idag. Inte alls. Idag förstår jag många gånger, inte allt, men hur jobbigt och tufft dom har det. Hur kan jag tala om hur tjejerna har det för den manliga delen, sätta stopp för det den synen som finns och sätta gränser? Sedan vet jag att det är utmaningar, men att det har kunnat vända så för mig har varit roligt.

Klev in i damhockeyn 2021

Inför säsongen 2021/22 klev han för första gången in i damhockeyn, då som general manager för Djurgården.

– Jag, KG Stoppel och Tobbe Pehrsson hade först en intervju med Alexander Bröms. Det blev inte så. Då tog vi i ledningsgruppen en vända till och Jocke (Eriksson) frågade oss om vi inte hade någon ”in house”.
– Då var jag ganska trött på herrhockeyn, så jag svarade att jag kunde tänka mig att ta den rollen. Jag hade fortfarande sambolivet kvar med Louise. Hon hade förståelsen eftersom hon visste hur kämpigt fotbollen haft.
– Då ville jag göra det här på mitt sätt och på riktigt. Inte bara för att vi ska ha ett damlag och det skulle se bra ut. Då blev det ganska naturligt att tacka ja.

Det är inte så många år sedan du klev in i damhockeyligan, hur ser du på utvecklingen sedan dess?
– Min första säsong blev tuff eftersom överlämningen gjordes ganska sent. Då hade vi inte heller tacklingar så det var mycket att lära och få en förståelse för som sportchef. Hockeyn blev hela tiden bättre och vi hade många importer i ligan totalt sett.
– Säsongen efter kom nya tacklingsregeln. Då tyckte jag att någonting exploderade i positiv riktning. Vilket gjorde att spelet blev snabbare och spelarna var tvungna att vrida på huvudet och använda sig av spelförståelsen, så den regeln var bra.

När du säger positiv riktning, tänker du då spelmässigt, mediala, publikt…?
– Framför allt spelmässigt. Publiken kämpar vi fortfarande med, men det kommer bli bättre även om det tar tid.
– Många var oroliga för huvudtacklingar och hjärnskakningar. Visserligen fanns det en del sådana, men jag kommer ihåg första matchen. Josefine Holmgren fick en tackling i premiären mot AIK. Det var TV-match dessutom. Vi kände ”Nej, nu kommer det bli världens liv om det här”.
– ”Jossan” var bra. Hon sa ”Jag får skylla mig själv. Jag tittade inte upp. Det är mitt fel”. Nu tog tacklingen inte riktigt i huvudet, som det första såg ut, utan mer på axeln.
– Det händer, även på herrsidan, tacklingar mot huvudet, men det har blivit färre från ”blind side”. Vi har bra resultat vad det gäller hjärnskakningar i SHL, Hockeyallsvenskan och hos oss. Där går det neråt.
– För vår del har spelarna blivit mer mottagliga för att vrida på huvudet, vilket gör att spelförståelsen blir bättre och bättre för varje säsong. Det går snabbare och snabbare. Då är det också extra viktigt att man vrider på huvudet.

Stort ansvar för klubbarna

Vad ser du som damhockeyns största utmaning just nu?
– Jag vill vända på den frågan. Att det inte är vad man gör på isen utan det man gör i klubbarna.

Kan du utveckla hur du menar där?
– Är du ordförande, vd eller klubbdirektör för en förening är du inte det enbart för enskilda lag. Där kan jag se vissa förändringar, men vi har en bit kvar. Det är lite riktat mot klubbarna, att ”gör det på riktigt”.

Vilka förändringar vill du att klubbarna tar till sig?
– Det börjar högst uppifrån, vd, ordförande och ledningsgrupp. Har man till exempel ett herrlag i föreningen måste man också jobba för ungdomslag, junior, herrlag och dam. Inte bara för herrar, damer eller junior utan för hela föreningen.
– Det kan jag se att vissa klubbar gör bra. I exempelvis Luleå är det ingen skillnad. Sedan finns det självklart utmaningar för Luleå, men dom har kommit långt då det gäller den delen. När det är hockey så är det hockey. Inte dam eller herr.
– Spelmässigt går det framåt. Från det att jag började till idag är det en jättestor skillnad.

Spelet har utvecklats

Hur har du då upplevt den här säsongen från din position?
– Det jag tycker har utvecklats mest är spelet. Spelförståelsen blir, som sagt var, bättre och bättre för varje dag.
– Sedan finns det saker man kan bli bättre på, men jag är jätteglad när jag får se tekniska och individuella fantastiska saker under matcherna. Jag ser också lagmässiga saker, att man håller i pucken, spelar, vänder tillbaka och inte bara kastar i väg puckarna.
– Det finns också en tjusning i att man ibland tappar pucken. Hockey är också ett taktiskt spel. Motståndaren läser av spelet så en spelare blir stressad och kastar i väg pucken. Det här får vi inte glömma för det får inte bli statiskt.
– Skillnaden jag kan uppleva mellan män och kvinnor är att om jag har en träning eller vad det än är kommer det alltid en fråga ”Varför ska jag göra så här?”. På killsidan kan det vara ”Tränaren sa så då gör jag så”. Då måste jag som ledare tänka till och förklara. Sedan kan det ta tid och marineras innan det kommer ut på andra sidan, men jag gillar det.

Du var inne på det lite tidigare, är det på tiden att klubbarna börjar lyfta sin damverksamhet bättre?
– Både och. Utan att nämna klubbar känner jag att vissa klubbar gör det på riktigt. Sedan är det några som kämpar, men jag har också full respekt för om man har ett lag i högsta eller andra serien, vill gå upp eller riskerar att åka ur SHL, att det handlar om ekonomi.
– Det är inte bara att säga si eller så ska det vara, men det går att ändå göra saker.

Olika förutsättningar: ”Handlar om en helhet”

Förutsättningar i klubbarna är såklart också väldigt olika. Exempelvis är inte Enebybergs Ishall den samma som Husqvarna Garden eller Coop Arena i Luleå.
– Då kan man vända på det. Att SDE gör enormt mycket bra saker som en liten förening som en stor förening kan vara avundsjuka på.
– Sedan säger folk ”dom har inte så mycket folk i publiken”, men det handlar om en helhet. Självklart är det viktigt med publiken, men man måste jobba för det och det löser sig inte på bara ett år. Nu har vi jobbat med det här under några år och vi tar steg framåt och det blir bättre hela tiden.
– Publiksiffran, där har vi slagit rekord igen. Det finns så mycket positivt, absolut.

Hur har du upplevt domarnivån i ligan?
– Mitt svar på det är att gör ett mål mer än motståndarna så vinner ni matchen. Enkelt. Då slipper ni gnälla.
– Förlorar ni eller tappar poäng rannsakar man sig inte själv och då är det i stället fel på domaren.

Det gäller väl inte enbart SDHL?
– Nej, då tänker jag på alla ligor. Om man ser i artiklar och media är det ett himla gnäll på domarna. Skulle jag som privatperson börja ifrågasätt vilka lagen värvat eller varför tränarna släpper in den och den spelaren…
– Gör ett mål mer så vinner du matchen. Visst, något domslut kanske var väldigt dåligt, men ni vann.
– Om jag ska vara mer specifik. Klart att det är varierande, men om vi håller oss till damligan måste vi ge domarna tid. Generellt tycker jag att domarna.
– Så länge det inte är ett rent överfall, missar man det är det en sak, men en tripping hit och en slashing dit, klart du vill främja det, men vi ser över reglerna med domarna och förbundet varje år för att det ska bli bättre och bättre.

Tack och lov är hockeyn fortfarande en bedömningssport.
– Exakt. Jag har stått på många matcher och undrat över saker som händer där ute för att sedan prata med domarchefen, David (Bergman) om det. Fråga hur man tänkte i olika situationer. ”Så här tänkte jag där jag stod”. Ibland håller jag med honom, men andra gånger inte. Men det är precis som du säger, en bedömningssport.

”Hör vissa säga att college är så bra – det stör mig”

Vad är största utmaningen för SDHL som liga kommande säsong?
– Klart att vi alltid vill utveckla publika delen. Att produkten ska bli ännu mer synlig. Det är inte bara vi som liga utan det gäller att alla föreningar också tar det ansvaret att hjälpa varandra för att få mer publik.

Kan ni som liga påverka media där?
– Det kan vi säkert, men i och med att jag gjort den här resan både på herr och damsidan vet jag att det är svårt att gå in i en diskussion. Du vinner aldrig mot media hur mycket fakta du än har. Man kan bara påvisa saker eller hjälpa till.
– Klart att media blir en stor faktor för syns man blir man absolut mer attraktiv. Vi har ändå TV-avtal, tidningar och ni skriver mycket.
– Sedan är det spelet, att alla tar ett kliv till med allt vad det innebär. Spelförståelse, speluppfattning, puckkontroll… Att lagen tillsammans tar dom stegen. Att klubbarna förstår innebörden i det här, att det finns mycket vinning i det. Mycket publik ger dubbla intäkter. I stället för att se utmaningarna ser möjligheterna.
– Och sportsligt hoppas jag att det går bra i OS. Jag ser fram emot att Damkronorna i Cortina kommer ta det här steget. Helst semifinal, men final vore drömmen. Det vore kul för laget, svensk damhockey och ligan, men vi börjar med att dom går till slutspel.
– Sedan ska alla veta att damliga är bra idag och det är inte lätt som ung att bara hoppa in i den. Man måste förstå att, precis som killsidan, är någon extrem talang som kan gå in, vilket gör att SDHL är en tuff liga att vara i.

Samtidigt är Johan Schillgard inte lika positiv kring att man ”måste” över till collegehockeyn tidigt för att fortsätta sin utveckling.

– Som jag sa är ligan bra här. Sedan hör jag vissa i media säga att college är så bra. Det stör mig.
– Ett: Du måste komma till rätt lag. PWHL fantastiskt bra och vi får inte vara rädda för den. Då ska man också veta att du måste få speltid, Där kan jag tycka att man ska se till att få bra med speltid och inte bara att du ska åka över till college med utmaningarna och skolan för att.
– Att sedan sitta och säga att college är rätta vägen… Nja… Jag skulle hellre spela 20 minuter i SDHL än knappt få spela i ett collegelag. Dessutom är topplagen på college som lagen i PWHL.
– Jag vill uppmana att man tänker till och inte bara lyssnar på vissa personer, avslutar Johan Schillgard samtidigt som ett gäng små hundar börjar skälla och kaffemaskinen inne på fiket låter höra om sig.