Järnkaminen som blev polis – Old School Hockey Thomas Eriksson

Han anses vara en av Djurgårdens främsta spelare genom tiderna och hans nummer 27 är hedrat av klubben. Men faktum är att Thomas Eriksson var AIK:are i tidig ålder. Detta och mycket mer får ni veta i veckans avsnitt av Old School Hockey.

Thomas Eriksson kom under sina år i Djurgården att bli en spelare som levde upp till epitetet Järnkamin. Jag reste ut till Kungsholmen för att träffa denne ikon på ett café strax utanför hans arbetsplats, det vill säga polishuset.
— Jag växte upp inte alls långt från Johanneshov. Närmare bestämt i Björkhagen. Egentligen började jag faktiskt i Hammarby som liten knatte. Det var bara under några månader. Därefter gick jag till AIK i två år innan jag som C-Pojk bytte klubb till Djurgården berättar Thomas Eriksson
— Varför det blev Djurgården just då var väl att flera av mina kompisar gick dit i den åldern. Allt sedan dess har jag alltid varit djurgårdare.

Var du Djurgårdare redan som grabb?
— Nej, jag var faktiskt AIK:are från början, men ingen är sämre än han kan ändra sig när man inser sanningen, säger Thomas Eriksson med ett leende.
— Pappa, Bosse, var AIK:are och djupt involverad i vårt pojklag som tränare medan mamma, Margareta, var lagledare.

BLIVANDE STJÄRNOR I TV-PUCKLAGET

Stockholm mönstrar ett lag i TV-pucken 1975 som innehåller blivande elitseriestjärnor så som Håkan Södergren, Tommy Mörth, Pelle Lindberg, Clas Nordström, Anders Wallin och Peter Ekroth. Stockholm går till final där ett Gästrikland med bland andra Anders ”Masken” Carlsson, Conny Silfverberg och Thomas Åhlén får se sig besegrade med 5-1.
— Personligen kunde jag inte vara med och spela i semifinalen och finalen eftersom jag hade brutit foten då jag spelat fotboll i Skol-DM dagarna innan. Givetvis var det ett stort avbräck för mig och det kändes väldigt surt att inte kunna vara med.
— Anledningen till att vi vann hela TV-pucken var naturligtvis den att vi hade ett väldigt bra lag där det bland annat var väldigt många spelare med från vårt lag i Djurgården.

Håkan Södergren. Arkivbild

Hur viktig kom TV-pucken att bli för dig?
— Just då var TV-pucken det stora målet att få spela och det var i alla fall för mig väldigt viktigt att få vara med där.

HÅRDINGAR I UNGDOMSLAGET

I Djurgårdens lag födda 1959 vimlade det av så kallade tuffingar som så småningom kom upp i elitserien. Förutom Thomas själv spelade Håkan Södergren, Tommy Mörth och Clas Nordström i laget.
— Att få spela i det här laget var det roligaste man visste. Vi var tillsammans väldigt mycket och det var inte alltid så att det var organiserade träningar. Vi kunde vara på allmänhetens åkning med laget och så vidare, allt för att vi skulle hitta istider.
— Vi hade faktiskt en återträff för första gången för några veckor sedan. Det var tio, tolv stycken som kom dit och det var riktigt kul att träffa alla. Då var det dessutom en som hade satt ihop ett kompendium med utklipp bland annat med vad min pappa hade skrivit efter säsongerna.

Djurgården åker ur Elitserien 1976 och får spela division 1 hockey säsongen 1976/77. Det året kom att bli Thomas Eriksson först år i A-truppen.
— Jag var sexton år då och det jag minns bäst var hur jag kom med i A-laget. Djurgården skulle ha träningsmatch mot AIK och vi grabbar hängde på Hovet som vi brukade. Då kom det fram en av våra TV-puckledare och frågade vad jag hade för mig idag. Strax efteråt kom han tillbaka och frågade om jag kunde vara med och spela mot AIK.
— Det måste i alla fall gått hyfsat bra eftersom jag fick vara kvar i laget efter det.

Hann du bli nervös?
— Nej, inte speciellt mycket i alla fall. Jag hade ju allt att vinna så det var bara att gå in och köra.

TRÄNADE HÅRT

Hans ”Tjalle” Mild var tränare för Djurgården när Thomas Eriksson kom upp i A-laget. ”Tjalle” var också en person som Eriksson skulle komma att uppskatta.
— Han lärde oss att inte känna efter och vi blev väldigt mentalt starka. ”Tjalle” var verkligen tuff och vi tränade ruskigt hårt den säsongen. Varje styrketräningspass kunde hålla på upp till tre timmar vilket även syntes på våra matcher eftersom vi verkligen var bra tränade. Det var aldrig något gnäll utan han lärde oss vad innebörden av ordet kämpa var.

Vad lyfte er till SM-final 1979?
— Vi hade spelat ett år i Elitserien då och med det hunnit etablera oss. Sedan kom det en hel del nya riktigt bra killar till laget, Håkan Eriksson, Bosse Berglund, Mats Waltin, Tord Nänsén, Håkan Dahllöf och Anders Kallur.
— Vi spelade en väldigt offensiv hockey. Visserligen släppte vi in mycket mål men vi gjorde betydlig fler.

Kan finalförlusten beskrivas så enkelt som Anders Kallurs skada?
— Kallur var ju otroligt bra den säsongen så visst påverkade naturligtvis skadan laget negativt. Men jag tror mera att vi inte var speciellt supertaktiska direkt. Visst är det kul att spela då man bara blåser på framåt som vi hela tiden gjorde. Men ibland kan det vara bättre att spela lite smartare i stället. Oftast ger det ett bättre resultat i längden.

TOGS UT TILL VM

Tommy Sandlin och Jan-Erik ”Biffen” Nilsson tar över förbundskaptensjobbet 1978 efter Hans ”Virus” Lindberg och Kjell Larsson. VM ska spelas i Moskva i april 1979 och mycket överraskande tar ledningen ut Thomas Eriksson i VM-truppen.
— Jag skulle egentligen bara vara med på träningslägret innan VM som en ung och lovande spelare som skulle se och lära innan proffsen anlände till truppen. Men av någon anledning skulle inte Lasse Lindgren hinna till VM och då fick jag stanna kvar och spela i VM.

Thomas Eriksson och Anders Eldebrink. Arkivbild

Det var inte bara Eriksson som var ung och ny i Tommys Sandlins VM-trupp. Även Tomas Jonsson, Bengt-Åke Gustafsson, Mats Näslund och Pelle Lindbergh var alla runt tjugo år och VM-debutanter.
— Eftersom det var många nya spelare just det året så måste man väl säga att det var en generationsväxling inom Tre Kronor. Sedan ville väl Tommy Sandlin ta ut den trupp som han ansåg vara den rätta utan att titta på tidigare säsonger.
— Vi unga kom in väldigt bra i Tre Kronor och jag upplevde aldrig att det skulle varit några problem för oss att anpassa oss i laget.

Hur gick tankarna efter 2-2 mot USA i OS 1980 i Lake Placid?
— Just då kändes det som vi förlorade en poäng speciellt eftersom USA kvitterade till 2-2 då det bara var 27 sekunder kvar av matchen. (Thomas Eriksson gav för övrigt Tre Kronor ledningen med 2-1 i matchen).
— Senare skulle det visa sig att det kom att bli USA:s enda poängförlust i turneringen. Vi kunde nog aldrig tro att USA skulle kunna vinna hela turneringen trots deras insats mot oss.

ÅKTE ÖVER TILL NHL

Mats Waltin har berättat att Tommy Sandlin kvällen innan er match mot USA följt deras träning och efter det sagt inlett matchgenomgången med att säga att ni kommer att vara chanslösa mot det här USA.
— Ja, men det stämmer faktiskt, skrattar Eriksson
— Vi tänkte väl inte så mycket mer på det än att Sandlin hade en svacka. Vi hade tillräckligt med respekt ändå för USA, men visst skulle det visa sig att Sandlin hade rätt. Men bara delvis eftersom det slutade oavgjort.

När bestämdes det att du skulle åka över till Philadelphia och NHL?
— Det var efter OS. Jag och Pelle (Lindbergh) hade draftas av Flyers efter VM turneringen 1979. Vi båda låg i lumpen ute i Kungsängen det året och vi snackade väldigt mycket om när och om vi skulle åka över dit.
— Pelle hade redan bestämt sig för att sticka över och jag tog samma beslut ganska snart jag med.

Du gör bara en säsong i NHL innan du återvänder till Djurgården. Med facit i hand, var du för ung för att spela i NHL då?
— Det var så att jag fick hemlängtan faktiskt. Spelmässigt och allt kring laget var det inget fel på. Första året fick både jag och Pelle inleda i Maine Mariners. Vi hade ett väldigt bra lag där också (Med bland andra Mark Taylor och Greg Adams). Sen blev jag nedkallad till Flyers. Där blev jag kvar resten av säsongen.
— Året därpå spelade jag i NHL-premiären. Men efter den matchen gick jag in till klubbledningen och sa att jag ville åka hem till Sverige.

Arkivbild

Hur reagerade klubbledningen i Flyers då?
— Det var ju inte alldeles vanligt att någon gjorde så, men ledningen tog det väldigt bra och sa bara att om jag känner på det viset så skulle jag självklart åka hem. Jag tror inte att ledningen tyckte speciellt illa om mig för det eftersom jag fick komma tillbaka till Philadelphia två år senare.

BOORK NY TRÄNARE

Thomas Eriksson återvänder till Djurgården och nu hade Leif Boork tagit över som tränare.
— Det var helt annorlunda! ”Boorken” ville hela tiden att vi skulle ligga före alla andra lag vetenskapligt. Djurgården skulle leda utvecklingen av svensk ishockey och hans ledarskap passade oss utmärkt.
— Det var nytänkande samtidigt som han gjorde det intressant. Han var mästare på att få många andra att också tycka det var intressant. Grunden var ändå att vi tränade väldigt hårt, hårdare än vad andra lagen gjorde på den tiden.

Var själva träningarna annorlunda?
— Ja, han har alltid hållit på med lite udda påhitt, men det var inget som jag personligen funderade speciellt mycket över. Jag funkade absolut bra med ”Boorken”

Från att nästan åkt ur 1982 vinner Djurgården SM-guld 1983.
— Det var hårt säsongen 1981/82 och vi höll oss kvar i Elitserien först efter att ha kvalspelat mot Hammarby, Södertälje och HV71.
— Vi var många unga spelare i Djurgården då och mycket var det ”Boorkens” förtjänst att han förde utvecklingen framåt hos oss. Vi var jäkligt starka och väl förberedda inför säsongen 1982/83 och hade också ett lag med en bra inställning som spelade en ganska fysisk hockey.

Finalspelet mot Färjestad 1983, som ni vinner med 3-2 i matcher, blev väl nästan extremt fysiskt?
— Vi spelade som sagt var ganska tufft och det var ju för alla verkligen ville vinna varje match som vi ställde upp i. Sedan hade ju Djurgården spelartyper som passade in i just det här spelet.

TILLBAKA TILL FLYERS

Efter framgångarna med Djurgården som leder till guld 1983 så återvänder Thomas Eriksson till NHL och Philadelphia Flyers.
— Jag kände mig betydligt bättre förberedd rent mentalt den här gången. Nu visste jag vad jag hade att förvänta mig då jag kom dit bort.

Den 11 november 1985 händer det overkliga. Klubbens svenska målvakt och tillika Thomas Erikssons bästa vän, Per ”Pelle” Lindbergh avlider efter en trafikolycka. Hela hockeyvärlden stannar upp och har svårt att ta till sig att världen bästa målvakt just då hade förolyckats bara 27 år gammal.
— Det var så illa det någonsin kunde bli, helt overkligt. Pelle var NHL:s bästa målvakt och hade nått en så hög status man kunde nå där borta tack vare sitt fantastiska målvaktsspel säsongen innan olyckan.
— Pelle och jag hade genom åren även blivit väldigt nära vänner och kom alltid extremt bra överens. Vi hade mer eller mindre levt tillsammans under vår tid i Philadelphia. Hans död var fruktansvärt jobbig… (Eriksson avbryter meningen och det hörs att han så här snart 30 år senare fortfarande tycker att det är ett jobbigt minne att tala om).

Thomas Eriksson och Pelle Lindbergh fredar det svenska målet. Arkivbild

Hur mins du idag beskedet om själva olyckan?
— Pelle var ju inte död direkt efter olyckan utan det visade sig att han var hjärndöd. Beskedet om olyckan fick jag på morgonen. Jag hade träffat Pelle sent på kvällen innan. Beskedet var chockartat och overkligt precis som det är för alla som drabbas av något sådant.
— Det var en väldigt tung period, men framförallt märkte man hur stor han var i Philadelphia. Ibland får jag uppfattningen om att folk här hemma inte fattar hur bra han egentligen var. Pelle var absolut den viktigaste spelaren i laget.

Hur hanterade laget en sådan situation, blev ni rent av mer sammansvetsade?
— Jo, men visst blev vi mera sammansvetsade som lag vilket man ofta blir när man genomgår en kris, även om det är något som man inte önskar. Det ju tyvärr så att livet måste gå vidare även efter en sådan här tragisk händelse. Trots allt var ju hockeyn vårt jobb och det gällde ju att fortsätta prestera om du skulle behålla jobbet. Man har inte råd att slarva bort sin chans.

Det måste ha varit märkligt när inte Pelle Lindbergh fanns med i omklädningsrummet längre?
— Det var jättekonstigt. Det här hände i november och i februari blev jag skadad och säsongen efter åkte jag hem.

KÄNDE SIG INTE FÄRDIG I NHL

Under åren i Philadelphia spelade Thomas Eriksson oftast tillsammans på backplatsen med Brad Marsh (1086 NHL-matcher).
— Den som jag spelade mest med var nog Brad Marsh. Man anpassade sig till den man spelade med men Brad passade mig rätt bra. Han fick ta hand om de mera defensiva uppgifterna medan jag fick spela mer fritt framåt så att säga.
— Vi hade Mike Keenan som coach då och han körde oftast med fyra backar. Var man bland de fyra så fick man enormt mycket speltid, men hamnade du utanför laget var det extremt svårt att ta sig tillbaka in.

Arkivbild

Kände du dig färdig med NHL när du återvände hem 1986?
— Absolut inte. Jag hade kunnat stanna kvar längre där om det inte var för coachen Mike Keenan. Det är ju som bekant flera spelare än jag som tyckte att han var ganska underlig, milt uttryckt. Nu var inte jag utplockad som någon hackkyckling av Keenan, men jag ville inte ödsla bort min tid som hockeyspelare på honom.
— Jag fick min svåraste skada i karriären den säsongen också då jag bröt knäskålen efter att jag fått ett skott som träffat där. Det väntade även en lång rehab för mig och det här sammantaget plus att Pelle hade dött gjorde att det passade att återvända hem till Djurgården just då.

Hamnade du i konflikt med Mike Keenan under din tid i klubben?
— Konflikt vet jag inte. Han behandlade de flesta på det här sättet. Jag kände att det inte var värt det och att jag inte är där till varje pris.

Var det inte aktuellt att trejdas till någon annan NHL-klubb?
— Precis som Djurgården alltid har varit Djurgården för mig här hemma i Sverige så var Philadelphia alltid Philadelphia borta i NHL. Jag ville inte spela i något annat lag helt enkelt. Keenan, skadan och det med Pelle gjorde beslutet lätt att ta.

Har du kontakt med Philadelphia Flyers organisation idag?
— Nej, det har jag inte. Det händer att jag träffar någon av killarna som jag spelade med där. Bland annat träffade jag Ilkka Sinisalo när vi spelade en match tillsammans för något år sedan.

TRE GULD PÅ RAKEN

Djurgården inleder en smått osannolik era med tre raka SM-guld mellan åren 1989 och 1991.
— En stor anledning till framgångarna ska tillskrivas Ingvar ”Putte” Carlsson. Han hade en otrolig känsla för att skapa trivsel i laget. Sedan hade vi ju självklart en mycket bra stomme med väldigt bra spelare som stannade kvar i laget år efter år vilket gav en väldigt bra kontinuitet i laget.
— En annan anledning till framgångarna var hur Lasse Falk utvecklade det här 1-3-1 systemet som övriga lag hade svårt att spela mot.

Thomas Eriksson och Roffe Ridderwall firar SM-guld. Arkivbild

Djurgården fortsatte med att leverera bra prestationer fram till Thomas Eriksson slutade i klubben 1994. Men man lyckades aldrig nå hela vägen fram till SM-guld efter 1991.
— Nja, vårt bästa år var nog 1988. Alltså året innan första SM-guldet. Vi vann Elitserien överlägset det året, men vi tappade formen i slutet av serien och sedan förlorade vi kvartsfinalen mot AIK… nej, jag menar mot Bosse Berglund. Han var fruktansvärt bra i de här matcherna.
— Lika mycket nytta av vårt 1-3-1 som vi hade under guldåren lika mycket blev vi hämmade av det åren efter. Vi blev låsta i vårt spel och alla killar klarade inte av att spela så strikt som det krävdes.

AVSLUTADE I VÄSTERÅS

Säsongen 1994/95 avslutar Thomas Eriksson sitt spel på elitnivå med en säsong hos Västerås IK.
— Djurgården förlängde helt enkelt inte kontraktet med mig och då frågade Västerås om jag ville spela en säsong där. Det var nära Stockholm och jag hade just gått klart polishögskolan så det passade mig bra. Jag bodde i Västerås det året och eftersom det var strejk borta i NHL fick Västerås ihop ett mycket bra lag. Jag spelade i backpar med Nicklas Lidström så länge han var hemma. Även Patrik Juhlin och Peter Popovic spelade med oss.
— Det var väl ett ganska bra år och jag trivdes helt okej i Västerås, men det var aldrig aktuellt att jag skulle stanna där för jag är stockholmare och djurgårdare.

Hur minns du idag OS i Calgary 1988?
— Det jag minns bäst från den turneringen är att vi ligger under mot Västtyskland med 2-0 i sista omgången och att det krävs att vi vinner om vi ska ta medalj. Vi lyckas vända matchen till vinst 3-2 (Målskyttar: Håkan Södergren, Jonas Bergqvist och Bo Berglund) och var då säkra på silvermedaljerna.
— Då händer det omöjliga att Finland slår Sovjet i sista matchen och tar silvret medan vi får bara brons precis som i Lake Placid 1980.

Du spelade även två Canada Cup, vilken var din personligt bästa?
— Den 1984. Förväntningarna var otroligt uppskruvade inför turneringen 1981, men det slutade inte speciellt bra (femma). Personligen spelade jag bara turneringens två sista matcherna.
— Fast 1984 går vi till final vilket måste ses som den bästa prestation som ett svensk landslag gjort efter OS guldet i Turin 2006.

Hur upplevde du finalerna mot Kanada som hade spelare som Ray Bourque, Larry Robinson, Paul Coffey, Mark Messier, Wayne Gretzky och Mike Bossy i laget?
— Vi hade slagit Kanada i grundspelet, men i första finalen förlorade vi med 5-2 och i andra finalen låg vi under med 6-1 innan vi gick i kapp till 6-5. Just efter 6-5 målet hade vi (Anders Eldebrink) ett stolpskott. Det hade varit spännande att se vad som hade hänt om vi gjort mål där.

Din bästa VM-turnering?
— Bern 1990 där vi vinner silver efter ryssarna. Men min bästa säsong var nog 1990/91. I alla fall så var jag mest med nöjd med den för egen del men även för laget. Djurgården vann Europacupen, Elitserien och SM-slutspelet samma säsong. Men till VM tackade jag nej och dessutom skadade jag mig i den sista SM-finalen.

Thomas Eriksson var också med under den sovjetiska eran där spelare så som Vladimir Krutov, Sergei Makarov och Igor Larionov spelade.
— Ryssarna hade samma lag hela tiden och tränade och levde tillsamman under hela säsongen. Jag är ganska övertygad om att man hade ganska bra kosttillskott också. Vi tävlade inte på samma villkor helt enkelt.

Thomas Eriksson idag. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur är din relation till Djurgården och dina gamla hockeykompisar idag?
— Jag går inte på jättemånga matcher. Det blir kanske ett par per år. Jag älskar Djurgården och när man möter folk från den tiden då jag spelade i klubben är det alltid lika kul.

Du jobbar som polis dag, hur har det fungerat när du samtidigt var spelare?
— Det har fungerat ganska bra. Det är 24 år sedan jag började som polis och det är 20 år sedan jag slutade spela. Det måste betyda att det var under fyra år som jag både var polis och spelade hockey.
— Jag fick ganska fria tyglar från polisen. Egentligen var det etthundra procents närvaro på polisskolan som gällde på den tiden. Nu är det mer som en högskola.
— Jag gick i samma klass som Patric Kjellberg. Han spelade i AIK då. Vi fick ledigt för träningar så vi kunde få gå lite tidigare på eftermiddagarna under förutsättningar att vi skötte det vi skulle göra i skolan, vilket vi gjorde. Jag och Patric jobbade aldrig tillsammans. Han var på den nationella insatsstyrkan medan jag var på piketen.

Du har ett yrke som kräver en ganska hög social kompetens och du har ett gediget hockeykunnande, varför har du inte blivit tränare efter karriären?
— Jag hade nog kunnat tänka mig det, men jag ville satsa på min andra karriär. När jag gör någonting så brukar jag vilja göra det så bra som möjligt och inte halvdant på något ställe. Dessutom är jag väldigt intresserad av mitt jobb och tycker det är roligt.
— Nu jobbar jag fortfarande i lag, en grupp, vilket jag trivs väldigt bra med.