I elithockeyns tjänst under 35 säsonger

Som 18-åring fick han smaka på elithockeyn för första gången.
35 år senare har skridskorna lagts på hyllan, men Pär Edlund är i högsta grad fortfarande delaktig.
Möt Frölundas fystränare i en lång intervju om sin roll som fystränare, samarbetet i ledarstaben, personlig utveckling – och nyckeln till framgång.

Säsongen 1985/86 gled en 18-årig elitseriedebutant ut på isen för Björklöven. Hans namn är Pär Edlund och han har rötterna i Nynäshamn. Nu skriver vi säsongen 2020/21, alltså 35 säsonger senare. Allt sedan debuten i den gröna tröjan har han varit aktiv i elitserien/SHL förutom ett kortare stopp som spelare med Björklöven i Division 1.

Inför säsongen 1990/91 flyttade han ner till Göteborg för att spela med Västra Frölunda, som klubben hette då. Där spelade han fram till och med säsongen 2000/01. Därefter har han varit Frölundas fystränare och kanske den som varit i klubben och även elitserien/SHL längst av alla som är där idag.

– Någonstans håller man på med professionell idrott för chansen att vara med och vinna. Då hoppas man varje år att man hittat ett lag man tror har chansen. Sedan tycker jag det är kul att se människor utvecklas. Dom tar till sig, stoppar in någonting och får tillbaka något. Det här triggar mig, berättar Pär Edlund för hockeysverige.se och fortsätter:
– Att det lönar sig att jobba hårt är något jag tycker är kul att se. Ingenting är gratis. Oavsett vad du vill bli eller vill göra måste du betala ett pris. Att då se människor lägga ner mycket tid, kraft, lyssna på det jag säger, se att det ger resultat och genererar en bättre hockeyspelare…
– Det är inte bara så att du ska bli starkare utan det måste generera någonting så det går att sälja in till spelarna. ”Om du blir så här mycket starkare kanske du blir snabbare på isen och får bättre starter”. I ishockey är också accelerationen viktig och mycket viktigare än själva maxhastigheten. Efter att du accelererat bromsar du, svänger eller tar några skär igen och då blir accelerationen är viktig.
– Att få spelarna förstå hur allt hänger samman, att dom också får betalt för är något jag tycker är kul.

ALLTID VARIT INTRESSERAD AV FYSBITEN  

Hur delaktig tillåter du dig vara i ett lags framgångar?
– Jag är en del i ett väl fungerande samhälle på något sätt. Min del är en del och sedan är det en massa andra tränare och ledare. Sedan är det spelaren själv som gör jobbet. Jag kan bara ge honom förutsättningarna.
– Jag brukar aldrig slicka i mig för mycket då det går bra och inte heller ta åt mig allting då det går åt helvete. Om man jobbar som jag gör vet man att går det dåligt så får jag skit. Går det bra beror det på något annat. Ungefär så är det.
– Det är ingen idé att stå på barrikaderna och säga ”det är för killarna är så bra tränade som dom vinner” eftersom det inte är sanningen. Det är bara en liten del och mycket ska falla på plats för att det ska gå bra.
– Att någon människa gör mycket mål en säsong beror inte på att han helt plötsligt blivit jättebra tränad. Utan det beror på att många saker fallit på plats. Däremot kan det aldrig vara dåligt att vara bra tränad.

På den tiden hade vi Tommy Sandlin i Björklöven. Vi tränade väldigt hårt. Det kanske inte var vetenskapligt alla gånger, men hårt.

Pär Edlund.  

Om vi backar bandet 20 år, vad var det som fick dig att hoppa på jobbet som fystränare?
– Jag har alltid varit intresserad av den fysiska biten och för mig har den alltid varit en viktig bit. Oavsett vad jag haft för yrken har jag alltid tyckt om att träna. För mig har det varit en viktig del.
– Man vill ju inte se ut som någon hällt ner en i byxorna på morgonen. Jag vill ha någon form av fysiskt status och vara i en hyfsad form.

Pär Edlund debuterade i elitserien som spelare 1985 och givetvis har utvecklingen då det gäller fysträningen förändrats en smula sedan dess.

– På den tiden hade vi Tommy Sandlin i Björklöven. Vi tränade väldigt hårt. Det kanske inte var vetenskapligt alla gånger, men hårt.
– Då hade han kommit över några ryska studier som visade att en vanlig elitidrottare tog ut 70 procent av max. En viljetränad elitidrottare kunde få ut så mycket som 90 procent av max. Vi körde då något som hette viljeträning vilket var ungefär som en arméuttagning.
– Vi höll på med många gånger meningslösa men jobbiga grejer. Vi sprang upp för någon backe, hade varandra på ryggen, gjorde armhävningar och så vidare. Sedan kunde man sluta när man ville, men det var aldrig någon som klev av så vi kunde hålla på i flera timmar.

När skulle du säga att den vetenskapliga fysträningen kom in lite mer i hockeyn?
– När det blev mer nischat mot olika roller. Förut var man hockeyspelare. Sedan har det nischat in sig till att någon jobbar hårt och åker därefter och byter. En annan är skicklig i powerplay. Tidigare var det att dom som var bäst fick spela powerplay och så vidare.
– Ju mer det har nischat in sig till att exempelvis en hårt jobbande spelare, det spelar egentligen ingen roll hur många mål du gör utan bara att du gör ett jäkla jobb, då har du så att säga ett jobb. Då har det också blivit viktigare att man ser på olika parametrar, att du måste vara starkare för att bli bättre den spelartyp du är.
– Så här var det inte förr riktigt. Spelaren var vältränad och sedan var man bra eller dålig. Då var det inget snack om att man var en viss spelartyp. Det skulle jag säga kom en bit in på 2000-talet.

Var du själv som spelare väldigt vältränad och jobbade hårt i varje byte?
– Ja, jag har aldrig varit otränad i dom lag har varit.

"DÅ BLIR DET TILL SLUT PATETISKT"  

Hur svårt är det att ligga på rätt sida gränsen för en elitishockeyspelare när det handlar om just den fysiska biten?
– Det svåra är att dom du har en grupp som kör hårt, den gruppen är svårare att peta över gränsen. Petar du däremot den gruppen över gränsen blir du idiotförklarad.
– Om du har en lat grupp är det såklart lättar att hålla sig på rätt sida om gränsen. Det svårare är dom som ger allt, men du ändå kräver mer, mer och mer. Då blir det till slut patetiskt. Du måste vara så pass lyhörd att du ser och förstår att ”här är gränsen nådd”.

Kommer den insikten med erfarenheten som fystränare?
– Ja, det tror jag, att lära sig läsa människor. Man lär sig känna igen en som håller igen kontra den som get allt. Jobbar man med människor så lär man sig oftast människor.
– Sedan har man såklart fel ibland, men tar man många framgångsrika människor, man kan vara olika personligheter, med det finns några saker dom har pseudonymt med varandra. Lär du dig hitta dom bitarna så blir det lättare att hitta vad det är som gör att dom blir framgångsrika.
– Någon är född i ett radhusområde, någon i en förort och en tredje i Djursholm. Alla kan ändå bli framgångsrika. Då gäller det att hitta parametrarna som gör att just dom kan bli framgångsrika.

Har du ingen filosofi så vet du inte vad som blir fel.

Pär Edlund.  

Har du ibland tittat i backspegeln och känt att det funnits saker du kunnat göra annorlunda?
– Håller man på i 20 år så gör man såklart inte alla saker rätt. Klart att jag har gjort fel och korkade saker samtidigt som saker har utvecklats. Jag gör säkert fortfarande fel saker ibland, men det får jag försöka rätta till det.
– Jag tror att det viktigaste är att man har en filosofi. Har du ingen filosofi så vet du inte vad som blir fel. Har du däremot en filosofi kan du se ”Det här blev inget bra så det får vi ändra på”. Du har ändå då en filosofi som du tror på, men ändrar på saker som inte blev bra eller lägger till det här, men också ser sakerna som var bra.
– Om man inte har någon filosofi utan flackar och far mellan olika saker som för stunden är populära ”nu ska vi bara köra det här”… Hoppar man på alla flugor som dyker upp vet du till slut inte vilket ben du ska stå på och vad som gått fel. Justeringarna blir då så stora eftersom du hoppat mellan allt och inte vad som är vad så att du efter ett tag inte vet vad som är fel. Har du har en filosofi blir oftast justeringarna väldigt små.

"ROGER LITAR PÅ ATT JAG GÖR DET JAG SKA GÖRA"  

Hur har samarbetet med coacherna sett ut genom åren, har dom varit annorlunda?
– Under min första säsong var Conny Evensson tränare. Både med honom och tränarna efter det har jag haft en bra kontakt. Vi har pratat samma språk och tränarna har varit intresserade av vad vi gjort. En del mer och andra lite mindre, men i stort sett har det fungerat bra.

Har tränarna lagt sig i det jobb du gjort?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag tror att i en organisation som är väl fungerande har du en huvudansvarig. Nu är det Roger (Rönnberg) som är det även om det egentligen är (Fredrik) Sjöström som är huvudansvarig för sporten.
– Om man ska svara framgångsrik ledare, som Roger är, måste man lära sig att delegera och lita på folk. Om vi är dåligt tränade är det mitt fel. Då är det ingen annan än jag som ska ”hängas”. Då är det min grej att ta till mig och rätta till.
– Om Roger inte skulle lita på mig utan lägga sig i en massa saker och säga hur vi skulle göra hit och dit blir det hans vilja genom mig som jag ska förmedla. Det kanske då är något jag inte kan stå för. Självklart blir det något jag har svårt att stå för om det går dåligt, vilket det ändå blir jag som får göra i slutändan.
– Roger litar på att jag gör det jag ska göra, att jag ser till att dom är bra tränade. Han lägger sig inte i innehållet i övningarna. Han vill bara att dom ska bli bra tränade.

Vilka har varit dom riktigt fysfenomenen i Frölunda under åren?
– Max Friberg är fantastisk. Han går för fullt morgon som kväll, dag som natt, när som helst, gnäller aldrig och jobbar hårt.
– Joel (Lundqvist) är en annan, men alla människorna jag pratar om är ganska okomplicerade. Dom litar på att det jag säger är något som jag gör för att hjälpa dom. Jag säger och gör saker för att dom ska bli bättre.
– Dom funderar inte så mycket, funderar inte på vad dom sett att killarna i NHL göra ”Det här har jag sett dom göra och det verkar jättebra”. Plockar man bara ut en lösryckt sak ur youtube eller vart du sett det vet du inte ligger bakom den människan. Han kan ha gjort 100 andra saker innan han kom till den grejen han visade upp, men då tror alla unga spelare att det här är vad man ska börja med då man är 12 år. Fast egentligen har han på youtube börjat med den övningen då han var 25 år.
– Spelarna som blir bra skulle jag säga är ganska okomplicerade och litar på processen. Att man kliver in här, gör ett jobb, utvecklas och blir bättre. Litar killarna på det tror jag att det blir bra.

Hur kan Joel Lundqvist, 38 år ung, hålla en så hög nivå fortfarande?
– Jag tror nyckeln till att bli framgångsrik, oavsett vad du gör, är att du orkar vara obekväm med dig själv. Du får alltid försaka någonting för att hålla på med det du tycker är kul.

Kan du utveckla hur du menar?
– Om du tycker det är kul med ishockey har du kanske varit tvungen att försaka saker som andra tycker är kul. Det kan vara att gå på fester och sådana saker. När du valt hockeyn har du fått andra saker istället för exempelvis gå på fest eller vad det kan vara.
– Du har ändå gjort det valet själv. Vill du bli läkare får du lägga ner mycket tid på medicinska studier. Vill du bli advokat eller journalist… Det är väldigt få saker som bara ramlar på dig utan du får lägga ner ett jobb.
– När du inte orkar vara obekväm i idrott längre då är brinner stubinen på något sätt i båda ändar. Då tror jag också att blir svårt att vara framgångsrik.

Du kom till Västra Frölunda 1990, vad har klubben betytt för dig under alla år?
– Jag har varit med på en lång resa med Frölunda. Dom hade precis gått upp i elitserien efter att ha varit i Division 1 och allsvenskan under några år.
– Frölunda har sedan utvecklats från att vara en förening som var lite upp och ner, till att bli ett stabilt elitlag och sedan bli ett topplag. Jag kom hit då jag var 23 år och är 53 nu så under största delen av mitt vuxna liv har jag varit i Frölunda. Klart att klubben betyder väldigt mycket för mig.

Hur länge tänker har du motivationen att hänga i?
– Ingen aning (skratt). Jag har aldrig funderat på det. Vi är ett bra gäng i Frölunda, har en bra verksamhet, litar på varandra, jobbar hårt och drivs av samma saker. Det gör att det inte känns som några problem att jobba med det här länge till, avslutar Pär Edlund.

Foto: Bildbyrån, Stickan Kenne, Ronnie Rönnkvist