“Doldisen” som blivit kulturbärare och landslagsback

Gustav Backström är Tre Kronors kanske minst kända spelare inför stundande Beijer Hockey Games. Men i sitt klubblag Örebro har 26-åringen blivit något av en kulturbärare efter snart åtta år i föreningen. För hockeysverige.se berättar han om sin egen resa från den lilla byn Allmänningbo och moderklubben Guldsmedshytte SK till att bli nyckelspelare för Örebro och landslagsback.  

– Den här gången vågade vi inte planera in så mycket saker den här veckan.

Gustav Backström skrattar. 

Vis av erfarenhet av vad som kan hända när man är uppsatt som reserv i Tre Kronor valde Örebrobacken att hålla kalendern tom när det vankades landslagsuppehåll i SHL. När han i november kallades in som reserv till Karjala Tournament tvingades han nämligen göra ett par stora uppoffringar för att kunna debutera i A-landslaget.

– Vi hade precis köpt ett nytt radhus som vi skulle flytta till och samma vecka hade vi även dop för min dotter som jag också missade faktiskt. Det var inte så bra planering på den veckan, konstaterar han.

Nu blev flytten ändå lyckad tack vare hjälp från vänner och bekanta. Och han kunde delta på dottern Biancas dop digitalt via Facetime efter att hustrun Erika övertalat honom att följa med till Helsingfors.

– Hon sa åt mig att det här är en sådan chans man kanske bara får en gång och tyckte att jag skulle åka. Vi försökte boka om dopet, men just nu med corona och allt var det svårt att få till ett nytt datum. Jag var med via telefonen och de filmade dessutom hela dopet så jag kunde se allt i efterhand. 

När samtalet från landslagsledningen så kom sent i söndags kväll var han desto bättre förberedd på att bege sig till Malmö för Beijer Hockey Games. Ett återbud från KHL-backen Emil Djuse öppnade dörren för Gustav Backströms andra turnering med Tre Kronor.

– Vi skulle åka från Örebro redan klockan fem på måndagsmorgonen, så det var snabba ryck att packa.

Som junior var jag mer av en tvåvägsback med lite mer offensiv. På senare år har jag insett att det inte är lika enkelt att stå på blå i powerplay i SHL

STARKA SIFFROR

Att kalla Gustav Backström för "doldis" är kanske inte helt orättvist. Han A-lagsdebuterade visserligen för Örebro redan som junior under klubbens första säsong i SHL 2013/14 och har sedan dess hunnit göra 239 SHL-framträdanden i föreningens färger. Det är dock under den här säsongen som han tagit klivet fullt ut och blivit en stor nyckelspelare för närkingarna. 26-åringen snittar 18.29 minuters speltid per match – fjärde mest i laget och nästan en och en halv minut mer än i fjol.

– Jag har skaffat mig mycket erfarenhet under de här åren sedan jag kom till Örebro och byggt upp fysiken. Just den här säsongen har jag personligen tagit ett stort kliv när det kommer till jämnheten och att spela bra varje match och prestera på topp. Det är största skillnaden jämfört med tidigare säsonger när jag varit mer upp och ned, säger han.

Att han inte fått speciellt stora rubriker kan bero på att Backström är en defensiv pjäs i ett Örebroförsvar med mer flashiga, offensiva backar som Robin Salo, Nick Ebert och Kristian Näkyvä. 

En titt på hans underliggande siffror avslöjar dock att han har en positiv inverkan på Örebros spel. Med Backström på isen tar Örebro 54,6 procent av avsluten. Med det har han en av de bästa corsi-noteringarna i laget.

– Jag är väl en defensiv back som har stort förtroende i boxplay och egen zon. Den rollen har vuxit fram under de här åren i Örebro, säger han om sin roll i klubblaget.
– Som junior var jag mer av en tvåvägsback med lite mer offensiv touch. På senare år har jag insett att det inte är lika enkelt att stå på blå i powerplay i SHL, utan jag har jobbat på mina andra styrkor. Den här säsongen känner jag ändå att jag vågat spela mer med puck också och fått självförtroende genom att hålla i pucken också.

INSPIRERADES AV "KOLAN"

Gustav Backström är närking i grund och botten. Han är uppvuxen i den lilla byn Allmänningbo, en timme norr om Örebro, och har Guldsmedshytte SK som moderklubb. Det är samma förening som fostrat bland annat Mattias "Kolan" Karlsson och Jenni Asserholt. 

– "Kolan" var en förebild när man växte upp. Han bevisade att man kan bli någonting fast man spelar i en sådan liten förening som Guldsmedshyttan är, säger Backström och menar att han haft stora fördelar av att tillhöra en mindre klubb under barn- och ungdomsåren.
– När det är en sådan liten förening kunde man ha tre träningar per kväll när det saknades folk hos de äldre. Det har haft stor betydelse för min utveckling. Råsshallen stod alltid öppen om man ville åka efter skolan innan man själv skulle träna. I den lilla byn jag kommer ifrån brukade man också spola upp en is trots att vi bara var tre barn i hela byn. Man var på is i stort sett jämt.

Från Guldsmedshyttan tog han sig via spel för Lindlöven i Hockeyettan och ungdomslandslagen (bild ovan) till en plats på Modos hockeygymnasium i Örnsköldsvik. Där fick han spela i en juniorverksamhet som kryllade av stora talanger. I hans egen kull, 95:orna, fanns exempelvis blivande NHL-spelare som Robert Hägg och Victor Olofsson och bland 96:orna Adrian Kempe och Dmytro Timashov.

– Där och då hade inte Örebro något lag i J20 SuperElit och de spelade fortfarande i Hockeyallsvenskan, så det blev mer att man tittade på föreningarna som hade juniorlag i högsta serien.

Det förändrades när Örebro slutligen tog klivet upp i SHL, men kanske framför allt upp i J20 SuperElit 2013.

– När det gällde SuperElit kvalade deras J20-lag sig upp dit på egen hand, de fick inte gratisplatsen. Då kändes det som de hade ett bra lag, så när tränaren ringde och frågade om jag var intresserad var det bra tajming. Känslan var att jag hade kört fast i Modo och fick inte riktigt den utveckling jag eller klubben hade hoppats på.

Ta en kille som Henrik Löwdahl som spelade där i hela sitt liv, och Marcus Weinstock som också var där i hundra år. Det är svårt att kalla sig kulturbärare om man ska jämföra sig med dem

VARIT I KLUBBEN LÄNGST

Flyttlasset gick hemåt och bortsett från några allsvenska utlåningar till Vita Hästen har han varit Örebro Hockey trogen sedan dess. Det gör honom till den spelare i den nuvarande SHL-truppen som har varit i klubben längst. Han har dock svårt att helt och hållet kalla sig för en kulturbärare, även om han representerat klubben i snart åtta år.

– Det är väl både och... Jag menar, det är svårt att jämföra sig med de spelare som fanns i klubben när jag kom upp. Ta en kille som Henrik Löwdahl som spelade där i hela sitt liv, eller Marcus Weinstock som också var där i hundra år. Det är svårt att kalla sig kulturbärare om man ska jämföra sig med dem, men samtidigt har man lärt sig otroligt mycket av dem som spelare och även utanför isen. Någonstans har man varit med på Örebros resa från starten. Det gör att jag kan förklara för de yngre, framför allt juniorerna, hur allting fungerar och vad som krävs och förväntas av dig i SHL. 

Det gör också Gustav Backström till en perfekt person att beskriva just den resa som hela föreningen gjort sedan 2013. På åtta år har klubben gått från instabil nykomling till ett etablerat SHL-lag med stora ambitioner. 

– Från början handlade det om att överleva, bita sig fast och etablera sig i SHL. Allt eftersom har allt runt omkring blivit otroligt proffsigt och höjts flera steg. Vi har fått nya omklädningsrum, nytt gym och sådana grejer som gör att Örebro blir ett attraktivt lag för andra spelare. Den biten är den största som Örebro har förbättrat. Man har byggt upp en proffsig verksamhet med ett starkt kansli som gör ett otroligt bra jobb för att skapa större efterfrågan runt hockeyn i Örebro. Intresset och engagemanget från både sponsorer och publik har vuxit enormt.

GÅR LÅNGT I SLUTEPELET?

Bättre förutsättningar leder till bättre lag. Men allt handlar inte om ekonomi, poängterar Gustav Bäckström. Det handlar också om att skapa en bra atmosfär runt klubben, att ha eldsjälar som gör det bekvämt för spelare att komma till Örebro. Här pekar han ut klubbprofilen Lars "Mozart" Andersson som en nyckelfigur.

– Att laget går bra bidrar naturligtvis till att spelare vill komma hit, liksom tränarna vi har i dag med Niklas (Eriksson) i spetsen. Sedan har vi "Mozart" som tar hand om alla spelare som kommer utifrån, ser till att de får boende och hjälper dem med allt som behöver fixas runt omkring. Jag tror att allt det här bidragit till att göra Örebro attraktivt. 

Nästa steg för klubben är att göra avtryck i ett SM-slutspel. Sedan 2013 har man bara tagit sig till kvartsfinal en gång. Det var 2015 när det blev respass mot blivande svenska mästarna Växjö med 2–4 i matcher.

– Det är svårt att sia om framtiden, men den här säsongen var i alla fall första halvan otroligt bra. Sedan har vi haft svårt att spela bra hockey i 60 minuter nu på slutet, men får vi ihop de sista bitarna har vi otroligt stor chans att gå långt i ett slutspel, tror Gustav Backström.

Innan det är dags att lägga fokus på slutspurten av vad som kan bli Örebros bästa grundserie hittills har landslagsbacken Beijer Hockey Games att se fram emot. Han spelade två matcher i Karjala Tournament i november och hoppas kunna utnyttja sina lärdomar därifrån.

– Jag ska spela mitt spel som jag spelar hemma i SHL. Vara stark i egen zon och vinna närkamperna. Allt blir såklart mycket tuffare internationellt, framför allt då spelet runt eget mål. Det är stor skillnad jämfört med SHL, men jag hoppas kunna vara en spelare som coacherna och lagkamraterna kan lita på även här i Tre Kronor.

Foton:
Toppbild - Bildbyrån
U16-landslagen 2010 - Bildbyrån/Daniel Stiller
Nedre bild - Bildbyrån/Johan Bernström