GULDSTÖVELN

Old School Hockey – Carl-Göran Öberg

Svensk mästare inte mindre än fyra gånger och utöver det en hel drös OS- och VM-medaljer. I dagens Old School Hockey får vi träffa poängmaskinen från Gävle som sedermera blev firad stjärna i Djurgården – Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg.

Inför säsongen 1960/61 flyttade Carl-Göran Öberg mer känd som ”Lill-Stöveln” till Stockholm och Djurgården som en redan färdig landslagsman från Gävle Godtemplare. ”Lill-Stöveln” kom att stanna hela åtta säsonger i klubben och blev svensk mästare med Djurgården vid tre tillfällen. Sitt första SM-guld vann han redan 1957, fast då som spelare i Gävle. Karriären fortsatte sedan vidare till bland annat Södertälje SK där han kom att betyda mycket för klubben både som spelare och som tränare.

I dag ska ni få träffa ”Lill-Stöveln” Öberg i Old School Hockey.

Foto: Arkivbild

Vad kom din äldre bror Hans ”Stöveln” Öberg (gick ur tiden den 11 mars 2009) betyda för dig när du fostrades till hockeyspelare hemma i Gävle?
– Det var väl med honom som mitt intresse för att spela hockey vaknade. Hans var tolv år äldre än jag, så vi hade väl inte så mycket utbyte av varandra som hockeyspelare mer än att jag var på alla matcher som han spelade med Gävle. Jag åkte med på bortamatcherna från det att jag var tio år. Min plats var alltid längst fram i bussen eftersom jag var åksjuk, skrattar Öberg.
– Däremot var han aldrig den som gav mig råd om hur jag skulle spela eller borde ha spelat.

Hur var klimatet som hockeyspelare i Gävle då du växte upp där?
– Jo, men det var nog ganska bra eftersom hockeyn och Gävle Godtemplare, där jag spelade, var störst i stan då. Fotbollen levde i skymundan och bandylaget Gävle BK var inte speciellt bra nu längre heller.
– Farsan var ju jordbrukare hemma i Gävle och tegelbruket hade grävt upp lera så det blivit insjö på hans ägor. Den frös till ganska tidigt och då fick bandylaget hålla till där och träna. I lervällingen bredvid isen sprang min storebror, Hans, i sina stövlar och hämtade bollar som kom utanför planen: ”Du, med stövlarna kan du hämta bollen.” Så kom hans smeknamn ”Stöveln” till.
– Bandysporten blev mindre och mindre i Gävle och jag har inget minne av att Hans spelade bandy i Gävle BK. Det var först senare som han spelade bandy och blev svensk mästare med Skutskär. Något år spelade han även i Sandviken.

Hur starka var de övriga hockeyklubbarna i och kring Gävle då?
– Huge var ju bra och det var många roliga derbyn i mellan oss. Lite senare kom även Strömsbro upp och även Brynäs var väl upp och vände någon säsong innan sin storhetstid.
– Det var ingen som brydde sig om Brynäs då i Gävle utan det var Godtemplarna som gällde i stan. Brynäs blev stora först då deras ledare, Thure Wickberg, började plocka ned folk från Norrland för att förstärka laget i början av 1960-talet.

Gävle Godtemplare, det måste väl inneburit att alla i laget var nykterister?
– (Skratt) Det kan jag väl inte påstå direkt. Det var väl bara i namnet som vi var nykterister. Det var väl mer eller mindre bara klubbens ordförande Axel Hellström som var helnykterist. Jag tror att man tog bort ganska tidigt det här med att man skulle förhålla sig måttlig till alkoholen om man skulle vara med i klubben.
– Jag var uppbjuden på klubbens 100-års firande 2006 och då bjöds det både på välkomstdrink, vin till maten och något gott till kaffet. Dessutom hade man en bar på kvällen dit det var en jäkla kö hela tiden, haha…

Final inför 18 000 åskådare
Säsongen 1956/57 vinner Gävle GIK SM-guld. Det kom att bli första gången som ett lag utanför Stor-Stockholmsområdet vann ett svenskt mästerskap i ishockey.

Guldet bärgades nere på Johanneshovs Isstadion i näst sista omgången av SM-slutspelet (man spelade seriespel med fyra lag). Inför 18 000 åskådare lyckades Gävle besegra Djurgården med 3-2. När det återstod sex minuter av matchen ledde Gävle med 3-1 då Djurgården fick sin målvakt Yngve Johansson skadad. Djurgården valde att ersätta honom med en utespelare redan så tidigt i matchen för att försöka nå en reducering och en kvittering. Djurgården kom dock aldrig närmare än till en reducering.
– Vi hade ett hyfsat bra lag med två riktigt bra kedjor. Minns jag inte helt fel hade vi väl även en tredjekedja men den blev det aldrig någon bra snurr på direkt. Hans Isaksson i mål var ju landslagsmålvakt, på backen hade vi bland andra Gert Blomé och framåt fungerade väl kedjan med mig, Runar Söderström (kusin till Leksandsforwarden Dan Söderström) och Gösta Westerlund riktigt bra. Vår femma avgjorde väldigt många matcher. Bland annat gjorde jag väl ett och min kedja även de andra två målen i den avgörande matchen på Johanneshovs uterink mot Djurgården som vi vann med 3-2.
– Vi hade ingen istränare under åren i Gävle utan träningarna gick mest ut att vi släppte ner pucken och spelade tvåmål. På försäsongen så hade vi en kille som jag tror hette Ale Thalén och var till vardags 110 metershäcklöpare som tränade oss. Han hade nog sett på när Dan Waern (OS-deltagare på 1 500 meter 1956 och 1960) när han flåsade runt i mörkret på Strömvallen eftersom Thalén körde samma träning med oss. Det var väl första gången som ett hockeylag i Sverige körde intervallträning kan jag tro.

Säsongen 1959/60 gör du imponerande 37 poäng på 14 matcher i allsvenskan. Vilken kvalité höll serien under de här åren?
– Jag vet faktiskt inte, men det kanske var jag som var ganska bra det året, haha…
– Det var väl så att jag hade en inställning att jag helt enkelt blev förbannad om jag gick av planen utan att ha gjort något mål. Varje morgon efter varje match slog jag upp tidningen och ville se om jag gjort något mål.

Foto: Arkivbild

Inför säsongen 1960/61 blev du djurgårdare. Hur kom det sig att du valde att lämna Gävle?
– Det får jag nog skylla på min fru som jobbade åt Thure Wickberg. Jag var hos Thure och sprang som ”röris” och kikade lite på henne. När vi sedan träffades i Folkets Park blev det lite ”kukelur” mellan oss båda. Arne Grunander, som var ledare i Djurgården då, var vän med Thure Wickberg samtidigt som Brynäs låg i division 2 då. De pratade om var jag skulle spela när jag ville röra på mig. Dom ville att jag skulle vidareutbilda mig som ”röris” i Stockholm och bli ingenjör.
– Jag hade ju ingen tanke på att plugga vidare, men då jag fick chansen kändes som att jag inte hade något att förlora.

Nästan hela truppen du kom till i Djurgården tillhörde Tre Kronor. Var det inte tufft att slå sig in i det laget?
– Vi sa ofta att det var tuffare på träningarna än på matcherna och det stämde verkligen. Det var ofta viktigare att få vinna tvåmålet på träningarna än matcherna. Visst smällde det ordentligt ibland men det var nästan alltid väldigt roligt.

Var det ett stort miljöombyte för dig att lämna Gävle för Stockholm?
– Klart att det var en stor omställning, men det fungerade bra och i början pluggade jag på dagarna och tränade på kvällarna. Jag ville hela tiden vara med och kämpa med de här stora farbröderna i Djurgården så jag jobbade på även då det var jobbigt.
– I början snurrade jag upp Lasse Björn och ”Rolle” Stoltz så det blev riktigt förbannade på mig så då gällde det att hålla sig undan ha ha…

Foto: Arkivbild.
Carl-Göran Öberg och Lennart Johansson

Tre guld med Djurgården
Öberg vann SM-guld med Djurgården 1961, 1962 och 1963.
– Nu minns jag inte alla detaljer men 1961 vann vi väl guldet före Skellefteå, 1962 vann vi på samma poäng som Frölunda och 1963 kom Skellefteå tvåa igen. Det handlade mycket om oss, Frölunda och Skellefteå under de här åren och jag kan inte dra mig till minnes att någon av SM-gulden skulle betytt mer än något annat eller var svårare att vinna.

Vem var Djurgårdens viktigaste kugge under dina år i klubben mellan 1960 och 1968?
– Om man får tro Arne Grunander så var det jag, haha…
– Jag hade skadat ett knä under en säsong och var borta en tid. Han sa då att den enda som inte får gå sönder är ”Lillen” (Öberg själv alltså). Lite skämtsamt och utan skryt säger jag det för Djurgården hade väldigt många bra och viktiga spelare under de här åren. Sven Tumba givetvis, ”Rolle” och ”Lasse” var ju två klippor, men Djurgården hade flera bra backar så som exempelvis Ove Malmberg. Första året var väl en av tvillingbröderna med (Stig Tvilling). Han och hans bror (Hans Tvilling) var ju kända för att kunna hålla pucken hur länge som helst, fisklira som de själva sa.
– Styrkan med den här generationen djurgårdsspelare var ju annars bredden och att vi hade mer eller mindre bara landslagsspelare i laget.

Hur kom det sig att du flyttade till Tranås inför säsongen 1968/69?

Foto: Arkivbild

– Jag började känna mig färdig med hockeyn. Jag hade vunnit nästa allt och spelat i Tre Kronor runt 170 gånger. Min gode vän från Gävle (Gunnar) ”Nilas” Brundin hade flyttat till Tranås något år tidigare och satt med i Tranås styrelse. Nu ringde han mig efter säsongen och frågade om jag visste någon spelare som han kunde värva dit ner. Så jag svarade – kan du inte värva mig då?
– Det blev två år i Tranås och det var väl alla gånger inte så jättekul. Visst trivdes jag bra med laget men min fru mådde väl inte så bra där nere. Trots allt så var ju Tranås en ”bonnhåla” där alla hade koll på alla.
– Under våra år i Tranås byggde vi samtidigt hus i Segeltorp. När vi flyttade hem dit så ringde Kjell Svensson, som då tränade Södertälje SK, och sa till mig att komma dit.

Hörde inte Djurgården av sig?
– Det minns jag faktiskt inte, men jag skulle spela ett år med Sportklubben fast det blev tre. Vi var nära att vinna guld även där och en säsong förlorade vi mästerskapet på målfoto mot Leksand.
– Jag hade börjat känna på slutet att det blev för många träningar. Många var bara som ett tidsfördriv. Jag hade ju gjort de här avslutningarna på mål så många gånger så det hände att jag sa åt ”Kjelle” att jag avstår träningen och hoppade upp sargen i stället och tittade på.

Foto: Arkivbild

Carl-Göran Öberg reste även över till Toronto för att känna på NHL-träning med Toronto Maple Leafs.
– Tumba hade varit över tidigare men fick väl båtbenet avslaget. Efter det så var det jag och Kjell Svensson som åkte över dit för att försöka ta en plats i Toronto Maple Leafs. Jag tror att det var 1963 och vi spelade faktiskt sjutton träningsmatcher för Toronto. Bland annat mötte vi New York Rangers där Folke ”Totte” Bengtsson och ”Uffe” Sterner försökte spela till sig ett kontrakt. Ingen av dem var med mot oss i den matchen. Sterner spelade ju senare några matcher i NHL men ”Totte” fick åka hem eftersom de tyckte att han åt för mycket korv i pauserna, haha…
– Både jag och Kjell fick ett erbjudande att stanna kvar i Toronto. Med dagens mått mätt så handlade det om löjligt små summor. Jag hade just gått klar min utbildning som jag inte ville förkasta. Kjell hade sin familj att tänka på så vi återvände hem till Sverige båda två.

Öberg VM-debuterade i Oslo 1958. Han spelade i en kedja tillsammans med Sven Tumba och Sigvard ”Sigge” Bröms. Redan i första matchen mot Norge, som slutade 9-0, gör han sitt första VM-mål. Men det som ”Lill-Stöveln” minns bäst från turneringen är något helt annat.
– Det jag minns bäst från den turneringen var att jag krockade med Tumba så att jag fick hjärnskakning. Det var mot tjeckerna (Vinst 7-1, Öberg målskytt). När matchen var slut började alla byta om utom jag. Jag satt kvar i full utrustning. Då började grabbarna fråga varför jag inte bytte om och då hade jag tydligen svarat att tredje perioden börjar väl snart. Så borta var jag och jag har inga minnen själv av det.

OS-silver 1964, VM-Silver 1963, 1964, 1967 och VM-brons 1958 och 1956. Vilken av medaljerna värdesätter du mest i dag?
– Silvret 1963 i Stockholm där vi borde ha fått guld. Man ändrade ju förutsättningarna för varje år och nu skulle man få tillgodoräkna sig målskillnaden mot de fem bästa lagen. När vi åkte in från hotellet i Saltsjöbaden för att se på USA mot Östtyskland ville vi att amerikanarna skulle vinna för då var vi klara eftersom vi hade slagit dem med 17-2 i vår gruppspelsmatch. Oavgjort räckte inte och matchen slutade 3-3.
– Nu krävdes det att vi skulle slå Tjeckoslovakien eller att Kanada slog Sovjet. Tyvärr förlorade både vi och Kanada så ryssarna blev mästare. Det kändes som det var vårt VM eftersom vi hade ju slagit både ryssarna och kanadensarna. Men vi föll alltså på tjeckerna så visst var det lite surt efteråt.

Varför fanns du inte med när Tre Kronor vann VM-guld i Denver, Colorado 1962?
– Jag var uttagen men jag gick sista året i plugget och skulle du vara med hela vägen fram till VM skulle det innebära många läger under säsongen vilket jag inte klarade av.
– Jag tackade nej och Leif Andersson från Södertälje fick min plats i stället. Så mitt bidrag till guldet var väl att jag tackade nej till att vara med.

Var tränarjobbet något givet för dig då du slutade efter att du slutat som spelare?
– Jo, men det var väl klart att jag ville prova på hur det var. Efter mina år i Södertälje tränade jag Djurgården innan jag avslutade med sex år i Trångsund där jag var både spelare och tränare. När jag var drygt 40 år så tyckte jag att det fick vara nog. Det blev ju ingen fritid eller tid för familjen och kompisar. Så jag slutade och nu följer jag mina tre barnbarn då de spelar.

Var i hockeyvärlden hittar vi dem?
– Gustav Runbjer som är 23 år spelade förra säsongen i norska Krånke efter att ha spelat tre säsonger i Tönsberg. I Tönsberg med sig sin kompis från Huddinge, Victor Fjällby Johansson. Victors pappa är förresten Djurgårdens tidigare tränare Mikael Johansson.
– Oscar Runbjer är 20 år och spelade tidigare i Segeltorps juniorlag men nu är han tränare i Huddingen 99-lag.
– Sedan har vi Filip Runbjer som är 13 år och är målspruta i det lag Oscar tränar i Huddinge IK.

Har du alltid haft jobb vid sidan hockeyn som spelare och tränare?
– Alltid jobb. Under mina sista tio år innan pensionen körde jag dessutom eget.

Hur hann ni med?
– Man jobbade på dagarna och tränade på kvällarna. Då tränade man bara tre pass i veckan och hade på sin höjd två matcher. Så det var väldigt annorlunda mot hur det är idag då man verkar träna jämt men aldrig går för fullt.

Vad gör Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg i dag?
– Jag är en sån där pensionär som går här hemma Huddinge och inte vet vad jag ska göra, ha ha…
– Vi har ett hus i Vemdalen som vi varit uppe sex veckor i under sommaren. På det huset finns det hur mycket som helst att göra. Sedan blir det golf med ett gäng på 18 stycken gubbar på sommaren och på vintern spelar samma gäng bowling i stället. Sedan blir det en del tennis också. Jag spelade veteranhockey under flera år med Södertälje eftersom Djurgården inte hade någon veteranhockey. Men det har jag slutat med nu.

Text: Ronnie Rönnkvist