Guldmakaren från Skellefteå – Old School Hockey Martin Karlsson

Han var en del av en av de vassaste kedjeformationerna i Brynäs historia och vann SM-guld med såväl Gävleklubben som Skellefteå. Han var också en del av den omtalade Miljonkedjan i Örebro IK. I dagens Old School Hockey möter vi Martin Karlsson, numera tränare för Tingsryd.

Martin Karlsson tillhörde en av Brynäs mest framgångsrika femmor genom alla tider. Bredvid sig i anfallet hade han Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg och Stefan Canderyd. På backplatsen hittade vi Stefan Persson och Jan-Erik Silfverberg. Tillsammans var de fem högst delaktiga i Brynäs SM-guld 1976 och 1977.

Fast det var varken vid Gavlerinken, Brynäsvallen eller någon annan av hockeyrinkarna kring Gävle som Martin Karlsson lärde sig spela hockey eller fick sitt genombrott.
– Norrvalla IP i Skellefteå. Jag bodde bara 50 meter ifrån rinken. Jag satt i köksfönstret och tittade om det skulle komma ut några kompisar för att spela. Kom det ut någon så sprang jag dit direkt för att vara med. Det tog inte ens trettio sekunder, skrattar Martin Karlsson och fortsätter:
– Norrvalla var ju som en ungdomsgård. På lördagarna och söndagarna var det jämt fullt med folk där. Dels hade man arenan där Skellefteå AIK och tidigare även IF spelade. Sedan hade man en fotbollsplan som man frös is på, men även ytterligare en mindre rink.
– Vad jag har förstått försvann mycket av den här spontana idrotten som fanns på Norrvalla när man byggde nya ishallen och allt blev mer organiserat.

Foto: Arkiv

Skellefteå IF och Skellefteå AIK nämnde du. Även Rönnskärs IF och Clemensnäs IF var riktigt bra under 50- och 60-talet i Skellefteå. Hur var och vad betydde rivaliteten mellan klubbarna?
– Det var inte rivalitet liknande den som är i dag mellan Skellefteå och Björklöven eller AIK och Djurgården. Något slagsmål eller bråk mellan supportrarna fanns helt enkelt inte. Det var, som du sa, fyra topplag i Skellefteå under dom här åren. Just Skellefteå IF var den klubb jag började spela för och som jag senare blev överplockad från till Skellefteå AIK.
– Jag upplevde nog mest att just intresset för hockeyn och det stora antalet klubbar i stan sporrade oss unga killar. Vi var nog glada oavsett vilket av lagen som hade framgångar just för stunden, bara laget var från Skellefteå.

Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg skulle bli din vapendragare i Skellefteå, Brynäs. Örebro och Tre Kronor. Vilket är ditt första minne av honom?
– Jag minns inte hur gammal ”Krobbe” var då han kom till Skellefteå. Det jag kommer ihåg är hur snacket gick om att det flyttat in en ny kille på norra sidan av stan som var väldigt duktig hockeyspelare.
– ”Krobbe” kom jättesnabbt in i övriga gänget. Även om han inte var speciellt bra på skridskorna var han redan då en stor talang och framförallt otroligt tekniskt.

Var det vid TV-puckfinalen 1968 som du träffade på Stefan Canderyd?
– Han spelade i Värmland och jag och ”Krobbe” i Västerbotten. Vi förlorade, men jag minns inte något speciellt från Stefan från just den matchen.

Debuten i Skellefteå AIK:s A-lag?
– Mora borta säsongen 1968/69. Den matchen kommer jag väl ihåg eftersom det var väldigt stort att få chansen att spela med dom stora grabbarna. Vi förlorade med 8-1, men jag gjorde målet. Jag minns ganska väl hur glad jag var trots förlusten eftersom det var jag som gjorde vårt mål, ha ha…
– Just då betydde inte förlusten någonting för mig.

Skellefteå AIK får lämna allsvenskan säsongen 1968/69 för att i stället inrikta sig på spel i gamla Division 2. Där går laget obesegrade genom serien och lyckas dessutom kvala sig tillbaka till högsta serien.
– Jag tänkte nog inte speciellt mycket på vilken serie vi spelade i utan mera att jag var med i a-laget.
– Kvalet det året har jag inte mycket minnen från, men däremot hade vi en tävling mellan två av våra kedjor om vilka som skulle göra flest mål. Det var jag, Kjell-Arne Wikström och ”Krobbe” i den ena kedjan. Sedan hade vi Hardy Nilsson, Per Johansson och någon ytterligare i den andra. Vilka som vann låter vi vara en hemlighet.

Foto: Arkiv

Du lämnar Skellefteå AIK för Brynäs 1973, varför?
– Vi åkte ur allsvenskan det året, men jag fick flera anbud efter den säsongen. Förutom Brynäs var jag nedbjuden att hälsa på hos både Frölunda och Timrå.
– Varför det just blev Brynäs handlade mest om att jag såg det som bästa alternativet för att fortsätta utvecklas som spelare. Jag kunde fått bättre jobb och bättre betalt i andra klubbar, men jag ville komma till just Brynäs för min utveckling.

Brynäs var i en generationsväxling då du kom till klubben. Flera av spelarna från gulderan på 1960-talet hade lagt skridskorna på hyllan. Hur upplevde du hur det var att komma till Brynäs just vid den här tidpunkten?
– Jag tänkte nog bara att se till att göra jäkligt bra ifrån mig så jag kunde ta en plats i Brynäs. Stefan Persson och Stefan Canderyd kom dit samtidigt som jag. I övrigt hade Brynäs ett bra lag. Jag förstod ganska tidigt att jag skulle få svårt att ta en centerplats eftersom man hade otroligt bra spelare på den positionen redan. Jag fick rikta in mig på att överhuvudtaget ta en plats i någon femma.

Många söker sig till klubbar där man med stor sannolikhet kan ta en plats. Du valde i stället en ganska oviss tillvaro i Brynäs. Handlade det om utmaningen?
– Ja, utmaningen till stor del, men även just det här med att komma till den klubb där jag kände att jag hade bäst möjligheter att utvecklas.

När började du, ”Krobbe” och Canderyd spela tillsammans?
-”Krobbe” kom till Brynäs två år efter jag och Canderyd. Men jag tror att vi började spela tillsammans direkt när han kom dit. Sedan spelade vi tillsammans hela 1976 och 1977.
– Första säsongen spelade jag nog tillsammans med Håkan Wickberg och Lars-Göran ”Jajjen” Gerdin.

Hur upplevde du det att spela med Håkan Wickberg?
– Inte bara Håkan, utan alla dom här äldre killarna hade ju varit mina idoler och tillsammans spelat tusentals landskamper. Det var hur stort som helst.

Om jag säger 9 mars 1976, vad tänker du på då?
– Första SM-guldet. När jag tänker tillbaka känner jag bara lycka. Det är svårt att klä ord på hur man känner ögonblicket det stod klart att vi var svenska mästare.
– Det hade gått bra för mig och hela vår kedja den säsongen, vilket gjorde att man verkligen kände sig delaktig i det här guldet. Det gjorde känslan väldigt speciell.

Brynäs ligger under efter två perioder mot Färjestad i den andra finalen. Hur gick snacket i omklädningsrummet inför den tredje?
– Nu sätter vi fart på grejorna och stressar sönder deras spelare.

Berätta om Stefan Canderyds 6-5-mål.
– Vi hade skapat en hel del chanser innan målet så det handlade mest om när vi skulle sätta dit pucken. Just Stefans mål passade jag fram till. Sedan satte han den mellan benskydden på Lennart ”Nenne” Andersson som stod i Färjestads mål.

Foto: Arkiv

Brynäs kör över Färjestad i finalen 1977.
– Laget 1977 var ruskigt starkt. Jag tror samtliga spelare i laget tillhörde något av våra landslag. Var det inte Tre Kronor så var det Vikingarna (B-landslaget) eller juniorlandslaget. Vi vann finalerna stort (6-2 och 9-3) och Färjestad hade egentligen ingen chans mot oss i dom matcherna.

Hade ni ett mentalt övertag på Färjestad under dom här åren?
– Nej, det vet jag inte om vi hade direkt. Det jag kommer att tänka på är hur svårt vi hade mot just Färjestad i en match där dom hade flera av sina bästa spelare skadade. Jag vet inte om det handlade om underskattning från vår sida eller om deras unga killar kände att man hade allt att vinna.

Efter guldet 1977 väljer Martin Karlsson att återvända till Skellefteå AIK.
– Vi hade fått barn då och på något vis kände jag och min fästmö att vi hade lite hemlängtan. Jag vet inte om det berodde på att jag var så pass ung då jag lämnade Skellefteå för att flytta till Gävle.
– Själva övergången blev lite strulig och det blev advokater inblandade. Till slut hamnade vi i en skiljenämnd nere i Stockholm och efter det så löste sig allt.

Du vinner guld med Skellefteå redan säsongen därpå. Vad låg bakom den här ganska överraskande framgången?
– Första seriematchen, hemma mot Modo med Tommy Sandlin som ny tränare, låg vi under med 3-1 inför sista perioden. Tio minuter in i tredje gör dessutom Modo 4-1. Då började folk resa sig och gå hem.
– På sex-sju minuter vänder vi matchen och vinner. Jag vet inte om folk på väg hem från matchen hade hört om vändningen på bilradion. I alla fall kom folket successivt tillbaka. Just det här betydde nog väldigt mycket för oss. Vi förstod att inga underlägen var omöjliga att vända för oss. Det satte prägel på vårt spel hela den säsongen.

Hur upplevde du finalspelet mot AIK?
– Just vår femma med Hardy Nilsson, Per Johansson och jag lyckades inte alls speciellt bra i finalerna eftersom AIK lyckades ta ut oss. Vi tre hade fungerat väldigt bra under serien.
– Avgörande matchen spelades nere på Scandinavium i Göteborg och det var väldigt bra att andra spelare i Skellefteå klev fram i stället när AIK lyckades med sitt spel mot vår femma.

Kan man säga att det ena guldet är roligare än det andra?
– Svårt att säga. Guldet i Skellefteå var klubbens första och dessutom är det med min moderklubb. Fast å andra sidan var det faktiskt lika gul att vinna med Brynäs.

Foto: Arkiv

Bosse Ahlén, legendarisk ledare i Örebro IK ringer till Martin Karlssons gode vän, Hardy Nilsson, då han befinner sig i Köln och spelar under säsongen 1978/79. Han undrar om Hardy kan hjälpa honom att få med sig Martin Karlsson och ”Krobbe” Lundberg till Örebro kommande säsong (Miljonkedjan).
– Det var nog Hardy som ringde mig först och han var i Köln då. ”Krobbe” var i Brynäs men vem i Örebro som kontaktade mig först minns jag inte riktigt då det var många ledare inblandade i övergången. Det kan nog ha varit Bosse Ahlén.
– Intresset var fantastiskt första året och på några av träningsmatcherns mot AIK och Djurgården hade vi runt femtusen åskådare.

Hardy Nilsson har till Old School Hockey tidigare sagt att ni aldrig lyckades avancera till elitserien under dom här åren eftersom målvaktsspelet inte var på topp.
– Utan att hänga ut någon enskild spelare, men Örebro saknade väl just dom här målvakterna som var lite extra. Jag minns att vi skojade lite ibland om att vi började matcherna med att vi låg under med 0-5, just av den anledningen. Det var nämligen inte ovanligt att matcherna kunde sluta 11-5, 9-6 och så vidare. Det höll inte i play-off att släppa in så många mål.

Foto: Arkiv

Vilka var dom andra stjärnorna i Örebro under dom här åren?
– Kent ”Kneten” Andersson (idag: Liljekvist) och Lars ”Mozart” Andersson var väl stjärnorna när vi kom. Jag tror Björn ”Nalle” Johansson inte var med första året utan var i Frölunda den säsongen. Han hade kommit hem från ett par år som proffs i Cleveland Barons då. ”Nalle” var annars en av Örebros riktigt stora spelare under flera säsonger.

Du VM-debuterade 1976.
– Det stämmer. Precis som när jag kom till Brynäs så kändes det väldigt stort att få vara med alla dom här storheterna och spela. Jag gjorde ingen lyckad sejour i landslaget. Jag skulle behövt spela ytterligare några VM-turneringar för att bli varm i kläderna. Izvestija fungerade bra, men när det kom till VM lossnade det inte.
– Första landskampen spelade jag 1974 i Södertälje mot Finland. Vi vann med 2-1, men jag var reserv hela matchen.

Foto: Arkiv

VM 1977 var din andra och sista turnering med Tre Kronor
– Det jag först tänker på är den fina gemenskap vi hade där nere i Wien och att det var kanonväder under hela turneringen. Svenska Ishockeyförbundet hade även bjudit ner våra fruar under en vecka som gjorde att gemenskapen blev ännu starkare. Det är nog de bitarna som i kombination med att vi hade ett bra lag och bra ledare var det som ledde till framgången som slutade med att vi vann silver.
– Matcherna mot Kanada blev väl inte riktigt som vi förväntat oss, men den värsta matchen var den mellan Kanada och Sovjet. Det här nog det värsta jag upplevt då kanadensarna försökte slakta spelarna i Sovjet. Det var slag med klubban i huvudet på ryska spelare, spearingar, crosschekingar…

Martin Karlsson slog sig in på tränarbanan efter att spelarkarriären tog slut.
– Det var faktiskt en ren tillfällighet. I mitten på 1980-talet någon gång ringde Staffan Tholson och sa att Arboga behövde en tränare. Jag var först tveksam, men Staffan tyckte jag skulle prova. Tyckte jag inte om jobbet kunde jag hoppa av efter ett år.
– Det var mitt första tränarjobb och efter det har jag haft olika tränaruppdrag varje säsong och har fortfarande det som jobb.

Idag tränar Martin Karlsson Tingsryd
– Jag bor i Stockholm så det blir med andra ord en hel del pendlande både för mig och min fru. Dessutom har jag två vuxna barn.