”Hade jag varit kvinna hade jag inte vågat ge ut den här boken”
I höst blir hockeyromanen Björnstad tv-serie på HBO Nordic. Kajsa Kalméus har träffat författaren Fredrik Backman för en djuplodande intervju om lärdomarna från arbetet med Björnstad-trilogin och hans syn på den omdebatterade kulturen som finns runt svensk ishockey och idrott generellt sett.
– Tystnadskulturen är oerhört stark, starkare än vad jag trodde den var, och den kan bli väldigt destruktiv, säger Backman till hockeysverige.se.
STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
I en av de kalla och innerliga skogarna i norra Sverige finns en stad som påminner om otaliga andra platser i landet. Där finns samma frågor, samma självklarheter, samma hopp och samma flit som i så många andra samhällen. Och där finns passionen till ishockeyn. En passion så stark, och så allvarsam att efter en kväll av tragedi har den kraft att både förblinda och bortförklara, starta uppror och tända en brinnande entusiasm. En passion så allsmäktig att den blir ett budord för både skurkar och hjältar och alla där emellan. Passionen är lungorna i staden som andas genom sitt hockeylag. Staden heter Björnstad.
Fredrik Backman pratar om sin skönlitterära värld i den passionerade staden. Han vet, givetvis, att världen är fiktion. Att allt är påhittat. Men han pratar på ett sätt som ibland får mig som lyssnar att tvivla, han verkar känna de här karaktärerna och det här samhället så väl att han inte behöver fundera på vad Benji, Maya eller Peter hade tyckt eller sagt i vilket sammanhang de än ställts inför. De här personerna lever genom honom.
Vi tillbringar först en lång stund på Fredriks kontor, där jag ställer frågor om varenda liten pryl han samlat på.
– Här förvarar jag alla grejer som min fru säger att jag inte får ha hemma, förklarar han.
När vi köper vår första kopp kaffe på det förmiddagssurriga kaféet på Odenplan har jag ingen aning om att vi kommer att sitta där i fyra timmar. Det som jag trodde skulle vara en traditionsenlig växling mellan frågor och komprimerade svar skulle istället bli en konversation så konturlös och full av filosofisk innerlighet att den nästan väckte fler frågor hos mig än den gav mig svar.
Hur skulle jag kunna sammanfatta ett samtal om allt som är fint och fult i livet?
Vi börjar med en lättsam ”lära känna”-fråga, om hur den nu 39-årige författarens sportintresse uppstått. Fredrik berättar hur han börjat gilla idrott och litteratur ungefär samtidigt, vid fem-sex års ålder. Som liten hade han svårt att skaffa kompisar, svårt att förstå sociala sammanhang. Men när han gick in i en hockeyarena kom han till Narnia. En plats där allting var logiskt, där allting var enkelt. En bubbla att förlora sig i.
– Det finns inte så många platser där allting är logiskt och begripligt. Där den sociala verksamheten är att du kan prata om det som händer i bubblan hur länge som helst. Och det säger någonting om dig. Det här laget säger någonting om vem du är, var du kommer ifrån, vad du står för. Men mest av allt handlar det om att man kan låtsas. Och jag tror att det är därför, i grund och botten, som folk kan bli så aggressiva när man angriper det. Det var min teori när jag började skriva Björnstad och i alla intervjuer, all research så bekräftas det där.
Fredrik Backman har samlat på sig en hel del prylar på sitt kontor genom åren. OM BOKEN
Han ville berätta någonting om ett lag och säger att en klubb är en perfekt grundmiljö för relationsdrama. I de två första böckerna – "Björnstad" och "Vi mot er" – får vi följa individerna i och kring en hockeyklubb, i ett samhälle där alla på ett eller annat sätt har en antingen ekonomisk eller känslomässig koppling till klubben.
Berättelsen kretsar kring ett brott som sätter hela samhällets moraliska kompass på stort prov. Sexism, homofobi och elitism ligger som en dammig matta under berättelsens ben. Som läsare kastas du mellan att vara säker på dina åsikter och trygg i dina värderingar, till att ifrågasätta dina djupaste fundament i hur du tror att du är. I Björnstad-böckerna, som så småningom ska bli en trilogi, genomsyrar tystnadskulturen den spända vardagen i staden, och ständigt möts karaktärerna av dilemman där de tvingas navigera mellan magkänsla, grupptryck och den lamslående verkligheten i att allt inte är svart eller vit.
– Jag ville försöka skriva en historia utifrån att alla de här människorna inte är onda. När vi kokar ner det är faktiskt väldigt få av dem onda. Men goda människor är kapabla till fruktansvärt onda handlingar. Och goda människor kan vara en del av en fruktansvärt dålig kultur. Jag har varit en del av den där kulturen. Jag har inte varit värst, eller varit en del av den värsta delen av kulturen, men jag har varit så pass delaktig i de värsta delarna att det här är en förlängning av den kultur jag varit med om.
I en scen i boken befinner sig det unga hockeylagets spelare i omklädningsrummet och kastar skämt fram och tillbaka i ett försök att bräcka varandra. Poängen med scenen, berättar Fredrik, är att om han kan få dig att skratta åt det första skämtet, som är harmlöst, så kommer han att kunna få dig att skratta åt varje skämt.
– Jag börjar med ett skämt om lesbiska och jag slutar med att dra ett skämt om våldtäkt. Jag kommer få dig att skratta hela vägen, för jag höjer bara nivån lite grann. Sedan kommer du och jag att behöva titta varandra i ögonen och säga ’är det okej att jag skrattar åt det här? Är det soft att skratta åt det här?’ Nej, det är det inte. Och i ett omklädningsrum kan vem som helst konstruera en sådan skämtstege där ett harmlöst skämt slutar med ett skämt om våldtäkt.
– Och det är hela poängen med boken. Att väldigt få individer är onda. Och det var viktigt för mig att beskriva allas motiv. Att någon har ett motiv är inte samma sak som att handlingen är ursäktad. Det är inte samma sak som att försvara någon. Men jag berättar för dig att den här människan resonerar så här, har den här bakgrunden och det här motivet till att handla som hen gör. Och det kan jag göra för att jag vid fler tillfällen i mitt liv varit de sämsta människorna i boken än de bästa. Många fler än jag hade önskat. Så det var en extrem upplevelse för mig. Och det är därför boken är vad den är. För förhoppningsvis läser de flesta boken och känner att det inte är en serie moralkakor.
I ett omklädningsrum kan vem som helst konstruera en skämtstege där ett harmlöst skämt slutar med ett skämt om våldtäkt
OM TYSTNADSKULTUREN
Fredrik Backman pratar med tydlig ton om tystnadskulturen i hockeyns värld. Han säger att under de otaliga samtal han haft med relevanta personer, under arbetet med boken, var reaktionerna på hans frågor kring tystnadskultur tudelade. Vissa kände inte igen att det fanns någon sådan kultur, andra bekräftade att den existerade i viss grad. Fredrik berättar om en intervju han gjorde med en före detta person ledarposition i en svensk hockeyklubb. En konversation som gjorde honom paff.
– Vi pratade om hans värderingar och hur han skulle vilja att man tänkte när man fostrade hockeyspelare. Vi satt där hur länge som helst och ingenting kom egentligen med i boken, men hans värderingar genomsyrar personer i boken. Sedan i slutet av samtalet sade jag att jag ibland får känslan av att svensk hockey har en sådan tystnadskultur. Då svarade han, nästan som i förbigående när han var på väg att resa sig, ’ja, men det är som vi säger – det ska vara högt i tak men tjocka väggar.’ Och jag bara; ’vad sade du nu?’, och han svarade ’ja, det är ett talesätt’.
Fredrik, vars yrke ju förlitar sig helt på språk, hade aldrig hört talesättet tidigare så han fortsatte fråga. Mannen försäkrade honom om att nästan vilken klubbledare som helst skulle känna igen talesättet om man frågade runt.
– Så jag började fråga runt. Och mycket riktigt, alla hade hört det. Det här är alltså ett talesätt som existerar i idrott, i ledningsmiljöerna, på kontoren. Och det är så vanligt att ingen ifrågasätter när de hör det för att ’det är ett talesätt’. Att vi ska kunna skrika vad som helst mot varandra, men ingenting vi gör eller säger här får någonsin läcka utanför det här rummet, eller den här hallen, eller det här omklädningsrummet. Här är allt heligt.
– Den där starka tystnadskulturen fanns, i min erfarenhet, bara bland militärer och kriminella. Det var det enda jag kunde jämföra med. Jag har inte sett det här någonstans så starkt förutom i de där tre grupperna. Militärer, kriminella och i styrelserum i idrottsklubbar.
Foto: HBO Nordic/SkärmdumpOM PRIVILEGIER
En bit in i vårt samtal, kanske har vi hunnit dricka upp vår första kaffe, lyfter Fredrik ett ämne som jag efter intervjun ska förstå är ett av de viktigaste han burit med sig efter arbetet med Björnstad.
– En man som lirat, jobbat med och engagerat sig i hockey hela sitt liv gav mig argumentet ’men det är ju lite överdrivet. Jag känner inte igen mig i det här. Det där händer ju inte på riktigt i omklädningsrum, det är en myt. Den där mobbningen, bögskämten och sånt, det har jag aldrig hört’. Då förklarade jag för honom att jag inte har skrivit om alla omklädningsrum, jag har inte skrivit om ditt omklädningsrum. Jag har skrivit om ett omklädningsrum. Det var det första. Sedan ställde jag frågan: ’så du tycker inte att det finns ett problem med homofobi i svensk hockey?’
Han: ’Nej, det tycker jag inte’.
Fredrik: ’Tycker du att det finns ett problem med sexism i svensk hockey?’
Han: ’Nej, det tycker jag inte.’
Fredrik: ’Vad tror du hade hänt om en kvinna hade skrivit den här boken? Hur tror du att hennes mejl hade sett ut? Hur många gånger tror du att hon hade blivit hotad med våldtäkt och mord och lemlästning? Hur många hora, slyna och du vet ingenting, du ska bara hålla käft tror du att hon hade fått?’
Han: ’Nae, det finns ju en del som är...’
Fredrik: ’Där är problemet! Den enda anledningen att jag kunde skriva det här är att jag ser ut som männen som skickar de där mailen.’
Fredrik utvecklar och säger att om en läsare känner sig träffad eller kränkt av det som står i boken är det lätt att ge sig på författaren och ventilera sina åsikter. Men när de vänder på boken och ser en bild på någon som ser ut som de själva, då går de vidare med sina liv.
– Jag känner mig hundra procent säker på att om det hade stått ett kvinnonamn på exakt samma bok, så hade reaktionerna varit något helt annat. Hela vägen, den hade bedömts annorlunda i media också. Den hade bedömts med en agenda från alla håll, oavsett vem du är. Oavsett vilken sida av politiken du står på, eller vad du jobbar med, eller vad din relation till hockey är. Hade det stått ett kvinnonamn på den så hade den bedömts med en agenda. Och många hade läst den med det i åtanke. Och det är någonting jag försöker förklara för andra nu, att jag fick inte speciellt mycket negativa reaktioner. Jag fick inte så många arga mejl. För att jag är 1,87 meter lång, väger 90 kilo, ser ut som jag gör och är en heterosexuell man.
– Jag sade till min fru innan jag gav ut boken att om jag hade varit kvinna hade jag inte vågat ge ut den, jag hade inte orkat. Den lärdomen har varit en omtumlande resa stundtals, men en samtidigt en värdefull läxa för mig om mina privilegier. Finns det någonting som jag tycker är värt att föra vidare så är det det.
OM RESEARCH
I det omfattande researcharbetet har Fredrik utforskat allt ifrån tekniska och operativa detaljer i organisationer och hockeykunskap. Han pratade med spelare, forskare, journalister och personer i klubbar och på Svenska ishockeyförbundet. Han gick runt i hockeyutrustningsaffärer i timmar och frågade om skydd, tejpningar och klubbor. Han behövde veta allt.
Den del i researchen som var tyngst var de samtal Fredrik hade med människor som blivit utsatta för sexuellt våld. Men han är noga med att berätta att hur tungt det än var för honom att lyssna på går det givetvis inte att jämföra med det som personerna gått igenom.
– Det var en tjej som sade till mig att hon var villig att prata med mig för att hon ville att jag skulle förstå vad hon gått igenom, och att det inte är lika för alla. Hon sade att ju mer jag vet, desto färre idiotiska grejer kommer jag att skriva. Och det är från den intervjun som jag för första gången förstod att det här upphör aldrig för dig. Det slutar aldrig psykiskt. Mardrömmarna fortsätter. Och du ska dessutom gå igenom allt det som händer efteråt. Att inte bli trodd, att bli förminskad och skuldbelagd, att höra skämten, skammen och skulden. I boken beskriver jag det som ’för gärningsmannen pågår en våldtäkt i några minuter, men för offret slutar den aldrig.’
– Jag var inte beredd på hur många av de jag pratade med som var kapabla att sätta det sexuella våldet i ett större sammanhang. För det fick jag också lära mig, att det är väldigt lite av det sexuella våldet som ser ut som det vi läser om i tidningarna. Det mesta är inte att någon hoppar på dig i ett joggingspår eller överfaller dig i en gränd. Det mesta är någon du känner. Och de som blivit utsatta för den typen av sexuellt våld var väldigt kapabla att sätta det i ett sammanhang, för de visste vem killen var. De kunde koppla våldet till miljö, kultur, hur gärningsmannen var uppvuxen, och vad folk sagt till honom och fått honom att tro att han har rätt till.
Från de intervjuerna kom raden i boken som säger ’när killar är rädda för mörkret så är de rädda för monster, när tjejer är rädda för mörkret är de rädda för killar’.
– Ingen kille går hem från krogen och är rädd för att bli våldtagen. Du kan vara rädd för att bli rånad, du kan vara rädd för att bli nedslagen, men du när inte rädd för att bli våldtagen. Det är en helt separat skräck. Det är en helt separat uppsättning känslor. Och det var lätt för mig att skriva om män som inte förstår det där, eftersom jag fram till de där intervjuerna inte förstod det heller.
Foto: HBO Nordic/SkärmdumpOM SUPPORTERSKAP
Så vad är det då som gör att det är så svårt för karaktärerna i boken att välja sida, att leva upp till sina värderingar och stå emot de osynliga krafter som kultur och supporterskap kan ha?
– Du håller på ett lag. Du har hållit på det i hela ditt liv. Din pappa höll på det här laget, ni har gått och tittat på laget ihop. Men din pappa gick bort och det här är fortfarande ditt band till din pappa. Där är också ditt band till dina bästa vänner, det här är din miljö, det här är din flykt från verkligheten, din säkra plats. Din klubb har aldrig vunnit guld, och du undrar hur det känns att uppleva den där fullständigt förlösande euforin som du hört andra fans prata om. När vi vann, när jag var där, när slutsignalen gick och vi var bäst. Den där sekunden. Och sedan var jag full i två veckor och jag kommer aldrig att glömma det. Och vad det betydde för stan och vår självbild och hur vi fortfarande, tjugo år senare, lever på det. Och du vill så gärna få uppleva det en gång. Och så ska ditt lag spela den sista matchen och om de vinner så är ni hemma. Då kommer du få uppleva allt det där. Och dagen innan den stora matchen så briserar nyheten att den bästa spelaren i laget är anklagad för våldtäkt.
– Då är det jävligt jobbigt att erkänna för sig själv att din absolut, absolut, absolut första tanke, bara den där sekunden innan ditt moraliska system hunnit slå in, går förmodligen inte till offret. Du tänker förmodligen inte att ’det här måste göras en fullständig utredning av’ eller ’vad har den här tjejen att vinna på att ljuga?’. De flesta kvinnor är fullständigt medvetna om vilket helvete de kommer få gå igenom om de offentligt anklagar en idrottsstjärna för våldtäkt. De vet att de kommer bli hotade, deras familjer kommer bli hotade, det finns inga pengar att vinna på det, de kommer förmodligen att behöva flytta från stan, vänner kommer att sluta ringa. Men det är inte din första tanke. Den där sekunden, och det gäller alla som älskar ett lag, det gäller både män och kvinnor, det gäller oavsett utbildningsnivå, oavsett livserfarenhet, oavsett begåvning. Oavsett allt. I en halv sekund är din första tanke ’fan, jag hoppas att det inte är sant. Jag hoppas hon ljuger.’
Man måste kunna säga att saker kan vara komplicerade, att det är okej att det är komplicerat. Man kan vara jävligt glad när ens lag vinner, fortfarande älska sin klubb eller sin sport, men samtidigt vara kritisk till någonting som hänt
Vi återkommer till aggressiviteten. Fredrik tror att anledningen till att tjejer som anklagar idrottsmän för trakasserier eller sexuellt våld ofta får en storm av hat och hot emot sig är att den bubbla som supporterskapet kan vara är under attack. Hotet av att någon är på väg att förstöra den trygga, okomplicerade plats som kärleken till ett lag är, lockar fram oerhört starka känslor hos många.
– I stället för att acceptera det som händer är det lättare att leta fram tjejens namn, göra det offentligt med budskapet ’du ska hålla käften. Jag bryr mig inte om huruvida detta är sant eller inte, du ska hålla käften. Du är på väg att paja min bubbla. Jag tänker inte byta ut tröjan i min garderob, jag tänker inte ifrågasätta mitt supporterskap. Den här klubben betyder för mycket for mig, och du betyder ingenting för mig, så du ska hålla käften.’ Man måste kunna säga att saker kan vara komplicerade, att det är okej att det är komplicerat. Man kan vara jävligt glad när ens lag vinner, fortfarande älska sin klubb eller sin sport, men samtidigt vara kritisk till någonting som hänt.
OM LÄRDOMAR
Reaktionerna på boken har varit övervägande positiva. Fredrik hade förväntat sig att ”få mycket mer skit”. Men med positiva reaktioner menar inte Fredrik nödvändigtvis att han fått beröm för sitt hantverk, utan snarare de som tagit till sig boken på ett sätt som förhoppningsvis kan bidra till utveckling i någon form. Han berättar att det var vanligt förekommande under bokturnén i Nordamerika att personer under frågestunden ställde sig upp och berättade att de använt boken som diskussionsunderlag i sitt ungdomslag eller sin klubb.
– De säger att det har hänt saker runt deras lag, eller samhälle, men det hände på riktigt. Det var alla så berörda av, så det gick inte att prata om. Det var infekterat. Men när de fick ett fiktivt exempel i en miljö som såg ut som deras så kunde de prata om det. Och det var första gången de kunde ha en öppen och ärlig diskussion. Det är ju det finaste betyget på en bok man kan få som författare.
Vissa läsare påpekar för Fredrik att han missat några detaljer och ifrågasätter tekniska delar av berättelsen, såsom seriesystem, hur en sportchef kan vara heltidsanställd i en så liten klubb eller om han någonsin ens suttit på en ismaskin. Andra mejl, från personer som arbetar eller har arbetat i hockeyvärlden, handlar om att personerna inte känner igen den kultur han beskriver. De säger att den är överdriven, att sådana saker aldrig hände i deras omklädningsrum, de frågar vad han har för agenda och säger att han bara försöker svartmåla hockeyn.
– Men på något sätt kommer det där ändå från en bra plats. Det där kommer inte ifrån hat, det där kommer inte från att personerna vill förgöra mig. Det där kommer från att de älskar hockeyn så fruktansvärt mycket att du är rädd att någon annan ska läsa boken och tro dåliga saker om hockeyn. Du är rädd att föräldrar inte ska sätta sina barn i hockeyskola. Och du vill att jag ska hålla käften, för du är rädd att hockeyn ska hamna i en dålig dager. Det kommer från en ganska osjälvisk plats. Och det tycker jag om, det sympatiserar jag med. Jag kan inte tycka illa om någon som tycker illa om min bok för att de bryr sig om sport.
Vad var det viktigaste du lärde dig om svensk hockey i arbetet med Björnstad?
– Det första jag lärde mig var att det faktiskt finns en tystnadskultur. Den är oerhört stark, starkare än vad jag trodde den var, och den kan bli väldigt destruktiv. Sedan lärde jag mig att nästan alla i svensk hockey bryr sig väldigt mycket om svensk hockey, och vill att den ska bli större och starkare och bättre. De bryr sig inte bara om hur det går för deras lag eller klubb, de bryr sig om hur det går för sporten. Det är därför så många bryr sig om att många barn börjar spela hockey. De vill att sporten ska leva. Och det är en helt enastående intention. Jag var inte medveten om att det var så starkt. Och jag var inte medveten om att jag skulle bli så drabbad av det, för det är starkare i hockeyn än i andra idrotter. Och det här är kanske det viktigaste jag säger i hela intervjun, inser jag nu.
– Den tredje grejen som överraskade mig, som hjälpte mig extremt mycket i researchen, och som jag inte hade kunnat skriva boken utan, det är att folk som håller på med hockey på alla nivåer var mer benägna än jag trodde att sätta det här i ett filosofiskt sammanhang. Vad är jag i ett samhälle? Vad är min klubb i ett samhälle? Vad vill jag vara? Vad vill jag att min klubb ska vara? Vilka värderingar är viktiga för mig och min familj? Hur vill jag vara som ledare? Hur vill jag vara som förälder till en spelare? Nästan alla jag mötte kunde redogöra för hur de tänkt kring sig själva och hockeyn. Jag var inte riktigt beredd på det, det är en filosofisk hållning som jag inte upplever i alla idrotter.
Tror du att tystnadskulturen kommer se likadan ut om tio år, kommer den vara lika stark?
– Nej, jag tror inte den kommer vara lika stark. Av två anledningar. Den första är att det finns många, många, många fler bra människor i svensk idrott än det finns dåliga. Många fler bra ledare än dåliga ledare, många fler bra förebilder än dåliga förebilder. Dessutom är kidsen i dag alldeles för smarta för det. Ett lag med fjortonåringar är kapabla att ha en helt annan konversation med dig än vad jag var kapabel till när jag var fjorton. De är mer medvetna om att de är individer, de är inte lika kollektiva varelser som vi var. Och därför tar de mindre skit. Om någon drar ett idiotiskt skämt i ett omklädningsrum tror jag att de är mer benägna att säga ’är du dum i huvudet eller?’. De har en starkare känsla av sin identitet, vilket givetvis gör att en massa ledare tycker att de inte lyssnar, inte har någon respekt för auktoriteter. Och nej, det har de inte. För varje generation som går kommer kidsen ha mindre respekt för auktoriteter än generationen före. Och det har ju visat sig att det är ganska bra. Samhället har utvecklats ganska mycket av det. Det finns ju ganska många saker i samhället som vi inte hade haft om folk bara hade gjort som de blivit tillsagda.
– Den andra grejen är att jag tror att idrotten i det långa loppet kommer att förstå att det finns mer pengar att tjäna på att ha en bra arbetsmiljö, en bra supportermiljö och stå för bra värderingar. Vara en del av samhället. Ingenting får ett styrelserum att ändra åsikt snabbare än när de förstår att om vi inte förändrar oss så kommer vi förlora alla våra pengar. Inget skapar ett snabbare värdegrundsarbete än det.
Inte ens en våldtäkt...?
– Inte om man kan sopa det under mattan. Inte om man kan säga ’det där har inte hänt, nu går vi vidare’. Det är som det amerikanska uttrycket; ’you’ve got to hit them where it hurts – the wallet’. Det är ju hela grejen.
OM TV-SERIEN
I höst blir Fredrik Backmans böcker om personerna och händelserna i Björnstad tv-serie på HBO Nordic. Han skrev faktiskt berättelsen som tv-serie redan från början, något som känns igen i hur böckerna är tydligt uppbyggda på scener.
– Men allt tog så lång tid, alla skulle ha möten hela tiden. Jag orkade inte med det. Jag är inte en lagspelare, jag kan inte jobba med folk, fastän jag hållit på med idrott hela mitt liv. När det kommer till jobb så funkar jag inte med andra. Då sade min fru och agent till mig att ’är det inte bara bättre att du sätter dig i ett rum och skriver den här så som du vill att den ska skrivas? Sen kan vi prata om tv.’ Nu blir den ju tv-serie ändå, men det visste jag inte då.
Är du nervös inför resultatet?
– Nej, jag har tillräckligt många andra grejer jag går runt och är stressad över, så jag har liksom inte plats för att vara nervös för det där också. Min fru sköter allt som har med tv och film att göra tillsammans med vår agent, vilket är otroligt skönt. Min fru är, till skillnad från mig, jävligt bra på att handskas med folk. Hennes strategi när det gäller tv och film har alltid varit att vi försöker hitta bästa möjliga människor att jobba med, ställer väldigt många frågor i förväg, men sedan flyttar vi oss ur vägen och låter dem jobba. Det har fungerat väldigt bra hittills.
Fyra timmar har passerat. Jag har nu två olika inspelningar, en på diktafonen och en på mobilen, som jag startade när batterierna i den förstnämnde tog slut. Magen kurrar så högt att jag direkt ger upp hoppet om att Fredrik, eller någon annan på kafeterian, inte skulle ha hört de desperata hungerskriken. Det har blivit mörkt ute.
Att ett samtal om hockey, samhälle, gemenskap och kultur skulle hänföra mig så som detta gjorde var väl egentligen ingen högoddsare. Men det var någonting i den där dagen på kaféet som fick mig att känna en enorm säkerhet, och ett precis lika stort tvivel, kring mina egna värderingar och åsikter. Jag kommer nog alltid att ifrågasätta mig själv lite extra när jag ställs inför val som triggar min magkänsla. Men en sak som absolut inte går att ifrågasätta är Fredrik Backmans kärlek till ishockeyns värld och alla människor i den. Hur komplicerad den världen än må vara.
TV: Vill använda svenska succéromanen för att utbilda sina spelare
Den här artikeln handlar om:
