Från Tre Kronor till travbanan – Old School Hockey Peo Brasar

Han vann tre SM-guld med Leksand, spelade Canada Cup en gång och representerade Tre Kronor i fem VM. I veckans Old School Hockey berättar Per-Olov Brasar om hockeykarriären, och hur han sadlade om till travkusk.

Per-Olov Brasar från Häradsbygden utanför Leksand har nästintill varit lika framgångsrik som travkusk som han var som ishockeyspelare. Nåja, i ärlighetens namn ska sägas att fem VM-turneringar, ett Canada Cup och fem NHL-säsonger är ganska svårslaget även för Brasar som kusk.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Idag bor ”Peo” Brasar kvar i Leksand, inte långt från hans lagkamrat Kjell Brus för övrigt.
– Det stämmer. Jag håller på med mina travhästar som jag föder upp och tävlar med. Sedan sitter jag med i Dalatravets styrelse. Allt det där tar så pass mycket tid att jag inte hinner träna några ungdomslag i Leksands IF längre. Det är något jag saknar för att hålla på med utbildning av unga hockeypojkar har varit riktigt roligt och något jag hållit på med under många år, berättar Per-Olov Brasar för hockeysverige.se.

Men vi börjar Per-Olov Brasars resa i Häradsbygden, ni vet där knäckebrödsfabriken ligger.
– Jag började spela i byalagsserien här i Leksand för Häradsbygden. Vi höll till på en rink man hade satt upp på Banérskolan. Planen kallades för Kattloksplan. På vintrarna åkte vi skridskor på Kattlokssjön så fort den hade frusit till. Isen var så tunn ibland så man kände hur det gungade under fötterna, skrattar Brasar.
– Det var även i Häradsbygden jag spelade min första A-lagsmatch. Det var mot Insjön och jag var 14 år. Dom här derbymatcherna var ganska tuffa bataljer vid den här tiden. Speciellt för en ung kille som mig, men jag gjorde väl bara två eller tre byten i den matchen.
– Säsongen därpå bestämde jag mig för att börja spela med Leksand. På den här tiden fanns det B-lag i Leksand som jag fick spela med. Vi spelade i Division 4 och vann dom flesta matcherna med 20, 30 mål. Som tränare hade vi Vilgot Larsson och han kom att bli ett riktigt lyft för mig.
– Vi hade också ett väldigt fint juniorlag med Ulf Weinstock, (Nils-Olov) ”Djura” Olsson, Peter Gudmundsson, Åke Danielsson och Borlängegrabbarana Kjell Brus och Stig Andersson. Vi vann ju också JSM två år i rad. Det ena året slog vi Färjestad i finalen med 13-2 om jag inte minns helt fel.

Foto: Arkivbild

Var det tufft att slå sig in i Leksands A-lag i början på 1970-talet, man vann trots allt SM-guld 1969?
– Man får inte glömma att det slutade nästan en hel femma med landslagspojkar efter SM-guldet 1969 (Folke ”Totte” Bengtsson Djurgården, Lars-Erik Sjöberg Västra Frölunda, Lennart ”Lillen” ustafsson IF Karlskoga/Bofors, Jan-Olov Kroon AIK och Nisse Nilsson Forshaga).
– Rune Mases, som var tränare, släppte fram åtta spelare från juniorlaget den här säsongen. Det visade sig bli en bra blandning med ”Mapa” Sjögren, bröderna (Thommy och Christer) Abris, Dan Söderström, Mats Åhlberg och så vidare tillsammans med oss unga spelare som Vilgot utbildat. Redan säsongen efter guldet kom vi faktiskt tvåa i SM.

Per-Olov Brasar var med och vann guld med Leksand 1973, 1974 och 1975.
– Det första guldet var roligast att få vara med om att vinna. Självklart var det en speciell upplevelse. När vi vann guldet 1975 var det verkligen kniven mot strupen. Det avgjordes först efter förlängning nere i Göteborg. Efter stor dramatik avgjorde Roland Eriksson matchen åt oss. Att vinna när det är så här jämnt är en speciell och härlig känsla.
– Guldet 1974 var betydligt säkrare. Vi avgjorde guldstriden flera omgångar innan slutet och det laget som vi hade då var riktigt komplett. Just laget vi hade 1974 skulle ha varit intressant att ställa upp med mot CSKA Moskva som var det bästa laget i Europa då.

Hur var stämningen i gruppen, som jag antar måste ha varit en stor del i framgången dom här säsongerna?
– Det började redan under junioråren med Vilgot Larsson som tränare att vi drev på varandra riktigt hårt. När man kom upp som junior i A-laget gällde det att inte vara för kaxig för då fick man sig en omgång så man visste sin plats.
– På somrarna hade vi varje vecka oftast tre löppass och en ett pass där vi spelade fotboll.
Fotbollsmatcherna kunde vara riktigt tuffa och det hände att vi rök ihop ibland, men det aldrig någon som gnällde för det.
– Vid sidan av hockeyn höll vi ihop och när det var match var vi väldigt sammansvetsade. Det var nog en stor anledning till att vi var så pass framgångsrika.

Vilken är den bästa kedja du spelat med i Leksand?
– Ja, du… Jag har spelat i många bra kedjor, men den med mig Dan Labraaten och Hans Jax fungerade väldigt bra. Sedan har jag spelat mycket tillsammans med Roland Eriksson i Minnesota, Tre Kronor och här i Leksand, det har alltid fungerat bra.

Roland Eriksson, Per-Olov Brasar, Kent-Erik Andersson

Efter säsongen 1976/77 lämnar ”Peo” Brasar Leksand för spel i NHL och Minnesota tillsammans med Kent-Erik Andersson och Roland Eriksson.
– Vi spelade inte tillsammans under första tiden i Minnesota. Det tog några matcher innan man satte ihop oss tre till en kedja. Första matchen vi spelade tillsammans, som för övrigt var mot Atlanta Flames, gled en av deras slaktartyper upp bredvid mig och sa ”You should look out for me tonight”.
– Bara 19 sekunder senare hade vår kedja gjort 1-0 och till slut vann vi också hela matchen. Bättre svar på tal än så kan man väl inte ge, skrattar Brasar.
– Det spelades en ganska stereotyp hockey i NHL då där man bara skulle köra upp och ner efter sargerna. Vi européer bröt mönstret och kunde snurra på bra. Mycket tack vare vår fina skridskoåkning och genom att checka deras backar högt upp i banan så det blev svårt för dom i uppspelen.

”Peo” i Vancouver

Det blir två och en halv säsong för Brasar i Minnesota innan han trejdas till Vancouver Canucks där han blev lagkamrat med svenskarna Thomas Gradin och Lasse Lindgren.
– Första säsongen i Minnesota gick riktigt bra (Brasar utsågs till Minnesotas bästa rookie), men jag gjorde dumheten att åka hem till VM 1978 utan att vara fysiskt förberedd för det. Jag dubblerade utan att vara tränad för den belastningen. Det innebar att jag tog helt enkelt slut. Jag tappade stinget och fick inte spela så mycket i Minnesota säsongen därpå.
– Vår son Daniel skulle födas i november 1979 samtidigt som jag behövde en nytändning och mer speltid. Jag gick in till General Managern (Lou Nanne, som ni träffat tidigare i Old School Hockey) och bad om att få byta klubb. Det gick en månad men efter en träning dagen efter match fick jag beskedet att jag skulle spela med Vancouver redan kvällen efter.
– Jag åkte direkt från träning för att checka in mina grejor på flygplatsen och sedan var det direkt från flyget till att klä om för match. Så här är ju livet som NHL-spelare och det fanns ingenting att klaga på direkt.

I Vancouver kom Per-Olov Brasar att spela tillsammans med Dave ”Tiger” Williams som på sina 926 NHL-matcher tillbringat 3966 minuter i utvisningsbåset. Man kanske kan säga att Williams var mest känd för sina boxningskunskaper än hans hockeykunskaper, även om han också var en okej hockeyspelare när han satte den sidan till.
– Vi spelade i samma kedja under en säsong och då svarade han för 35 mål, vilket var rekord för ”Tiger”. Jag antar att han var nöjd då, skrattar Brasar och fortsätter:
– Vi hade dessutom en mycket bra spelare bredvid oss som kom från Edmonton och heter Blair MacDonald. Jag, MacDonald och ”Tiger” hittade varandra väldigt bra på isen och den här kemin är viktig att hitta om det ska fungera bra.
– ”Tiger” var lite speciell även vid sidan av isen och han var varken teknisk eller speciellt duktig på skridskorna. Men han gjorde mycket nytta där han sprang på lädret där ute på isen. Oftast låg han dock i en hög i målet tillsammans med motståndarnas målvakt.

Efter säsongen 1981/82, då Vancouver spelat och förlorat finalserien i Stanley Cup mot New York Islanders med 4-0 i matcher, återvänder Per-Olov Brasar hem till Leksand.
– Jag började bli gammal, men jag hade även problem med ryggen som ofta knäppte till och knöt sig. Jag och en lagkamrat åkte runt och jagade hallar under den tiden vi var skadade för att kunna träna medan dom andra var i väg och spelade matcher. När jag väl var i topptrim igen var inte Vancouver speciellt intresserade av att skriva ett nytt kontrakt med mig eftersom jag varit skadad. Läkarna hade till och med sagt åt mig, efter det att dom sätt röntgenplåtarna på min rygg, att jag borde lägga av med hockeyn.
– Man kan väl säga att tiden kändes mogen för att återvända till Sverige. Dessutom hade jag flera travhästar på gång som jag skulle träna och tävla med.

Hur var Vancouver som idrottsstad vid den här tiden?
– Man måste nog säga att det i första hand var hockeyn som var stor där eftersom den är som störst i just dom här trakterna av Kanada. Dom hade även en travbana som jag var och besökte några gånger. Det var för övrigt en svensk som jobbade där som kusk.
– Vi var några svenskar som bodde i Vancouver samtidigt. Det blev att man mest umgicks med dom vid sidan av hockeyn. Vi lärde också känna flera av våra grannar i det området som vi bodde i.
– Annars var det mest träningar, matcher och resor. Man hann inte med så mycket annat än det. När man väl fick lite tid över var det skönast att bara få umgås med familjen och strosa runt i stan.

Det blir bara en säsong i Leksand och en i Mora efter återkomsten till Sverige innan hans  röda skridskor åkte upp på hyllan hemma i Heden utanför Leksand.
– Det var för lite och för tama träningar i Leksand då. Jag kände att utsikterna för Leksand var inte speciellt goda andra säsongen som jag var hemma. Jag beslutade mig för att sluta med ishockey, men samtidigt hade Christer Abris fått sitt första tränarjobb som var i Mora. Han ringde helt enkelt och frågade om jag ville komma dit och spela en säsong.
– Jag kom väl igång först efter fem matcher eftersom jag ville göra klart lite andra saker och gå på älgjakt först, haha…
– Det var en kul säsong och det spelades roligare hockey i Division 1 än vad det gjordes i elitserien då. I elitserien tillät domarna att man hakade och klängde på varandra så det aldrig blev något riktigt spel. I Division 1 var det ett mer öppet och tekniskt spel.

Var det aldrig aktuellt under din tid i Leksand att byta till någon annan klubb än Mora?
– Jo, tidigt var det faktiskt aktuellt med Malmö. Det var efter VM 1977, men nu blev det NHL i stället.

Brasar i Tre Kronor.

Totalt har Per-Olov Brasar spelat 108 A-landskamper och spelat fem VM-turneringar samt ett Canada Cup.
– Mina bästa landskamper måste varit i samband med VM 1976 i polska Katowice där vi tog brons och VM 1977 i Wien där vi vann silver.

Vad var framgångsreceptet i den omtalade turneringen i Wien?
– För det första hade vi ett väldigt bra lag. Sedan höll vi ihop laget väldigt bra ute på isen samtidigt som Göran Högosta i målet verkligen hade sin toppform just då.
– Vi hade Hans ”Virus” Lindberg som förbundskapten och han var en mycket bra ledare. Han fick verkligen ihop oss som grupp. Tyvärr gick vi på pumpen mot Tjeckoslovakien annars hade vi vunnit guld.

Singel Ericson skrev i tidningen Expressen följande efter VM 1975:s andra dag:
”Hans Jax, 27 år och svensk VM-debutant, Mats Åhlberg och Per-Olov Brasar – tre leksingar blir dagens centralfigurer. Svenskarna får för lite mat. Inga protester hjälper. De får käka extra på korvbaren utanför hotellet Holiday Inn…”
– (Skratt) Det där har jag inget minne av. Det måste alltså ha varit vid hotellet i Düsseldorf. Det hände många roliga saker på resorna med Tre Kronor och Leksand, men just den här episoden minns jag inte.

Det gör heller inte Hasse Jax när Old School Hockey frågar honom om hur han minns det här.
– Att vi skulle ha fått för lite mat på hotellet i Västtyskland har jag inget minne av. Det måste ha varit ett sätt för journalisten att få något att skriva om. Under alla landslagsuppdrag som jag har varit med på så har i alla fall jag fått bra med mat, skrattar Jax.

Ett klassiskt hockeykort.

Brasar var även med 1976 i det första Canada Cup som spelades där Tre Kronor slutade på en fjärdeplats.
– Det var stort att bara få vara med i den första turneringen som spelades där alla proffs kunde vara med. Jag hade aldrig varit över till Kanada tidigare så det var en alldeles speciell upplevelse att få se hur allt fungerar kring hockeyn i Kanada.
– Jag glömmer heller aldrig premiärmatchen mot Kanada i Toronto. Det var då Börje Salming fick den här stående ovationen av publiken i fem minuter. Då förstod man hur stor han var borta i Kanada.
– Vi gjorde en bra turnering, men förlorade mot Finland med 8-6 trots att vi haft ledningen med 4-1 efter halva matchen. Hade vi vunnit den matchen så hade vi spelat final mot Kanada eftersom vi slog Tjeckoslovakien i sista matchen, avslutar Per-Olov Brasar.