Från Södertälje till NHL – Old School Hockey Niclas Bergfors

Redan som 18-åring lämnade Niclas Bergfors Södertälje för att testa vingarna i Nordamerika. En lång karriär i NHL, KHL och SHL senare är han nu tillbaka. I veckans Old School Hockey berättar den tidigare stortalangen om sin resa. 
– Plötsligt stod jag som 18-åring och tampades med Jaromír Jágr i Madison Square Garden. 

LÅNGBRO/STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Niclas Bergfors spelade 173 NHL-matcher under sin karriär. Han gjorde även fem säsonger i KHL innan han återvände till svensk hockey. Nu har han lagt skridskorna på hyllan och jobbar i stället dels inom Södertälje SK, dels på Systembolaget i Fruängen. Hans hockeysresa inleddes i just Södertälje där han var en av fyra bröder i familjen. 

– Henrik och Fredrik är äldst och sedan har jag lillebrorsan Johan. Det är ändå ganska långa spann mellan oss. Fredrik och Henrik är födda 1981 och 1982. Jag är 87:a. Jag hakade på mina äldre bröder mycket. Då blev det allt från fotboll på gatan till hockey på spolade isar, berättar Niclas Bergfors då hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom för en intervju på Långbro Värdshus, vilket en gång i tiden var kontorsbyggnaden till ett sjukhem. 
– Jag var alltid med brorsorna och deras gäng. Det var alltid en utmaning eftersom killarna i det gänget var fem, sex år äldre än jag. Som sjuåring var det ganska tufft att möta killar som var elva, tolv år. Jag tror att jag ändå fick en fördel av det då jag senare gick tillbaka och spelade med kompisarna i min ålder. 
– Vi bröder var tajta. Lite för tajta ibland och tävlingsinriktade. Det fanns ändå någon inbyggd respekt för varandra. 

Bröderna växte upp i Södertälje i området Brunnsäng. 
– Det var mycket idrott där. Vi hade kvarterslag och mötte andra lag från det här lilla området där vi bodde. 
– Ibland cyklade vi genom hela stan och mötte något lag på den sidan. Jag vet inte hur ryktena gick. Man messade inte som vi gör idag, men på något sätt blev det ändå tidsbestämda matcher. Antagligen var det någon som kände någon och det bestämdes ”Vi kör match där”. 

Henrik är den av bröderna som Niclas spelat tillsammans med.
– Vi spelade några matcher ihop. Han var även med lite i A-laget den säsongen, men var nere och spelade mycket med juniorerna. Jag var egentligen i B-J då, men uppkallad någon gång till A-juniorerna. 
– Jag var forward och ville göra mål medan han var back, stor, stark och ville hålla rent. 

När började du spela i Södertälje SK?
– Jag tror att det var strax innan jag skulle fylla åtta år. Det var genom några i klassen som spelade hockey. 
– Jag började i Björnligan under helgerna, hockeyskolan och då spelade mer än tränade teknik.

Under Niclas Bergfors tid som junior i Södertälje spelade han med spelare så som Nicklas Grossmann, Dragan Umicevic, Linus Videll och så vidare. 
– Vi var alla ganska tajta, men dom du nämner var lite äldre. Jag hängde då fortfarande med killarna som var i min ålder även fast vi kanske inte spelade ihop.
– Tom Wandell och jag var tajta. Annars var det många av kompisarna jag umgicks med socialt som slutade tidigt.
– Samtidigt var det så mycket hockey hela tiden. Hockeygymnasiet. Träningar på kvällar. På helgerna kunde det vara MoDo och Björklöven borta. 

Hade du andra intressen vid sidan av idrotten?
– Nej, det hann jag inte. Intresset var att sköta skolan så bra som möjligt. 

Skötte du den?
– Jag hade i alla fall godkänt i flesta ämnena. År två hoppade jag av eftersom jag var med A-laget. Då var det träning på dagarna och jag försökte få ihop pusslet eftersom jag skulle gå fyra år på gymnasiet. Det slutade med att jag hoppade av helt. 

Hur tänker du kring det idag?
– Nu lyckades jag leva på hockeyn i alla år och bygga upp en trygg inkomst som jag har med mig efter hockeyn också. Med facit i hand var det beslutet kanske inte fel, men det är ingenting jag rekommenderar. Givetvis är skolan något man ska gå klart. 
– Nu blev det så i mitt fall och år tre som jag skulle gått på gymnasiet åkte jag över till USA. Då gav jag mig ut på ett helt eget äventyr,
– Farsan hoppade också av tidigt och började snickra, så det där ligger nog i familjen, skrattar Niclas Bergfors och fortsätter:
– På senare år har jag gått i tankar att plugga upp det jag missade och den tanken ligger kvar, men att jag hoppade av skolan är inget jag ångrar. Jag satsade på hockeyn och det gick bra.

Tidig i landslagströjan - mötte “Tidernas bästa JVM-landslag”

Niclas Bergfors fick dra på sig landslagströjan första gången redan i U16-landslaget. 
– Finland borta. Det var givetvis jättekul. Första åren fram till elva, tolv års åldern mötte jag (Robin) Figren, (Patrik) Zackrisson och dom här killarna i Stockholm. Jag visste vilka som var bra. Skå hade bra spelare, Hammarby hade bra spelare och så vidare. 
– När jag kom upp i 13, 14 års ålder blev det mer turneringar ute i landet. Jag kommer ihåg ryktena som gick att Pantern hade jättebra spelare och det skulle vara något danskt lag med. Då började få en mer nationell bild över vilka som var toppspelarna. Sedan var det TV-pucken och då blev det riktigt klart vilka som skulle hamna i ett landslag.
– När jag sedan blev uttagen i U16-landslaget första gången, klart att det var häftigt att då få lära känna alla spelare ute i landet. Det var en speciell känsla. 

En av spelarna i samma årskull som Niclas Bergfors var Nicklas Bäckström. 
– ”Bäckis” kom in i U17-landslaget. Han var i Valbo från början och vi vann med stora siffror då vi möttes, så han var ingen jag lade märke till då. 
– Han kom senare. Då gjorde han det med besked. Det var när ”Boorken” (Leif Boork) gav honom chansen i Brynäs som han tog enorma kliv. Sådana spelare har alltid saker i bagaget redan innan. 

Det blev totalt tre U20-VM och två U18-VM för SSK-forwarden. 
– Bästa minnena från den tiden är från lite olika specifika matcher. JVM i Vancouver (2006) var häftigt. Det var en jäkligt cool upplevelse. Allt med atmosfären, att vi var i Kanada och allt det där. 
– Vi åkte ut mot Finland i General Motors Place i Vancouver. 1-0 efter övertid. Det var väldigt tufft, men det var 17–18 000 åskådare på den matchen. Då hade jag i och för sig spelat i AHL och upplevt liknande någon gång tidigare.  JVM i Tjeckien (U18 2005) var enda medaljen jag fick med mig från juniorlandslagen. 
– När vi förlorade mot Kanada med 8-1 2005 var jag gallerkille i JVM. Där fick jag spela med spelare som Loui Eriksson, "Robban" Nilsson, Linus Videll… 
– Dom ville att jag skulle stå framför kassen mot (Dion) Phaneuf, men Kanada hade också (Jeff) Carter, (Sidney) Crosby, (Mike) Richards… Man snackar om att det är tidernas bästa JVM-landslag. Det där kommer jag såklart ihåg även fast det blev 8-1. 

Sidney Crosby hade då inte fått sitt riktigt stora genombrott utan spelade fortfarande för Rimouski Océanic i QMJHL. 
– Crosby var ändå en supertalang och det pratades om att han skulle bli nya (Wayne) Gretzky, vilket var häftigt i sig. 
– Vi hade dessutom varit på några camper tillsammans och kände varandra lite redan därifrån. 

Niclas Bergfors sista Junior-VM turnering var 2007.
– Vi spelade uppe i Leksand och Mora. Det var såklart också en stor upplevelse. Där slutade vi fyra. 

Du var en extremt stor talang, hur hanterade du den biten för att stå kvar med fötterna i myllan?
– Jag stack, som sagt var, över ganska tidigt på ett helt nytt äventyr själv. Jag såg det som kul och en rolig upplevelse i sig, men det var även tufft. Det var också mycket som hände mentalt då jag hamnade i AHL och hos en värdfamilj som 18-åring.
– I det laget hade vi alla möjliga karaktärer. Jag försökte hela tiden ”foka” på att göra mitt jobb på isen. Samtidigt var det hela tiden mycket annat som hände första åren med att ta hand om sig själv, ett nytt land att leva i… 

Det kändes aldrig som att du svävade i väg. 
– Nej. Hockeyn är en bra grund där du får lära dig att du inte kan sväva i väg. Framför allt i AHL. Om du skulle sväva i väg där togs du ner på jorden direkt. Hockeykulturen är så i sig, att det gäller att vara ödmjuk. Även om du är duktig ska du stå upp för dina medspelare och vara en bra förebild i omklädningsrummet. 
– Det är en väldigt ödmjuk sport på så sätt, att lära och bildas i. Det anammade jag verkligen.

“Plötsligt stod jag som 18-åring och tampades med Jaromír Jágr i Madison Square Garden”

Niclas Bergfors draftades 2005 av New Jersey i första rundan så det var ganska höga förväntningar på honom då han åkte över till deras organisation samma sommar. 
– Ja, men jag var så inne på att det skulle fortsätta gå på räls. Sedan var jag ung, vilket jag var medveten om. Tanken när jag åkte över var inte AHL utan att jag skulle spela i juniorligan i Quebec. 

Trots det blev det AHL där han kom att vara ligans yngsta spelare.
– Så blev det. Allt gick fort. Jag åkte över två veckor till Saint John´s längt ut på kanten av Kanada. Där spelade jag två träningmatcher. Efter det åkte jag ner till ”trainingcampen” i New Jersey. Det gick bra där och jag fick spela träningsmatcher med det stora laget. 
– Helt plötsligt stod jag som 18-åring och tampades med Jaromír Jágr i Madison Square Garden. Det var stort. Sedan var det kontrakt på det ”Vi vill att du ska vara kvar. Eftersom du redan spelat ett år i Sverige vill vi att du ska spela seniorhockey och inte juniorhockey.”
– Jag skrev på samtidigt som det bara var jag från Sverige och någon till som 18-åringar hade skrivit på ett NHL-kontrakt. Det var inte lika vanligt då. Allt bara rullade på. 

Första säsongen i farmarlaget Albany svarade han för 17 mål och totalt 40 poäng på 65 matcher. 
– Första säsongen i AHL gick ganska bra…

Vi lämnar NHL och AHL för en stund och backar tillbaka till Södertälje och då Mats Hallin lyfte upp 17-åriga Niclas Bergfors i klubbens A-lag som då låg i elitserien. 
– Jag var med på hela den försäsongen och spelade alla träningsmatcher. Det var lockout, mycket som var oklart och inte alls samma lag i början av den säsongen som det var i november och december då (Olli) Jokinen, Joe Thorntons brorsa (Scott), Kyle Calder, Micke Samuelsson… Alla möjliga kom in. 
– Det var häftigt, men jag ville såklart till slut spela mer. Öppningsmatchen var mot Djurgården på Hovet. Då fick jag bara några byten och efter det var jag mer ”nu vill jag spela”, säger Bergfors med ett lätt skratt och fortsätter:
– Det blev en konstig känsla. Att få vara med i A-laget var en dröm i sig, men jag ville samtidigt spela mer hockey. Man vågade inte heller lyfta upp juniorer lika mycket på den tiden. 

Åter till Albany. Där hade han inledningsvis tidigare NHL-spelaren, Robbie Ftorek som coach. Som spelare känd för att inte kliva undan då det blåste till. 
– Han var bra som coach och hade en distans till mig som 18-åring. Jag tror inte att han var allt för hård mot mig utan försökte vara mer pedagogisk. Jag lärde mig mycket av honom. 
– Klart att det florerat klipp då han är ute på isen, vevar klubban mot domaren och allt möjligt. Han hade ett temperament, men jag gillade honom som bara den. 

NHL-debuten: “Den matchen minns jag både på gott och ont”

Säsongen 2007/08 kom NHL-debuten för Niclas Bergfors.
– Mot Tampa Bay. Den matchen minns jag både på gott och ont. Det var häftigt. Öppningsmatch, Tampa och fullsatt, vilket det inte var ofta där då. Tampa hade inte blommat ut till det laget är idag. 
– ”Honken” (Johan Holmqvist) stod i Tampa. Jag sköt i stolpen med en sekund kvar av första ”perren”. Patrik Elias lirade fram. Då var jag inne i det. I andra perioden, från ingenstans, drog jag axeln ur led. Jag fastade, kände att det inte var bra och tappade lite momentum. Jag försökte ändå kriga på och spela klart matchen. 
– Av någon anledning spelade jag inte matchen efter borta mot Tampa. Jag fick massage av en naprapat. Han drog axeln ur led igen. Jag litade på honom och utgick från att han visste vad han gjorde. Då stod Lou Lamoriello där och jag kände det som att han tänkte ”vad är egentligen det här för lirare som ligger på massagebordet?”  
– Jag fick börja om, rehabilitera tre veckor och när jag väl var spelredo skickades jag ner till AHL. Då tappade jag lite momentum igen och säsongen blev tuff liksom den efter. Det tog ett och ett halvt år, kanske två år, innan jag kom igen på riktigt. 

I organisationen fanns Tommy Albelin med som ledare och Johnny Oduya som spelare. 
– Albelin hjälpte mig mycket. Det var hans sista år och hade en halvspelande roll i laget. Han hjälpte organisationen samtidigt som han var sjunde back. Han gav mig lite tips här och där. Annars var det mest prestationen som talade. 
– Även Oduya hjälpte mig mycket. Det blir lätt att man håller sig till svenskarna man har i laget. Johnny hade varit där ett par år och var en viktig röst för mig. 

Säsongen 2009/10 kom att bli Bergfors första säsong som ordinarie. En mycket fin säsong där han svarade för 13 mål och totalt 27 poäng på 54 matcher. Efter säsongen kom han med i NHL:s All Rookie team. 
– Det var en bra säsong. Jag hade en tung period under två tre veckor strax innan Kovalchuk-trejden. Sedan hamnade jag i Atlanta. Där gick det också bra. Det var helt klart en annan typ av spel och organisation. 

Trivdes du bra under dina år i New Jersey?
– Ja, men jag hade varit där under fyra år. Jag åkt lite upp och ner mellan AHL och NHL. Det var lättare för mig att komma till Atlanta än vad det var för Johnny. Jag hade en bra tid där, men hade hoppats på att få spel mer i NHL under mina fem år i organisationen. 
– Det var helt klart en bra plantskola. Lou Lamoriello har allt det där med uppträdande utanför isen till hur du ska vara i omklädningsrummet, ta hand om sig själv, vårda sig själv…

Har du haft med dig det under hela livet?
– Ja, det har jag ändå. Vett och etikett, det går nog inte att komma till en bättre organisation om man tittar på dom bitarna. Professionalitet och allt sådant. 

Hamnade i Ryssland efter röriga tiden: “Ett stort steg”

Mellan 2010 och 2012 gick allt fort. Först New Jersey och trejd till Atlanta tillsammans med bland andra Johnny Oduya mot Ilya Kovalchuk, Anssi Salmela. Säsongen efter trejdad till Florida för att därefter inleda säsongen 2011/12 i Nashville. 
– Det var inte kul och blev rörigt. Jag hade hela tiden förhoppningar om att det skulle bli bättre och gick inte och hängde läpp. Jag tog nya tag. 
– Andra säsongen med Atlanta rullade det på vidare. Sedan hade jag saker och ting jag behövde förbättra i mitt spel. Jag hamnade i ett fack och kände att jag inte fick hjälp med dom delarna. Tillexempel defensiven. 
– Produktionsmässigt hade jag en bättre säsong och var nära att ta ett steg till, men till slut fick jag inte ens spela. Då blev det en situation och dialog om att jag måste trejdas. 

Niclas Bergfors trejdades då till Florida. 
– Jag kom till Florida. Säsongen där avslutades med att dom inte ville ha kvar mig. Då gick allt fort. 
– Innan valet av Nashville var jag nära att åka till Ryssland för att spela. Jag hade verkligen starka tankar på det eftersom jag fått bra erbjudande därifrån. Jag kände fortfarande att jag ville ge det en chans och att jag fortfarande kunde spela i NHL. 
– När jag kom till Nashville var det egentligen inte många platser över. Jag spelade elva matcher där till och från. David Poile tog in mig på ett rum någon gång i november och sa ”vi kommer sätta dig på waivers. Eftersom vi vet att du varit fyra säsonger i AHL och gjort din resa där kommer vi inte tvinga dig till någonting. Du är fri att göra vad du vill om du ”clerar waivers”, vilket jag gjorde. 
– Det tog bara några dagar så var jag klar för Ryssland. Det var ett stort steg eftersom jag hade varit i USA under nästan sju och ett halvt år. 

Första klubben i Ryssland blev Ak Bars Kazan. 
– Ryssland var väldigt främmade. Jag hade aldrig varit där innan utan bara i Vitryssland (Belarus) på en J18-turnering. 

Hur upplevde du kontrasten mellan att bo och spela i USA jämfört med Ryssland?
– Extrem. Jag hade suttit i soliga Nashville. Vi hade haft rookiefest i Los Angeles med restauranger och hela den kulturen. Några dagar senare satt jag ”clear” med waivers och det blev Ryssland. 
– Helt plötsligt, efter fem mellanlandningar, att ha bokat upp ett Visa i Lettland och landat med fyra, fem väskor i Kazan där det var en och en halv meter snö kom fram en ryss som inte pratade engelska utan hojtade hela tiden. Han hade den här klassiska skinnjackan på sig. Det var verkligen som när Rocky skulle möta Ivan Drago i Ryssland. Det var den känslan. 
– Vi åkte direkt ner till rinken. Det är en fin rink i Kazan, men inget jämfört med NHL-standard. Jag minns mycket väl första samtalet med tränaren (Vladimir Krikunov). Det var någon som översatte till mig att tränaren frågade om jag var back eller forward. Jag kände ”okej”…, skrattar Niclas Bergfors. 

Hockeymässigt blev det ingen succé i Ak Bars Kazan. Under sina åtta matcher i klubben blev det endast en assist. 
– Det var en helt annan hockey. Där fick jag lira några matcher med ett par finnar, (Jarkko) Immonen och (Niko) Kapanen. Dom förstod hur jag tänkte, men sa också ”håll i pucken så mycket som möjligt”. 
– Jag blev uttagen i landslaget under den här tiden och var med i Challenge Cup. Där gick vi och vann. Vi spöade Ryssland på deras hemmaplan med 5-3. Då sa någon på skämt ”Det här är nog inte bra utan du ryker nog ur ditt lag nu. Man kommer inte till Ryssland och vinner deras turnering”. Jag tog det som ett skämt. Några matcher efter att jag kommit tillbaka fick jag kicken, men jag hittade en ny klubb i Cherepovets. 

Hur trivdes du där? 
– Helt okej och det rullade på. Hockeyn gick lite upp och ner. Jag lirade med Vadim Shipachyov. Han var fortfarande ung, men jag minns att han var helt chockad när jag sköt pucken på mål. ”Du kan inte göra det där för det kommer inte vara någon som står på mål”. 
– I USA lärde jag mig spela mer mot mål, att ta pucken mot mål och så vidare. Nu fick jag utveckla och gå tillbaka till det att jag var tio, elva år och skulle dribbla, hålla i puken och allt det där. 
– Det blev, som sagt var, en omställning och det tog ett eller två år innan jag började trivas med att spela den hockeyn, men då hade jag hamnat i Vladivostok. 

Blev nedskickad: “Någonstans där kände jag att det var dags”

Det blev tre säsonger för Niclas Bergfors i Admiral Vladivostok. Under sin sista säsong i klubben blev han dessutom nedskickad till Sokol Kransnoyarsk i andraligan. 
– Jag kom till Vladivostok som var ett expansionslag. Man ville göra det till en attraktiv stad borta i öst. Det var några sponsorer där som inte hade riktig koll på hockey. (Vladimir) Putin gillade att ha hockey där så dom var väl tvungna att sponsra. 
– Sponsorerna och folket som betalade lönerna blev mer insatta efter två år. Jag vet inte om det är sanning eller inte sanning, men det sas att det hade stulits pengar i ledningen. Då blev sponsorerna mycket hårdare. 
– Jag gjorde min bästa säsong (2014/15), sajnade ett nytt kontrakt och hade en bra lön. Jag gjorde inte något mål under första tio matcherna. Då var det hårt direkt och jag kände pressen att jag måste börja göra mål. Det gick några matcher till där jag inte gjorde mål. 
– Till slut sa sportchefen att dom måste göra någonting. För att visa sponsorerna var han tvungen att skicka ner mig. Jag åkte ner, men förstod då också att dom bara ville ha bort mig utan att vilja betala mig enligt reglerna som gällde. Att du måste betala om en spelare ska gå. 

Började du känna dig klar med KHL vid den här tiden?
– Det var tufft den tiden och mycket som hände på vägen. Jag hamnade sista tiden i Khabarovsk med (Tom) Wandell. Det var kul att få spela med honom igen. Vi har alltid varit nära vänner.
– Många av spelarna jag spelade med första två säsongerna i Vladivostok hade skickats därifrån och hamnat i Khabarovsk. Bland annat var (Alexander) Mogilny där. Han kommer från den staden. På så vis tyckte jag ändå att det kunde bli kul eftersom jag då kände många i laget. 

Blev det kul?
– Vi missade till slut slutspelet, vilket var en besvikelse, men det gick okej. Någonstans där kände jag att det var dags. Frugan var gravid under den tiden och vi tog ett beslut att det skulle bli sista säsongen i Ryssland. 

När Niclas Bergfors valde att flytta hem valde han inledningsvis skriva på för Linköping. 
– Det stod till slut mellan Linköping och Djurgården. Linköping var lite på uppgång
samtidigt som jag verkligen ville vinna någonting. 
– Djurgården hade tappat några spelare som (Patrick) Thoresen och (Marcus) Sörensen, så dom kändes mer som ett osäkert kort. Det var lite det jag landade i. 

Det blev 37 matcher, tre mål och totalt fem poäng i Linköpingströjan innan han under säsongen lämnade klubben för att byta till Djurgården.
– Det var en omställning i hockeyn, men det var många faktorer som spelade in. Vi trodde att flytta hem till Sverige var att ”flytta hem”, men vi hade fortfarande vårt hem strax utanför Södertälje. 
– Det blev en mix av många delar där hockeyn inte gick bra, vi fick barn vilket också var en omställning och lite jobbigt att inte bo ”hemma, hemma” utan vi bodde i en lägenhet i Linköping. 
– Till slut kontaktade jag ”Jocke” (Eriksson) och frågade vad dom hade för möjligheter. Det var lite fram och tillbaka i början, men vi kom fram till en bra lösning. 

“Ska jag vara helt ärlig hade suget efter hockeyn sjunkit”

Djurgården tränades och coachades då av Robert Ohlsson. 
– Jag gillade ”Robben”. Han var väldigt tydlig med vad han ville ha. Väldigt bra på att separera spelaren från människan och inspirerande i sina tal för att få i gång grabbarna. 
– Dessutom trivdes jag väldigt bra med kontinuiteten med att ha samma tränarteam. Det var bara någon ”ass-tränare” som byttes ut. Allt blev lättare eftersom tränarna visste var dom hade mig och jag lättare att veta vart jag hade tränarna. 
– ”Musse” (Mikael Håkanson) var där hela tiden. (Stefan) Nyman var där en sväng. Efter Nyman kom (Jörgen) Bemström, men sista säsongen blev det helt nya tränare. 

Var det lätt att komma in i den här gruppen mitt i en säsong?
– Det var ganska tufft. Jag hade haft det tufft i Ryssland säsongen innan och även i Linköping. Ska jag vara helt ärlig hade suget efter hockeyn sjunkit och tufft mentalt. 

Var du där på väg att sluta spela helt?
– Nej, det var jag väl inte. Första matchen med Djurgården var mot Frölunda. Jag körde upp från Linköping. Sedan skulle vi samlas dagen efter på Centralen. ”Hur ska jag göra nu, vart ska jag parkera?”
– Jag ”parkade” på farsans jobb i Västberga där han hämtade upp mig. Djurgården kör att man måste ha kavaj och skjorta. Där någonstans, under vägen in från Västberga till Centralen, började ringa klockor ”nu sitter jag här igen”
– Senast farsan körde mig till en match var jag grabb. ”Nu sitter jag här med skjorta, slips och har upplevt en hel del sedan dess samtidigt som farsan knegar på precis som han alltid har gjort.” Han har ordning och reda, men det var ändå en dammig byggbil. Det var mycket som föll på plats mentalt. Jag började tänka i andra banor. 
– Resan från farsans jobb in till centralen gjorde mycket mentalt. Sedan var det bara pang på. Återigen 20-25 nya ansikten. Vi åkte i väg på en liten bortaturné. Torskade första mot Frölunda. Torskade mot Skellefteå och sedan mot Färjestad. Då började jag känna ”Shit, det kan bli kval”. 

Efter det vann Djurgården sju raka matcher, vilket tog laget till ”play-in”
– Djurgården hade det tufft den säsongen och varit nere i botten och harvat. Avslutningen i Djurgården den säsongen blev bra. Säsongen efter gick vi till semi och efter den till final.    

Vad upplevde du som det här Djurgårdslagets styrka?
– Vi hade kul utanför och det var ett väldigt avslappnat gäng som hade roligt i omklädningsrummet. När vi körde så körde vi. Vi hittade en väldigt bra balans där. 
- Det var en grupp som tävlade på isen. Framför allt när även (Jacob) Josefson kom in. 

Hur upplevde du din egna prestation under knappt fem säsonger i Djurgården?
– Jag är nöjd med den även om sista säsongen var tuff. Jag spelade allt från fjärde till första-line. Från inga ”speciel teams” till powerplay. Jag hade alla möjliga olika roller där. 
– Det rullade på bra och jag hade kul. Sista säsongen var en kategori i sig, men annars hade jag en väldigt bra tid i Djurgården. 

Slutade - efter nedflyttningen: “Det enda positiva var att säsongen var slut”

Inför Niclas Bergfors sista säsong i Djurgården plockade sportchefen, Joakim Eriksson, in erfarne amerikanska coachen, Barry Smith. 
– När jag varit där några år och haft en kontinuitet med samma tränarteam och många spelare som varit kvar blev det en omställning där halva laget var nytt och tre nya tränare. Framför allt med en tränare som var från USA. Jag kände att det kunde gå bra, men också att det kunde gå åt andra hållet. Som spelare var alla drivna och pushade varandra till att verkligen tro på det. 
– Vi hittade inte mönstret i systemet, hur vi skulle spela och en trygghet i det. Ganska tidigt, runt tio matcher in i grundserien, var alla övertygade om att vi kände oss rätt vilsna. 

Fick inte Barry Smith ut sitt budskap eller handlade om hans syn på hur hockey skulle spelas?
– Om jag ska vara helt ärlig tror jag att det var hans hockey. Det blev ganska rörigt från systemet.
– Barry var ganska öppen, ingen diktator och en väldigt trevlig prick. Han körde sin grej, men det visade sig inte fungera. 

Blev det någon skillnad då Joakim Fagervall kom in?
– Vi hade inte skapat någon riktig spelargruppskärna som kunde driva på det här tillräckligt bra. 
– Det blev en kombination med inte riktigt 100 procent från vare sig tränarna eller spelarna. Hamnar du snett är det svårt att vända på det. 

Hur mådde du personligen då du varit med om att spela Djurgården ur SHL?
– Det var jättetufft, säger Niclas Bergfors som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
– Fruktansvärt. Det enda positiva var att säsongen var slut. Från egentligen en bit in i oktober och vi var i botten kändes det som vi hade kniven mot strupen varje vecka. Det var skador och mycket som hände under resan. 
– Kvalserien är inte rolig att hamna i. Vi hade en liten push innan, men jag tror att vi ”krämade” ut för mycket innan kvalmötet med Timrå. Timrå körde över oss och det var tufft. 

Efter degraderingen valde Niclas Bergfors att avsluta karriären som spelare. 
– Jag kände redan innan den säsongen att det kunde bli min sista, så jag tänkte verkligen klämma ut allt, köra och ta vara på sista åren. 
– Det blev, som sagt var, jäkligt tufft mentalt och jag kände att det nog var slut. Jag behövde ett mentalt break och efter det se vad som skulle växa fram under hösten. 
– Det växte aldrig in något sug för att verkligen ge 100 procent och gå in med en ny passion. Allt blev naturligt för mig att det var över. 

Blev det skillnad kring din inställning, positivt eller negativt, när ni bildade familj?
– Barnen är fyra och sju år nu. Jo, men så blev det. Samtidigt åkte jag inte och tänkte på barnen då jag var på rinken. Då släppte jag det och körde. 
– Hockeyn… Utmaningen är att det är lätt att ta med sig den hem. Det kunde sitta i även när jag var med barnen samtidigt som det gick trögt i hockeyn. Den delen blev inte mycket bättre när vi fick barn utan jag var dålig på att släppa hockeyn även då. 
– På så vis är det väldigt skönt nu, att verkligen kunna vara 100 procent med barnen när jag är med dem. 

Niclas Bergfors fick under sin karriär chansen att spela i Tre Kronor, men det blev aldrig spel för honom i VM eller OS. 
– Helt klart ville jag vara med i Tre Kronor. Jag fick några landskamper. Någon gång då jag blev uttagen tackade jag nej för att jag var skadad. 
– Till VM 2010 var jag uttagen. Det var samma år som ett stort vulkanutbrott på Island, vilket gjorde att jag blev kvar lite för länge där borta. När jag väl kom hem till Sverige och förturneringarna märkte jag att det var en kontrast att spela på stor rink. Jag hade behövt lira mer för att komma i gång. 
– Det hade gått ett tag efter säsongen där jag inte hade fått träna riktigt. Skulle jag fått spela mer hade jag verkligen varit redo att hjälpa Tre Kronor. Jag åkte med ner till Mannheim, men blev inte uttagen inför första matchen. Det var jag och två spelare till som fick sitta vid sidan av eftersom man väntade på NHL-spelare. 
– Jag hade inget kontrakt, hade kommit av mig lite i formen och stor rink på det. Då kom vi fram till att jag skulle åka hem till Sverige. Sedan vet jag inte om jag kommit in i truppen ändå. 

Hur ser Niclas Bergfors liv ut idag?
– Nu försöker ja hitta en ”vem är jag” identitet. Jag saknar inte att spela hockey, men saknar miljön, i det där att jag hela tiden ville bli bättre, ”gnugget” och så vidare. 
– Jag vill prova på att jobba med unga spelare och nu har jag fått en mindre lite mer flexibel roll i Södertäljes J20, J18 och hockeygymnasiet. Där kommer jag vara lite under vintern. 
– Dessutom har jag börjat jobba lite extra på Systembolaget. Under senare år har jag börjat intressera mig för mat och vin. Just den kombinationen. Det har jag chans att jobba lite med på Systemet.
– Sedan vill jag vara med barnen så mycket som möjligt samtidigt som jag fortsätter träna hälsomässigt för att må bra. Det är där jag är nu, avslutar Niclas Bergfors.  

---