Från fyra SM-guld och tre VM-medaljer till populär expert – Old School Hockey Rickard Wallin

Han har varit lagkapten och vunnit SM-guld med Färjestad. Han har varit lagkapten i VM för Tre Kronor. Rickard Wallin är utan tvekan en av svensk ishockeys stora profiler under 2000-talet. I veckans Old School Hockey berättar han om de fyra SM-gulden, de tre VM-medaljerna, uppbrottet från Färjestad och äventyret i Nordamerika.

Rickard Wallin är så starkt förknippad med Färjestad att man lätt kan tro att han är från Karlstad. Men så är inte fallet. Hans mycket långa och fina karriär inleddes faktiskt i Västerås.
– Jag började inte spela hockey i någon organiserad verksamhet när jag var fem eller sex år utan jag började spela på tennisplanen som man spolade upp hemma i Västerås där jag bodde. På det sättet lärde jag mig åka skridskor.
– Sedan hade jag en dagiskompis, John Kvist, som började på skridskoskola. Det var varje söndag och det var utan klubba och puck. När jag frågade pappa och mamma om jag fick vara med där sa dom nej eftersom jag inte fick ha klubba och puck vilket var det jag tyckte var roligt. Om du fortfarande vill nästa år då det blir med puck och klubba får du vara med.
– Jag tror inte att mina föräldrar tog det där riktigt på allvar, men jag tog det ändå som ett löfte. Efteråt har dom berättat att det var fullt året efter och att dom fick tjata som bara den för att jag skulle få vara med, vilket dom hade lovat.
– Runt åtta på söndagsmorgnar i Rocklundahallen delades vi upp i tre zoner där det var alldeles fullt med ungar och jag kommer ihåg att jag verkligen älskade att vara där. Jag hade däremot inga skydd, men jag fick ett par handskar, ett halsskydd och en gallerhjälm. Det var vad jag hade. Sedan var det termobrallor och ut och köra. Jag minns hur avundsjuk jag var på killarna som hade hockeybyxor. När jag sedan hade tjatat till mig ett par hockeybyxor i julklapp så sov jag i stort sett i dom.
– Även fast jag inte hade varit med så länge kände jag snabbt att jag var ganska bra, vilket var ganska tacksamt.

Spelade du bandy samtidigt?
– Nej, faktiskt inte. Det var hockey som jag fastnade för. Efter skolan cyklade vi alltid hem till min kompis från dagis som hade dragit med mig till hockeyn. Vi spelade hockey på hans gata och hade hockeyalbum som vi bläddrade i och hittade vilka spelare man ville vara.
– Det fanns dessutom några kilar på den gatan som hade ett riktigt hockeymål. Där någonstans föddes intresset för sporten. Innan det visste jag inte någonting om hockey alls och det var egentligen genom min kompis som jag fick min första utbildning om hockey.

Även om det inte blev bandy för Rickard Wallin så blev det sommartid en hel del fotboll.
– Det var min första kärlek, men hockeyn tog över. Det blev en annan gemenskap när man fick på sig skridskorna. Jag vet egentligen inte vad det var men hockeyn högg tag i mig ordentligt i alla fall.

Mårts.

Rickard Wallin spelade i Västerås fram till J20, men det var aldrig riktigt aktuellt att Pär Mårts eller Dan Hobér, som coachade VIK:s A-lag, skulle släppa fram honom i elitserien.
– Som jag minns det var jag aldrig någon som fick hoppa upp någon åldersklass under pojkåren. Jag kände aldrig att det var någon som trodde på mig på just det sättet. Det fanns alltid andra killar i föreningen som var påläggskalvarna, så jag fick en ganska lugn resa fram.
– Jag var inte så snabb och heller inte så stark, precis som det varit under hela karriären, men jag hade ett bra spelsinne. Mina styrkor kom fram ju mer tempot höjdes. Någonstans i brytpunkten mellan U16 och J18 började jag hitta rätt. Jag spelade egentligen aldrig J18 utan fick komma upp och göra några matcher i J20 som pojkspelare. Det är nog fortfarande det mest nervösa jag varit med om i mitt liv.
– Hösten efter skulle jag börja i J18, men varje dag efter skolan satte jag mig på läktaren och kollade när J20 tränade. Jag hoppades att någon skulle vara borta så jag fick göra några träningar där. Nu hade inte J20 ett så superbra lag, men jag hade, som jag minns det själv, några riktigt bra träningar när jag fick vara med och fick åka med på en bortamatch. Efter det blev jag kvar i J20 hela den säsongen.

Var det aldrig aktuellt att du skulle få chansen i A-laget?
– Jag kände då att det var ett alldeles för stort steg dit upp. VIK var fortfarande i elitserien. I den vevan spelade jag som B-junior i J20 och hade inte ens tänkt tanken att jag skulle komma upp i A-laget.
– När vi åkte ur med VIK ville jag fortsätta spela SuperElit. I samband med det, när jag var uppe på kansliet och berättade att jag ville flytta vidare, nämnde dom att jag kunde få chansen att träna med A-laget om jag stannade, men det trodde jag nog inte på. Jag såg mig inte som färdig att kliva upp där utan jag ville spela juniorhockey. Att då få chansen att göra det i Färjestad var en riktig dröm.

Som J20-spelare i Västerås gör Rickard Wallin tre mål och totalt sex poäng på 26 matcher. I Färjestad säsongen därpå gör han 20 mål och totalt 50 poäng på 29 matcher.
– Det gick fort där. När jag kom till Färjestad hade jag bestämt mig för att satsa på hockeyn. Det var sagt, mellan pappa, mamma och mig, att det skulle bli ett år för att prova. Det var främst för att mamma tyckte det var lite tidigt för mig att flytta.
– Det var en riktig satsning och jag minns att jag körde som sjutton den sommaren. Kanske inte så mycket styrketräning men jag stod och dribblade och sköt uppe på Rocklunda eftersom jag var så himla inspirerad. Sedan var jag på ett hockeyläger den sommaren och där kände jag att det började ramla rätt i mitt spel samtidigt som självförtroendet ökade.
– Jag hade fått spela alla matcher i Västerås J20 året innan, men jag tror att vi bara vann tre eller fyra matcher. Så det var ingen trygg miljö att blomma ut spelmässigt heller. Det var ganska jobbigt bitvis och dessutom ramlade vi ur. Det gjorde att det blev en positiv push att komma till Färjestad. Den andra killen som flyttade med samtidigt från Västerås , Johan Lilja, och som Färjestad ville ha, jag kom med lite på köpet eftersom vi var kompisar, det är honom jag ska tacka för att jag fick komma hit.

Som tränare i Färjestads J20-lag får Rickard Wallin Harald Lückner.
– Jag och Harald förstod varandra ganska tidigt och han gav mig verktygen för att utveckla mig men framförallt började jag tro lite mer på mig själv. Redan i första träningsmatchen kände jag att jag nog kunde fungera ganska bra här. Dessutom fick jag spela med Christian Magnusson, en 79:a som spelat i juniorlandslaget och var en av SuperElits bästa spelare. Det här gjorde att det blev en väldigt bra miljö för mig.

Inte nog med succén i Färjestads J20, Wallin får även spela i Junior-EM tillsammans med bland andra bröderna Sedin, Mattias Weinhandl, Niklas Kronwall, Christian Bäckman, Tony Mårtensson och Henrik Zetterberg.
– Att få vara med i juniorlandslaget var heller ingenting som jag hade haft någon tanke på. Givetvis var det en dröm och jag var väldigt besviken på att jag aldrig fick testa på bredd eller elit läger. Där var jag aldrig aktuell. Jag tror det var Henrik Zetterberg som kom med samtidigt och gjorde debut.
– Vi hade ett grymt lag med killarna födda 1980, men just Sedinarna var inte med före EM eftersom dom spelade med Modo i elitserien redan. Dom var aldrig några så kallade stjärnor utan smälte väldigt bra in i laget. Dessutom var dom fruktansvärt bra ute på isen. Utan dom hade vi aldrig vunnit guldet, vilket vi nu gjorde. Vi mötte Ryssland i sista matchen och var tvungna att vinna med fyra mål. Vi vann med 5-1. Sista två minuterna passade Sedinarna till varandra så tiden gick ut.

Säsongen därpå får Rickard Wallin debutera i elitserien för Färjestad.
– Jag var med på bänken och hoppade in i några matcher. Det minns jag inte så mycket mer av en att jag satt ett steg bakom.
– Sedan fick jag spela från start i Europaligan mot Slovan Bratislava borta. Där fick ett gäng av oss juniorer som var lovande vara med och spela. Den matchen gjorde jag faktiskt mål i och den pucken har jag kvar såklart.

Säsongen 1999/00 lånas Rickard Wallin ut till Troja i allsvenskan för att få speltid mot seniorer.
– Jag hade visserligen fått vara med på bänken någon match, men jag kände mig absolut inte redo för att hoppa in och spela i elitserien. Jag förstod ganska tidigt att det jag presterade på träningarna räckte inte riktigt till.
– När vi pratade med Färjestad efter säsongen så föreslog dom utlåning, vilket jag var helt med på. Vi hade vunnit SM med J20 året innan så jag kände mig färdig med den serien också. Jag ville ut och spela och då var frågan vart jag skulle spela. Det närmaste var Karlskoga, men jag kände att jag ville bort och stå på mina egna ben och inte bo kvar i Karlstad och åka fram och tillbaka varje dag med några av dom andra killarna.
– Sedan var det Bo ”Kulon” Lennartsson som var inblandad i beslutet att jag skull testa Troja. Det kändes het rätt från början när jag kom ner. Även David Nyström och Peter Messa från juniorlandslaget var där och som jag kände sedan tidigare. Det var en riktigt bra utbildning för mig att komma dit. Vi var lagom bra så jag fick en stor roll.

Tiden i Troja kom också att betyda väldigt mycket för Rickard Wallin som spelare.
– Ja, det gjorde den. Det var bara jag i laget som inte hade något jobb så det blev ganska tråkiga dagar, men jag hade tiden att träna och så vidare. Vi hade en ganska tung höst och klubben sparkade faktiskt tränaren (Lars ”Lillis” Lövblom ut Jerry Andersson in). Det blev ett litet uppvaknande där jag insåg att det jag gör påverkar folks liv. Det blev som en inkörsport inför det att jag kom upp i elitserien och spelade viktiga matcher.
– Jag var införstådd med att alltid göra mitt bästa och lärde mig att hantera inte bara mina egna förväntningar utan även andras. Det var ett väldigt kul år hockeymässigt, men tyvärr blev vi utslagna ganska tidigt.

Rickard Wallin jublar med Peter Nordström.

Efter en säsong i Troja återvänder Rickard Wallin till Färjestad och säsongen 2001/02 får han vara med om att vinna SM-guld för första gången.
– Säsongen innan hade vi förlorat mot Djurgården i finalen i match sex i gamla ishallen. Man hade då redan slagit i pålarna för att bygga Löfbergs Arena som skulle vara klar till hösten därpå.
– Inför säsongen -02 hade vi verkligen bestämt oss för att vinna samtidigt som klubben satsade och tog in väldigt bra spelare. Vi hade ett grymt lag och vi hade bara sex eller sju förluster i serien på 50 matcher. Sedan gick vi rakt igenom slutspelet. Det var egentligen bara en drömsäsong.
– Jag och Uffe Söderström hade spelat ihop säsongen innan. Då hade vi Christian Berglund som tredje länk. Sedan kom Dieter Kalt in och jag tror det var tänkt att han skulle spela ihop med Jörgen Jönsson och Peter Nordström, men så blev det inte. Han kom ner till vår kedja under försäsongen och där blev han kvar. Vi hade en sagolik kemi och det blev en grym säsong för mig spelmässigt. Jag lärde mig mycket och fick ett väldigt bra självförtroende av det.

Kan du klä ord på känslan när Peter Nordström sätter 5-3 pucken i sista finalen mot Modo?
– Jag var så inne i det då och det blev mer som en lättnad när vi vann, detta trots att jag var så pass ung. Det var som att alla krävde att just den här dagen skulle det hända. Det var lite ångest innan matchen trots att jag inte hade något att förlora.
– Samtidigt kände vi nog att vi kommer vinna det här eftersom vi är så pass bra. Det var en fantastisk känsla, men det var mer lättnad än glädje.

Coach för Färjestad guldsäsongen 2001/02 var tidigare NHL-stjärnan Bengt-Åke Gustafsson.
– ”Bengan” var, av det jag har förstått, en fantastisk spelare och som ser hockey på ett speciellt sätt. I början tror jag att han hade svårt att förmedla till oss spelare hur han tänkte. Han hade en tro på att man skulle lösa situationerna själv och gav väldigt mycket ansvar till oss spelare. Ibland kanske han tyckte att det borde vara lite lättare än vad det egentligen var för oss eftersom vi inte hade hans hockeykunskaper.
– Nu fick vi mycket frihet i spelet samtidigt som han drev på jättebra. Det blev ett positivt spinn på både spelet och ledarskapet.

Var det bestämt redan under den säsongen att du skulle över till NHL och Minnesota året efter?
– Nej, så var det inte. Det hade varit på tapeten redan året innan att jag skulle sajna på, men jag kände mig då inte riktigt redo för att åka över.
– Det var OS-uppehåll den här säsongen. Vi fick långledigt från Färjestad och då åkte jag och en kompis över till Christian Berglund som spelade i New Jersey för att hälsa på. I samband med det träffade jag några representanter från Minnesota och förstod av det mötet att dom var lite småintresserade.
– Sedan visade sig att Minnesota ville erbjuda mig ett kontrakt. Jag kände att det inte kunde bli en bättre säsong hemma i Sverige än vad jag hade haft i Färjestad. Med facit i hand kan jag ångra lite att jag inte följde upp det så jag hade två bra säsonger och fått lite mer kött på benen innan jag åkte över.

Foto: Getty Images

Hur upplevde du dina tre första säsonger i NHL och som Calder Cup-mästare?
– Första säsongen var sjukt långt och händelserikt. Vi åkte över tidigt för att jag skulle ge mig själv chansen att lära känna miljön och så vidare. Sedan hade jag ett väldigt bra träningsläger men även träningsmatcherna gick riktigt bra och jag blev kvar till sista gallringen.
– Jag var den som gjorde mest mål i laget under försäsongen så jag tyckte själv att jag skulle haft en plats från start. I sin ungdomliga entusiasm ser man inte helheten och att det var ett snäpp upp till att möta dom här killarna som jag bara hade sett på TV. Det var nog bra för mig att komma ner till Houston (AHL) och spela. Där hamnade jag i ett bra lag. Vi vann dom flesta matcherna och det var kul att spela samtidigt som det gick bra från start för mig där också.
– I början av december blev jag uppkallad till Minnesota och fick göra debut i Joe Louis Arena mot Detroit. Jag fick ta första tekningen mot Igor Larionov. Det var helt bisarrt och att se deras morgonvärmning  var som att se All Star game. Det var (Brendan) Shanahan, (Nicklas) Lidström, (Henrik) Zetterberg, (Pavel) Datsiuk, (Chris) Chelios… jag kan inte ens komma ihåg alla storstjärnor som var med.
– Jag lyckades göra mål i den matchen och vi vann den, så jag fick en väldigt bra start där. Sedan tog det två eller tre matcher så bröt jag ett ben i handen, vilket kanske inte var så lämpligt. Efter det var det rehab under ett par månader. Minnesota hade en regel där skadade spelare inte fick vara där samtidigt som övriga laget. Jag fick komma dit och rehabba efter vilket gjorde att det blev en ganska seg tid. Jag fick sitta på ett hotellrum i Minnesota och vänta på att bli frisk.

När Rickard Wallin åter var skadefri skickades han ånyo ner till Houston i AHL.
– Det blev ett bra avslut på säsongen. Vi gick hela vägen och vann Calder Cup. Det blev dessutom en häftig finalserie mot Hamilton. Matchserien gick till sju matcher och där lyckas jag göra det matchvinnande målet.

Efter tre säsonger i Nordamerika väljer Rickard Wallin att återvända till Färjestad. Där stannar han bara en säsong innan det blir en ny flytt. Den här gången till Lugano i Schweiz.
–  Det hade varit lockout sista säsongen jag var i Minnesota. Jag hade helst velat spela hemma i elitserien den säsongen, men i samråd med klubben åkte jag och spelade i AHL även det året. AHL var en bra liga då eftersom det var många bra unga spelare som klev ner dit då från NHL.
– Jag kände att jag hade vart där i tre säsonger och det var lite ”make or breake” för mig att åka på träningslägret. Det gick inte så bra och klubben kände kanske på sig att jag var lite splittrad. Man testade mig tidigt och sa att jag skulle bli nedskickad. Då reagerade jag på det genom att jag ville åka hem.
– Jag kom hem sent till Färjestad och fick ett kontrakt som gällde enbart för den säsongen. Efter den säsongen hade Färjestad värvat in ganska mycket folk samtidigt som många av dom gamla spelarna i Färjestad satt på ganska långa och nyskrivna kontrakt. Det fanns inget rum för mig i Färjestad, men det fanns inga hard feelings från min sida även om jag var besviken. Jag fick titta efter ett nytt jobb…

Då dök Lugano upp.
– Lugano hade tappat Ville Peltonen och Petteri Nummelin ganska sent till NHL. Det gav mig en möjlighet att åka ner dit, vilket också blev väldigt bra.

Hur trivdes du i Lugano?
– Jättebra. Klart att det blev lite ensamt eftersom jag var själv på den tiden. Jag kom ner till Lugano utan familj. Det är ett fantastiskt ställe, men jag tror att det är lättare att vara där om man har en familj att dela livet där med. Dick Tärnström var ju där och som tog hand om mig lite grann.
– Det gick bra för mig spelmässigt där också. Jag spelade ihop med Jukka Hentunen, skarpskytten. Vi hade också en fantastiskt bra kemi och hade ett grymt spel tillsammans hela den säsongen. Hade Lugano velat förlänga mitt kontrakt under säsongen, som brukligt är i Schweiz, så hade jag tagit det. Nu ville man vänta lite grann och, som jag uppfattade det, så var det även lite struligt i klubbledningen. Jag väntade på att Lugano skulle bestämma sig, men när Färjestad ringde i slutet av den säsongen tog jag beslutet att komma hem.

I Toronto.

Efter två säsonger ytterligare i Färjestad händer något ovanligt. Toronto Maple Leafs vill få över en då 29-åriga forwarden till sin organisation.
– Jag kände hela tiden att jag skulle velat få en andra chans i NHL, men när jag hade hunnit bli så pass gammal hade jag egentligen gett upp den tanken. På den sommaren fick jag reda på att det fanns ett intresse.  Jag hade gjort tre VM i rad och dessutom hade jag en bra säsong i Sverige bakom mig. Så för mig var det ingenting att tveka på när jag nu fick chansen. Jag kunde inte säga nej och hade jag gjort det hade jag förmodligen ångrat mig.
– Det kändes väldigt jobbigt att säga till Färjestad att jag skulle flytta eftersom jag hade ett långt kontrakt med dom samtidigt som Jörgen Jönsson, Peter Nordström med flera slutade i föreningen. Men jag såg det som en drömchans att få se och uppleva Toronto, vilket det inte är alla som får göra.

Det blev 60 matcher, två mål och totalt nio poäng för Rickard Wallin i Toronto.
– Det var tufft. Vi hade inget bra lag. Det hade varit struligt under många år och var bitvis struligt även då jag var där även om det då var en lite annan inriktning på klubbledning.
– Jag fick en bra start där också och gjorde bra ifrån mig både i träningsmatcherna och på träningslägret. Första tio matcherna var också helt okej mig förutom att vi inte vann. Efter det gjorde coacherna vissa förändringar och det blev mindre och mindre istid för mig. Jag hamnade i fjärdekedjan där det var ganska svårt att prestera mitt vanliga spel. Sedan fick jag sitta på sidan några matcher och det tog hårt på självförtroendet. Det är lite tuffare att spela i Toronto än någon annanstans när det inte går bra. Jag var inte riktigt förberedd på hur mycket press det var utifrån på oss spelare. Det kan man inte föreställa sig innan man väl står där och ser hur mycket folk det var på varje träning.

Wallin var inte ensam svensk i Torontos organisation under den här säsongen. Bland annat spelade Jonas Frögren, Jonas Gustavsson, Carl Gunnarsson, Viktor Stålberg och Fredrik Sjöström i laget.
– Jag trivdes bra vid sidan av och Toronto är en grym stad att bo i. Dessutom bodde jag och ”Frögga” ihop. Hade bara hockeyn gått bra hade det inte funnits något annat att be om för en hockeyspelande kille. Det var fantastiskt att få uppleva dom här miljöerna.

Hade chansen att stanna kvar i Toronto?
– Jag vet inte hur intresserade dom var. Det var inte så att man sa efter säsongen ”tack för oss”. Budskapet till min agent var att Toronto ville avvakta lite grann. Jag väntade till en bit efter VM, men sedan kände jag att jag inte ville vara sistavalet.
– Med facit i hand gjorde jag det rätta. Jag hade gjort mitt där borta och fick nu komma hem till Färjestad, vilket kändes bra.

Rickard Wallin vann fyra SM-guld med Färjestad. Det första var, som ni har kunnat läsa om tidigare, 2002. Det andra guldet vann Wallin 2006.
– Vi hade det tufft långt in i säsongen. Detta trots att vi hade ett bra lag på pappret. Vi sparkade Leif Strömberg som tränare ganska sent på säsongen. Då kom istället (Per-Eric) ”Perra” Johnsson in. Där någonstans började vi växa ihop. Sista matchen blev vi utbuade när vi åkte av isen efter att vi hade förlorat mot Mora hemma. Då var det ingen som trodde på oss. Knappt vi själva heller.
– Under den en och en halv månad som slutspelet var så växte vi ihop och känslan var fantastisk. Vi hittade rätt på alla roller och positioner. Sedan är det speciella minnen för mig i semifinalen mot HV 71 där jag lyckades avgöra med sju sekunder kvar.

Tredje guldet vinner han 2009.
– Det var sista året med dom gamla gubbarna, om jag få säga så nu när jag är gubbe själv nu. Jag menar Jörgen Jönsson, Peter Nordström, Thomas Rohdin, Greger Artursson och så vidare. Det var ett bra lag på pappret men också ganska mycket importer från start.
– Det tog ett tag innan vi fick ihop det och sedan klev Jonas Gustavsson in och stängde igen målet efter nyår. Till slut hade vi ett sjukt bra spel och lag. Det alla minns från finalerna är att det var Jörgens sista matcher och att han fick avsluta på ett snyggt sätt.

Frögren, Lindström, Wallin

Fjärde och sista guldet vinner Rickard Walin 2011.
– Fast det bara var två säsonger bort så hade vi ett nästan nytt lag. Jag och Jonas Frögren hade kommit tillbaka från Toronto. Sanny Lindström hade kommit in i laget. Christian Berglund kom hem. Micke Johansson var där liksom Marcus Paulsson, Dick Axelsson och så vidare.
– Visserligen var det, som sagt var, ett helt nytt lag men det var ändå ett klassiskt Färjestadslag. Vi fick en härlig sammanhållning i det gänget. Det var mycket så att vi spelade för Christian, Sanny och dom här killarna som inte vunnit något tidigare. Det blev ett examensprov på att vi klarade det här utan generationen som var med innan. Vi ska inte heller glömma att Pelle Prestberg var kvar. Han hade en stor del i det här guldet.

Du är med i elitseriens poängligatopp mer eller mindre varje säsong fram till och med säsongen 2012/13, vad händer där?
– Det kom ett diskbråck, så enkelt var det. Jag hade inte gjort så mycket poäng i säsongsupptakten, men det var inget konstigt. Det händer ibland att man helt enkelt inte får in pucken.
– Innan en träning där vi skulle möta Frölunda på lördagen hamnade jag inte någon kamp. Det kändes som att jag stäckte mig i höftböjaren. Jag gick in och satte mig i båset en stund, men sedan gick jag ut och fullföljde träningen. Det kändes konstigt och när jag var hem för att vila kände jag att det gjorde så jäkla ont.
– Dagen efter skulle jag försöka spela. Jag struntade i matchvärmningen men tänkte ändå att det här skulle jag nog klara av att kämpa mig igenom. Jag satte på mig utrustningen men direkt när jag kom ut på isen kände jag att benen inte riktigt bar mig då jag ska svänga. Jag hade ingen kontakt md ena benet. Det visade sig sedan då vi tog magnetröntgen att jag hade fått ett diskbråck.
– Jag kämpade mig tillbaka så gott jag kunde precis som jag alltid gjort efter det att jag haft lite småskador. Jag tänkte att jag kunde bita ihop, men det kunde jag inte. Det tog fram till februari innan jag fattade att jag kanske skulle träna upp mitt ben igen som hade tappat en del muskelstyrka.
– Efter det var det en uppbyggnadsfas igen, men då hade jag tappat självförtroendet som jag hade samtidigt som jag inte litade riktigt på mig själv. Det tog tid att bygga tillbaka.

Foto: Bildbyrån

Hur upplevde du sista säsongerna i Färjestad där du får en lite mer tillbakadragen roll?
– I slutspelet, den säsongen jag blev skadad, började jag hitta tillbaka och kunde göra dom sakerna som jag ville göra. Det fungerade bra och jag tyckte att det var kul att spela igen. Innan det visste jag inte om jag skulle kunna fortsätta. I alla fall hade vi ett bra slutspel och gick till final. Efter det ville jag fortsätta spela och då i Färjestad.
– Då var Färjestad lite tveksamma till att förlänga. Det kan jag förstå till en viss del, men jag lyckades övertala dom att jag kunde ta en annan roll, göra den bra och hjälpa laget så bra jag kunde. Jag hade ju haft en lite mer defensiv roll även i Toronto. Jag tycker att jag har gjort den här defensiva rollen bra sista två säsongerna även om det har varit väldigt annorlunda.

Har det varit lika kul att spela då du haft den här lite mer defensiva rollen?
– Ja, men på olika sätt. Bitvis var det tufft att hantera när man känner igen lägena som jag har kunnat göra bra förut. Klart att det då kryper i kroppen lite grann, framförallt då vi har förlorat. Det här hade jag fixat och det här hade jag velat hjälpa till med.
– Jag har hela tiden jobbat med mig själv för att hitta nya saker att utveckla och nya infallsvinklar.

Rickard Wallin har även haft en mycket fin karriär i Tre Kronor. Han debuterade redan säsongen 2001/02 men det skulle komma att dröja fram till 2007 innan han fick spela sin första VM-turnering.
– Jag spelade ihop med Jörgen Jönsson och Johan Davidsson i debuten i Globen. Det var ingen dålig omgivning så för mig var det bara ut och köra. Den matchen gick dessutom ganska bra. Även om jag själv inte lyckades göra mål i den av matchen så lyckades i alla fall några från vår femma med det (Backarna Thomas Rhodin 2 mål och Pierre Hedin 1 mål när Finland besegrades med 3-2).
– Vi spelade några matcher ytterligare innan VM och då gick det sämre och sämre för mig. Det var kul att vara med men jag räckte inte riktigt till hela vägen ram till VM.

Var det en speciell känsla att dra på sig landslagströjan?
– Ja, det var riktigt häftigt och nervöst. Min generation såg oftare landslaget än NHL på TV när vi var små. Att då få dra på sig landslagströjan var som en barndomsdröm som gick i uppfyllelse.

Vid VM 2007 i Ryssland får du debutera i VM. Sverige slutar fyra efter att ha förlorat bronsmatchen mot Ryssland med 3-1.
– Jag hade sett hur många VM som helst på TV. Man inser att det är ganska stort när man står där på isen. Vi var ganska nederlagstippade då vi åkte till Moskva, men vi gjorde ändå en ganska hyfsad turnering.
– Det var en härlig upplevelse att få spela för Sverige i VM. Även om många säger att man inte bryr sig så tittar i alla fall dom som är lite hockeyintresserade. Det blir trots allt en ganska stor uppståndelse när man är med på plats.

Var det inte så att många ganska anonyma spelare som blommade ut under den här turneringen?
– Jo, så var det. Bland annat var Nicklas Bäckström med. Han var väldigt ung då men gjorde bra ifrån sig. Alexander Steen kom till VM från NHL, men vi fick inte hem så många därifrån då. Sedan vann dessutom Johan Davidsson poängligan i hela VM efter det att han innan turneringen varit ganska ifrågasatt som landslagsspelare.

Du har spelat fem VM-turneringar, vilken ser du som din bästa eller som höjdpunkten?
– Givetvis var det häftigt att få spela VM-finalen 2011, vilken också var min sista turnering, men den matchen vill jag helst glömma eftersom allt gick fel. Efter att vi hade ledningen mot Finland med någon minut kvar av andra perioden så tappade vi helt och förlorade med 6-1.
– Egentligen gick det bäst för mig spelmässigt året innan. Där hade jag en stor roll och spelade jag riktigt bra, men annars har jag spelat i fjärdekedjor och har haft undanskymda roller i laget, vilket ändå har varit helt okej. 2010 fick jag vara med och göra lite mål och poäng och det är alltid kul att få vara med och synas i den ändan också.

Rickard, du har trots allt fått vara lagkapten i VM 2011, vilket är få förunnat.
– Ja, det var häftigt. Jag blev väldigt glad då Pelle (Mårts) berättade för mig att jag skulle vara lagkapten. Det var stort och den tröjan har jag såklart kvar ute i garaget, säger Wallin med ett lätt skratt och fortsätter:
– Tanken slog mig innan finalen att om vi vinner så var det jag som skulle få lyfta pokalen, men så blev det inte. I stället blev det min kompis från Houston, Mikko Koivu, som fick göra det.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Varför valde du nu att lägga rören på hyllan och inte fortsätta spela?
– Det var helt enkelt för att Färjestad inte vill förlänga mitt kontrakt. Jag kände att jag egentligen inte var riktigt redo för att sluta utan var ganska nöjd med den säsongen jag hade haft.
– När jag fick det här beskedet av Färjestad tog beslutet en annan väg, fanns det någon annan utmaning kvar eller något annat som jag kunde ha som morot för att fortsätta satsa? Det hittade jag inte. Då kändes det ganska bra att ha spelat min sista match i den tröjan som betytt mest för mig.