Första tjej att spela TV-pucken – Old School Hockey Erika Holst

Hon har varit med och brutit isen och lett utvecklingen av damhockeyn i Sverige. Hon var den första damspelaren att både spela TV-pucken och väljas in i svensk hockeys Hall of Fame och i dag möter vi Erika Holst i Old School Hockey.

Bara på hockeysverige.se har vi publicerat drygt 220 OLD SCHOOL HOCKEY genom åren. Alltså intervjuer med hockeyspelare som var med och skrev hockeyns historia. Aldrig tidigare har vi haft med någon damspelare. Nu är det dags. Vem passar då inte bättre än den första tjej som blivit invald i hockeyns ”Hall of Fame”, Erika Holst? Lägg där till att hon är den som har spelat flest hockeylandskamper i Sverige, 327 stycken.

Erika Holst jobbar idag på Svenska Ishockeyförbundet som ansvarig för damhockeyn i Sverige, men ursprungligen är hon från Bua utanför Veddige i Halland.
– Anledningen till att jag började med hockey var att jag såg Bengt-Åke Gustafsson på TV när jag var fyra år och jag sa att jag ville bli som honom. Det var starten, säger Erika Holst till OLD SCHOOL HOCKEY.

Var det mycket tjejer som spelade hockey i Veddige vid den här tiden?
– Veddige hade ett damlag, ett av dom få på den tiden kan man väl säga. När jag började spela där hade jag hela tiden vetskapen om att det fanns ett damlag.
– Det var egentligen inga av mina tjejkompisar som spelade hockey eftersom jag inte bodde i själva Veddige utan en och en halv mil där ifrån, i Bua. Vi var inte så många i min lilla by som spelade, men sedan lärde jag känna några få tjejer i Veddige som var i min ålder och som spelade hockey. Fast sedan spelade jag med jämnåriga grabbar hela vägen från hockeyskolan till J20.

Vilken respekt fick du som tjej och hockeyspelare vid den här tiden?
– Jag har egentligen aldrig märkt någon skillnad. För mig var det så naturligt att jag skulle spela hockey och det här var mitt lag. Jag tror inte att det var några konstigheter varken för mig eller dom. Vi var helt enkelt lagkompisar.
– När vi var riktigt små och spelade på tvären av rinken så var jag och en tjej till bland dom bästa spelarna.

Från Veddige kommer inte bara Erika Holst som lyckats ta sig hela vägen upp på elitnivå med sin hockey. Även tre år äldre Peter Högardh kommer från samma klubb.
– Peter var inte den som var min största förebild där hemma eftersom han bodde inne i Veddige och vi inte hade den kontakten då.
– Däremot hade jag en granne hemma i Bua som heter Urban Peters. Han var min första idol och han spelade också hockey i Veddige. Han stod på garageuppfarten mitt emot vårt hus och sköt och jag var ute där och terroriserade honom, säger Holst med ett leende.

”VAR INTE POPULÄRT ATT JAG SPELADE TV-PUCKEN”

Foto: Arkiv

Erika Holst kom sedan att bli den första tjejen att spela i TV-pucken 1994.
– Det var lite tuffare. Dels för att det blev en ny blandning av lagkompisar som jag inte hade spelat med hela vägen. Sedan var inte Halland ett så jättestort hockeydistrikt. Det var tre hela femmor från Hanhals, sedan var vi två eller tre spelare från Veddige, någon från Halmstad och så vidare. Att som tjej och från en liten förening komma in där det redan fanns en stomme från en annan förening var tufft.
– Klart att det var kul att spela TV-pucken, men det var aldrig så att jag kände att det var ett lag. Jag satt i mitt domarrum på våra samlingar och att bo i en skolsal med relativt okända 15-åriga grabbar…
– På något sätt var jag ”dum nog”, jag ville spela hockey och jag gjorde vad som krävdes för at få göra det.

Holst själv märkte aldrig av att någon utifrån såg ner på henne bara för att hon var tjej, men efteråt har hon förstått att det fanns en del som inte uppskattade att hon spelade i killarnas TV-puck.
– Jag tror inte att jag hörde så mycket då, men i efterhand så har jag fått veta att det inte var så populärt hos en del av föräldrarna till just den här kärnan i laget.
– Vi hade någon förturnering, men jag spelade inte speciellt mycket i den. Sedan blev centern i förstakedjan sjuk precis innan turneringen. Då fick jag spela en hel del där. Det kanske inte heller var populärt, men det var aldrig något som jag upplevde där och då. Jag tror att jag blev skyddad från det, vilket jag är tacksam för.

Veddige spelade i det som då var den högsta serien i svensk hockey. Erika Holst debuterade i klubbens A-lag endast elva år gammal.
– Då hade vi en serie i varje region och vi spelade i syd. Jag började spela med damlaget då jag var elva år. Varje år arrangerade vi en cup under allhelgonahelgen där Vålerengen från Norge var med. Det var även danska lag med, Herning, Rödovre och allt vad dom heter. Även Västerhaninge och Farsta var ner och spelade. Det var en spelare i Vålerengen som hette Nina Johansen och som var så grymt bra. Hon var den första damspelaren som jag såg upp till.
– Sedan fanns det lag i Partille, Härryda, Floda-Gråbo, Vinno från Borås, Trelleborg och så vidare. Då hade vi en region syd som innehöll ganska många lag. Sedan droppade lagen av och kvar blev Veddige, Vinno och Trelleborg. Då fick vi även spela i U14-serien i Halland och i den danska damligan.
– När jag började spela spelade vi jämt med Trelleborg, 1-1, har jag för mig. Tre säsonger senare när jag var 14-15 år och vi hade fått in Maria Rooth i laget så vann vi med 46 eller 47-0 mot Trelleborg.

Vad hände med Veddiges utveckling som lag jämfört med Trelleborg?
– Det fanns ingen elitträning på dom här damlagen. Många av tjejerna hade börjat spela hockey sent. Kanske hade man fått låna lite grejer av sin brorsa och sedan dragit igång ett lag, men det var ingen elitnivå. Kan man spela i den serien när man är elva eller tolv år så säger det en hel del.
– Vi kom med några stycken i ungefär samma ålder och vår utveckling var annorlunda jämfört med de äldre tjejerna, eftersom vi börjat spela hockey när vi var fem, sex år och spelat med killar hela vägen.

Maria Rooth. Foto: Bildbyrån

Maria Rooth går som en röd tråd genom Erika Holsts hockeyliv, både i klubblag och landslag. De båda var dessutom över samtidigt till University of Minnesota-Duluth.
– Rooth har betytt väldigt mycket för mig som hockeyspelare. Hon har på något sätt varit min partner eftersom vi spelat tillsammans i många olika klubblag.
– Första gången jag träffade på henne var då vi skulle åka och spela SM 1993 i Nacka. Vi var alltså 14 år. Hon klev på bussen utanför Veddige ishall. Då sa mina lagkompisar att jag skulle gå och prata med henne eftersom vi var likadana. Jag var jätteblyg och sa, att det skulle jag inte göra utan det får ni göra. Det visade sig att det blev ganska bra och vi har följts åt mycket efter det.

Ni måste även ha sporrat varandra en hel del under resans gång?
– Ja, verkligen. Vi tog SM-brons 1993 och 1998 och hade också ett hyfsat bra lag, men det var få eller kanske ingen som egentligen hade det där drivet. Rooth kom in och hade målen med landslag och college, klart att det är sådana människor man vill har runt sig.

Tog du lite rygg på henne när det gällde målsättningarna eller hade du redan samma mål?
– Jag hade absolut dom målen också. När jag fick reda på att damhockeyn skulle vara med på OS-programmet så var mitt mål att få spela OS i Nagano 1998.
– Just på collegebiten tog jag nog lite rygg på Rooth. Hon åkte över och spelade klubbhockey en säsong efter gymnasiet. Då var hon runt och tittade på skolor för att planera college. Då var USA helt främmande för mig.

HADE SVÅRT MED ENGELSKAN

Erika Holst lämnar Veddige för att flytta till Stockholm och spela för Mälarhöjden/Bredäng på Sätra IP. Efter säsongen 1998/99 väljer hon att flytta till USA för att gå på college och spela hockey för University of Minnesota-Duluth.
– Jag slutade gymnasiet, tog studenten och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville spela hockey men insåg att det var omöjligt att försörja sig på det. Först sökte jag till Bosön och gick där ett år bara för att kunna träna på dagtid.
– När jag hade gått där ett år hade Rooth varit i USA och kollat på skolor och så vidare. Jag tänkte att jag nog ändå skulle maila någon och fråga vad det innebär att gå på college för att plugga och spela hockey. Då skickade jag till tre olika skolor. I juni ringde Shannon Miller från University of Minnesota-Duluth och sa ”om du är nummer åtta i Sverige och som jag har coachat emot så vill jag att du ringer mig på en gång”. Hon hade ju varit headcoach för Kanada under många år.

Foto: Arkiv

Efter det samtalet började Erika Holsts äventyr i USA.
– Jag åkte över redan i början av september och allt gick verkligen jättefort. Jag kommer ihåg när jag satt på planet via Amsterdam till Minneapolis. Jag hade ingen aning om vart jag skulle bo eller vad jag skulle plugga utan var bara på väg någonstans med min hockeytrunk, men det blev verkligen jättebra.

Hur upplevde du att komma över till USA socialt?
– Jag hade en inställning i skolan hemma att varför skulle jag vara bra på engelska för jag kommer ändå aldrig behöva använda den? När jag fick frågor engelska i skolan så svarade jag på svenska.
– När jag kom över dit och träffade laget var alla ett år yngre än oss eftersom dom börjar skolan ett år tidigare. I början i omklädningsrummet, när jag väl hade kommit på hur jag skulle säga någonting, så hade dom bytt samtalsämne tre gånger om, skrattar Erika Holst och fortsätter:
– Sedan tyckte jag också att kommunikationen på isen och vilka termer man använde sig av var en utmaning. Sedan var vi några finnar, någon schweizare och jag och Rooth från Sverige. Även någon ryss kom dit så småningom. Coachen var väldigt bra på att få oss att känna att vi inte skulle komma dit över för att bli amerikaner. Vi skulle vara dom vi är.

Hockeyn fungerade väldigt bra för Erika Holst under hela den tid hon var i USA.
– Ja, väldigt bra. Det var dessutom en ganska hög status att vara hockeyspelare där på skolan. Det fanns professorer som såg till att hjälpa till om vi hade varit borta. När vi var i Salt Lake på OS 2002 gällde det att ha folk omkring sig som supportade oss så vi klarade av skolan.

Både Maria Rooth och Erika Holst blev framstående i sitt collegelag och det här uppmärksammades även till viss del medialt.
– Där borta var det väldigt stort. Vi var i Duluth med 85 000 invånare. Gick vi och handlade mat så pratade alla om vår match som varit kvällen eller veckan innan. Lokaltidningen var där och skrev efter varje match och så vidare.
– Det där var också något som jag inte tyckte om i början. Dels för att jag aldrig tyckt om att vara i rampljuset. Jag tyckte det var jätteskönt när jag kunde spela fram till Rooth som gjorde målen. Då fick hon också ta intervjuerna, vilket passade mig perfekt. Dessutom var ju intervjuerna på engelska. Oftast försökte jag gömma mig gymmet, cykla eller jogga ner, säger Holst med ett leende.

Foto: Bildbyrån

Var det en större skillnad mellan USA och Sverige då inom damhockeyn?
– Svårt att säga, men när vi kom dit var det en väldigt stor skillnad. Vi hade aldrig slagit varken USA eller Kanada. Sedan närmade vi oss. OS i Turin 2006 kom och efter det lyckades vi slå Kanada två gånger. Nu kan jag känna att det är ett ganska stort glapp igen.

Det sägs att du var fruktansvärt bra tränad mellan 2002 och 2006. Du var ett fysiskt monster som din gamla tränare i landslaget, Peter Elander, uttryckte det. Vad låg bakom den här utvecklingen?
– Vi hade tränat på bra redan innan -02 där borta. Vi hade fystränare och allt sådant. Men -02 var ett startskott efter det att Peter hade kommit in som förbundskapten. Vi låg länge på läger i Landskrona och tränade enorma mängder jättehårt.
– Det var egentligen där som framförallt min styrka utvecklades. Nu när jag ser på det i efterhand så kanske det inte var den mest optimala träningen som jag gjort. Jag kanske skulle tränat på ett annat sätt för att vara mindre den här ”brunkstarka” och istället vara den mindre och snabbare. Jag tränade upp mig för att klara av att bära den kroppen som jag hade. Då intalade jag mig också att kroppen var mitt verktyg till framgång.
– Strax innan jag fyllt 30 år lade jag om träningen och fick en ny fystränare via SOK (Sveriges olympiska kommitté) i Daniel Hedin och jag var verkligen i mitt livs form när jag sedan var tvungen att sluta.

TEKNINGAR – HOLSTS SPECIALITET

Erika Holst var en otroligt stark tekare och hon tror själv att hon även i det momentet hade nytta av sin fysiska styrka.
– Ja, absolut. Både styrkan och storleken. Sedan var tekningar något som jag jobbade ganska mycket med. Jag kanske inte tränade på det sättet att jag just ställde mig och tekade, men jag hade väldigt många funderingar kring det.
– Jag hade alltid en målsättning att ha över 70 procent i Riksserien, VM-turneringar och OS-turneringar då det gällde vunna tekningar. Det blev på något vis mitt signum eller vad man ska säga. Jag visste att jag skulle vinna tekningarna. Känsla av att få åka in då det är fyra sekunder kvar på en viktig match i ett VM eller OS eller när vi ligger under och måste göra mål och vinna. Att känna det förtroendet från en coach tyckte jag kändes väldigt bra.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Var det här något som du upptäckte vikten av mer under din tid i USA?
– Så var det nog. Framförallt jobbade vi otroligt mycket med tekningsvarianter där. Vi hade ett helt kompendium som alla skulle kunna. Sa vi exempelvis Donald så visste alla vad dom skulle göra. Där hade vi dessutom tiden, vi hade två timmar is varje dag, att kunna jobba med dom här bitarna. Då blir det än viktigare för mig att vinna pucken dit där den aktuella varianten utgår ifrån.
– Sedan är tekningarna något jag tittade på hos Bengt-Åke (Gustafsson) från början. Jag kommer ihåg då jag var tio år och var på hans hockeyskola och dessutom fick teka mot honom, det var häftigt.

Du ska ju inte teka så många gånger till så du kan väl avslöja dina hemligheter kring att vinna en tekning?
– Jag brukar prata med tjejerna på U18:s elitcamp om det här med centrarna, men även med andra. Det finns mycket taktiska detaljer som man glömmer bort. Exempelvis vad gör den andra spelaren? Hur håller man händerna på klubban? Vart står domaren?
– Man måste lära sig i matchen att den ena linjedomaren släpper pucken snabbare än den andra. Det kan ju tyckas så att domaren ska släppa lika, men det gör dom inte. Är det två sekunder kvar och jag har lärt mig hur domare släpper pucken och därför vinner tekningen så är det värt en hel del.
– Även taktiken i det här med att om jag som tekare kommer sent, att jag då sagt till mina forwards att gå in och veva för att bli utbytta så jag får teka istället för att jag kommer in direkt och blir utbytt. Jag tycker att vi är lite för dåliga taktiskt runt själva tekningen.

Efter att Erika Holst återvänt till Sverige hamnade hon först i Limhamn.
– Limhamn Limeburners! Jag skulle flytta hem och krasst var det så att jag varken hade jobb eller bostad och heller inte tjänat några pengar. Limhamn var på väg upp, Pernilla Winberg som spelade där var 14 år då, samtidigt som hennes pappa var drivande och såg till att både jag och Rooth kom att spela där.
– Vi hade Nina Söderberg, Katarina Timglas och så vidare. Vi hade sju spelare som var i landslaget eller på gränsen, men det var en väldig nivåskillnad inom laget. Trots det tog vi SM-silver den säsongen.

Foto: Arkiv

Det blev en säsong i Limhamn innan hon flyttade vidare till Stockholm för spel i Mälarhöjden/Bredäng, som senare blev Segeltorp.
– Först var det M/B Hockey och på hösten 2007 blev det Segeltorp. Jag hade bott i Stockholm 1998 och 1999 när jag gick på Bosön och spelade för M/B med ”Gunsan” (Gunilla Andersson) och dom här.
– Även om förutsättningarna runtomkring med boende och så vidare var bra i Malmö så ville jag spela i ett lag där det var bättre träningar och mindre nivåskillnad mellan första- och fjärdelinan. Då var M/B (Segeltorp) och AIK topplagen och det var inte lika bra som idag med Linköping, Leksand, Brynäs, Modo och så vidare. Skulle du spela bra damhockey så var du helt enkelt tvungen att vara i Stockholm.

Vad var höjdpunkten under åren i Mälarhöjden/Bredäng och Segeltorp?
– Självklart SM-gulden. Första guldet, 1999, var häftigt att vinna. När vi sedan flyttade från M/B till Segeltorp blev vi prioriterade väldigt högt med eget omklädningsrum, bra istider och bra support på allting runtomkring. Det fanns även gym i hallen.
– För mig var det här otroligt viktigt för att kunna göra en satsning, samtidigt som jag jobbade som lärare på hockeygymnasiet i Segeltorp. Det gjorde att jag kunde åka till hallen på förmiddagen för att hålla lektion åt dom här tjejerna och efter det göra min egen träning, åka hem och sedan komma tillbaka och träna med laget.

Foto: Arkiv

I mars 1995 får Erika Holst chansen att spela sitt första EM. Förbundskaptenen Christian Yngve satte Holst i en kedja tillsammans med Tina Månsson från Farsta och Åsa Elfving från Nacka. Sverige slutar tvåa och Holst svarar för två mål på fem matcher.
– Jag var på mitt första breddläger 1994, men blev inte uttagen till den VM-truppen. Sedan var det breddläger 1995. Efter det spelade vi två landskamper mot Finland och efter det åkte vi till EM. Jag kommer ihåg min första landskamp i Visättra Ishall i Flemingsberg. Jag stod på blålinjen och benen skakade. Att stå där med kronorna på bröstet och höra nationalsången var häftigt.
– EM gick i Riga och jag var ensam rookie. Äldre damerna, som jag tyckte då, Camilla Kempe, hon var 23 eller 24 år, vilket jag tyckte var lastgammalt. I alla fall tyckte dom att det var kul att köra lite ”pranks” på mig.
– Att jag spelade med Tina och Åsa minns jag faktiskt inte idag, men det var många spelare som jag såg upp till väldigt mycket. På mitt första breddläger ställde Camilla Kempe en klubba i papperskorgen som inte var helt av men trasig. Jag frågade om jag fick ta hem den, vilket jag gjorde och hade kvar länge. Det var verkligen idolerna som jag fick spela med.

”FICK ÅKA TILL OS PÅ NÅDER”

Erika Holst fick sedan chansen att spela OS 1998 i Nagano, vilket var första gången damhockeyn fanns på OS-programmet. I ärlighetens namn ska sägas att damhockeyn mer eller mindre fick vara med på nåder. Svenskorna gör en ganska svag turnering och vinner bara en av fem matcher, den mot Japan.
– Det var verkligen så att vi fick vara med på nåder, samtidigt som vi inte var så bra i grunden som lag och vi spelade heller inte så bra.
– Sedan var det såklart enormt stort att få komma dit. Vi skulle åka till andra sidan jorden, det var invigning, OS-kläder och hela det här paketet som man inte får glömma bort. Är man 19 år så är det en ganska stor grej som händer.
– Jag minns också att det inte ens var i närheten av att vi var på samma nivå som andra deltagarna med respekten och så vidare. När vi var i Turin 2006 hade vi tagit ett OS-brons i Salt Lake 2002 och behandlingen då var också helt annorlunda. Jag och Rooth satte i ett gammalt VHS-band från en match i Nagano. Direkt efter såg vi en match från Turin. Jag kan då, även om jag inte egentligen vill säga det, förstå att man ifrågasatte produkten som var i Nagano, om man verkligen var redo för att spela OS. I dag kan jag känna att jag är tacksam för att damhockeyn kom in där för att sedan växa.

Danijela Rundqvist och Erika Holst. Foto: Bildbyrån

Hur ser du idag tillbaka på turneringen i Salt Lake City 2002, där du får vinna din första OS-medalj?
– Jag var borta i USA och fick två telefonsamtal. I det första sa man att vi kanske inte skulle få åka då vi var ifrågasatta eftersom vi hade för dåliga testresultat. Sedan får jag ett telefonsamtal om att Peter Elander hade fått kliva av.
– Det kändes allmänt rörigt. Jag var ny som lagkapten, men jag var där borta medan mitt lag var här… Vi trodde hela tiden på laget även om ingen annan gjorde det. Att vi lyckades ta Finland i bronsmatchen tror jag var en lite vändning i svensk damhockey. Även om vi var ifrågasatta tycker jag att vi fick ihop laget otroligt bra.
– Jag minns att jag tänkte efter den turneringen och när det började närma sig Turin – hur ska vi få ihop en grupp som är så här tajt? Kan vi inte slå andra lagen för att vi är skickligare så måste vi hitta en annan styrka som gör att vi blir framgångsrika.

Vad händer sedan med gruppen i Turin där ni vinner silver?
– Det är märkligt faktiskt. I alla lag finns det människor man inte skulle välja att umgås med. Så är det i alla olika sammanhang. Men på något sätt lyckades vi få ihop en grupp som var beredd att göra vad som helst för varandra.
– Vi hade ett lagmöte kvällen innan vi skulle möta USA i semifinalen. Där pratade vi om att vi måste tro på det och att vi kan slå USA. Man kunde nästan ta på stämningen inne i det här rummet. Rooth håller ett jättebra ”brandtal”. När vi sedan går en promenad frågar Rooth Pernilla Winberg om vi kan vinna. ”Ja, ja”, svarar Winberg med sin skånska. Då frågar Rooth igen ”På riktigt, tror du att vi kan det”? Sedan ser hon att ”Pillan” går iväg för sig själv och sedan kommer hon tillbaka en stund senare och säger ”För helvete Rooth, vi kan ju vinna”! Det känndes som att polletten trillade ner och alla verkligen trodde vi kunde vinna.

Damkronorna går till final efter att man slagit ut USA på straffar i semifinalen. I finalen blir Kanada för svåra och vinner till slut med 4-1.
– I slutet av tredje perioden, eller om det är i sudden, spelar vi tre mot fem. Det var jag ”Gunsan” och Joa (Elfsberg) på isen. Vi åker ut för att teka och jag åker och skrattar. ”Gunsan” frågade argt vad jag log åt: ”Dom kan ju inte göra mål, känner du inte det?” svarade jag.
– Kim (Martin Hasson) hade spikat igen och det var vår match. Att gå ut och spela tre mot fem mot USA, ha tekning i egen zon och ändå känna att det är vår match, den känslan är ganska häftig.

Kände ni er chanslösa mot Kanada i finalen?
– Nej, faktiskt inte. Nu hade vi gärna velat vinna, men samtidigt kändes det bra att det inte blev någon 8-0-match. Vi behövde vara över vårt max för att spela jämnt mot dom här lagen. Det räckte att vi var nere på 90 procent så blev det 8-0.
– Sedan kommer jag ju givetvis ihåg det här powerplay-målet när jag och Rooth passar varandra fram och tillbaka elva gånger. Samtidigt hör man kanadensiska backarna skälla på varandra om vem som skulle gå på vem och så vidare. Efter matchen var det: ”jaha…” Klart att jag var superglad för att vi hade vunnit ett OS-silver. Samtidigt var man besviken på finalmatchen. Det blev på något vis neutraliserat fram till det vi fick medaljen, vilket var häftigt.
– Det var ändå en skön match att gå ut och spela eftersom vi redan hade säkerställt att turneringen var en succé.

Om jag har räknat rätt har du spelat inte mindre än elva VM-turneringar vid sidan av dina fyra OS och två EM, vilken har varit höjdpunkten?
– I Linköping där vi vann bronset på hemmaplan 2005. Sedan blir det lite avtrubbat när man är i Linköping som stad och inte någon människa i hela staden vet att det är ett VM som spelas, även om inte det har någon betydelse när vi väl är på isen.

Foto: Bildbyrån

Största besvikelsen i karriären?
– Vi spelade VM 2001 i Minneapolis. Det var som hemmaplan för mig och Rooth eftersom det bara låg två timmar från Duluth. Jag tror vi kom sjua och fick spela sista matchen för att säkerställa att vi skulle få kvala till OS.
– Under hela turneringen flyttade vi bara runt från ishall till ishall. Det var ingen känsla att det var en turnering. Vi förlorade mot bland annat Tyskland och var bara jättedåliga av någon anledning. Samtidigt tror jag att det där gjorde att vi byggde något starkt som sedan levde vidare både 2002 och 2006.
– Sedan var det självklart en besvikelse som gjorde att jag tvingades sluta på det sättet som jag var tvungen att göra.

Berätta, vad hände då egentligen?
– Det var hösten 2012 och jag var i full gång med säsongen. Efter OS i Vancouver 2010 ville jag aldrig mer spela hockey eftersom jag tyckte att det var helt värdelöst. Sedan kom Niclas Högberg in som ny förbundskapten. Han var en av mina tränare i TV-pucken så jag hade någon form av relation till honom. Han lyckades övertala mig att hänga med på en turnering till för att känna hur det känns.
– Jag körde, som jag sa tidigare, lite ny träning med Daniel Hedin från SOK och kände också att det var på gång upp. Hösten 2012 var jag i riktigt bra fysisk form och såg fram emot VM i Ottawa 2013 och i förlängningen också mot OS i Sotji 2014. Men jag får en tackling i huvudet som gör att jag är färdig helt enkelt.
– Det här var i oktober, men sedan försökte jag spela tre landskamper i december, varav jag inte kunde fullfölja den ena. Det gick lite upp och ner. Jag tänkte att på måndag ska jag börja spela igen, men när måndagen kom så fungerade det inte. Då såg jag istället fram mot nästa helg och så där fortsatte det samtidigt som jag inte var beredd på att verkligen ge upp.
– På sommaren fortsatte jag väl lite och hade också lite förhoppning om att kunna spela eftersom fysträningen funkade, men hur skulle det funka att gå på is. Tyvärr kom vi fram till att det inte skulle fungera.

Erika Holst har efter sin fantastiska karriär fått uppskattning för det hon har gjort för svensk hockey. Bland annat blev hon den första damspelaren att väljas in i Svensk hockeys Hall of Fame.
– Det var fantastiskt roligt. Jag ser det egentligen från två sidor. Dels för mig personligen, att det är en bekräftelse på att jag har gjort någonting bra. Det är häftigt att vara första tjejen som öppnade dörren på något sätt där.
– Utifrån jobbet jag gör i dag med intresset för att damhockeyn ska växa är det en milstolpe att tjejer kommer in i Hall of Fame och att det pratas damhockey på alla olika nivåer. Det var också väldigt bra tajmat med att få utmärkelsen då vi hade ett VM på hemmaplan. Att få den här utmärkelsen framför en damhockeypublik var också häftigt.

Hur skulle du säga att uppmärksamheten kring damhockeyn har växt sedan du debuterade i landslaget i mitten av 1990-talet.
– Den är enormt mycket större. Bara senaste åren, internt här (Svenska Ishokceyförbundet) hur det hanteras, hur tidningar skriver om Riksserien och landslaget, men framförallt tycker jag att dom lokala tidningarna har börjat lyfta upp och skriva om sina Riksserielag.
– Vi hade ett lyft för några år sedan när det blev en logga för Riksserien och ny pokal. Vi skapade en serie där unga spelare ser Riksserien som en drivkraft för att vilja fortsätta spela för Leksand, Modo eller vilket lag det nu kan vara.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur ser Erika Holst liv ut i dag?
– Jag har förmånen att jobba med mitt största intresse, vilket är få förunnat. Jag är otroligt glad över att få se och jobba med den här utvecklingen. Framförallt också att kunna vara med och påverka. Att försöka skapa förutsättningar för tjejer som vill spela hockey som inte fanns när jag började spela hockey.
– Även om jag tycker att, när jag är mitt i det, att det går långsamt, så har det på de fyra åren som jag jobbat här hänt enormt mycket inom alla områden.