En unik svensk mästare

Han är en unik svensk mästare som blivit en profil i tre olika klubbar. Dessutom är han mannen bakom KHL-projektet Crowns. I veckans Old School Hockey berättar Leif R. Carlsson om sin karriär.

Leif Runo Carlsson är unik i svensk hockey. Han är ensam om att ha vunnit SM-guld med tre olika klubbar. Det började med Modo 1979. Sedan följde guld med AIK 1982 och Södertälje 1985. Idag är Leif R Carlsson 61 år och bor på Lidingö, men karriären inlleddes i lilla Rosvik utanför Piteå. Ni vet där Rosån rinner ut i Bottenviken.
– Det är en liten by mitt emellan Luleå och Piteå. Jag hade inte en enda riktig ishockeyträning fram till det jag var 14 år. Det var mest att vi spelade tvåmål efter skolan. Vi var ett gäng hemma i Rosvik där det var fyra, fem års skillnad mellan oss. Sedan mötte vi olika lag runt om, berättar Leif R Carlsson då vi slår oss ner över en lunch i Lidingö Centrum.
– Det var inga organiserade träningar utan det enda gångerna det var organiserat var då vi hade matcher. Alltså, det var en tid som var uppsatt då vi skulle möta något lag. Vi hette Rosviks IK, RIK, ”I Rosvik är man Rikare”, var vår slogan.

Det var inte bara hockey som gällde för Leif R Carlsson utan även en hel del fotboll.
– Samma sak där. Jag spelade fotboll, hoppade höjdhopp och så vidare, men det var aldrig någon organiserad träning överhuvudtaget.

Redan som väldigt ung bytte Rosviks hockeystjärna klubb till Piteå.
– Piteå mötte oss i Rosvik. Jag var ganska duktig och det vart liksom jag mot Piteå. Dessutom spelade jag hela matcherna.
– Efter det var det en ledare i Piteå som värvade mig. Jag var B-pojke då, alltså 13-14 år. Det var också där jag började träna riktigt för första gången.
– Jag fick åka buss till träningarna och jag kommer så väl ihåg att biljetterna kostade 8.30 kronor. Eftersom det inte fanns någon skola efter sexan i Rosvik så gick jag i skolan, sjuan, åttan och nian, i en liten by som heter Norrfjärden. Jag tog trunken på ryggen efter skolan och sedan liftade jag in till Piteå. Gjorde jag så fick jag ju 8.30 som jag kunde stoppa i fickan.

”JAG BARA SPELADE PÅ”

Piteå IF under den tid Leif R Carlsson fanns i föreningen skolade många blivande storspelare. Bland andra Stefan Persson, Lasse Lindgren, Jan-Eric Sandberg, Janne Asplund, Hasse Öhgren.
– Jag tänkte inte på om hockeyn i Piteå var stark just då utan man kan säga att jag bara spelade på. Jag var i tidningen och så där, men jag brydde mig inte även om jag läste lite grann. Jag var upptagen av så mycket annat.

Någon förebild inom hockeyn hade inte Rosviks-sonen heller.
– Nej, det var inga sådana grejer överhuvudtaget.

Vad var det som drev dig hela tiden?
– Det gick bra när vi spelade i Rosvik och jag tyckte att det var roligt. Det som drev mig var att det var kul. Jag kommer ihåg första gången jag fick träna med Piteås A-lag. ”Lunkan” (Jan Lundqvist) var lagets stora stjärna. Själv var jag kanske 14-15 år och han testade mig, vilket man helt enkelt inte får göra. Han tyckte säker jag var ohyfsad samtidigt som jag inte hade någon koll på hockey. Jag spelade bara. Sådana där saker skulle inte ens förekomma idag.
– När jag kom till Piteå första gången spelade jag fortfarande med lovikavantar, men jag var tvungen att köpa handskar eftersom killarna slog mig på fingrarna. Det gjorde ju ont så inåt helvete.
– Handskarna fick jag köpa själv inne i stan. Det var aldrig så att jag fick några av Piteå. Det stod ”made in pakistan” och var sådana handskar som man hade då man spelade landbandy. Dom andra i laget förstod nog att det inte var hockeyhandskar, men jag brydde mig inte utan tyckte bara det var skönt att det inte gjorde ont när dom slog mig på fingrarna, säger Leif R Carlsson med ett skratt.

HAMNADE I MODO

Det blev tre säsonger i Piteås A-lag för Leif R Carlsson innan han flyttade till Modo.
– Det var enkelt för mig att komma från Rosvik till Piteå. Om det hade varit ett riktigt hockeylag så hade jag inte kunnat komma fram. Piteå, men vi hade egentligen ingen taktik då vi spelade. Vi hade något som hette Pite-kvarten. Det innebar att om vi låg under med en kvart kvar så började alla tok-köra. Vi vände också många matcher under just den här Pite-kvarten, men jag kommer inte ihåg, eller rättare sagt så visste jag inte om vi hade någon taktik.
– Som tränare hade vi bland annat (Hans) ”Frecka” Fredricson, en legendar där uppe. Han skrev bland annat för NSD. Det var han som var tränare när jag kom in i A-laget. Jag var 16 år då och vi skulle åka upp till Kiruna. Han hade sagt att jag skulle få spela. Vi värmer upp. Sedan drar han laget och säger ”Leif börjar på bänken”. Då tog jag av mig all utrustning och bytte om. Alla undrade vad fan jag höll på med. ”Han hade sagt att jag skulle spela. Nu vill han att jag ska sitta på bänken så då tänker jag byta om”. Sådana grejer existerar inte idag.

Det här innebar också en del efterdyningar för den då unga Piteå-anfallaren.
– Jag blev avstängd och skulle inte få vara med i A-laget något mer. Det brydde jag mig inte om. Istället spelade jag i juniorlaget och gjorde sex mål i en match då vi mötte Boden och fem mål i nästa. Då blev jag inkallad igen och han ville prata med mig.
– Han frågade varför jag gjorde som jag gjorde uppe i Kiruna. Jag svarade att han inte varit rättvis eftersom han sagt att jag skulle spela, men vi kom överens om att jag skulle vara med i A-laget och spela igen.

Hur kom du med i Junior-EM 1976 om du tog hockeyn lite med en klackspark?
– Nej, jag tog det inte med en klackspark, men jag kunde inte hockey. Jag hade inga hockeykunskaper, men jag gjorde väldigt bra ifrån mig.
– Jag kommer ihåg att vi mötte IFK Kiruna. Dom hade Rolf Älvero, ”Pecka” Lindmark och det här gänget. Dessutom hade dom vunnit alla matcher den säsongen. Vi vinner med 13-6 och en mager liten kille kommer in och gör fem mål. Sådant lade nog landslagsledning märke till. Dessutom var (Lennart) ”Tigern” Johansson, som var juniorlandslagstränare, en som gillade mig. Bosse Tovland var en annan av ledarna för juniorgänget som jag också kom bra överens med.

SPELADE MOT LEGENDARER

Vid Junior-EM i Tjeckoslovakien 1976 spelar Leif R Carlsson i en kedja tillsammans med bland andra Karlskoga/Bofors-duon Bengt-Åke Gustafsson och Dan ”Dajja” Hermansson. Här fick han också mäta sig med spelare så som Vjatjeslav Fetisov, Sergei Starikov, Petr Ihnacak, Jindrich Kokrement, Erkki Laine Reijo Ruotsalainen och Risto Siltanen.
– Jag tänkte aldrig riktigt på vilka jag spelade mot och sådana grejer. Bengt-Åke Gustafsson var ju med och vi hade lite olika samlingar med laget innan turneringen. Bland annat hade vi en i Jönköping. Då hamnade jag på samma tåg som Bengt-Åke. Vi kom att prata en del och det visade sig att vi hade en ganska liknade bakgrund även om han var lite mer raggare. Vi var uppväxta med att spela hockey lite mer på skoj och umgicks mycket med kompisar.

Kom landslagsuppdragen att betyda mycket för dig?
– Jag tänkte aldrig så utan jag körde bara på. Det var lite som ”jaha”. Det var inte lika viktig som det är nu för dom ekonomiska bitarna fanns inte med då.
– Man spelade för att det var kul och man kanske blev lite populär hos tjejer och sådant. Dom som är med nu tänker ju ”Nu har jag min ekonomiska situation tryggad”.

Inför säsongen 1976/77 värvas Leif R Carlsson till Modo där tidigare storspelaren Lars Öhman var tränare.
– Piteå var en plantskola och det var några klubbar som var intresserade av mig, Timrå, Skellefteå och någon till. Jag hade en läkare på skolan som sa till mig ”flytta inte till Skellefteå för du kommer bara åka i mellan hem till morsan.” Han tyckte att jag skulle flytta så långt att det tog emot att åka hem. Det var nästan den största anledningen som avgjorde att det blev Modo.

PÅVERKADES AV KRITIKEN

Leif R. Carlsson.

Andra säsongen i Modo får den då 20-åriga forwarden uppleva en ny dimension inom den taktiska hockeyn då Tommy Sandlin kliver in som coach, men tiden med Lasse Öhman som coach har också satt sina spår.
– Första säsongen hade jag, som sagt var, Lasse. Han är precis som jag från Piteå. Det passade mig ganska bra. Jag hade egentligen aldrig några motgångar. Vad jag än gjorde så fungerade det.
– När jag kom till Modo var jag jätteduktig på försäsongen. Bland annat hade vi en match mot Piteå som en form av återbetalning för att jag gått till Modo. Jag tyckte att jag hade gjort en jättebra match, gjort två mål och vunnit med 10-1 eller liknade.
– Dagen efter var det en artikel i tidningen. Där stod det att Lasse sagt att jag behövde skärpa mig annars skulle jag få problem att ta plats. Det var faktiskt första gången jag reagerade på en åsikt. Nu med många års erfarenhet förstår jag hur viktigt det är att man har ett ledarskap som inte låter sådant ske även om det där var ganska oskyldigt. Jag hade inte heller förmågan att ta kontakt med Lasse och fråga vad han menade. Det var snarare att jag led av det där samtidigt som jag kände att den där saken påverkade mig väldigt mycket.

Påverkade det dig enbart dig negativt?
– Ja, så kände jag. Innan det hade jag aldrig funderat på något sådant och det här gjorde att jag började tänka på vad jag skulle göra eller vara på planen. ”Vad ville han att jag skulle göra?”  Innan det gick jag bara ut, spelade och gjorde mål. Det här blev en störning som påverkade mig på matcherna, men inte på träning.
– Det var en liten grej, men jag tror att det har hämmat mig en del i min karriär. Förmodligen ville bara Lasse hjälpa mig och få mig ytterligare ett snäpp uppåt. Det här har gjort att jag blivit intresserad av den typen av frågor.

Hur upplevde du då Tommy Sandlin som coach?
– Det blev en chock. Det blev så mycket information som skulle in i min lilla hjärna. Jag skulle förstå allting, vart jag skulle vara på isen och så vidare. På träningarna var det lika fortfarande lika, att det gick väldigt bra för mig, men när vi hade match började jag tänka på vilken position jag skulle vara på. Egentligen är det samma sak idag, att hockey inte fungerar om du tänker för mycket, för då är du alltid steget efter.

TRIVDES MED SANDLIN

Leif R Carlsson och Tommy Sandlins relation blev, trots chocken inledningsvis, lyckad.
– Ja, den var jättefin. Tommy tyckte verkligen om mig eftersom han såg vilken potential jag ändå hade. Han var säkert besviken över att det han sa och det jag gjorde på träningarna att jag inte kunde överföra det till matcherna, även om det inte var någon katastrof. Det var ändå inte som i Piteå där jag kunde göra tre, fyra mål per match.

Laget som vann SM-guldet 1979 innehöll inte många stjärnor innan säsongen drog igång. Däremot fanns det en stark sammanhållning i gruppen där flera av spelarna blev stjärnor efter guldet.
– Vi köpte Tommys idéer. Han kom till Modo från att ha vunnit guld med Brynäs och det fanns inget annat mål för honom än att vinna även med Modo. Vi förstod att följer vi honom som vet hur läget är så kan det gå bra.
– Då var en ökad träningsdos en framgångsfaktor. Det är inte lika viktigt idag eftersom alla lag tränar lika mycket. Bara det här att vi tränade mest och bäst av alla lagen gjorde att vi i sista perioden kunde gå ifrån och vinna matcher.
– Trots Tommys taktik och snack var det ändå den här träningsmängden som var nyckeln i hans framgång.

BLEV KLAR FÖR AIK

Modo hade en tajt grupp som levde hockey ute vid Kempehallen dom här åren och Leif R Carlsson trivdes med tillvaron.
– Ja, det gjorde jag. Sedan var jag en av killarna som hade lite andra kompisar vid sidan av. Dessutom var den många hemifrån som kom och hälsade på.

Det blir ytterligare en säsong för ”RIKAREN” i Modo innan han blir stockholmare och skriver på för AIK.
– Efter vi hade vunnit SM-guld började Tommy prata i negativa termer ”Ni är inte lika bra i år och kommer nog inte gå lika långt.” Jag kände att det där var fel och jag gillade inte det. Jag gillade det här med att ha en positiv syn på vad som skulle hända. Säsongen efter guldet kom vi åtta och missade slutspelet.
– Tommy tog inte heller ut mig till OS i Lake Placid trots att jag hade vunnit skytteligan i För-OS med B-landslaget. Han tog nog inte ut mig eftersom han redan hade tagit ut fem Modo-iter. Jag förstår att det var svårt för honom att då ta ut en till. Eftersom jag inte kom med så tyckte jag att vi var färdiga med varandra, vilket jag sa till honom.

Arkivbild

Varför blev det AIK?
– Jag hade bestämt mig för att gå GIH. Men man garvade bara åt mig eftersom dom såg mig som en skogsmänniska som inte hade koll på någonting, säger Leif R Carlsson med ett skratt och fortsätter:
– Hela tiden hade jag haft bra betyg i skolan och ganska lätt för mig där. Om jag satt och lyssnade på någonting så förstod jag det på en gång. Jag behövde inte ens läsa om det hemma.
– Jag hade då, som sagt var, bestämt mig för att gå GIH och var till och med beredd att sluta med hockeyn. Jag var ändå bara 22 år då, men jag kände mig färdig. Eftersom jag inte tjänade så mycket på hockeyn så var det ingen stor grej att sluta spela.
 – Klubbarna förde väl diskussioner mellan varandra, men jag tog själv inga kontakter. AIK hörde sedan av sig och det blev en riktig värvning. Jag skrev avtal med en kille, Janne Juhlin, som dog året efter, men jag vet inte vem från AIK som var den drivande i att få mig dit.

TOGS IN PÅ HÄKTET

Hur var det att kliva in i samma omklädningsrum som Gunnar Leidborg, Mats Ulander, Peter Gradin, Leffe Holmgren och så vidare som var både starka personligheter och bra hockeyspelare?
– Jag tycker att det gick jättebra att komma in i det här laget. Lars-Erik Ericsson (idag: Ridderström) och jag blev ganska bra polare. Han flirtade med Agneta Fältskog (skratt). Ulander var snäll och tog hand om mig och så vidare.
– Sedan hade jag fullt upp i och med att jag gick i skola också. Det fanns inte så mycket annat att tänka på.

Det var givetvis en hel del vid sidan av isen som lockade med Stockholm, men det var ingenting som den nyinflyttade forwarden såg som något problem.
– Nu vet jag inte hur det är idag med alkohol i lagen, men då hade vi fester och det var på något sätt tillåtet.
– Jag kommer ihåg en gång då jag var i Piteå och hade varit jäkligt dum mot vakterna då jag var ute. Polisen kom, men dom gillade ju mig. I alla fall tog dom in mig på häktet. Då kom Piteå Hockey och hämtade mig. Sedan fick jag hämta trunken och åka till match. Tänk om det skulle hänt idag.

VANN SM-GULD – MED RYGGPROBLEM

Leif R Carlsson är med och vinner SM-guld med AIK säsongen 1981/82, men spelar bara 15 av lagets matcher i grundserien och svarar för endast en assist.
– Jag hade problem med ryggen och var tvungen att ta tag i det. Det här ledde till min förståelse för hur viktig träning är. Visst, jag tränade på träningarna, men det här med styrketräning och sådant mellan träningarna var inget jag hade hållit på med.
– Givetvis fick det mig att börja tänka att det går inte bara att gå på hjärna och hjärta utan jag måste ha lite muskler också. Det ledde också till att jag kom tillbaka eftersom jag tränade upp mig.

Efter guldet med AIK 1982 lämnar Leif R Carlsson för spel i Södertälje som då spelade i gamla Division 1 östra.
– Som jag kommer ihåg det så hade jag gjort ett avtal med Janne Juhlin som nu hade dött. AIK hade ett avtal med McArvid, tror jag det hette. Det innebar att i princip alla skulle ha samma utrustning. Jag hade en annan utrustning samtidigt som jag var alldeles för okunnig. Jag tog för givet att dom i AIK visste om mitt avtal men det är möjligt att dom inte ens visste om det.
– Jag förde en dialog med AIK:s styrelse utifrån att dom visste om avtalet. Om dom inte visste så måste dom trott att jag var en idiot. ”Jag ska bara ha det här, vill ni att jag ska ha något annat så får ni väl pröjsa”. Det här ledde till att jag blev omöjlig och eftersom jag uppträdde som jag gjorde och var dum nog att inte berätta om avtalet så ville inte AIK förlänga med mig.
– Sedan var det också så, jag var i AIK två säsonger och efter den tredje skulle jag fått gå gratis. Det innebar att AIK kanske även såg på det ekonomiskt.

Valde du Södertälje för att kunna bo kvar i Stockholm?
– Det var mer att Södertälje var intresserade. Jag träffade Nils Andersson som då var ordförande. Jag ställde lite frågor kring om dom ville gå upp. Ungefär som när Tommy Sandlin kom till Modo. Det var ju för att vi skulle vinna SM-guld.
– När jag kom till AIK hade jag vunnit SM-guld och hade inställningen att ”visst ska vinna guld, annars är det ingen mening att vara här?” Då jag kom till Södertälje var det för mig ändå självklart att vi skulle gå upp i elitserien till att börja med.
– När vi träffades med laget hörde jag lite prat om att det skulle bli svårt och så vidare. Jag tyckte att vi var lika bra som killarna i AIK så varför skulle inte vi ta oss upp? För mig kändes det både självklart och enkelt.
– Jag tror att det jag hjälpte till mest med i SSK, jag vet inte hur mycket jag bidrog hockeymässigt, var drivet och snacket. ”Det här är väl inga problem”.

Leif R. Carlsson med Anders ”Masken” Carlsson.

GICK UPP TILL ELITSERIEN

Tidigare stormålvakten Curt Larsson var tränare i SSK. Han tog laget direkt till Play-off där Södertälje slog ut Luleå i tre raka matcher och tog klivet upp till elitserien.
– Det var så självklart att vi skulle gå upp. Vi hade som bestämt oss allihopa…
– Sedan blev det samma sak när vi kom upp till elitserien att jag var drivande. Jag var på direkt och sa att vi skulle vinna. Vi kom till slutspel redan första säsongen. Där spelade vi semifinal mot AIK. Bland annat förlorade vi med 11-1 på Hovet, säger Leif R Carlsson med ett snett leende.

Säsongen 1984/85 blir Leif R Carlsson från Rosvik historisk då han vinner SM-guld med sin tredje klubb.
– Anledningen till att vi vann SM-guldet var precis som alla andra gånger, att vi som grupp rakt igenom med ledning, styrelse och så vidare, hade bestämt oss för att vinna guld.

Peter Ekroth, Anders ”Masken Carlsson”, Thom Eklund och Leif R. Carlsson.

Jarmo Mäkitalo, Anders ”Masken” Carlsson, Hardy Åström, Hans Särkijärvi, Peter Ekroth med flera, kom det in flera spelare med just den här inställningen att ni bara skulle vinna guldet?
– Det här var första gången jag var med i ett spelarråd. Jag stred för en viktig och ganska avgörande fråga. Han som var förhandlare var Pelle Blom som senare blev V d för Astra Zeneca. Min tes var att vi inte skulle ha någon seriepremie. Vi skulle i stället ta allt om vi vinner SM-guld. Jag såg på Pelle Blom att han tyckte det här lät skitbra.
– Några av killarna i laget tyckte att dom ändå behövde den här extra premien till månadslönen. Jag fortsatte ändå att driva den här frågan. ”Vi skiter i premien och begär dubbelt så mycket om vi vinner SM-guld”. Jag lyckades få igenom det där och jag kan tänka mig att det var en viktig del när det började dra ihop sig även om det inte var några som i början av säsongen åkte runt och tänkte på det. När det närmade sig finalen så var snacket att ”Den som viker sig här får spö” ha ha…

Hur reagerade han då ni till slut vann guldet?
– Alla tyckte nog att det var kul. Jag skulle säga att det handlar om att komma in i fokus för det man ska göra. Vi hade många bra saker tillsammans med Timo (Lahtinen). Tävlingar om att vinna en t-tröja eller en Lacoste från sponsorer till oss.
– Bland annat hade jag och ”Masken” tävling på varje träning. Den som vann fick en dricka från drickaautomaten och förloraren skulle knyta av skridskorna på vinnaren. Det kunde vara tävlingar om att träffa ribban med ett skott och så vidare. När man vunnit satt man där stolt och smuttade på drickan medan den andra satt på golvet och snörade av skridskorna. Idag garvar jag och ”Masken” åt det där när vi träffas.

”FICK UT VÄLDIGT LITE”

Du kanske spelar din bästa hockey under åren i SSK, vad låg bakom det?
– Jag var lite jämnare än vad jag hade varit tidigare, kände mig starkare och bättre tränad. Jag tycker ändå att jag fick ut väldigt lite även om jag gjorde 35-40 poäng, vilket jag låg på i snitt. Det är ändå okej. Till och med ganska bra.

Det blir även två landskamper med Tre Kronor under säsongen 1984/85. Det var en dubbellandskamp mot Finland i Kouvola och Heinola i augusti. Där spelade Carlsson i en kedja tillsammans med Anders ”Masken” Carlsson och Claes-Henrik Silver.
– ”Masken” och jag hade redan träffats på något försäsongsläger i Södertälje. Jag hade några grejer för mig som att när vi låg under med några minuter kvar blev jag som bäst. När vi var tvungna att göra mål blev jag nästan överfokuserad, började dribbla och glömde bort att passa. Lite så var det då.

Ni förlorar med 5-3 och 6-3 mot Finland och du får inga fler chanser i Tre Kronor efter det, pratade förbundskaptenen Leif Boork med dig om det här?
– Det kommer jag inte ihåg. Grejen är den att jag bestämmer mig efter säsongen därpå att flytta från Södertälje till Göteborg. Det här var 86/87 och Frölunda var nere i ettan. Om jag ser det ur Boorks perspektiv så var det naturligt att jag då inte kom med något mer. Det blev en icke-fråga för mig.

Var du aldrig besviken över att du inte kom med?
– Nej. Jag valde själv att åka till Frölunda. Thommie Bergman, som jag spelat tillsammans med i Södertälje, hade flyttat dit. Han ville verkligen att jag också skulle komma dit. Jag såg också framför mig att det skulle vara kul att få vara med om en likadan resa som i Södertälje.

TJAFSADE MED TRÄNAREN

I stället blir Västra Frölunda utslagna av Väsby i kvalet.
– Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var rörigt där nere. Dom hade säkert många viktiga frågor att jobba med. Bland annat var det ekonomiska frågor. Jag upplevde att det inte var lika tryggt och säkert som med Nisse i Södertälje. Med han fungerade allt. Det räckte med ett handslag så var allt klart.
– I Frölunda var det mer att lägenheten inte var klar, du får bo på hotell… Det var ingen riktig respekt där. Som vanligt satte jag mig upp mot överheten. Om det var något så sa jag ifrån. Det var aldrig, oavsett om du är chef eller arbetare så är vi lika och nu möts vi och ska göra något bra tillsamamns.

Varför var du inte med i kvalet mot Väsby?
– Det är som en egen liten historia. Jag hade kommit överens med Thommie Bergman (som fick sparken efter säsongen trots att han hade ett år kvar på kontraktet) att jag skulle ha powerplay. Sedan hölls inte det löftet utan han skulle göra en egen powerplay-grej. Då blev vi lite sura på varandra och jag spelade inte mer.
– Det var inte så att jag bröt med Frölunda, men han blev sur på mig och man kan väl säga att han petade mig.

Efter säsongen lämnar Leif R Carlsson Frölunda och flyttar till norska Viking från Stavanger.
– Frölunda tyckte kanske inte att jag hade levererat och hade förväntat sig mer av mig. Speciellt eftersom vi inte gick upp. Med tanke på det lag vi hade den säsongen så skulle vi ha gått upp. Vi var bäst i det mesta, men sedan blev det lite svajigt och jag var nog en orsak till det.
– Sedan blev jag värvad som tränare till Norge av Peter Elander. Han hade kontakter där samtidigt som en del svenskar hade varit i Viking Stavanger innan. ”Honken” (Leif Holmqvist) var den som senast varit där.
– Jag hade mycket åsikter hur det skulle vara och hade gått på GIH och varit på flera ledarskapsutbildningar så jag tyckte det skulle vara kul att prova på att träna ett lag. Det var också jättekul, men samtidigt upptäckte jag att det var så mycket mer frågor än vad jag själv tyckte att det var då jag spelade, mer grejer att hålla rätt på. Ett större pussel än bara att ta ut dom som jag tyckte skulle spela.

BLEV SPORTCHEF

Det blev knappt två säsonger i Viking innan Leif R Carlsson återvände hem till Sverige.
– Jag bröt med Viking. Det fungerade så i Norge att man hade en eller två utlänningar som tjänade väldigt bra. Resten tjänade inte en enda krona. Då ville jag införa ett vinstdelningssystem. Jag var beredd att ta min egen lön eftersom jag såg förstod hur viktigt det var med jämlikhet och allt det där, men jag fick inte igenom det hos styrelsen.
– Jag prövade faktiskt systemet under en av mina sista matcher i Norge och då vann vi mot ett av topplagen. Då kände jag mig säker på att jag skulle få igenom mitt vinstdelningssystem, men jag fick, som sagt, var inte igenom det. Glenn Johansson och Thomas Jernberg var också där, men det fungerade inte så att det bara skulle vara dom två som skulle fixa guldet åt oss. Vi behövde att alla skulle känna sig behövda
– Efter jul bröt jag med Viking, Stavanger. Sedan ringde jag upp till Piteå och frågade om jag fick komma upp dit och spela ”Ja, ja, för fan”.

Mats Ulander.

Leif R Carlsson gör två säsonger som spelare i Piteå och en i Lidingö innan han slutar spela för att bli sportchef i den sistnämnda klubben.
– Jag värvade Mats (Ulander) som tränare till Lidingö, men sedan gjorde vi den här satsningen på att göra det första proffslaget i Sverige. Vi hade med oss finansvärlden med oss och när (Peter) Gudmundsson och Djurgården skulle göra en börsintroduktion så tittade dom på hur vi skulle gjort. Det var då frågan om 51 procents ägande aktualiserades. Den frågan hade inte tidigare varit på tapeten. RF (Riksidrottsförbundet) tog upp frågan och det gick att börsintroduceras, men klubben skulle äga 51 procent. För alla personer som var inblandade dog det här projektet.
– Vi skulle till elitserien med Lidingö, men det gick ut på att alla finansierar skulle vara med och äga ett lag och inte ha ett samarbete med en annan förening. Men när det här beslutet kom gjorde alla och även jag bedömningen att det här inte kommer att gå eftersom det alltid kommer bli konflikter och dom som äger 51 procent, oavsett om dom har rätt eller fel så kommer dom att vinna.

Leif R Carlsson, Mats Ulander och Staffan Tholson var också nära att ta upp Lidingö till elitserien.
– Det var säsongen 1997/98, men vi blev utslagna av Timrå (reds anm: i tredje playoff-omgången). Henrik Zetterberg var lagets stjärna där. Efter det slutade jag, men jag vet inte om Lidingö inte ville ha kvar mig heller. Vi var i alla fall färdiga på något sätt.

BERÄTTAR OM CROWNS

Det senaste vi hört från Leif R Carlsson är projektet där ett svensk lag med arbetsnamnet Crowns ska introduceras i KHL.
– Jag har alltid haft intresse för utslagning, ledarskap och så vidare. I och med att jag har en utbildning kring det så vill jag pröva dom här sakerna på en högre nivå, men det har varit svårt att få till det. Just det här med att få ihop alla pusselbitar där tränaren har sitt ansvar, sportchefen, fysiologen… Det är så många saker som hänger ihop.
– Jag vill pröva den erfarenheten jag har fått ihop genom alla motgångar och framgångar. Det där vill jag pröva i ett skarpt läge, men jag känner inte att jag kan göra det i svensk klubb för jag kommer bara få en liten tårtbit där. Dessutom kommer det vara så många andra delar som kommer att påverka den här tårtbiten. När då den här möjligheten av olika anledningar dök upp så kände jag att det var perfekt.

Hur dök möjligheten upp?
– KHL ville i första hand ha AIK. Jag kände till personerna som hade dom här kontakterna. Vi pratade och jag sa att vi kunde ta den platsen. Då kom dom till oss, började prata och tyckte att vi hade ett intressant koncept.
– Då hade vi startat en förening och bolag utanför svenska ishockeyförbundet. På så vis menade vi att vi kunde kringgå hela systemet. KHL sitter under ryska ishockeyförbundet. Hade dom skrivit under att vi skulle kunna spela i KHL så hade internationella förbundet varit tvungna att godkänna det.

Var svenska ishockeyförbundet med på noterna?
– Dom hade ingenting med det där att göra. ”Det här är en affär mellan er och KHL”. Vi hade det ena pappret klart. Det andra pappret var ryska förbundets godkännande att vi skulle få spela där. Då satte svenska ishockeyförbundet press på det ryska att, exempelvis, ”om ni skriver under kommer ni aldrig mer få spela en landskamp mot oss.” Ryska förbundet vågade aldrig skriva under pappret och då saknades ett av papperna som behövdes.

Ni hade en presskonferens där ni blev ganska hånade för den här satsningen och hela upplägget, hur tog du det personligen?
– Överhuvudtaget brydde jag mig inte någonting om det där. Jag visste vad det handlade om och hade finansieringen klar, men det talade jag aldrig om. Ingen som var där fick veta det.
– Nu i efterhand kan jag tycka att jag skulle valt ett annat sätt att berätta om det här ”finansieringen är klar, vi har det ena brevet och sedan har det tagit stopp. Har ni några frågor?” Då hade allt blivit väldigt enkelt. Min förhoppning var att man skulle börja gräva lite grann i det där.

SKYLLER PÅ FÖRBUNDET

Effekten blev att media i stället började ifrågasätta Leif R Carlssons projekt.
– För det första visste dom som var där inte att finansieringen var klar. Jag sa ju bara att det löser sig. Det lät ju väldigt flummigt.

Foto: Bildbyrån

Varför blev det ingenting då?
– Det var ryska förbundet. Jag satt med Bengt-Åke Gustafsson och väntade på det underskrivna pappret från ryska ishockeyförbundet, men det kom aldrig. Det kom ett mail med lite frågor till oss som exempelvis om vi kunde undvika att ta några spelare från SHL. Jag tänkte då ”vad är det som händer?” Sedan kom då beskedet att ryska förbundet inte kunde skriva under.
– Min barnsliga förhoppning var att media verkligen ville granska vad som egentligen hade hänt. Jag var inte tydlig nog då och det blev i stället mycket enklare att sparka på mig. Men det förändrade inte bilden för det saknas fortfarande en underskrift. Det lät flummigt, men fakta är att så här var det, att svenska ishockeyförbundet satte press på det ryska, vilket gjorde att KHL inte kunde godkänna oss.

Hade du spelare till ett lag klart då?
– För mig finns det för mycket spelare. Det är inte problemet. Problemet är alla grejer runtomkring.
– Finns det pengar så finns det spelare. Sedan kanske du inte får (Wayne) Gretzky eller någon stjärna som tar hela budgeten i sitt kontrakt. Det är viktigare att ha ett gäng spelare som är beredda att strida för laget.

”KAN SPELA I ESTLAND”

Kan du inte själv känna att du ledsnat och hoppar av det här?
– Om jag skiter i det eller inte… Det här påverkar inte mig någonting. Det ligger där och vi har en plattform. Dyker möjligheten upp så är vi redo eller vi kanske rent av skapar en ny liga. Det finns även en möjlighet till det.

Håller du örat mot rälsen och lyssnar vad som händer där ute?
– Nu är jag ganska kunnig i dom här frågorna. Tillsammans med en del andra människor som kanske kan marknadsföringsfrågor och så vidare så skulle vi säkert kunna sätta ihop någonting bra. Jag vet exakt vad och hur man måste göra men också vad man måste passa sig för att göra. Jag känner ingen stress att det behöver ske någonting snart.
– Det jag fokuserar på nu är att lägga ut en plattform för att undvika utslagning. Jag kommer ihåg den här lilla händelsen i tidningen som jag berättade om som påverkade mig så mycket, egentligen under resten av mitt liv.
– Det finns så många där ute som ska få avgöra själva om dom vill sluta spela hockey. Det ska inte vara någon annan som skär benen av en ung spelare. Jag tycker att det här verkligen är en ledarskapsfråga. Man måste få frågan om man är beredd att lägga ner exempelvis fem dagar i veckan för att vara med. Inte få höra att man inte platsar. Enligt mig är människor kloka och vi missar så enormt med resurser genom att ge folk ett dåligt minne från hockeyn, vilket också medför att vi missar flera hundra personer per år som skulle ha älskat hockeyn och dragit in pengar till och talat gott om ishockeyn.

En del bilder i artikeln kommer från Stickan Kenne. Vill du veta mer om hans tid som hockeyfotograf och även om hans bok kan du klicka på länken här.