En storback som gick bort för tidigt – Old School Hockey Lars-Erik Sjöberg

Han var en av landets bästa backar under sin aktiva karriär. Men 1987 dog han, endast 43 år gammal. I veckans Old School Hockey får ni berättelsen om Lars-Erik Sjöbergs karriär, berättad av hans lagkamrater, vänner, och son. 

Den 4:e maj i år skulle den stenhårda backen från Laknäs, Lars-Erik Sjöberg, fyllt 72 år. Men den 20 oktober 1987 nåddes vi av beskedet att ”Taxen”, eller ”Laken” om man så vill, hade gått ur tiden efter en tids sjukdom.

Lars-Erik Sjöberg i Tre Kronor-tröjan.

Old School Hockey har talat med flera av Sjöbergs vänner om den karriär som han fick vara med om, och som vi den här söndagen presenterar som en specialartikel. Lars-Erik Sjöberg har för övrigt skrivit en tvåbetygsuppsats om Tre Kronor ur sociologisk aspekt.

”Ishockey är ett aggressivt spel. Man måste vara uppe i varv redan då matchen startar. Bästa sättet är att göra sig arg. Man får inte bli så arg att man tappar besinningen. Det skall vara en kall vrede.”
Så inleder Lars-Erik Sjöberg om sin syn på hockey i boken Ishockeyn idag 1975/76. Just dom orden passar bra in på den spelartyp som den drygt 170 cm långa granitbiten var.

Lars-Erik Sjöberg växte alltså upp i Laknäs norr om Leksand och spelade byalagshockey i Tällberg. Där hade man ett lag uppkallat efter ett kanadensiskt amatörlag kallat Penticton. Först när Sjöberg fyllde 15 år blev han ”en riktig hockeyspelare, som han själv har uttryckt det, eftersom det var då han började spela i Leksands IF:s A-pojklag. Ett lag som för övrigt innehöll killar som Folke ”Totte” Bengtsson, Lennart Lange, Roland Bond, Lars ”Nubben” Andersson med flera.
Lars ”Nubben” Andersson berättar:
– Han kom ju uppifrån Tällberg. När hans lag skulle spela mot något lag från Leksand cyklade alltid hela hans lag ner hit. Jag och Lars-Erik kom sedan att spela ihop i juniorlaget, juniorlandslaget, TV-pucken och Leksands A-lag och han var alltid professorn i gänget. Alltid oerhört seriös och kanske den första hockeyspelare som tränade styrketräning året om.

Lennart Lange:
– Gustav Sundqvist och Elof Alexandersson hade startat upp pojklagshockeyn i Leksand. Laknäs hade ett lag med bland andra Lars-Erik Sjöberg. Han gick realskolan i Tällberg och det var nog först efter det som jag lärde känna honom. Jag minns så väl att han hade en lärare i Laknäs som hette Ludvig Norén. Han stod alltid där på matcherna, gapade och skrek, haha…

FINAL I TV-PUCKEN

Lennart Gustafsson i Leksandströjan.

Den generationen leksingar som Sjöberg tillhörde kom även att bilda stommen i det TV-pucklag som 1960 gick till final mot Värmland, där hans blivande lagkamrat Lennart ”Lillen” Gustafsson var motståndarnas stora stjärna.
– Det var ju många år sedan nu, men det var stort att få åka till Hovet och spela final i TV-pucken mot Dalarna. Hovet hade ju ännu inte fått tak då. Lars-Erik var ett riktigt litet krutpaket och det var väl just via TV-pucken och pojklandslaget som vi båda lärde känna varandra, berättar Gustafsson.

Senare samma säsong fick Sjöberg tillsammans med lagkamraterna från Leksand, ”Totte” Bengtsson, ”Nubben” Andersson och Lennart Lange chansen i pojklandslaget under en trenationersturnering i finska Tammerfors. I första matchen besegrades Norge med 6-2 efter svenska mål av Lange, Bengtsson, ”Nubben” Andersson, Bosse Fredriksson, Gunnar Tallberg och Tommy Gustavsson. Dagen därpå kom Sjöbergs första landslagsmål då svenskarna slog Finland med 5-2. Övriga målskyttar för Sverige var Håkan Nygren (2), Bo ”Drobny” Zetterberg och Lange.

Säsongen 1961/62 får som 17-åring Lars-Erik Sjöberg chansen att spela i allsvenskan med Leksand på Siljansvallen. Men det var först säsongen 1962/63 som han kom att kriga på allvar om en ordinarie tröja. Då spelade Leksand med två backpar och Sjöberg rankades av tränare Rune Mases som femte back efter Åke Lassas, Vilgot Larsson, Knut Knutsson och Gunnar Hedbys. I bortamatchen mot Wifsta/Östrand (Idag: Timrå) samma säsong gör Sjöberg sitt första allsvenska mål då han avgör matchen med att sätta dit 3-2 pucken i matchens slutskede bakom Kjell Hedman.

VANN LEKSANDS FÖRSTA JSM-GULD

Lars-Erik kom att skriva in sig i historieböckerna samma säsong då han var med och spelade hem Leksands första JSM-guld. Slutspelet gick i Tyringe och i laget spelade förutom Sjöberg även Bo Svedberg, Lennart Lange, Folke ”Totte” Bengtsson, Gunnar Andersson, Mats Holfve, Rune Bröms, Sten Olsson, Tommy Vestberg, Sten Hemming, Sören Bertilsson, Lars-Erik ”Åjs” Jacobsson, Tobbe Vallin, Roland ”Bolle” Bond, Lars ”Nubben” Andersson, Olle Lindström och Göran Winge. Den sistnämnde för övrig pappa till SHL-domaren Daniel Winge.
Lars ”Nubben” Andersson:
– Vilket lag vi hade! Sjöberg, Lange, ”Totte”, ”Bolle” och så vidare. Ett härligt gäng. Det här var väldigt stort för oss, men idag är det inte många som minns det här guldet trots att det var klubbens första. Lars-Erik Sjöberg var lagkapten redan i det laget. Allt sedan dess har han varit en given lagkapten oavsett i vilket lag han spelade.
Lennart Lange:
– Vi hade två bra backpar. Göran Winge spelade tillsammans med Roland Bonde och Lars-Erik Sjöberg med Gunnar Andersson. Till det hade vi en stark förstakedja med ”Totte” Bengtsson, ”Nubben” Andersson och jag. Lars-Eriks betydelse för det här SM-guldet var givetvis stort. Han kunde verkligen säga till på skarpen om det så behövdes och var en riktig ledartyp.

Inför storpublik, 2029 åskådare, vann Leksand JSM-finalen mot just Tyringe med 5-1. Lars-Erik Sjöberg tillsammans med ”Totte” Bengtsson var planens två stora spelare. Efter finalen fick för övrigt ”Totte” ta emot priset som Sveriges bästa junior. Ett pris som då var en självlysande jordglob skänkt av tidningen Expressen.

VÄRNPLIKTEN SATTE STOPP FÖR YALE

Redan som 19-åring var Sjöberg aktuell för proffsspel. Det var Des Moroney som hade ordnat ett proffskontrakt kombination med studier på Yale University. Men militärmakten satte stopp för Sjöbergs planer. Han kom i stället att få dra på sig den gröna grötrocken och göra värnplikten men även spela kvar i Leksand. Samma säsong slutar både lagkaptenen Vilgot Larsson och Gunnar Hedbys i Leksand och ny lagkapten där blev Sjöberg.
Moroney:
– Lars-Erik var ju en väldigt ”great player”. Mycket fin skridskoåkare och han tacklades mycket bra med sina låga höfttacklingar. Men framförallt var han en mycket smart person. Jag pratade med honom om hur jag hade gått på universitetet då jag var 20 år och samtidigt spelat hockey. Lars-Erik ville testa på det men han åkte aldrig över. Jag minns inte riktigt varför det inte blev så, men det stämmer säkert med det du berättar, att han skulle göra värnplikten.

Efter ”muck” håller planeringen på som bäst i Leksand med att bygga det som skulle bli nya Isstadion. Då slog en hockeybomb ner i det lilla samhället. Lars-Erik Sjöberg hade kommit in på det som idag heter GIH och ligger på Lidingövägen i Stockholm. Leksands kanske viktigaste spelare skulle nu komma att lämna laget för att spela med bland andra Roland Stoltz och Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg i Djurgården.

Lars-Erik Sjöberg kom att spela under två säsonger i Djurgården mellan 1965 och 1967. Det blir två framgångsrika säsonger för honom i Stockholm. Första mötet med sin gamla klubb var ett dubbelmöte om bronspengen i SM-slutspelet säsongen 1965/66. Ett dubbelmöte som vanns av Djurgården.
Lennart Lange:
– På en av Djurgårdens första träningar sägs det att den långe ”Rolle” Stoltz på sitt sävliga sätt sagt ”Kan ingen sätta en röd flagga på Sjöbergs hjälm så jag kan se var han är?”.

LAGKAPTEN VID LEKSANDS FÖRSTA SM-GULD

Efter fullgjord skolgång återvänder Sjöberg till Leksand 1967. Säsongen 1968/69 kommer så höjdpunkten i hans karriär i Sverige då han som lagkapten lotsar Leksand till klubbens första SM-guld på seniorsidan. Den klassiska avslutande matchen uppe i Örnsköldsvik mot Modo och hyllningarna med brandbilar, bryggarbilar och mottagandet på Torget i Leksand har etsat sig fast i Leksandsfolkets hjärtan.

Sista omgången var raffinerande. Brynäs ledde SM-slutspelet från den tredje till åttonde och näst sista omgången i SM-slutspelet. Brynäs hade kört över AIK i den näst sista omgången med 5-1 hemma i Gavlerinken. Serietvåan Leksand hade vunnit en rysare i samma omgång mot Västerås. Leksand inledde den matchen övertygande. ”Totte” Bengtsson hade gjort både 1-0 och 2-0. Kjell Brus gjorde 3-0 innan Jan Östling reducerade till 3-1. I mitten av andra perioden gör Dan Söderström 4-1 framspelad av Mats Åhlberg och många av dom nästa 6000 på läktarna började då tro att det var klart med seger för Leksand.

Men i början av tredje perioden gör Uno ”Garvis” Öhrlund 4-2 och en massiv press inleds från Västerås sida. Men ett heroiskt kämpande Leksand anförda av lagkaptenen Lars-Erik Sjöberg och målvakten Christer Abris redde ut stormen. Guldchansen fanns kvar. I den sista omgången skulle ”bara” Brynäs stjärnspäckade lag åka ner och vinna över Frölunda. Brynäs höll jämna steg med Frölunda fram till 3-3. Då kliver Ulf Sterner in i bilden och gör både 4-3 och 5-3. Därpå gör Kjell Andersson 6-3. När jag träffade Ulf och Pia Sterner för en intervju till Pro Hockey Magazine sa Uffe lite skämtsamt att det var han som gjorde Leksand till svenska mästare. Lite sanning ligger det i den gode Sterners ord.

”HAN VAR EN RIKTIG LEDARE FÖR LEKSAND”

I Örnsköldsvik så har ”Totte” Bengtsson gjort 1-0 i andra perioden mycket fint frispelad av Hasse Jax. Lasse Öhman kvitterade leksingarnas ledning 6.18 in i tredje perioden. Ett resultat som stod sig matchen ut. Efter en lång väntan på att matchen skulle ta slut nere i Göteborg skulle ta slut kunde Leksands lagkapten Lars-Erik Sjöberg åka ärevarv tillsammans med övriga laget som svenska mästare. Men någon buckla kunde han inte få håla i sin hand på eftersom Svenska Ishockeyförbundet hade kört ner den till Göteborg.
Mats Åhlberg:
– Lars-Erik var en riktig ledare för Leksands IF vid den här tiden. Tillsammans med Nisse Nilsson var han den pådrivande under guldåret. Han var väldigt seriös och påläst samtidigt som han var lite av en föregångare då det gällde att träna och äta rätt.
– Vi andra killar, både i Leksand och landslaget, såg upp till Lars-Erik och respekterade det han sa eftersom vi visste att det var riktigt. Han var även väldigt omtyckt vid sidan av isen.
Kjell Brus:
– Jag och Lars-Erik spelade bara under ett par säsonger tillsammans i Leksand. Han var en väldigt viktig anledning till att vi vann guldet 1969. Han var alltid väldigt seriös och en förebild, i första hand för oss yngre spelare. På den här tiden spelade vi bara med fyra backar. Thommy Abrahamsson och Gunnar Andersson var det ena backparet medan Lars-Erik spelade tillsammans med ”Lillen” Gustafsson.
Lennart ”Lillen” Gustafsson:
– Sjöbergs styrka var att han alltid stod rätt. Det var hans stora plus skulle man kunna säga. Vi fungerade bra ihop och et var nära att vi båda skulle komma att hamna i Frölunda efter säsongen. Deras starka ledare ”Bittan” Johansson skulle värva ihop ett starkt lag och ville ha dit oss båda. Lars-Erik flyttade dit, men varför jag aldrig gjorde det minns jag faktiskt inte idag. Det blev i alla fall IF Karlskoga/Bofors för mig efter den säsongen.

Sjöberg i Frölundas färger.

Lars-Erik Sjöberg lämnar alltså Leksand för Frölunda inför säsongen 1969/70. Även denna gång för studier. Nu skulle Sjöberg läsa psykologi på universitetet i Göteborg och spela för Västra Frölunda. Redan första säsongen i sin nya klubb är det nära att ”Taxen” får vara med om att vinna ytterligare ett SM-guld. Men trots ett mycket fint SM-slutspel med vinst mot hans gamla Leksand på bortaplan med 2-1 (Svante Granholm och Anders Johansson målskyttar för Frölunda och Olle ”Mapa” Sjögren för Leksand) och hemma med 7-3 (Frölunda: Leif ”Blixten” Henriksson 2, Kjell Andersson, Henric ”Tosse” Hedlund, Hans Nordström och Roger ”Viking” Olsson 1 var. Leksand: Lars ”Nubben” Andersson, Gunnar Andersson och Dan Söderström) vinner Brynäs SM-guldet före Västra Frölunda.

FLYTTAR TILL NORDAMERIKA

Magnus Sjöberg, Lars-Eriks son.

I maj 1974 lämnar Lars-Erik Sjöberg Göteborg och Frölunda för att testa på livet som hockeyproffs i Kanada, men inte i NHL utan i WHA, en så kallad piratliga. Det var tidigare collegespelaren Gerry Wilson som pluggat på GIH och nu jobbade inom Winnipeg Jets som lockade över Sjöberg tillsammans med Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och målvakten Curre Larsson till Kanada.
Magnus Sjöberg, son till Lars-Erik, berättar:
– Jag var sju år då vi flyttade från Göteborg till Winnipeg. Visst minns jag pappa som spelare från den tiden, men jag var så pass ung att jag inte direkt riktigt kan säga vilken spelartyp han var. Att pappa var en stor ledare råder det inga tvivel om eftersom han utsågs till lagkapten i nästan alla lag som han spelade för. Bland annat vet jag att Kent Nilsson sagt att han verkligen gillade att ha pappa som lagkapten.
– Winnipeg var en ganska stor stad. Jag spelade hockey där i något som kan liknas vid ett kvarterslag. När jag sedan kom till Sverige spelade jag i Leksands juniorlag men även flera säsonger i Almtuna som spelade gamla Division 1 (Motsvarar dagens Hockeyallsvenskan).

C:et hamnade snabbt på bröstet även i Winnipeg.

Lars-Erik Sjöberg fick snabbt ett C på bröstet även i Winnipeg Jets. Höjdpunkten i klubben kom 1975 då han fick lyfta Avco Trophy som vinnare av WHA. Totalt var Lars-Erik Sjöberg med och vann Avco Cup tre gånger.
Anders Hedberg:
– Lars-Erik var en jäkligt skärpt kille och en spelare jag alltid har haft ett stort förtroende för. Ett tecken på hans storhet var att han som första svensk blev lagkapten för ett amerikanskt proffslag. Han hade naturliga ledaregenskaper helt enkelt.
Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson:
– Lars-Erik var en underbar lagkompis som man alltid kunde lita på. Han levde verkligen efter Bobby Hulls devis ”Works hard in practice, then the games are easy”.

Säsongen 1978/79 kom att bli WHA-ligans sista och Winnipeg Jets fick tillträde till NHL säsongen 1979/80. Det kom att bli Lars-Erik Sjöbergs säsong som spelare. Han var då 36 år. Efter ett kort inhopp i New York Rangers tränarstab flyttade han hem till Sverige och Uppsala för att i stället bli talangscout för Rangers.
Magnus Sjöberg:
– Montréal Canadiens vill ha pappa till NHL tidigare, men han ville stanna i Winnipeg för familjens skull. Han ville inte att vi skulle behöva bryta upp och flytta till en annan stad.

LANDSLAGSDEBUTERADE MOT NORGE

”Taxen” Sjöberg hade även en väldigt fin landslagskarriär. A-landslagsdebuten gjorde han 1964 mot Norge på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Sjöberg var femte back bakom Lennart ”Lillen” Gustafsson, Jan Schullström, Jan-Erik ”Biffen” Nilsson och Eddie Wingren. Trots det och sparsamt med speltid lyckades han göra ett av målen när Tre Kronor vann med 7-2.

Sin internationella turneringsdebut gjord Sjöberg vid dom olympiska spelen 1968 i Grenoble. Tre Kronor slutade fyra och hamnade utanför pallen då Sovjet vann guldet, Tjeckoslovakien silver och Kanada brons. Sverige spelade med tre backpar och Lars-Erik Sjöberg spelade dom allra flesta matcherna i backpar med AIK:s Bert-Ola Nordlander.

Totalt gjorde Lars-Erik Sjöberg två OS och fem VM. Givetvis kom VM-turneringarna i Stockholm 1969 och 1970 att betyda mycket för hans internationella genombrott. I båda turneringarna slutar Sverige på silverplats.
Leif ”Honken” Holmqvist:
– Jag var målvakt vid båda turneringarna och hade Lars-Erik framför mig som back. Han var en spelskicklig back och som hade lärt sig täcka skott oerhört skickligt. I början hade han en förmåga att lyfta benet när ett skott kom, precis som när en tax kissar. Det var också så smeknamnet ”Taxen” kom till, skrattar ”Honken”.
– Han kallades först för ”Laken” (från Laknäs) men sedan blev det ”Taxen. Lars-Erik var även för jäkligt på att tacklas trots att han var så pass liten (173 cm/75 kg). Han bara kröp ihop och sedan skickade han upp dom han tacklade i luften. En härlig kille som betydde mycket för våra silver 1969 och 1970.

BLEV BÄSTA BACK VID VM

Sin stora VM-turnering gjorde trots allt vid ”doping-VM” 1974 som även kom att bli hans sista. Sverige slutade på en bronsplats och Lars-Erik blev utsedd till hela turneringens bästa back före storstjärnor som Valerij Vasiljev, Aleksandr Gusev, Jiří Bubla, Oldřich Macháč, Jan Suchý med flera. Tyvärr förlorade Sverige silvermedaljen då ”Lill-Pröjsarn” Nilsson fastnat i en dopingkontroll efter matchen mot Finland. Han hade fått medicin innehållande efedrin mot sin förkylning av lagets läkare. Något som även Finlands

VM 1974 blev särskilt framgångsrikt.

målvakt Stig Wetzell råkade ut för. Men Wetzell nekade till skillnad mot ”Lill-Pröjsarn” att han skulle ha tagit några tabletter. Han hävdade i stället att det kom från att han ätit en stor mängd bananer (!).

Sitt sista landslagsframträdande gjorde Lars-Erik Sjöberg vid Canada Cup 1976 under förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindbergs ledning. ”Virus” var för övrigt ett år yngre än Sjöberg. Sverige gjorde en mycket fin turnering och gjorde egentligen bara två riktigt dåliga perioder, men dom perioderna kom att bli mycket avgörande för Sveriges uteblivna framgångar i turneringen.

Sverige behövde ”bara” slå Finland i näst sista omgången för att få spela en direkt avgörande match om en finalplats i sista omgången mot Tjeckoslovakien. I början av andra perioden leder Sverige med hela 4-1 efter mål av Björn ”Böna” Johansson, Anders Hedberg, Inge Hammarström och Mats Åhlberg. Men då börjar en märklig scenförändring och när slutsignalen ljuder står Finland som segrare med 8-6. Sverige missade finalen som för övrigt vanns av Kanada mot Tjeckoslovakien.

”JAG TYCKTE SÅ SYND OM PAPPA DÅ”

Den 20 oktober 1987, några månader efter att på plats ha följt Tre Kronors guldturnering i Wien, nås hockeyvärlden av det ledsamma beskedet att Lars-Erik Sjöberg från Laknäs gått ur tiden endast 43 år gammal.
Magnus Sjöberg:
– På hösten, strax innan pappa gick bort, var han och tittade då jag spelade i Almtuna. Jag minns så väl när han satt kvar på läktaren i pauserna eftersom han var för sjuk för att röra på sig. När han satt där…, jag tyckte så synd om pappa då. Det är ett minne som jag alltid kommer att bära med mig.

Idag vilar Lars-Erik Sjöberg på Leksands kyrkogård omgiven av andra stora Leksandsspelare så som Åke Lassas, ”Sigge” Bröms, Vilgot Larsson med flera. Efter sig lämnade Lars-Erik hustrun Christina och barnen Magnus och Anna. Numera finns det även ”småtaxar” inom familjen då han förärats med två barnbarn, Samuel och Tilda. Små och små förresten, Samuel är nu 23 år och spelar hockey i Iron medan Matilda är 15 år.